Sonett från ett ensamhushåll

ensamhushåll


Tiden går men allting är detsamma
Ett helt nytt år och känslan av repris
Suckar djupt, sen ringer jag min mamma
Vi pratar om vaccin och världens kris

Vecka efter vecka isolerad
Varenda mening blir till monolog
Känner mig en smula deprimerad
Skänk mig tröst du epidemiolog

Hela livet ryms vid samma köksbord
Och allting är ett digitalt event
En kramad främling känns som utopi

Tills en dag då sanningen är klargjord
Miraklet som var långt bort har nu hänt:
Vi tog oss faktiskt ur en pandemi

Sonett för sommarnätter

En av mina favorituppgifter i skrivkursen jag precis avslutat (mer om den här) var att skriva en sonett. Till en början tyckte jag det var oerhört krångligt och jag satt och räknade stavelser och slet med femtaktiga jambiska strofer, men till sist föll det ändå på plats och jag blev ganska nöjd med resultatet. Kanske för att jag skrev om något jag själv kan relatera till och för att det blev en fin kontrast att ta en så modern plats som Trädgården och sätta in den i ett format som oftast för tankarna till Shakespeare.
 
Och tänk, när jag skrev den i januari kändes allt detta oerhört långt borta, men nu är vi där. I sommarnätterna.
 
sonett för sommarnätter