Gatorna saltas, fötterna får fäste

stockholm


Tiden har börjat knyta dubbelknutar.
Jag minns året som gått.
Minns alla promenaderna fram och tillbaka.
Ringvägen, Katarina Bangata, Götgatan, Hornsgatan, Swedenborgsgatan.
Hur jag gjorde dem till mina.
Staden vecklade ut sig under fötterna, blev scenen för allt.
Rollen var min, jag lämnade den knappt.
Mimade lydigt med i manusets repliker.
Började ett nytt jobb, var kvar på samma ställe som innan.
Samma köksstol, samma fönster med utsikt över parken.
Barn i reflexvästar, hundar i koppel.
Och träden som slog ut dag för dag, skiftade färg och fick hjärtat att blomstra i samma takt.
Att trampa genom försommaren på Lilla blå bar en känsla av evighet.
Allt var möjligt en kort sekund, sedan återgång till normaltillstånd.
Midsommarhettan med tårarna som brände bakom ögonlocken.
Att säga hejdå framför skylten med ”ta hand om varandra, håll avstånd”.
Och jag höll mig på min kant, träffade dig aldrig igen.
Promenerade bara runt i sommarkvällen längs samma gamla gator.
Allt som blev kvar var en längtan efter att få vara i fred.
Stegen tog mig upp mot Rackarbacken, en vändplats för bilar, en parkeringsplats för smärta.
Det enda stället där man får gråta offentligt utan frågor.
Ett stenkast bort föddes ert barn några månader senare.
Nya tårar, lyckotårar.
Men innan dess en segeltur på havet.
Allting så blått, blott en dag, en resa att minnas.
Och de varma dagarna vid solrosfälten som fyllde hjärtat på nytt.
Fick allting att mjukna, gav mig nya konturer.
Bilresan längs kusten i gryningen.
Östersjön som ett vykort genom fönsterrutan.
Sommarminnen samlade likt släta stenar i fickan.
Och jag minns alla tramptag på cykeln.
Hur den tog mig över Västerbron, Skanstullsbron, Liljeholmsbron.
Över båtar och vatten, till nya ögonblick i staden som var platsen för allt.
Eviga tramptag och fotsteg.
Framåt, framåt, framåt.
Hela vägen in i hösten och åter känslan av riktning.
En överenskommelse om att saker började ordna sig.
Jag jagade lyckan, ville hitta den bland bas och neon.
På dansgolv och under stjärnklara nätter ute på ön.
Och jag fångade och förlorade.
Tappade hakan och tideräkningen men vann en gnista.
Firade kärleken och livet.
Försökte hålla dagarna i min famn.
Drömde mig söderut och hamnade där en kort sekund.
Ätandes av allt livet hade att bjuda, ett girigt klunkande av rus.
Och dagarna blev kortare och nätterna längre.
Tiden sprang, jag med.
Snabbare, snabbare, du kan.
Jag vet inte hur jag
ska kunna förklara det här för dig, men 2021 var nog inte mitt år.
Det var alla andras med mig som ivrig påhejare, som applåderande publik, som coach vid sidlinjen.
Aldrig förr har väl tiden varit så stor och liten, så flytande och evig.
Och medan den slår knutar på sig själv så försvinner dagarna en efter en.
Snart har året runnit ut.
Gatorna saltas, fötterna får fäste.
Kanske blir nästa år lite mera mitt.
Kanske blir jag lite mera jag.
Kanske blir allt ännu lite mera bra.

Delta i diskussionen

10 kommentarer

  1. en parkeringsplats för smärta <3 du skriver så fint, älskar balansen mellan rörelse och stillhet som du alltid lyckas fånga

  2. Wow! Tack, jag blir så inspirerad och hänförd/träffad av dina texter.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.