Jag läser en artikel som handlar om sopberg i tredje världen. Om hur våra bortrensade, knappt utslitna kläder hamnar där och bildar enorma högar, skapar en landyta gjord av gamla sandaler och jeans. Varje år produceras runt 100 miljarder nya plagg läser jag. 100 miljarder. Det är svårt att inte äcklas.
När jag läst klart kastar jag en blick på mitt vardagsrumsgolv. Där står en stor oöppnad kartong märkt Sellpy. Det är inte samma sak, tänker jag. Jag köper ju i princip inte nytt sen ett par år tillbaka, det är second hand, det är genomtänka materialval, då är det okej. Men ett par av plaggen i lådan har lapparna kvar från butiken och grundproblemet är fortfarande detsamma. Inom mig finns ett hål som jag tror att jag kan fylla genom att införskaffa och bära en, för mig, ny tröja. Men hålet fylls inte, istället töjs det bara, blir ett expanderat tomrum där ljud kan eka fritt.
I huvudet går jag igenom de slarvigt staplade högarna i min garderob, travarna som svämmar ut över hyllplanen. Plagg efter plagg, alla lite olika, för ”just en sån här har jag ju inte”, men de fyller ingen funktion. När jag tänker på dem blir det bara jobbigare att andas. De är så många och visst fanns det något jag gillade med dem en gång, men det är svårt att säga exakt vad, det är ju bara kläder.
Jag försöker greppa vad problemet egentligen är. Är det ytligheten i att jag tycker att kläder faktiskt är kul? Att mode är ett intresse och att kombinationen jag väljer ur garderoben varje morgon blir ett sätt att uttrycka mig. Är det faktumet att jag inte har en tidlös klassisk stil med ett par handplockade favoriter, för om jag bara hade det skulle allt vara enklare? Eller är dilemmat större än så? En avsaknad av något i mitt liv. En själslig tomhet som jag försöker dämpa med saker. Det är lättare att köpa en blårandig skjorta än att meditera. Enklare att klicka hem ett par limegröna solglasögon än att gå på en konstutställning.
Mitt hem är fullt. Jag äger så många saker. Inte bara i min klädgarderob utan även i mina skåp och lådor. Saker, saker, saker. Frågan är om det inte också är de som äger mig? Hur förklarar jag annars känslan av att inte kunna släppa tanken på ett särskilt kuddfodral eller en färgkombination mellan två plagg? Jag tror knappast att jag är ensam, men ändå blir jag skamfylld. Det finns något pinsamt i att konsumera, i att känna behov av grejer, i att anpassa sig efter vad som gäller just nu. Vem är jag att skriva ett blogginlägg om mina 10 second hand-fynd från Rom för att sedan lägga in dem överst i en redan fylld garderob?
Jag önskar att jag kunde bli kvitt känslan av att vilja ha mer, ha annat, ha nytt. Är den enda vägen att gå att bli extrem minimalist, avfölja alla Instagramkonton, göra sig av med allt utom en handfull plagg? Eller kan jag ägna mig åt någon slags kapselgarderob fastän jag har långt ifrån en klassisk stil? Finns det en gyllene medelväg där kläder får fortsätta att vara kul, men där jag kan nöja mig med det jag har och komplettera med något enstaka plagg. Där det finns luft i garderobens hyllor och alla tröjor är sådana som jag älskar att bära om och om igen. Det måste det ju göra, allt annat känns sorgligt. Jag behöver bara hitta dit på något vis.
Kategoriarkiv: Skrivet
Försommarens förgänglighet
En tidig eftermiddag lyssnar jag på ett föredrag av en konstnär. Hon berättar om sin process, om att skapa något varje dag, om hur enkla föremål också får bli konst. Ett kvitto, en middagsplanering, en stapel med klossar. Sedan pratar hon om vanitas. Det är latin för fåfänglighet och tomhet. I konstvärlden handlar det om att avbilda motiv som ska påminna om livets förgänglighet.
