Livet är en sång. Jag skriker den på läktaren tillsammans med folk jag aldrig träffat men ändå känner mig hemma med, klädd i den vitblå halsduken med broderade stjärnor. Jag slår takfast med handen i räcket framför mig och känner pulsen gå upp varje gång någon närmar sig mål. Det är inte vackert men det är starkt och allting som har hänt känns när jag ser dem.
Sången handlar om liv. Klockan är halv tio på restaurangen i Vasastan och toner klingar i lokalen tillsammans med slamret från glas och bestick. Så harklar sig mannen vid pianot och meddelar att vi har ett födelsedagsbarn bland oss och med en gemensam stämma sjunger vi Ja må hon leva så högt vi kan. Du står i centrum med allas blickar på dig och strålar på det mest självklara av vis.
Att sjunga är att leva. Platsen i en kör har varit självklar sedan barnsben och nu är jag tillbaka. Jag vecklar ut notbladet med Antonio Caldaras Missa dolorosa och försöker hänga med i sopranstämman när den klättrar sig uppåt i åttondelar. Et in terra pax. De latinska orden är obekanta på tungan och jag fokuserar på rådet att lägga sången djupt nere i bröstkorgen, göra kroppen stor och rösten klar.
Livet är en sång. Är oändliga melodier, är känslor som blir till toner som bär på ord. Och på sängkanten i det sirliga marsljuset känns de starkare än förut, blir lika närvarande som lakanen under de vinterbleka låren, lägger sig tätt intill och lämnar avtryck. Om jag bara lyssnar tillräckligt noga så hör jag den hela tiden, från jorden ett stilla hummande, livets melodi.
Etikettarkiv: skrivet
Två år passerade och ingenting hände mig
Det är början av februari och jag somnar och jag vaknar med en diffus sorg i bröstet. En sorg över att två år av pandemi har passerat och nu känns det plötsligt som om det bara är jag som är kvar där vi slutade sist. Alla andra i min närhet tycks ha mognat, tagit kliv framåt och kommit till insikt medan jag är gjuten på samma plats som innan. Restriktionerna har plockats bort och här står jag nu redo att fira, med partytuta i handen och drömmar om Berlin, bara för att inse att ingen är kvar. Jag har ägnat två år åt vadå? Långpromenader, självtvivel och att köpa kostymer second hand.
Mitt liv har varit en paus, ett vakuum, och jag trodde att det var så för alla. Att det inte bara var jag som stod still. Men solen har snurrat och min närmaste omgivning tycks ha rört sig i samma takt. Det är som att vara på en fest när det plötsligt tänds i taket och jag är den enda i rummet. När gick alla andra vidare? Vad gör jag kvar? Och känslan skaver för jag vet att den är ful och egocentrisk. Andra kan inte vänta och stå kvar för min skull. Det är ju liv och liv ska levas. Herregud lev!
Ända sedan våren 2020 har jag tänkt på den där dagen. Blickat framåt och burit bilder i huvudet från Vår tid är nu när kriget är över och hela Kungsgatan fylls av fest. Läst om efterkrigsår och hyllningskonserter. Men så blev det egentligen bara en vanlig onsdag, så som vanliga dagar har blivit numera. Hemmajobb och handsprit, men ett litet uns av frihet över att jag kan gå hem 23:15 om jag vill.
Två år har gått och en del av mig har glömt hur saker brukade vara. Jag ifrågasätter om det varit så jobbigt egentligen, fylld av den farliga naiviteten som följer med förskjutna perspektiv. Men så gör sig den där klumpen påmind. Två år av mitt liv har passerat och kommer aldrig åter. Och jag sörjer det liv som inte blev som det skulle men framför allt det liv som aldrig ens blev. Ingenting hände mig och kanske var det en trygghet och ett privilegie där och då. Men nu? Men jag? Vad är det som blev kvar?
Jag sorterar axlar och bestiger berg
Jag skriver:
Det är något med blåst som ger mig ångest
som om vinden tränger sig in i hörselgångarna
och sätter balanssinnet ur rubbning.
Det är något med ångest som känns som blåst
den tar sig fram och ställer saker i oordning
är kyla och drag.
Jag skriver:
Det ska blåsa hela dagen
det har stormat sen igår.
Jag går Hornsgatan fram och det ringer
musiken huggs i ett tillfälligt avbrott.
När jag svarar är min röst kort i tonen fast jag inte vill
orden kräver att man pratar
ibland är allt jag önskar att sitta tyst intill.
Jag bygger berg i min lägenhet
av kläder
av papper
av disk.
Bestiger dem mot kvällen
får göra nya expeditioner nästa dag.
Jag sorterar axlar
undviker en ny på söndagen
borrar pannan i en välkänd på lördagen.
Bläddrar bland dem i minnet
likt galgar i en garderob.
Jag tänker:
En gång gick jag till en terapeut
hon tipsade om att byta frisyr
jag slutade att gå dit
på onsdag har jag klipptid.
Sonett från ett ensamhushåll
Tiden går men allting är detsamma
Ett helt nytt år och känslan av repris
Suckar djupt, sen ringer jag min mamma
Vi pratar om vaccin och världens kris
Vecka efter vecka isolerad
Varenda mening blir till monolog
Känner mig en smula deprimerad
Skänk mig tröst du epidemiolog
Hela livet ryms vid samma köksbord
Och allting är ett digitalt event
En kramad främling känns som utopi
Tills en dag då sanningen är klargjord
Miraklet som var långt bort har nu hänt:
Vi tog oss faktiskt ur en pandemi
Gatorna saltas, fötterna får fäste
Tiden har börjat knyta dubbelknutar.
Jag minns året som gått.
Minns alla promenaderna fram och tillbaka.
Ringvägen, Katarina Bangata, Götgatan, Hornsgatan, Swedenborgsgatan.
Hur jag gjorde dem till mina.
Staden vecklade ut sig under fötterna, blev scenen för allt.
Rollen var min, jag lämnade den knappt.
Mimade lydigt med i manusets repliker.
Började ett nytt jobb, var kvar på samma ställe som innan.
Samma köksstol, samma fönster med utsikt över parken.
Barn i reflexvästar, hundar i koppel.
Och träden som slog ut dag för dag, skiftade färg och fick hjärtat att blomstra i samma takt.
Att trampa genom försommaren på Lilla blå bar en känsla av evighet.
Allt var möjligt en kort sekund, sedan återgång till normaltillstånd.
Midsommarhettan med tårarna som brände bakom ögonlocken.
Att säga hejdå framför skylten med ”ta hand om varandra, håll avstånd”.
Och jag höll mig på min kant, träffade dig aldrig igen.
Promenerade bara runt i sommarkvällen längs samma gamla gator.
Allt som blev kvar var en längtan efter att få vara i fred.
Stegen tog mig upp mot Rackarbacken, en vändplats för bilar, en parkeringsplats för smärta.
Det enda stället där man får gråta offentligt utan frågor.
Ett stenkast bort föddes ert barn några månader senare.
Nya tårar, lyckotårar.
Men innan dess en segeltur på havet.
Allting så blått, blott en dag, en resa att minnas.
Och de varma dagarna vid solrosfälten som fyllde hjärtat på nytt.
Fick allting att mjukna, gav mig nya konturer.
Bilresan längs kusten i gryningen.
Östersjön som ett vykort genom fönsterrutan.
Sommarminnen samlade likt släta stenar i fickan.
Och jag minns alla tramptag på cykeln.
Hur den tog mig över Västerbron, Skanstullsbron, Liljeholmsbron.
Över båtar och vatten, till nya ögonblick i staden som var platsen för allt.
Eviga tramptag och fotsteg.
Framåt, framåt, framåt.
Hela vägen in i hösten och åter känslan av riktning.
En överenskommelse om att saker började ordna sig.
Jag jagade lyckan, ville hitta den bland bas och neon.
