Livet pågår sömlöst / sömnlöst

båt skylt fönster

Det är juni, det är juli.
Det är sommar och sol
i lägenheten visar termometern på en halv miljon.
Jag köper en fläkt
riktar dess uppmärksamhet mot min blanka panna.
Ställer fönstret på vid gavel
uppdaterar Alltid öppet-appen tills den en dag plötsligt säger
”just nu vaccineras personer födda 1991 och tidigare”.
Kommer hem med plåster på armen
har fått en första dos, en gnutta hopp.
Allting avlöser varandra
det händer, hakar i, går på linje.
Om morgnarna räknar jag timmar
fyra, fem
ibland sex.
Livet pågår sömlöst/sömnlöst
ett konstant förlopp.
På badplatsen meddelar en skylt att majbrasan ställs in
i år igen.
Vi är glada att vara där i liten midsommarskara.
Fastän, trots allt
ett undantag.
Jag tar simtag i den långgrunda sjön med CocaCola-brunt vatten
binder kransar i stekande sol
grillar halloumi
blinkar bort brännande tårar när ingen ser.
Vill ändå helst vara glad
så när Sverige förlorar mot Ukraina känner jag mest ingenting.
Viker ihop den gula tröjan med ERIKSSON på ryggen
lägger in i garderoben.
Nästa gång
en annan tid
ett annat vi.
Fast du i skymning är något att gilla
hur du följer mig längs vägen för att leta
hur vi vänder om och går tillbaks.
Jag tänker att det är märkligt
att tillbaka kan kännas framåt
men det gör det.
Och jag har redan hunnit glömma styrbord och babord
så när vi tar sikte på bryggan säger vi vänster istället
platsen är densamma ändå.
Tiden rinner
solen sänker sig i havet
dagar går och börjar om.
När jag vaknar halv sju står luften i stugan still
ljuset är gyllene, smörgult.
Jag längtar efter det renande morgondoppet
men stannar kvar
väntar in
förblir.
Under tidiga morgnar
sena nätter
och långa dagar i fläktens riktning
ställer jag mig själv den klassiska frågan
”hur känns det?”
Och svaret blir:
ALLT KÄNNS JÄTTEMYCKET.

Lite mindre rädd, lite mer vid liv

gullregn


Allting händer
men sakta sjunker axlarna
jag klär mig i lättnad
passar i solgult
i småblommigt
rödrutigt
och himmelsblått

Trampar längs gator
på farfars blå cykel
hans hjärta hann stanna
innan vi möttes
men pulsen som dunkar
på Västerbrons krön
slår för oss båda

I helgen väntar mig
havet och
horisonten och
hela syskonskaran
vill klyva ytan
skapa nya minnen
att dela på tre

Och allt är inte färdigt
och allt är inte bra
men det är skönt att vara
lite mindre rädd
vill alltid känna mig
lite mer vid liv

Juni i hjärtat

juni i hjärtat


Somna och vakna
vakna och somna om

Äta schnitzel
spela yatzy

Dra en barnvagn
det grönskar
dom värmer

På rygg i parken
maskrosor och måsar
Jas 39 Gripen

Fönstret på glänt
vädrar alltings töntighet

Rör & VVS
rödvin på mattan
avloppsvatten i Årstaviken

Destination Gotland
Duvemåla hage
91:ans bar

Rabarber i plastkasse
3,5:or i kylskåpsdörren

Sist på reservlistan
först i säng
mellanbarn i försommartid


vad som händer
hur det låter


Det är juni i hjärtat.

Halvvägs hem vid Half Way Inn

halvvägs hem


Den stora kastanjen blommar
vid trottoaren utanför Half Way Inn
jag är halvvägs hem
och en tredjedel genom livet
regnvåt asfalt under mina fötter
i öronen sjunger Nat King Cole
answer me, oh my love
gågatan ligger öppen, bred
en mörkgrå väg framåt
jag tar sikte på höjden
gatlyktorna glittrar
fullmånen bor bakom molnen
ett hopfällt paraply i min hand
framför mig en kvinna i röd regnrock
hon går med självsäkra steg
håret i silvergrå page
riktningen tydlig
plötsligt, en känsla av trygghet
jag tar rygg på henne
hela tiden fem meter bakom
och det är så fint
att gå hem genom natten
när kastanjerna blommar
i en främlings regnvåta fotspår.

Ögonblick av ensamhet

När jag vaknar märker jag att jag gråter. Det känns som om tårarna har flyttat in under natten, trots att jag gnuggar ögonen vägrar de att försvinna. De rinner istället sakta ner för kinderna, lämnar blöta fläckar på påslakanet. Jag känner efter och jo, i bröstet bor en svallande ledsamhet. Den triggas av snurrande tankar, en fråga om längtan, avsaknaden av närhet, jag vill bara ha en kram, en arm på min rygg som säger att allt kommer att bli bra. Försäkran och förtröstan.

eva-stina byggmästar


Det är fredag och klockan slår fyra. Jag sitter kvar hemma vid köksbordet. Sitter kvar sitter kvar sitter kvar. De andra rör sig ned mot stan, ska sammanstråla ett större gäng, skåla inomhus på en bar. Jag sa nej, det känns inte rätt. Min moraliska kompass pekade med hela handen. Ändå finner jag mig själv med känslan av att det är jag som gjort fel. Som frivilligt valt ensamheten och nu ska avtjäna dess straff. Och jag vill springa ikapp dem, säga vet ni vad, jag är jättekul egentligen, jag är inte bara ordning och reda, jag kan vara explosion och fyrverkeri också. Men jag låter bli och sitter kvar. Sitter kvar sitter kvar sitter kvar.

