skrivet – Sida 2 – Julia Eriksson

Vid ett vägskäl någonstans längs E22:an finns en hållplats

I datorn ligger textdokumentet oöppnat sedan jag lämnade Rom i mitten av maj. När jag senast skrev satt jag på bibliotekets innergård under apelsinträd, med knastrande grus mot skosulorna och de andra studenternas mjuka sorl omkring mig. Nu ska jag snart klicka upp de vita sidorna och snabbt ögna igenom dess innehåll. Ställa den blinkande markören högst upp i vänsterkanten och långsamt fylla på med nytt.

Du har gått och jag dricker upp resterna ur mitt vinglas. Sedan sveper jag vad som fanns kvar i ditt. Betalar fjortontusentvåhundraåttio kronor till Folktandvården, lägger ner en extra tröja i resväskan och dubbelkollar tiden på biljetten.

Vid ett vägskäl någonstans längs E22:an finns en hållplats. Där ska jag kliva av bussen med mina väskor, lägga dem i bagageutrymmet på Volvon som väntar och åka längs de slingrande vägarna över de bekanta backkrönen. Hålla utkik efter raden med soptunnor, den skarpa kurvan och skylten som varnar för katten. Komma fram och bädda sängen i det lilla rummet ovanför köket, randiga påslakan och en pocket på nattduksbordet.

I packningen finns anteckningsboken och löparskorna. Solkräm, myggmedel och yatzy. Framför mig har jag en noga utstakad plan av skärgårdsöar, torpstugor, bergstoppar och storstäder. Allting väntar mig. De blanka bladens metafor är övertydlig, likväl inbjudande. Nu börjar det.

Fritt ur tanken, söndagen efter en midsommarhelg

Den brunrandiga skjortan klibbar sig mot huden, värmen ligger tryckande över Swedenborgsgatan. Jag bär midsommarpackningen i bägge händer. Kommer hem, tar en sval dusch, kastar mig på sängen och blundar. Vi har firat i dagarna tre. Tio vuxna och sex barn, hallen full av Birkenstocks, kylen full av rester. Gräsmattan torr och vissen under fotsulorna, sjön mörk och mild, näckrosor intill strandkanten. Runt omkring oss kohagar kohagar kohagar. I snart två veckor har jag gått från sängen till anteckningsblocket direkt när jag vaknat. Greppat pennan och sedan skrivit tre A4-sidor rakt upp och ned i något slags sömndrucket rus. Morgonsidorna i det grå häftet har en lätt terapeutisk verkan, det är åtminstone vad jag vill tro, vad jag hoppas. Jag träffade L på vinbaren i onsdags, det hade också en lätt terapeutisk verkan, för jag berättade om mitt sammanbrott som jag alltid brukar få under midsommarhelgen då jag går undan en stund för att gråta lite över vilken misslyckad person jag är och sedan rycker upp mig, vänder tillbaka och skrubbar sex kilo färskpotatis och kanske var det för att jag sagt det till henne, men så hände det inte i år och det var väl något slags framsteg. Jag skrubbade potatisen direkt, fick jord under naglarna och det var allt. Jag gjorde inte ens som jag planerat att låta mig göra, lät telefonen ligga nedvänd på bordet, stilla i fickan, hörde inte av mig/dig, var där och då, en vuxen som säger akta kniven jag tar disken får jag se när du kastar gillar du jordgubbar är det kallt? Tillbaka i sängen med den tryckande värmen utanför, kroppen utsträckt en raksträcka sträckkörd hem, duschhandduken i en hög på golvet. I hallen står alla väskorna och påsarna, den oöppnade vinflaskan och paketet med knäckebröd som blev över. Om en stund ska jag kliva över dem och ut genom dörren för M frågade om jag ville ta ett kvällsdopp och vad annat finns det ens att svara när sommaren envisas med att gro i mig, du vet sommaren som aldrig säger nej. I onsdags var det årets längsta dag och det är så märkligt hur allting vänder innan det knappt hunnit börja och vem vet om det är samma sak med livet, att det jag tänker är starten egentligen är mitten och jag vet knappt vad det betyder, men kanske är min tillvaro nu en vändpunkt, ett skifte och en resa på väg mot något nytt. Men först: ett dopp.

