Sonett från ett ensamhushåll

ensamhushåll


Tiden går men allting är detsamma
Ett helt nytt år och känslan av repris
Suckar djupt, sen ringer jag min mamma
Vi pratar om vaccin och världens kris

Vecka efter vecka isolerad
Varenda mening blir till monolog
Känner mig en smula deprimerad
Skänk mig tröst du epidemiolog

Hela livet ryms vid samma köksbord
Och allting är ett digitalt event
En kramad främling känns som utopi

Tills en dag då sanningen är klargjord
Miraklet som var långt bort har nu hänt:
Vi tog oss faktiskt ur en pandemi

Delta i diskussionen

4 kommentarer

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *