dans – Julia Eriksson

Räkor, roadtrips & rökmaskiner

Efter en riktig rövvecka blev det äntligen helg, tack och lov. Jag letade mig hem till Malin, Adam, Asta och Linnea, där vi dukade upp ostron och champagne. Sedan fyra år tillbaka har vi som tradition att ses strax före jul och äta skaldjur och skåla för den gångna säsongen, som ett litet förskottsnyår.

Vi fyllde på med havskräftor, räkor, kantarelltoast och ostar och diskuterade viktigheter så som var man helst skulle vilja ha ett landställe om man fick välja helt fritt, hur avlägset det känns att gå omkring med munskydd i väskan (fastän det var ens vardag för några år sedan) samt huruvida Robyn ska ha en hemlig spelning i nästa vecka eller ej. När klockan närmade sig midnatt kilade jag hemåt i vinterkylan.

Lördagen började lugnt och vid lunchtid blev jag och N upphämtade med bil och rullade norrut mot Gävle. Där skulle vi gå på kombinerad bröllops- och 40-årsfest för att fira våra vänner Madde och Kristian. Den gamla katolska kyrkan är numera festlokal, men alla detaljerna är kvar vilket bidrar till en extra högtidlig stämning.

Jag hade klätt mig i en ny fast gammal kjol från H&M Studio. Älskar det lilla sidosläpet och känner spontant att jag behöver fler kläder med släp på framöver. Till den hade jag en sammetskofta från Polarn & Pyret (som tydligen gjorde icke-randiga vuxenkläder i fin kvalitet på 90-talet), svarta boots från Blankens, en stor sammetsrosett i håret och en pärlbroderad väska som jag köpt på en loppmarknad i Tokyo.

Senare under kvällen kompletterade jag också min look med en guldig partyhatt.

Efter en middag med ett stort gäng gamla universitetskompisar började festen med mingel, quiz, hurrarop och biktande.

Vi fick kaffe och tårta och sedan stuvade vi undan alla stolar och bord för att göra plats för dans.

Jag och Graziella dammade av våra gamla dj-kunskaper och styrde dansgolv i vad som först skulle vara någon timme men snabbt blev många fler. Den lilla kyrkolokalen fylldes med rök och bas och allting var jättejättekul. Vi höll på en god bit in på småtimmarna innan vi till sist halkade de få stegen tillbaka till hotellet.

I morse vaknade vi med partyhattar på nattduksborden och efter en utdragen frukost var det bara att rulla tillbaka till Stockholm igen. Jag tog en långpromenad i solen och sedan parkerade jag mig i soffan med en bok i handen och en puttrande tomatsås på spisen. Ett snällt avslut på en allt igenom intensiv vecka.

Japan del 3 – oändliga Tokyonätter på hemliga platser

Den lilla technoklubben ligger gömd bakom en dörr som smälter perfekt in i husväggen. Någon hyschar åt oss att vi ska dämpa rösterna, så vi viskar ett uppfostrat ”arigato” till killen i entrén när vi i utbyte mot 1500 yen får varsin stämpel på handleden och ett pastelligt samlarkort som drinkbiljett. I det lilla, lilla rummet dunkar basen. Inredningen är mörk och väggarna grottlika. En dj står i hörnet och runt honom; blått snurrande ljus. Vi byter det tecknade kortet mot gin tonics och ber att få dem ”extra strong”. Bartendern skrattar åt oss men det är det enda sättet att få drinkarna att smaka något överhuvudtaget här.

En trappa leder upp till en övervåning och i ett rum ligger folk på golvet och sover. För en kort sekund tänker vi att de måste tagit något innan vi kommer på att det här är Japan. Här dricker man mest whiskey och plommonvin och när man inte orkar festa längre så sover man på klubben tills första tunnelbanan börjar gå. Vi går ner igen och dansar, dansar, dansar. Ikväll gör jag inte det minsta försök att få det att se snyggt ut.

En kille med långt mörkt hår och skägg sträcker fram en maracas till mig. Jag slår den i takt med musiken, skakar så det rasslar och tänker att något ska man väl ha lärt sig på rytmiklektionerna på musikgymnasiet. Linn kommer fram till mig, trycker sin mun mot mitt öra, säger med ett fniss: ”Jag sa till killarna att du var ”a kind of famous dj in Sweden”, de blev sjukt imponerade”. Vi skrattar högt åt den tillfälliga lögnen, jag ser mig omkring och nog står det ett litet gäng omkring mig med obefogat beundrande blickar.

Någon räcker fram en bongo-trumma och jag sänder ett stilla förlåt till alla mina lärare när jag inser att det är detta som tio år av musikstudier ledde fram till. Det här är min primetime, min stora show. Sen trummar jag intensivt i två minuter, tänker att det passar förvånansvärt bra till techno ändå. När mitt solo är slut skrattar jag högt, söker mina vänners blickar i det lilla rummet och ropar ”vi drar va?”. Ute ur den gömda dörren orkar vi inte dämpa rösterna lika noga som tidigare. Vi har historier att berätta, stunder att dela, nya äventyr att upptäcka. Vidare i Tokyonatten, ut i oändligheten. Adjö.

Popaganda – dag 1

I helgen var jag på stadsfestivalen Popaganda. Det är den ultimata krama ur det sista ur sommaren-aktiviteten tycker jag och numera också lite av en tradition. Jag tänkte att vi skulle kika på hur det såg ut första dagen av två, nämligen fredagen.

Egentligen börjar festivalen redan vid 14 på fredagen men jag hade ett viktigt möte på jobbet under eftermiddagen som jag var tvungen att vara med på. Men så fort det var klart, kvart i fem, bytte jag skor och satte fart mot festivalområdet. Vädret var det bästa möjliga tänkbara med strålande sol och tjugofem grader varmt. Östkustsfestival vs. Västkustsfestival: 1-0.

Väl inne på området letade jag upp mitt kompisgäng, sprang in i ännu fler vänner och drack öl i solen. Emelie var ungefär lika peppad som jag, dvs mycket!

Första spelningen jag såg var Markus Krunegård. Han körde ett väldigt avskalat och akustiskt set utan sitt band vilket var fint men också lite, lite segt i längden. Jag saknade energin i hans låtar som inte riktigt kom till sin rätta här, tycker helt klart han är bättre med full sättning på scen. Men bonus för fint mellanprat och allmänt mysig stämning.

Sedan letade jag upp fler glada kompisar, drack öl, åt middag och lyssnade lite på Elias i bakgrunden innan det var dags för nästa spelning.

Years & Years stod på schemat och levererade riktigt bra. Jag älskade deras energi och dans och allmänt peppiga stämning. Dessutom friade deras trumtekniker (tror jag att det var) till sin flickvän på scenen mellan två låtar så efter det var stämningen om möjligt ännu bättre.

Vänner, öl och neonljus – vad mer kan man begära en fredag i augusti? Inte mycket, konstaterade vi.

Sedan kollade vi på FKA Twigs och hon var grym men tyvärr också lite som jag i mellanstadiet: felfri men svintråkig. Det var liksom för perfekt och väldigt odynamiskt och efter ett tag även rätt slätstruket. Det kanske beror främst på att jag inte lyssnat supermycket på hennes låtar innan, men jag gillar när artister bjuder på lite mer personlighet under liveframträdanden.

Nåväl, när vi lyssnat klart större delen av konserten gick vi och köpte popcorn och sen körde vi popcornfångartävling tills hälften låg på marken istället för i våra munnar. Sedan gick vi hem till Sandra och Erik för att dricka prosecco innan det var dags för efterfestival på Nobelberget.

Där såg vi Kleerup spela, vilket var riktigt riktigt bra. Jag har sett honom live ett par gånger innan och han är ju en ganska oberäknelig artist som gör lite som han vill och kanske inte alltid spelar en traditionell konsert från A till B liksom. Så mina förväntningar var ganska låga, vilket gjorde att jag istället blev väldigt positivt överraskad. För mig är Kleerup verkligen en av de främsta låtskrivarna vi haft de senaste åren och han är ju också något av ett musikaliskt geni, ordningssam eller ej.

Efter det var det bara att svänga loss i dimman och stänga dansgolvet en gång för alla. Jag älskar för övrigt den sista bilden här. Den ser ut som ett suddigt analogt foto hämtat från ett album blandat med bilder från en solsemester på Mallorca eller liknande. Så 90-taligt och genuint och fint att jag inte kunde slänga det!