Försommarens förgänglighet

En tidig eftermiddag lyssnar jag på ett föredrag av en konstnär. Hon berättar om sin process, om att skapa något varje dag, om hur enkla föremål också får bli konst. Ett kvitto, en middagsplanering, en stapel med klossar. Sedan pratar hon om vanitas. Det är latin för fåfänglighet och tomhet. I konstvärlden handlar det om att avbilda motiv som ska påminna om livets förgänglighet.

Och jag tänker att om året är en tavla så är försommaren vanitas. Påminnelsen om alltings flyktighet, dödskallen i allt det vackra, oljelampan som slocknat, timglaset vars sand runnit ned. Jag fylls av en drabbande känsla av att gå förbi syrenbuskarna för jag vet att de varar så kort. Det här är allt vi strävar efter, det vi väntar på sedan november och snart är det förbi. Juni värker i bröstkorgen, allt är så fint att det smärtar att det ska ta slut.

Jag kommer på mig själv med att längta efter min tillvaro i Rom. Det var bara några veckor sedan jag lämnade staden, men det känns redan som drömlika minnen och jag önskar mig tillbaka till min stilla vardag. Jag saknar inte att vara ensam, men jag saknar att få vara i fred. Det är så många som vill mig något nu. Så mycket som ska göras och vem är jag att klaga? Det är ju kul, det är bara jag som känner mig så tråkig. Ful i allt det vackra, trött i allt det grönskande.

Och så blir det en kväll och en fest och klockan är halv fyra när jag promenerar hem längs Hornsgatan. Jag ifrågasätter allt jag gör, men vet att jag måste greppa varje natt, är försent ute i livet för att säga nej, för att gå hem i tid och vänta på vad som inte kommer hända. Fåglarnas kvitter gör mig sällskap när himlen sakta ljusnar och varje blommande buske jag passerar tycks mumla ord om alltings fåfängliga förgänglighet.

asfalt / grönska

Det luktar utomlands när jag kliver ut från tunnelbanan
barnen trampar med tändsticksben längs trottoaren
i väntrummet till protetiken sitter jag och tre farbröder
vitt hår glasögon magasin om segling
maj kastar långa skuggor
kastanjerna brister

//

01:21 ligger vaken och googlar eltandborstar i jakt på livets mening

//

Tryggheten i de gula boksidorna, de vikta hörnen, den röda pärmen blir något att klamra sig fast vid. Vissa meningar flyttade in för flera år sedan, andra lägger sig bekvämt tillrätta en måndagsmorgon mellan Gamla stan och Slussen.

”allt är inte bestämt
men nätterna ska sitta vid ljusa bord
och det blir helt och hållet din stad
den har din ögonfärg
ditt sätt att gå”

//

Alla tiderna, alla datumen. Det är så mycket med det kroppsliga.

//

Jag har en present till dig, säger hon plötsligt. Till mig? Jag blir förvånad. Det är mer än en månad sedan min födelsedag, det är jag som varit bortrest, som borde komma hem med gåvor. Från en hylla i vardagsrummet lyfter hon ner en inslagen passepartout. Jag vänder på den och motivet får ögonen att tåras. Där är ju min italienbalkong. Platsen där jag suttit och ätit frukost i en månad med dörrarna på glänt. Den flätade stolen, det lilla bordet, kaffekoppen på kanten och espressokannan med dess röda handtag. Allting avmålat i detalj av hennes farmors snart 90-åriga händer. Det är bland det finaste jag fått och det gör mig glad på en plats djupt nere i själen.

Insikter från en plastinklädd uteservering

Pizzerian ligger på hörnet. Utanför den, längs de två gatorna som möts, står varsin uppbyggd uteservering. Något slags robust partytält med väggar av genomskinlig tjock plast. Små bord och fällstolar och servitörer som väller in och ut från restaurangens kök med pizzatallrikar. Rött vin i dricksglas och senapsgula pappersdukar som får fettfläckar.

Det är tredje gången på min resa som jag är här. Stället har kommit att bli en favorit, just för den där enkelheten. För välviljan som tycks genomsyra alla i personalen och för att pizzorna är lövtunna och får munnen att sjunga. Jag sitter själv vid bord 305, betraktar de andra gästerna nyfiket, ser mig själv utifrån, lyssnar till känslan inuti. Det är som att den talar med en tydligare röst här.

