Det är en sen försommarkväll när jag är på väg hem längs Hornsgatan. Luften är mild, himlen mjukt midnattsblå, som om den aldrig mörknar helt så här års, bara försiktigt skiftar mellan olika nyanser för att sedan ljusna på nytt. Jag promenerar förbi de stimmiga barerna, musikaffären vars instrument hänger stumma på väggarna, djursjukhuset med sin kalla belysning och de sorgsna hundägarna i väntrummet. Alldeles intill ligger en begravningsbyrå. Det är en av de mindre, en mer modern som försöker göra döden till livsstil, hur motsägelsefullt det än låter. I skyltfönstret har de säsongens urnor i olika modeller. En av dem ser ut som den lilla pedalhinken vi har i badrummet, en stilren rak cylinder med runt lock. Jag tänker på slutet av livet som en sopkorg. Så vips en dag blir man en kladdig tops, en använd plackers, en tom toapappersrulle. Tunnan går igen med ett metalliskt eko, markerar alltings ände, eller kanske inte. Jag fäster blicken uppåt igen, tänker att om det finns ett val så blir jag hellre en del av en mjukt blå försommarhimmel i slutet av maj. Blinkar mot stjärnorna som viskar att några redan är där.
❦
Genom åren har jag aktivt försökt att välja innehållet jag konsumerar. Jag har valt att fokusera på de som pratar om kreativitet, berättande och byggande av världar, snarare än den perfekta ytan, det ideala ansiktet och den korrigerade kroppen. Men så en dag inser jag att mina val inte spelar någon roll, för i den tillvaro jag trodde var skonad sipprar det igenom ändå. Små justeringar, ändrade miner, nya uttryck och det är svårt att skilja på individen och samhället. Det är en ansträngning att vara samma när allt omkring en förändras och jag tackar min lyckliga stjärna för att det inte är enbart mitt utseende som bygger min närvaro och mening. Var och en gör sina val, men jag intalar mig själv att ett slätt ansikte och ett perfekt leende inte är något som kan vara för evigt, att det är bortkastade pengar, tillfälliga förflyttningar av gränser som är omöjliga att undvika. För att övertyga mig själv gör jag en plan. Vad som faktiskt varar och som jag kan lägga mina ihoptjänade pengar på om jag en dag börjar tvivla är guld och ädelstenar, imponerande konstverk, storslagna upplevelser och en riktigt kul stil. Det måste väl ge mer på det stora hela än ett lip flip, visst måste det?
❦
Vi ses vid brofästet mellan de två öarna. Det är morgon mitt i veckan, runt omkring oss skyndar cyklister och skolelever på väg till sitt. Med långsamma steg tar vi sikte på bryggan som ligger närmast, vandrar genom valvet, över kullerstenen, förbi syrenen som är på väg att slå ut. Vi stannar till för att dofta, borrar in näsorna bland de lila blommorna, drar in minnena av skolavslutning och sommarlov. Det är en vacker dag, luften stilla, vattnet varmare än förra veckan men det känns fortfarande svalt när vi doppar kropparna från stegen. Efteråt sitter vi på bryggan i solen och pratar om allting som ska bli och som vi ännu inte vet. Det är hon och jag, men i hennes kropp ryms någon mer. En ny vän som vi snart får lära känna och jag kommer på mig själv med att vilja berätta för den lilla bebisen sedan om den här tiden. Om dagarna när vi alla gick och väntade, om hur vackert det var, hur träden grönskade, buskarna blommade och hela tillvaron sjöng av förväntan kring allting som skulle bli. Av längtan efter något litet som kommer att göra hela världen stor.