Och jag tänker att om året är en tavla så är försommaren vanitas. Påminnelsen om alltings flyktighet, dödskallen i allt det vackra, oljelampan som slocknat, timglaset vars sand runnit ned. Jag fylls av en drabbande känsla av att gå förbi syrenbuskarna för jag vet att de varar så kort. Det här är allt vi strävar efter, det vi väntar på sedan november och snart är det förbi. Juni värker i bröstkorgen, allt är så fint att det smärtar att det ska ta slut.
Jag kommer på mig själv med att längta efter min tillvaro i Rom. Det var bara några veckor sedan jag lämnade staden, men det känns redan som drömlika minnen och jag önskar mig tillbaka till min stilla vardag. Jag saknar inte att vara ensam, men jag saknar att få vara i fred. Det är så många som vill mig något nu. Så mycket som ska göras och vem är jag att klaga? Det är ju kul, det är bara jag som känner mig så tråkig. Ful i allt det vackra, trött i allt det grönskande.
Och så blir det en kväll och en fest och klockan är halv fyra när jag promenerar hem längs Hornsgatan. Jag ifrågasätter allt jag gör, men vet att jag måste greppa varje natt, är försent ute i livet för att säga nej, för att gå hem i tid och vänta på vad som inte kommer hända. Fåglarnas kvitter gör mig sällskap när himlen sakta ljusnar och varje blommande buske jag passerar tycks mumla ord om alltings fåfängliga förgänglighet.
asfalt / grönska
Det luktar utomlands när jag kliver ut från tunnelbanan
barnen trampar med tändsticksben längs trottoaren
i väntrummet till protetiken sitter jag och tre farbröder
vitt hår glasögon magasin om segling
maj kastar långa skuggor
kastanjerna brister
//
01:21 ligger vaken och googlar eltandborstar i jakt på livets mening
//
Tryggheten i de gula boksidorna, de vikta hörnen, den röda pärmen blir något att klamra sig fast vid. Vissa meningar flyttade in för flera år sedan, andra lägger sig bekvämt tillrätta en måndagsmorgon mellan Gamla stan och Slussen.
”allt är inte bestämt
men nätterna ska sitta vid ljusa bord
och det blir helt och hållet din stad
den har din ögonfärg
ditt sätt att gå”
//
Alla tiderna, alla datumen. Det är så mycket med det kroppsliga.
//
Jag har en present till dig, säger hon plötsligt. Till mig? Jag blir förvånad. Det är mer än en månad sedan min födelsedag, det är jag som varit bortrest, som borde komma hem med gåvor. Från en hylla i vardagsrummet lyfter hon ner en inslagen passepartout. Jag vänder på den och motivet får ögonen att tåras. Där är ju min italienbalkong. Platsen där jag suttit och ätit frukost i en månad med dörrarna på glänt. Den flätade stolen, det lilla bordet, kaffekoppen på kanten och espressokannan med dess röda handtag. Allting avmålat i detalj av hennes farmors snart 90-åriga händer. Det är bland det finaste jag fått och det gör mig glad på en plats djupt nere i själen.
Insikter från en plastinklädd uteservering
Pizzerian ligger på hörnet. Utanför den, längs de två gatorna som möts, står varsin uppbyggd uteservering. Något slags robust partytält med väggar av genomskinlig tjock plast. Små bord och fällstolar och servitörer som väller in och ut från restaurangens kök med pizzatallrikar. Rött vin i dricksglas och senapsgula pappersdukar som får fettfläckar.
Det är tredje gången på min resa som jag är här. Stället har kommit att bli en favorit, just för den där enkelheten. För välviljan som tycks genomsyra alla i personalen och för att pizzorna är lövtunna och får munnen att sjunga. Jag sitter själv vid bord 305, betraktar de andra gästerna nyfiket, ser mig själv utifrån, lyssnar till känslan inuti. Det är som att den talar med en tydligare röst här.