En insikt landar, slår sig till ro och kanske för allra första gången förstår jag. Att jag faktiskt får göra saker bara för min egen skull. För att jag vill. Inte för att det är duktigt eller bra eller förväntas av mig. Utan för mitt eget nöjes skull. Det låter så banalt, men jag har nog inte fattat, aldrig kunnat relatera till hur andra gör när de drömmer fritt. Andra får väl, kan väl, men inte jag.

Med skuld, skam, norm och duktighet som drivkraft kommer man långt. Det är effektivt och bra, det gör det lättare att bara göra, men det kan ju inte vara allt. Resan hit gjorde jag med ursäkten att jag skulle skriva klart B-uppsatsen i kursen jag läser, utöver mitt ordinarie jobb för att vara duktig såklart. De trettio sidorna är klara och inskickade, men jag förstår ju nu att det inte bara är därför jag är här. Det finns något mer, något i hela upplevelsen som enbart är härligt, fint och njutbart, men som jag inte har fattat att jag får ha. I varje tugga, varje steg längs floden bor något större.

De tunna vita pappersservetterna färgas röda av tomatsåsen. Italienska fraser sorlar runt omkring mig. I morgon kommer allting säkert att kännas som vanligt igen, men just nu, just den här kvällen, känns det som att jag förstått något. Trettiotre år gammal på en plastinklädd uteservering till en pizzeria i Rom.

När jag vaknar tycks bråttom långt borta

Stadens buller blir en ljudmatta. Ambulansernas klagande sirener och bilarnas däck mot asfalten. Jag ber om ursäkt för oljudet i mitt videomöte men de säger att det inte hörs. Ljudet filtreras bort automatiskt av programmet och snart märker jag det knappt själv längre. Väcks bara mjukt av basilikans kyrkklockor som slår kvart över sju på morgonen. En stund därefter hörs espressobryggarens belåtna puttrande från spisen.

Den gigantiska byggnaden är omisskännlig, ändå känns det lite som ett skämt första gången jag ser den. Just det, Colosseum ja, jag skulle ju bo nära. Det är något med den nästan tvåtusen år gamla amfiteatern som får det att susa i kroppen, som gör att den inte riktigt går att ta in även om jag sett den förut. Hela staden är fylld av monument och byggnader som får min roll som nutidsmänniska att krympa. Under kyrkans enorma guldtäckta valv blir jag blott en stämma, en enda liten ton som ljuder, ett amen bland miljoner.

Efter några turer kring kvarteren lyckas jag hitta en stor matbutik bara fem minuter bort. Där går jag länge med min orange otympliga korg i släptåg. Tittar noggrant på alla grönsaker och frukter som ligger uppradade i sina diskar. Känner på klotformade zucchinis och tunga romanescohuvuden, plockar varsamt bland tomater som faktiskt doftar tomat. En man som är och handlar med en liten pojke säger något och tittar på mig. Jag förstår inte och möter honom med ett ursäktande leende. Han pekar på sin hand som är försedd med en stor engångshandske och ber mig att ta på en likadan. Skamset täcker jag min högerhand i plast och fortsätter att botanisera bland grönsakerna.

Utan att tänka på det vrider jag kroppen mot solen som faller ner mot balkongens kaklade golv. Vänder mig hela tiden så att jag ska träffas av dess varma strålar. Känner hur den låser upp någonting inuti, hur den gör mig snäll och god. Vill tänka mjuka tankar. Det är lättare när allting målas gult. Stråla milt ljus, får jag, låt mig.

När jag vaknar tycks bråttom långt borta, tiden är fortfarande min vän här. Visst finns göra, i mina anteckningar bor en lista på saker jag vill och kan, men ännu ger jag mig rum att ta in. Att lyssna, dofta, mjukna, se. Det finns så mycket som vill känna mig här.

Det sitter så mycket grus i sulorna

På måndagskvällen är jag nära att snubbla över en duva. Plötsligt ligger den framför mig på trottoaren. Ryggen mot betongplattorna, de små fågelfötterna uppåt, kroppen intakt, ögonen slutna. Död. Äckel och frid. Jag tar ett stort kliv över, skyndar vidare mot tåget jag måste passa.

Åka resa fara färdas framåt i tanken. Om tre och en halv vecka något annat. Men först allt som ska göras klart och det är påsk och det är födelsedag. Trettiotre år. Samma siffra. Samma samma jag. När min mamma fyllde 33 väntade hon sitt tredje barn. Jag har bara alla andras. Tre tre vill också vara trio.

