Jag äter middag framför K special om Françoise Sagan. Hon var arton år när hon författade Bonjour Tristesse. Det skedde under en augustimånad i brist på annat att göra och hon skrev den för hand i en anteckningsbok. Lätt, fritt och radikalt. Jag känner mig gammal och långsam i min beigeklädda soffa, så långt ifrån ordens flöde. Om det ska vara så svårt att skriva är det nog bäst att låta bli, om handen och tiden ändå inte vill.
Utanför fönstret ryms snöfall och novembermörker. Igår natt hängde fullmånen över oss och jag slogs hårt av tanken på att jag fyller år nästa år också. En självklarhet kan man tycka, motsatsen vore såklart värre, men jag kan inte förstå att det är nyårsafton snart igen och så ett nytt år, en siffra till att addera. Inte ens Jesus blev såhär gammal, den som ändå vore född 1996.
Tidens tickande och kroppens åldrande skrämmer mig. Inte så mycket för det yttre, ett vitgrått hårstrå eller ett streck i pannan som djupnat lite sedan gårdagen gör mig inget. Jag önskar att min åldersrädsla kretsade kring utsidan för det vore lättare att åtgärda, inte särskilt rimligt utifrån mitt perspektiv, men ändå enklare. Istället är det det statistiska åldrandet som väcker min fruktan och det är svårare att köpa sig ifrån, går inte riktigt att undvika med hjälp av en god självkänsla. Är siffror och odds och deadlines, ja bokstavligen en dödlinje för somliga av livets hållpunkter och det krävs djupblå nätter för att ens våga tänka på.
Ett svagt pling hörs från min inkorg. En okänd journalist skriver till mig och frågar om jag vill vara med i en artikel om ensamhet. Jag formulerar mitt svar noga, avböjer vänligt, tackar nej till att bli ansiktet utåt. Känner mig ju inte ensam, inte på det sättet, bara lite gammal och långsam. Fråga mig igen om ett år, men inte nu, inte riktigt än. Ge mig bara lite mer tid att försöka ordna allt, att hinna ikapp och vinna.
Tiden då det fanns en möjlighet att bli en artonårig talang är sedan länge över. Förmodligen var den aldrig ens nära, men det måste finnas någon annan jag kan bli istället, en lösning som passar mig. Jag ställer mig vid fönstret och söker med blicken, låter den svepa över parken och gatorna, ser in i de gula rutorna mittemot. Alla dessa liv och jag som tittar på, mina konturer i glaset och någonstans vet jag att svaret jag söker inte finns där ute. Allting bor inuti.