ramen


I en ambition att ta mig framåt har jag försökt hitta sätt att romantisera ensamheten. Allt går att paketera och sälja om man är skicklig nog. Så jag bestämmer mig för att hoppa av pendeltåget två stationer tidigare och gå till det där ramenstället jag velat testa ett tag. Får ett bord längst in i hörnet och kryper upp själv i soffan. Äter en skål nudlar, dricker en liten öl och läser några sidor ur min bok. I en timme sitter jag där innan jag promenerar hem längs regnvåta gator i kvällssolen. Jag bestämmer mig för att göra om samma sak på en ny restaurang nästa vecka. Alltid kan jag lura någon, ibland också mig själv.

Tecken på liv, spår av död

snö


Alla böcker jag läser tycks handla om döden
Döden döden döden
Ständigt närvarande med frånvaron den saluför
Strax efter fjorton gör den sig påmind igen
Nyhetsrapportering med svarta siffror 
Siffror som bara är nummer
Jag tittar men kan inte förstå
Har slutat greppa tid och ålder
Man kan köpa Sara Danius Pradaskor på auktion
Blodröd sammet
Mossgröna klackar
Klampa runt i livsglädje
Vart ska mina fötter gå?
Det är snömodd på trottoarerna
På ett tak står två silhuetter med skyfflar
Livlinor fästa i taknocken
Jag ser upp
Tar det varsamt
Går hem och fortsätter läsa
Man har landat en rymdsond på Mars
Den söker efter vatten
Letar tecken på liv
Ja vem gör inte det
Ett stilla februariregn fyller mitt fönster
Snart ska även vinterns drivor smälta ner och dö

Snön faller och jag landar

snöfall


Snön faller
och jag landar
ser pulkabacksbarnen skynda
upp och ner i bävernylon
det blir vitt
det blir ljust
naturen får en renbäddad säng
världen vinner en chans till
fastän vi lever på lånad tid
jag lägger hopp i jackfickorna
tillsammans med vantarna
stretar i motvind
i minusgrader
bitande kyla
att bryta eller bita
ihop och isär
vill hugga tag i en axel
hejda alltings rörelse
för att dala tillsammans
stilla vila
som nyfallen snö
i väntan på springande stövlar
i storlek 32.

Persikoträdet

persikoträdet
 
Det är ljummet
en torsdag
sen kväll
nästan natt
en av de sista sommardagarna
 
Jag har aldrig sett dig innan
men du säger till oss
”kom med”
”jag ska visa er nåt”
”vet ni att det finns ett träd
mitt i stan
med stora, mogna persikor?”
 
Vi tror dig inte
förrän vi klättrat
över staketet
in på gården
upp på bordet
och tittar mot toppen
 
Där!
 
Stora ludna frukter
nedtyngda grenar
vi sträcker oss högt
plockar ett par
tar nyfikna tuggor
förundrade, förvånade, förtrollade
 
Sparar tre i väskan
mest som ett minne
klättrar
över staketet
ut på gatan
in i natten
 
Går hemåt längs Skeppsbrokajen
tänker:
”så här vill jag minnas
sommarnätterna i Stockholm:”
mjuka
lite ludna
söta
och nästintill
overkliga

Jag minns alla växterna och hur min mamma brukade ta på dem

rosor
 
Väntrum hos tandläkaren, den långsamt slingrande kön på Posten, en lunchrestaurang någonstans längs E4:an. Samma offentliga platser, samma marmorerade fönsterbrädor, samma småvissna krukväxter. Och så mammas fingrar där. Snabbt framme för att knipsa av en torkad pelargonblomma, plocka ett brunt blad på en saintpaulia.
 
”Sluta, det är pinsamt”, väste den tonåriga Julia alltid. ”Man kan faktiskt inte gå och peta på andras växter hur som helst”. Men det var som att mamma drogs till de där vissna bladen, en instinkt att göra fint, sköta om och se till att varenda liten begonia skulle må bra.
 
Då förstod jag inte alls – nu är jag likadan. Det tar emot att säga men det är sant. Från att vara helt ointresserad av blommor och trädgårdar har ett intresse långsamt vuxit fram. Det började mikroskopiskt sakta när jag flyttade hemifrån men tog egentligen fart på riktigt när jag blev med både balkong och tre långa fönsterbrädor att fylla med liv.
 
En stickling blev till flera, känslan av att driva fram något nytt var triggande. Plötsligt kunde jag få saker att blomstra, jag såg nya frön gro och långa rötter slå rot. Jag har alltid trott att jag inte haft gröna fingrar, men faktum var att jag aldrig testat på riktigt.
 
Och igår kom jag på mig själv. Sittandes på vardagsrumsgolvet omgiven av krukor, jord och gröna blad, i full fart med att plantera om alla mina växter. En skvätt näring i vattnet, en större kruka, ny och bördig jord. Så mindes jag alla växterna och hur min mamma brukade ta på dem. Jag förstår henne så väl. Nu är vi två om att plocka bort vissna blad på offentliga platser.