En insikt landar, slår sig till ro och kanske för allra första gången förstår jag. Att jag faktiskt får göra saker bara för min egen skull. För att jag vill. Inte för att det är duktigt eller bra eller förväntas av mig. Utan för mitt eget nöjes skull. Det låter så banalt, men jag har nog inte fattat, aldrig kunnat relatera till hur andra gör när de drömmer fritt. Andra får väl, kan väl, men inte jag.
Med skuld, skam, norm och duktighet som drivkraft kommer man långt. Det är effektivt och bra, det gör det lättare att bara göra, men det kan ju inte vara allt. Resan hit gjorde jag med ursäkten att jag skulle skriva klart B-uppsatsen i kursen jag läser, utöver mitt ordinarie jobb för att vara duktig såklart. De trettio sidorna är klara och inskickade, men jag förstår ju nu att det inte bara är därför jag är här. Det finns något mer, något i hela upplevelsen som enbart är härligt, fint och njutbart, men som jag inte har fattat att jag får ha. I varje tugga, varje steg längs floden bor något större.
De tunna vita pappersservetterna färgas röda av tomatsåsen. Italienska fraser sorlar runt omkring mig. I morgon kommer allting säkert att kännas som vanligt igen, men just nu, just den här kvällen, känns det som att jag förstått något. Trettiotre år gammal på en plastinklädd uteservering till en pizzeria i Rom.
Ett bord för en, tack
När klockan slår sex stänger jag ner datorn. Då har jag suttit vid den under större delen av dagen, ryggen krökt framför den lilla skärmen, fingrarna konstant stegandes över tangentbordet. Jag lägger mig på sängen och tänker ”nu då?”. Känner ett skriande behov av umgänge, av att ha någon att föra ett samtal med. Tänker att jag borde ta mig ut. Lämna lägenheten, gå en promenad, äta middag, passa på att upptäcka ett nytt ställe. Samtidigt tar det emot för jag har varit här i en och en halv vecka nu och hittills är det ingen, verkligen ingen, som pratar med mig och det är något med att känna sig ensam i ett offentligt rum som tar så mycket energi.
Och jag tänker att det säkert handlar om min utstrålning. Jag måste skaffa en sån där härlig aura som bjuder in till samtal, hur man nu gör det? Jag testar mitt leende i spegeln, funderar på om det kanske handlar om att välja neutrala, trevliga kläder, att ofta och öppet se sig nyfiket omkring. I ett försök att uppmuntra mig själv häller jag upp ett glas vin och hämtar sminkväskan. Dags att bygga självkänslan med yttre medel.
Jag öppnar min begränsade resegarderob och försöker hitta något att ha på mig. Byter om säkert sju gånger i jakt på den rätta känslan. Ifrågasätter varför jag packat inte bara en utan två västar i min relativt nätta packning. Till sist lyssnar jag på Magaluf med Orup för att uppbåda någon slags energi och ger mig sedan ut på Roms gator.
Kvällen är mild och det har redan börjat skymma. Fjäderlätta moln likt penseldrag syns på himlen. Jag passerar Colosseum och Forum Romanum. Promenerar längs den stora gatan som börjar bli bekant nu, hittar nästan helt utan karta till restaurangen som jag sett ut sedan innan. Den är liten men inbjudande, har samma skarpa belysning som så många andra ställen här, artiga servitörer i väst och fluga som hälsar med ett buonasera! Jag ber om ett bord för en och blir placerad intill ett franskt par som inte gör något större väsen kring min ankomst.
Jag beställer en bruschetta med tomat, spaghetti alle vongole och tiramisu till efterrätt. Allt är gott, men inget sensationellt och jag äter i hungriga, snabba tuggor. Lokalen är fylld av par. Jag påminner mig själv om min nya härliga aura, men det finns inget naturligt sätt att prata med någon utöver servitörerna som skyndar sig runt i restaurangen. Men så halvvägs in i min middag kliver det in ett par som sätter sig bakom mig. Det tar bara några sekunder, sedan hör jag att de är svenskar.
