Det är januari och tiden står stilla, graderna kryper nedåt. Tillvaron fryser men i hjärnan är det slask, alla idéer skvalpar, rinner över, kladdar ner. Den som ändå hade konturer, någonting att hålla sig i. Via några lyckosamma klick lyckas jag hitta hennes gamla blogg, kan inte längre se bilderna men orden finns kvar. En sentimental attack, en tillbakaslungning till tjugohundra någonting, sexton, sjutton. Unga och rastlösa, vilsna och ambitiösa, som om allt stod på spel, kanske för att det faktiskt gjorde det. Och vänskapen som det starkaste klistret, närheten och köksgolven, tältsängen i vardagsrummet. Jag är så glad att vi skrev ner allt, eller i alla fall en del, formulerat med den utomstående blicken på oss, att det ändå finns kvar. Faktiska fragment. Kanske är det därför jag aldrig slutar, återvänder gång på gång, för att det betyder så mycket att ha allting sparat och när tiden finns ska jag gå tillbaka men först måste jag gå hem. Under promenaden väljer jag listan med de mest spelade låtarna från perioden, jag vill se om de fortfarande känns och minnena knuffas, skapar en trängselvåg i bröstet och strupen. Över tio år i staden och jag har vandrat just här så många gånger, gatorna och broarna som alltid tycks återkomma och på Skeppsbron monterar de ner julgranen. Det är januari och saker tar slut, men jag hoppas att jag befinner mig i början av något, övar på att njuta av slumpens lycka, av en långsamt porlande tillvaro. Snö och sand blandas under mina fötter, bildar en tung massa som håller mig på marken och i ett obevakat ögonblick kör bussen ut från ingenstans, den tutar och jag säger till mig själv att jag måste vara försiktig, det gäller att hålla döden på armlängds avstånd. Jag tänker på de små liven i hennes mage och hur tiden betyder allt och ingenting, så mycket är detsamma och något är alldeles nytt och jag tänker på arkiven, på hur jag alltid älskat att läsa hennes texter och hur jag fortfarande vill vara kvar i orden hon bär, genom allt vill jag dela tankarna. Nog är det därför jag skriver, fastän det vid en första anblick inte finns något att säga, inget tydligt budskap att dela, utan bara för att jag och kanske hon och eventuellt någon mer ska kunna gå tillbaka och tänka att det var så det kändes, det var så här det blev.