På dansgolv och under stjärnklara nätter ute på ön.
Och jag fångade och förlorade.
Tappade hakan och tideräkningen men vann en gnista.
Firade kärleken och livet.
Försökte hålla dagarna i min famn.
Drömde mig söderut och hamnade där en kort sekund.
Ätandes av allt livet hade att bjuda, ett girigt klunkande av rus.
Och dagarna blev kortare och nätterna längre.
Tiden sprang, jag med.
Snabbare, snabbare, du kan.
Jag vet inte hur jag
ska kunna förklara det här för dig, men 2021 var nog inte mitt år.
Det var alla andras med mig som ivrig påhejare, som applåderande publik, som coach vid sidlinjen.
Aldrig förr har väl tiden varit så stor och liten, så flytande och evig.
Och medan den slår knutar på sig själv så försvinner dagarna en efter en.
Snart har året runnit ut.
Gatorna saltas, fötterna får fäste.
Kanske blir nästa år lite mera mitt.
Kanske blir jag lite mera jag.
Kanske blir allt ännu lite mera bra.
Scener ur november
Vi befinner oss i den nedsläckta konsertsalen. En ton skär genom luften, ett ackord staplas upp, tar form, börjar om. En ansats, en hymn. Ljudet från scenen skapar ett korsdrag rakt in i bröstkorgen. På min vänstra sida sitter hon med ögonen slutna, en lätt darrning på hakan. Jag kramar hennes axel och lägger huvudet intill. Signalerar ett ordlöst allt kommer bli bra. Själen fladdrar.
and evenings steep’d in honeyed indolence
John Keats
En kväll bestämmer jag mig, nu får det lov att vara. Jag orkar inte leta mer. Inte bli hoppfull igen för att bli besviken. Läsa rum och läsa tankar. Det händer när man minst anar det, säger någon och jag har minst anat så länge. Kanske var det såhär det skulle bli och förbli. Det gick inte bättre. Tråkigt men sant. Så kan det gå.
du går
fram till havet
öppnar och
stänger efter dej
Bruno K. Öijer
När klockan slår midnatt är jag oändlig energi mellan lägenhetens fyra väggar. Inget i mig vill att dagen ska ta slut, att liv ska övergå i vila, så jag trycker hörlurarna djupt in i öronen och skruvar upp volymen. Slår på den sex timmar långa spellistan som jag fyllt med mina allra bästa låtar. De som får saker att kännas – för när är en tid för saker som känns om inte nu? Och med musiken i öronen ställer jag mig i fönstret och tittar ut över den tomma gatan, över parkens träd som tappat alla sina löv, över tysta rum i lägenhetshuset mitt emot, över blinkande torn i natten. En del av mig önskar att jag kunde vara en sådan som mumlar att det är dags att knyta sig vid tjugotvå, som förstår att dagar har ett slut. Men nätternas varsamhet hägrar alltid.
We don’t sleep much, we’re looking for trouble.
Loney Dear
November och dess vardagar
ett sakta regn av
vi som blev kvar-dagar.
Livet står stilla med
handen på ledstången
längtan i trapphuset
packningen staplad på hög.
Hissens spegel saknar oss.
Livets början och alltings till slut – ett septemberbröllop
Den sista lördagen i september. Himlen tycks högre än barndomens björkar och badplatsens hopptorn. Dagen rymmer en evighet. Det är solens strålar och pappas tårar. Vad är det med kärlek som får oss att gråta? Som gör att rösten stockar sig i halsen när vi talar om er? Ja det måste väl vara att det är ni. Ni ni ni. Så självklart ni. It’s only you ljuder över gräsmattan. Ni är centrum för dagen och vi rör oss runt er. Nära, de närmsta. En liten skara men fönstren skallrar när vi sjunger. Ett plus ett är två och tal blir ord blir skratt och sanning. Kväll rinner över till natt och tiden går snabbt men vad gör det när resten är för alltid? Idag är alltings början och livets till slut. Ett äntligen. At last. Etta sjunger och ni dansar och jag nynnar med där jag betraktar er från mitt hörn. Snart ska klockan passera midnatt och dansgolvet fyllas av fötter men här och nu är det den sista lördagen i september och er första dag som gifta. Livets fest har bara börjat.