Samtalet är omöjligt att inte lyssna på, inte bara för att det sker på ett språk jag förstår utan också för att de har en så ofantligt tråkig ton mot varandra. Kort, dryg och snäsig på det vis som parrelationer så lätt kan bli på semester. Jag hör deras dividerande kring menyn, det vassa ”jamen hur ska jag kunna veta vad du vill ha?” och det tillbakakastade ”du kan ju fråga kanske?”. Och jag tänker på den härliga aura som jag uppenbarligen saknar, min förmåga att bjuda in till spontana samtal som tycks vara på noll, men i kontrast till detta så känns min ofrivilliga ensamhet ändå inte så illa. Den känns nästintill helt okej.
Strax därefter ber jag om notan och ler mina trevligaste leenden till servitörerna. Tackar både en och två gånger för besöket och går sedan hemåt själv under Roms mörkblå himmel.
När jag vaknar tycks bråttom långt borta
Stadens buller blir en ljudmatta. Ambulansernas klagande sirener och bilarnas däck mot asfalten. Jag ber om ursäkt för oljudet i mitt videomöte men de säger att det inte hörs. Ljudet filtreras bort automatiskt av programmet och snart märker jag det knappt själv längre. Väcks bara mjukt av basilikans kyrkklockor som slår kvart över sju på morgonen. En stund därefter hörs espressobryggarens belåtna puttrande från spisen.
Den gigantiska byggnaden är omisskännlig, ändå känns det lite som ett skämt första gången jag ser den. Just det, Colosseum ja, jag skulle ju bo nära. Det är något med den nästan tvåtusen år gamla amfiteatern som får det att susa i kroppen, som gör att den inte riktigt går att ta in även om jag sett den förut. Hela staden är fylld av monument och byggnader som får min roll som nutidsmänniska att krympa. Under kyrkans enorma guldtäckta valv blir jag blott en stämma, en enda liten ton som ljuder, ett amen bland miljoner.
Efter några turer kring kvarteren lyckas jag hitta en stor matbutik bara fem minuter bort. Där går jag länge med min orange otympliga korg i släptåg. Tittar noggrant på alla grönsaker och frukter som ligger uppradade i sina diskar. Känner på klotformade zucchinis och tunga romanescohuvuden, plockar varsamt bland tomater som faktiskt doftar tomat. En man som är och handlar med en liten pojke säger något och tittar på mig. Jag förstår inte och möter honom med ett ursäktande leende. Han pekar på sin hand som är försedd med en stor engångshandske och ber mig att ta på en likadan. Skamset täcker jag min högerhand i plast och fortsätter att botanisera bland grönsakerna.
Utan att tänka på det vrider jag kroppen mot solen som faller ner mot balkongens kaklade golv. Vänder mig hela tiden så att jag ska träffas av dess varma strålar. Känner hur den låser upp någonting inuti, hur den gör mig snäll och god. Vill tänka mjuka tankar. Det är lättare när allting målas gult. Stråla milt ljus, får jag, låt mig.
När jag vaknar tycks bråttom långt borta, tiden är fortfarande min vän här. Visst finns göra, i mina anteckningar bor en lista på saker jag vill och kan, men ännu ger jag mig rum att ta in. Att lyssna, dofta, mjukna, se. Det finns så mycket som vill känna mig här.
Den som klappar sin egen axel
Kultursidan presenterar tesen om att kärleken finns i Italien. Kanske åker den på en röd vespa över kullerstenarna. Min omgivning håller med. Tänk om du träffar någon när du är där borta? Välviljan är honung, klistrig söt. Jag förstår den men vill inte röra. Får den ändå gång på gång. Tänk! Tänk om! Inget är därför vill jag säga. Det handlar inte om det. Flykten är för mig.
En eftermiddag tar jag en bild på mig själv inne på kontorets kaklade toalett. Det är något märkligt med det jag ser, det är något som inte stämmer. I fotots spegel bär jag ett tydligt leende, det är så jag tror att jag ser ut, men i samma ansikte som tittar in i kameran är det borta. Kvar finns bara ett allvar. Båda är ju jag, tydligt jag, men hur kan bägge vara sanning? Om jag tvivlade innan blir det inte bättre nu. Jag förstår inte ens mina egna uttryck.
Min vän berättar för mig om det administrativa arbetet som sker med regelbundna mellanrum. Helst i sällskap där man uppmuntrar varandra. Gå igenom dina kandidater, skriv till minst tre, hitta potentiella möjligheter, var kul/oväntad/framåt, gör planer. Varje vecka admin. Jag konstaterar att om romantiken inte är död så ligger den åtminstone i fosterställning på golvet med ihållande kramper. Sedan kämpar jag för att se det fina i schemalagda inviter. Skriver till tre, lyssnar till tystnad.
Självömkan gör sig dåligt i både text och bild, men det är sorgset att alltid vara den som klappar sin egen axel. Jag har testat att duga så länge nu, det gör det svårt att tro att det räcker. Hela internet tycks bära nya kroppar, blottar hud och lycka. Något hos mig måste nog också bli annorlunda, måste bli mer som i spegeln. Är det då honung börjar smaka gott?
Det sitter så mycket grus i sulorna
På måndagskvällen är jag nära att snubbla över en duva. Plötsligt ligger den framför mig på trottoaren. Ryggen mot betongplattorna, de små fågelfötterna uppåt, kroppen intakt, ögonen slutna. Död. Äckel och frid. Jag tar ett stort kliv över, skyndar vidare mot tåget jag måste passa.
Åka resa fara färdas framåt i tanken. Om tre och en halv vecka något annat. Men först allt som ska göras klart och det är påsk och det är födelsedag. Trettiotre år. Samma siffra. Samma samma jag. När min mamma fyllde 33 väntade hon sitt tredje barn. Jag har bara alla andras. Tre tre vill också vara trio.
Mars är alltid drömmar om vår, är alltid något som aldrig blir. Lågtrycksbetonad nederbörd säger prognosen. Tunga himlar över kontorslandskapen. Det sitter så mycket grus i sulorna. I väskan ligger föremålen som ska ta mig sömlöst mellan händelserna. Löpande band // löpband. Det vore bra om jag hann hem emellan, tänker jag. Vi får se, säger huvudet. Vi får se.
Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig.
Jag vaknar och tänker att jag borde skriva. Innan jag somnar frågar jag mig själv varför jag inte skrev. Så går mina dagar just nu. Att skriva är bland det svåraste som finns, nästan allt känns enklare än det. Jag ställer mig hellre på löpbandet och springer en mil, det är inte ens jobbigt i jämförelse trots att pulsen bultar argt under huden efteråt. Jag kommer på mig själv med att vara rädd för texten. Vill blunda för det vita dokumentet som heter Skrivprojektet eftersom det är för läskigt att sätta en annan titel. Och jag inser att anledningen till att det är skrämmande är för att det är viktigt, för att det faktiskt betyder något.
Jag går till biblioteket och hämtar upp en trave böcker som jag reserverat. En av dem är så tunn att jag får titta flera gånger i hyllan för att få syn på den. 64 sidor skrivna under tidigt 1900-tal. Brev till en ung poet av Rainer Maria Rilke. År 1902 skickar den unge, aspirerande poeten Franz Kappus några dikter till sin litterära förebild Rilke för att få ett ärligt omdöme. Där och då inleds en sex år lång korrespondens och Rilkes tio tidlösa brevsvar publiceras sedan, några år efter hans död.
Jag läser det första brevet och känner hur texten talar till mig. 120 år gamla ord som vill mig väl, sätter fingret på mina känslor, väcker nya tankar och funderingar. Det är frestande att börja stryka under i bibliotekets bok, men jag låter den vara. Istället skriver jag noggrant av olika stycken från breven och sparar i mina anteckningar för att kunna återvända till dem under perioder av tvivel. På lördagen promenerar jag till bokhandeln i Götgatsbacken och köper ett eget exemplar. Sedan går jag och sätter mig och skriver. Fortfarande rädd, men jag skriver.
”Du frågar om dina dikter är bra. Du frågar mig. Du har frågat andra tidigare. Du skickar dem till tidningar. Du jämför dem med andra dikter och besväras av att vissa redaktioner refuserar dem. Nu (eftersom du har bett om mitt råd) ber jag dig sluta med allt detta. Du förhåller dig till det yttre, och det borde du absolut undvika. Ingen kan råda eller hjälpa dig, ingen. Det finns bara en sak du kan göra. Gå in i dig själv. Utforska den grund som manar dig att skriva; undersök om dess rötter sträcker sig in i den djupaste delen av ditt hjärta, erkänn för dig själv huruvida du var tvungen att dö om du förbjöds att skriva. Detta framför allt: Fråga dig själv i nattens tystare timme: Måste jag skriva?”
❧
”Allt handlar om detta: att bära inom sig och sedan föda. Att låta varje intryck och begynnande känsla fullbordas helt i sig själv, i mörkret, i det outsägliga, omedvetna – bortom intellektets räckvidd – och med tålamod och djup ödmjukhet invänta den stund då en ny klarhet föds; endast detta är att leva konstnärligt, i sin förståelse och i skapandet.”
❧
”Du är så ung, allt ligger fortfarande framför dig, och jag vill be dig, käre herrn, att ha tålamod med allt olöst i ditt hjärta och försöka att älska frågorna själva som om de var stängda rum eller böcker skrivna på främmande språk. Leta inte efter svaren, som du inte kan få, för du skulle ändå inte kunna leva dem. Och poängen är att leva allt. Lev frågorna nu.”
❧
”Och du får inte bli förledd ur din ensamhet av det faktum att någonting inom dig vill ta sig ur den. Precis denna drivkraft kommer, om du lugnt och klokt använder den som ett slags verktyg, att hjälpa dig vidga din ensamhet över stora områden. De flesta människor har (med hjälp av konventioner) riktat in sig på att lösa det lätta och det lättaste av det lätta, men det står klart att vi måste rikta in oss på det svåra; allt levande gör det, allt i naturen växer och försvarar sig på det sätt det kan och är något av sig självt, försöker vara det till varje pris och mot allt motstånd. Vi vet inte mycket, men att vi måste lita till det svåra är en bestämdhet som aldrig kommer svika oss. Det är bra att vara ensam, för ensamheten är svår; att något är svårt bör vara ytterligare en anledning för oss att göra det.”
❧
”Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig, att det håller dig i sin hand och att det inte kommer att låta dig falla.”
Sju ögonblick i januari
Sköterskans hand kramar om min axel när nålstick efter nålstick tränger rakt in i gommen. Du är jätteduktig, säger hon tyst och det är skönt att känna sig liten igen. När jag blundar lyser operationslampan som en röd sol på insidan av ögonlocken.
Den nyöppnade burken med d-vitamin innehåller 90 tabletter. Jag tänker att när den är slut så måste det vara vår. Som en jättelångsam, jättenyttig adventskalender.
Lärarens blick på andra sidan skärmen ser rakt in i min. Han bär headset och är omgiven av böcker och säger entusiastiskt det är klart att du ska skriva om förgänglighet.
Jag vaknar med ett ryck ur min midazolam-dvala och tror att jag försovit mig, att jag missat allt. När jag vrider mig i sängen får jag syn på henne i soffan. Tryggheten. Hennes leende mot mig säger att allt är lugnt.
Hör tre tysta vibrationer från telefonen på diskbänken.
Jag hittade den här bilden på dig i min telefon.
Den dök upp som ett minne. On this day 4 years ago.
Tyckte den var fin!
Kommer på mig själv med att sakna något som aldrig kommer igen.
Dricker två öl på en bar med någon och fastän jag hoppas känns inget. Ser sen en ryggtavla i en rulltrappa som liknar dig och känner allt. Förbannar orimligheten i hjärttrakten.
Tittar i kalendern och tänker att det är omöjligt. Hur kan det vara elva dagar kvar av månaden? Januari är sista tvättmaskinsminuten. Den som tar aldrig tar slut.