Mars är alltid drömmar om vår, är alltid något som aldrig blir. Lågtrycksbetonad nederbörd säger prognosen. Tunga himlar över kontorslandskapen. Det sitter så mycket grus i sulorna. I väskan ligger föremålen som ska ta mig sömlöst mellan händelserna. Löpande band // löpband. Det vore bra om jag hann hem emellan, tänker jag. Vi får se, säger huvudet. Vi får se.

Klockan slår gå hem i vinden

Joni Mitchell står lutad mot Bregott-paketet
vi äter frukost med söndagsregnet som kuliss
youtube.com och videon från Newport Folk Festival
hon är 78 men sjunger att hon really don’t know life at all
Det är så skönt att ha så lite aning
jag lägger en kastanj i fickan
markerar det sista kvartalet
kramar den släta klumpen i handen
På radion hörs meteorologens tårar
och jag önskar mig mer sorg på sändningstid
gråtpelare och regnmätare och blöta fingervantar
läser att kvark betyder hals
såklart det stormar där
Klockan slår gå hem i vinden
jag promenerar Kungsträdgårdsgatan fram
landar raklång på vardagsrumsmattan
ord måste skrivas, niotusen tecken
blir kraven lägre om man redan är på golvet?
Ser smulor och kapsyler
bröd och vin // kropp och blod
i diskstället en pyramid av glas
Allt kan gå sönder
men jag lagar mig
viskar ”gör mig hel”
och andas i medvind
Det blåser upp

Blabla blåblå himlar moln som bomullstussar

Skriv! väser hjärnan.
Du måste
faktiskt
skriva nu.

Om vad? suckar jag.
Det finns så
lite
att säga.

Blabla semester och sol ta ett morgondopp ja idag igen söta jordgubbar och blekta boksidor disigt hav och stranden som bränner under fotsulorna vi tänder grillen framåt kvällen kolla vad var det där för rovfågel en röd glada kan ni le och titta in i kameran sökaren kartan bilen längs grusväg längs landsväg motorväg stanna och köp en glass nej två kulor visst har vi det roligt blabla blåblå himlar moln som bomullstussar sextio grader vittvätt blåbär körsbär mandel kattfot vacker tass smyga upp i gryningen vara först uppe men flera år efter springa ikapp längs nyponbuskar och fårhagar tillåta mig själv att andas djupt ur munnen det eviga nynnandet alltid en sång en visa kolla kolla vad fint det är vad bra vi har det jaja jojo haha blabla allting om och om igen det är så mycket och så lite okej men här får du en lucka en glugg mitt leende är ett barns jag söker sanning i nyfödda ögon finner visdom hos de som är åttioåtta och nittiotvå alla somrar de burit och alla jag ska bära det är samma samma sommar sommar sommaaar jag tror det räcker så.

Med förbundna ögon mot nästa horisont

Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren och mina suckar sträcker sig högt över söders takåsar. Skavsåret på min fotknöl färgar den vita strumpan röd när jag skyndar fram längs Götgatan för att hinna till söndagsmässan klockan elva. Orgelns toner fyller upp det ljusa kyrkorummet, rör sig likt skira blad i vinden. På pendeltåget läser jag Sapfo och slås av hur allting redan har skrivits, hur alla känslor redan har känts för flera tusen år sedan. Ingenting är nytt men ändå längtar jag efter förändring. Jag betraktar samtiden och det är något med den som sätter sig i halsen, förtätar luftvägarna, skapar ett lätt illamående. Det är för mycket yta och för lite plats. Hur ska vi stå ut? Jag önskar att vi kunde prata mer om döden men det är svårt när det är så mycket liv hela tiden. Fastän vi sitter i samma rum så känns avståndet större än någonsin och jag tänker att det beror på mig. Det är inte ni, det är jag, jag jag jag, snälla skärp mig. I jakt på perspektiv knyter jag på mig vandringsskorna och tar sikte på den högsta punkten. På toppen av backen är allting platt, sanden blåser, små gruskorn letar sig in i mina ögon. Skymningen sänker sig över staden, målar himlen djupt blå. ”Tänk att vi fick juni”, säger du och jag undrar vad du menar men frågar inte, håller bara med. I kyrkan läser prästen namnen på de som fötts och dött, i en osynlig bok sätter någon streck. Runt om mig syns tecken av tid och känslan av att stå still är just bara det, en känsla, när det som egentligen sker är att vi med allt högre hastighet springer med förbundna ögon mot nästa horisont.