Det är helg i Stockholm och livet händer
Lördagsmorgon. Jag ligger kvar under det randiga täcket och scrollar i telefonen. Slår på Melodikrysset i SR-appen och ömsom njuter, ömsom stör mig på Anders Eldeman och hans frågor. Here Comes the Sun på finska och Snatterpinnarnas paradmarsch. Den sista tvingas jag googla för att få klarhet i vem som gjort och jag vet att det är fusk men jag vill fylla alla rutor. Göra klart.
På fiskbensparketten ligger skimrande paljetter i rosa och blått. De trillade av klänningen jag bar förra veckan och har sedan dess fastnat under mina fotsulor gång på gång. Nu plockar jag fram dammsugaren och låter festspåren försvinna. Brygger kaffe, kokar ett ägg. Två knäckemackor och en maskin vittvätt på 60 grader.
Jag hör av mig till två vänner som nyligen fått barn och frågar om de vill ses på en promenad. Vi bestämmer oss för att mötas klockan ett. Den sista tvättmaskinsminuten är längre än en evighet och jag stampar otåligt på badrumsgolvet i väntan på att den ska bli färdig. Sedan jäktar jag ut på stan. Jag besöker tre barnbutiker utan att hitta något som känns bra. Alla kläder är gigantiska och pekböcker på engelska till en treveckorsbebis känns för ambitiöst. Jag stressar runt som en förälder med dåligt samvete på flygplatsen på väg hem efter ännu en affärsresa. Mumlar ”det spelar ingen roll vad det kostar så länge det känns lite coolt”, skäms i samma sekund och lämnar till sist med ett Mini Rodini-paket under armen.
Hennes ansikte är det minsta jag sett men vartenda drag är helt perfekt. Små öron och fingrar och nästippen varsamt utmejslad. Vi rullar vagnen längs kajen där löpare springer halvmaraton och ett coverband sjunger Dressed for Success. På Bleck får man sitta på trädäcket igen och i parken åker en flicka inlines på gräset. Det går förvånansvärt bra. Vi skålar i öl och Rut somnar på sin pappas arm. När hungern slår till går vi till Bananas och äter pizza och råbiff. Septembervinden är mild och vi sitter ute längs husväggen.
På toaletten i källaren tittar jag på telefonen. Ett meddelande från en vän. Har du kvällsplaner? Jag svarar henne och ett par timmar senare kliver vi av vid Odenplan och in på Wasahof. Lokalen är välfylld men hovmästaren lovar oss att göra sitt bästa och ordnar ett bord för två. Vi får feeling och beställer in ostronplateau och cava. Det är operalördag och vår kompis från musiklinjen på gymnasiet ska framträda. Blomsterduetten och Habaneran får sorlet i lokalen att tystna och efteråt ropas det bravo! Stämningen är uppsluppen och varm, någon fyller år och hela restaurangen ställer sig upp för att sjunga Ja må han leva. När de flesta gästerna ätit klart slår sig hovmästaren ner vid pianot och spelar fyrhändigt. På trottoaren utanför smattrar regnet.
Kvällen tar slut i källaren på Tranan. Vi dricker öl och pratar framtidsplaner under den gröna neonskylten. Jag tar tunnelbanan hem och inser att jag har glömt hur det är att sitta i en vagn klockan ett bland andra. Det pirrar till i bröstkorgen. Innan jag somnar dricker jag vatten i giriga klunkar, möter min blick i badrumsspegeln. Blinkar, blundar.
På söndagsmorgonen saknar tankarna kropp. Jag funderar på om jag ska svara 38-åringen. Det låter som att han är en gärningsman men det är han inte. Tvärtom. Han gör ingenting och det är problemet. Jag låter bli och får istället ett meddelande från en gammal kollega. Vi möts upp och jag ger henne en bok och hon ger mig cappuccino. När kaffet är slut promenerar jag planlöst omkring på Södermalms gator. Upp till Nytorget och ner till Maria Bangata. I telefonen har jag min syster. På Ica köper jag blomkål, mintchoklad och snabbnudlar. Sedan går jag hem och skriver. Det är helg i Stockholm och livet händer och allting känns nästan som vanligt igen.
Ge mig ett tecken, ett kommatecken
Hur var sommaren?
Sommaren var
är
saknaden av ett narrativ
en berättelse utan riktning
en historia utan karaktärer
vad som händer när
en tisdag är en lördag är en tisdag
och det enda sättet att markera tillvaron är att byta plats
fysiska förflyttanden
fötterna på ny mark
vill inte vara här
vill vara där
tills där blir en plats utan syre
förr eller senare tar luften slut
och jag roterar livet genom att skjuta möblerna runt i lägenheten
knuffar soffan skåpet stolen
ställer om
suckar
ställer tillbaka
dagarna går
jag är kvar
kommer inte framåt
kommer hem men inte bort
skymtar skärvor av förändring
vill spegla mig i dem
hålla hårt i dess vassa kanter
göra revor i tiden
bygga något större
forma något nytt
åstadkomma
om det ändå gick att komma
på
ihåg
ifrån
ge mig ett tecken
ett kommatecken
,
tack
en liten paus
ett sätt att skilja två delar i en mening
ett före och ett efter
och kanske vet jag nu
kanske har jag svaret framför mig.
Hur var sommaren?
Sommaren var
är
ett kommatecken
en hållplats att vila på
en ansats inför något nytt
något ännu osagt
den som skriver är jag
vad som händer är allt
må det ske
jag finns.
Livet pågår sömlöst / sömnlöst
Det är juni, det är juli.
Det är sommar och sol
i lägenheten visar termometern på en halv miljon.
Jag köper en fläkt
riktar dess uppmärksamhet mot min blanka panna.
Ställer fönstret på vid gavel
uppdaterar Alltid öppet-appen tills den en dag plötsligt säger
”just nu vaccineras personer födda 1991 och tidigare”.
Kommer hem med plåster på armen
har fått en första dos, en gnutta hopp.
Allting avlöser varandra
det händer, hakar i, går på linje.
Om morgnarna räknar jag timmar
fyra, fem
ibland sex.
Livet pågår sömlöst/sömnlöst
ett konstant förlopp.
På badplatsen meddelar en skylt att majbrasan ställs in
i år igen.
Vi är glada att vara där i liten midsommarskara.
Fastän, trots allt
ett undantag.
Jag tar simtag i den långgrunda sjön med CocaCola-brunt vatten
binder kransar i stekande sol
grillar halloumi
blinkar bort brännande tårar när ingen ser.
Vill ändå helst vara glad
så när Sverige förlorar mot Ukraina känner jag mest ingenting.
Viker ihop den gula tröjan med ERIKSSON på ryggen
lägger in i garderoben.
Nästa gång
en annan tid
ett annat vi.
Fast du i skymning är något att gilla
hur du följer mig längs vägen för att leta
hur vi vänder om och går tillbaks.
Jag tänker att det är märkligt
att tillbaka kan kännas framåt
men det gör det.
Och jag har redan hunnit glömma styrbord och babord
så när vi tar sikte på bryggan säger vi vänster istället
platsen är densamma ändå.
Tiden rinner
solen sänker sig i havet
dagar går och börjar om.
När jag vaknar halv sju står luften i stugan still
ljuset är gyllene, smörgult.
Jag längtar efter det renande morgondoppet
men stannar kvar
väntar in
förblir.
Under tidiga morgnar
sena nätter
och långa dagar i fläktens riktning
ställer jag mig själv den klassiska frågan
”hur känns det?”
Och svaret blir:
ALLT KÄNNS JÄTTEMYCKET.