Jag skriver:
Det är något med blåst som ger mig ångest
som om vinden tränger sig in i hörselgångarna
och sätter balanssinnet ur rubbning.
Det är något med ångest som känns som blåst
den tar sig fram och ställer saker i oordning
är kyla och drag.
Jag skriver:
Det ska blåsa hela dagen
det har stormat sen igår.
Jag går Hornsgatan fram och det ringer
musiken huggs i ett tillfälligt avbrott.
När jag svarar är min röst kort i tonen fast jag inte vill
orden kräver att man pratar
ibland är allt jag önskar att sitta tyst intill.
Jag bygger berg i min lägenhet
av kläder
av papper
av disk.
Bestiger dem mot kvällen
får göra nya expeditioner nästa dag.
Jag sorterar axlar
undviker en ny på söndagen
borrar pannan i en välkänd på lördagen.
Bläddrar bland dem i minnet
likt galgar i en garderob.
Jag tänker:
En gång gick jag till en terapeut
hon tipsade om att byta frisyr
jag slutade att gå dit
på onsdag har jag klipptid.
Lämna en kommentar
Yes, precis såhär. Jag känner igen mig i exakt varenda strof, trots att vi inte mött samma axlar, svarat i samma telefon eller träffat samma terapeut. Ändå. Precis såhär.
Det här var så fint
Avnjöt som en kopp kaffe!
Tack. Så så fint och träffande.
Så bra!
Som en fucking karamell. Tack!