Kära dagbok,
Idag vaknade jag av ett enormt dunsande vilket jag trodde var tidningsutdelaren som försökte att slå något slags rekord i högljudd brevinkastning men som i själva verket visade sig vara min hallspegel som sekvensvis föll ned i golvet. Märkligt nog gick den inte sönder. Betyder det sju års tur kanske? Efter den initiala chocken gick jag upp och klädde mig som en grekisk smörsångare i vita jeans, vit T-shirt, bruna loafers och en folkloristisk liten väst som jag köpte i Antibes. Inne på kontoret rådde stiltje förutom i caféet där de spelade Craig David. De har en märklig förmåga att spela låtar som är bekanta men som man inte tänkt på på sisådär femton år. Jag undrar vem som gör deras playlists, det måste vara en riktigt nostalgiker och jag tror att vi skulle komma bra överens. På lunchen nyttjade jag och några kollegor gymmet. Det stora omklädningsrummet som varit stängt i två månader för renovering hade äntligen öppnat igen och såg märkligt nog exakt likadant ut som tidigare, inte ett spår av någon ommålning eller uppfräschning eller ventilationsåtgärd. Sedan åt jag fisk till lunch och därefter försökte jag motivera för legalavdelningen att all copy jag skriver inte behöver tolkas helt bokstavligt utan att det finns något som kallas för att ”leka med ord”, en kamp jag fört regelbundet i hela mitt yrkesverksamma liv med varierat resultat.
Efter jobbet gick jag förbi Mall of Scandinavia, eller bara Mos som vi trötta själar kallar det vilket uttalas på samma nonchalanta vis som tillbehöret till korv. Där var det så fullt av tonåringar att jag blev helt ställd av alla hormoner i omlopp. Det blev ett snabbt varv för att hitta någon slags curl crème till håret, vilket jag inte gjorde, så sedan tog jag pendeln in till city. Därifrån promenerade jag till Stadsmissionen i Gamla stan. I butiken stod några damer och sjöng Tula hem och tula vall, jag förstod inte om de var besökare eller jobbade där, men de kändes väldigt hemmastadda. På väggen hängde en ljusgrön klänning som jag provade mest för att det kändes kul men som satt helt perfekt och jag beslutade mig för att köpa den för att kunna testa den ordentligt hemma. Kanske är det just den klänningen jag ska ha på ett bröllop i slutet av sommaren. Uppfylld av min shoppinglycka promenerade jag genom nya Slussen och in på Arket på Götgatan som hade rea. Där provade jag tre klänningar till av bara farten, men alla satt så konstigt kring armhålorna. Det är verkligen min sämsta kroppsdel, det där överflödiga köttet som samlas i armhålsvecken och som bara försvinner om man står med armbågarna utåt som om man ska dansa ringdans, vilket är en pose som är högst onaturlig att ha en hel dag. Det blev inget köp utan jag kilade vidare till biblioteket för att hämta ut två böcker och lämna tillbaka en, det gäller att ha ett positivt nettoresultat inför sommarläsningen.
Väl hemma så lagade jag cannelinibönor i en mustig sås på soltorkad tomat, chili, vitlök och grädde. Till det en massa ruccola med citron och ett rostat pankosmul. Det här är absolut inget jag hittat på själv utan ett recept jag såg på New York Times för ett tag sedan och då sparade ned för att det lät gott och det blev faktiskt gott också. Maten var klar till tjugofjärde matchminuten mellan Peking och BP så då åt jag framför matchen och var på ett ganska gott humör fram till åttionionde minuten då jag blev sur. Som kompensation lade jag mig raklång och scrollade på TikTok och saknade min kille som nu är iväg på semester, jämmer och elände. Efter en stund i algoritmens klor slet jag mig loss och slog på min privata spellista med namnet Ingen guilt, bara pleasure (ja, den innehåller både Cher, Celine Dion och Shania Twain). Sedan provade jag min nyköpta klänning och bestämde att den nog får stanna och sedan frös jag till is för då kom jag på att jag glömt ringa till min systerdotter som fyller år idag och nu var klockan 22:28. Det blev plötsligt jättemycket guilt och som straff tog jag tag i disken och matlagningskaoset som stått parkerat sedan minut tjugofyra. Under tiden jag diskade kom jag på att jag var sugen på att skriva ett blogginlägg helt rakt upp och ned om min dag, så då började jag att göra det i huvudet och när jag var klar satte jag mig vid min dator och skrev. Och nu är klockan strax efter midnatt och inlägget är klart och jag ska bara läsa igenom det tre gånger innan jag publicerar, för sådan är jag, och sedan ska jag borsta tänderna och gå och lägga mig och smsa min kille och säga att jag saknar honom och sen kanske läsa lite i en av de nya böckerna jag lånade. Imorgon eller någon gång snart ska jag skriva ett inlägg om allt vi hittade på i Kanada, men idag fick ni visst bara detta, rakt ut från mitt huvud. Det trodde ni inte va? Okej, dags att tänka på refrängen. Vi hörs!
Kategoriarkiv: Skrivet
Ett svar: att ta hand om sig själv och göra två personer stolta
Hej Julia!
Jag har en fråga till dig som jag tänkt på länge. Du verkar bra på att ta hand om dig själv. Hur har du blivit det? Har du några tips på hur man kan bli det även om man inte gjort det typ nånsin? Är 36 år och nyseparerad och inser att jag är riktigt dålig på det.
Hej Siri,
Tack för ditt meddelande! Jag måste erkänna att jag först blev både lite smickrad och konfunderad kring ditt påstående om att jag verkar bra på att ta hand om mig själv. Det fick mig att börja fundera, analysera och försöka syna min person utifrån, men efter en kort stund insåg jag att du nog har rätt. Jag är ganska bra på att ta hand om mig själv och även om ensamhet sällan är mitt första val så är jag också van att hantera den. Låt mig därför försöka att ge ett svar till dig.
Jag vill börja med att citera Rainer Maria Rilke. Egentligen vill jag rekommendera hela hans bok Brev till en ung poet till dig. Den är mycket tunn men behandlar ämnen som skapande, ensamhet och meningsfullhet på ett väldigt fint sätt och jag återkommer själv ofta till den i stunder av tvivel. I det åttonde brevet skriver Rilke: ”Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig, att det håller dig i sin hand och att det inte kommer att låta dig falla.” och samma sak vill jag säga till dig.
Livet har inte glömt dig, det finns där och det går att forma. Självklart kommer det alltid att existera olika förutsättningar som påverkar på vilket sätt och hur mycket, men de känner du till bättre än jag, och sanningen är att de sällan är så låsta som man vid en första anblick tror. Du måste därför ge dig tillåtelsen att drömma fritt och tänka högt: vem vill du vara och vad vill du göra? Det kan handla om både det lilla och det stora. Vill du vara en person som använder tandtråd varje dag, någon som ofta går på olika kulturupplevelser, en som kan tala japanska obehindrat, någon som lagar kreativa maträtter eller som en dag har ett hus vid havet?
Om det känns svårt att hitta drömmarna, försök att inspireras av någon som du tycker gör det bra och sätt sedan upp små steg för att nå dit. Att dokumentera handlingen och visa för någon mer kan hjälpa. Det måste inte vara på en blogg eller Instagram, det kan räcka med att berätta för en vän att idag lagade jag en jättegod middag eller nu har jag varit på ett museum som hade kvällsöppet. Jag själv brukar ofta konceptualisera saker för att motivera mig, gärna göra något till ett mindre projekt, sätta upp en liten rutin eller ha ett övergripande tema under en vecka eller månad. Nu till exempel har jag en period på två veckor efter den första delen av min semester då jag ska vara kvar i stan och jobba innan jag går på ledighet igen. Då vill jag passa på att göra något extra av den tiden, för min egen skull. Kanske ta morgondopp så ofta det går för att behålla sommarkänslan, utnyttja det faktum att jag har mycket hemmatid på kvällarna till att rensa i min lägenhet eller äta av allt grönt som växer på min balkong och laga enkla, goda rätter som jag gillar.
Jag läste någonstans att man ska försöka att göra två personer stolta: sitt 8-åriga och sitt 80-åriga jag. Det var något som fastnade hos mig och jag gillar kombinationen som det skapar. Barnets strävan efter lekfullhet, äventyr och nyfikenhet, att kanske ha ett spännande jobb eller bara ett par helt fantastiska glittriga skor. Att kunna äta popcorn till middag, inreda en lägenhet helt själv och bjuda över sina vänner på kalas mitt i veckan. Men också den äldre personens ömma och förlåtande blick, medvetenheten om att man försökte och gjorde sitt bästa. Känslan av att ha vårdat och tagit hand om sin kropp, att ha investerat tid i relationer för att få dem att hålla länge, att ha vågat göra saker som tycktes läskiga och förhoppningsvis att en dag nå vetskapen om vad som är viktigt på riktigt.
Där någonstans försöker jag landa när jag tar hand om mig själv. En kombination av saker som känns bra här och nu, för Julia nästa dag, men också på längre sikt. En vetskap om att mitt liv till stor del är upp till mig, att det vill mig väl och att det går att påverka. Så gör även ditt. Låna gärna Rilke på biblioteket och börja sedan att skriva en lista över några saker du vill göra för dig själv, stort som smått. Jag önskar dig den finaste av somrar Siri och jag hoppas att du gör den till din.
Tankar om yta
En kväll efter jobbet går jag in i några butiker för att leta efter en bikini. Semestern närmar sig och badkläder är ett av få plagg som jag unnar mig att köpa nytt. Min blick vandrar upp och ned längs klädstängerna som säsongsenligt fyllts av färgglad nylon och polyester. Målgruppsmässigt befinner jag mig någonstans i segmentet mellan Bianca Ingrosso och vadande tant – ingenting på galgarna känns rätt. De är för täckande, för små, för sportiga, för volangiga, för fula. Efter en lång stunds letande hittar jag dock en bikini som jag bestämmer mig för att prova och strax därefter är det jag som är för ful. Provrummet erbjuder inga förmildrande omständigheter, det är skarp belysning och en beige backdrop som får mig att smälta in i väggen. Mina trosor sticker fram under bikiniunderdelen, överdelen ligger platt och outfylld mot min kropp men känns ändå märkligt nog för liten. Det är ingen vacker syn. Jag går hem tomhänt och intalar mig att förra årets bikini borde hålla en säsong till.
Jag tänker på sommarstilen. Det finns mycket tid till det eftersom sommaren aldrig kommer. Mina tankar vandrar till solblekta, urtvättade, stora tröjor, mjuka shorts och långärmade T-shirts. Jag vill ha kläder man hasar runt i ute i skärgården. Träskor, jordgubbsfläckar och allting tre storlekar för stort. Tyvärr innehåller mina sommarplaner inte så mycket hasande på landet utan en storstadssemester, ett par veckor kontorsjobb, en lång vandring med begränsad packning och en del tid i Visby. Jag måste alltså hitta komplement till stilen, styra upp något som kan fungera i stadsmiljö men fortfarande kännas somrigt, bekvämt och kul. Efter lite funderande landar jag i att så länge en halva av kroppen är proper så borde jag komma undan. Skjorta eller kavaj till shortsen, långärmad T-shirt till en finare kjol, dressad klänning med stickad tröja, sportshorts med blanka loafers och prydliga strumpor osv osv.
På Vestiaire hittar jag en klänning jag verkligen vill ha, men den känns dyr och när det visar sig att säljaren bor i England och jag måste betala tull blir jag ännu mer tveksam. Jag dividerar med mig själv. Kanske är det nu jag ska kliva in i fasen där jag slutar fynda många, billiga plagg second hand och istället köper ett fåtal utvalda, välgjorda objekt. Bygger en kvalitativ, lyxig, luftig(!) garderob och blir en ny människa fylld med grace och självsäkerhet. Sedan tänker jag på min ovan nämnda sommarstil och funderar på hur jag ska kombinera mitt nya jag med de slitna sommartröjorna. Det känns som två olika världar där jag står mitt emellan. Jag fortsätter att bevaka klänningen och hoppas varje dag att priset ska sänkas en aning. Då kommer jag nog att slå till ändå, som alltid driven av att göra ett bra fynd.
Jag scrollar på Instagram och jag vet att det är rakt av dåligt men jag kan inte låta bli. Kategoriserar det hela som inspiration men frågan är om jag faktiskt tar med mig något av substans efteråt. Jag tittar på kvinnorna som jag följer och har följt sedan länge för att de brukar dela sådant jag gillar – god mat, smarta tankar, kul stil och vackra miljöer – och allt det finns fortfarande där, men när blev alla så smala, så slanka, så solkyssta och så släta? Det som hela tiden varit ett relativt normativt flöde har nu blivit ännu mer polerat och perfekt. Andras hälsa har inte med mig att göra, tänker jag, men det är klart att det känns. Herregud, min kropp sprang ett helt maraton nyss, är inte det nog, jo klart det är och oavsett det, oavsett allt: jag duger, jag duger, jag duger.
I listan över mina transaktioner syns inköp av ett ögonfransserum och en begagnad diktsamling som släpptes 1977. Ett par smörgula shorts från 90-talet och en ljusgrön klänning jag ska utsätta för ett kreativt experiment med min symaskin. Jag tänker på skapandet som en distraktion, som en förflyttning, från att vara till att göra. Kroppen kan vara canvas men bör inte bli objekt, det är så jag måste förhålla mig. Jag slår i diktsamlingen på måfå, läser:
Blodet somnar aldrig i mig.
Huden torkar inte
och jag svettas ofta.
Jag är i mina bästa år.
Köper, målar, bjuder, åker, läser, skriver, öppnar
Köper en liten fransk vintagescarf att ha i håret, funderar på om det är på gränsen till att utgöra en kulturell schablon, men så länge jag inte börjar röka borde det vara lugnt.
Målar vinrött nagellack på mina tånaglar som blivit blå av alltför många löpsteg, tänker på uttrycket att sminka en gris, ingen får kolla på nära håll okej.
Bjuder sex personer på middag i ett litet kök utan ugn, enbart en slö brödkniv att hacka allting med, skärbrädan stor som ett B5-kuvert, det blir vegetarisk bouillabaisse.
Går till bageriet för att köpa baguetter, råkar be om tretton stycken istället för tre på grund av min obefintliga franska, tur att handgester också fungerar.
Drabbas av den klassiska solstressen, känslan av att jag borde passa på att vara ute, för jag vet aldrig när det blir fint väder igen, den är en del av min nordliga uppväxt och mitt skrivandes största fiende.
Dricker ett otroligt rödvin på en bar, servitören berättar att hon och hennes man producerade det till deras bröllop, när vi går därifrån får vi köpa med oss en av de sista flaskorna hem.
Åker en överfull buss uppför en slingrande bergsväg, det suger i magen och snurrar i huvudet, efteråt behöver jag sitta på en stol och sakta äta en magnum classic innan marken blir stadig igen.
Läser en bok som går alldeles för långsamt men som jag lånat på biblioteket och kommer få en förseningsavgift på eftersom jag lämnar tillbaka den två dagar försent, så jag känner mig manad att läsa klart den ändå av ren snålhet.
Lämnar den gulliga parfymstaden Grasse med lätt huvudvärk efter att ha luktat på oändliga mängder dofter under eftermiddagen, luften tjock av apelsinblom och magnolia, en liten flaska fick följa med hem.
Samlar blått ludd från de turkosa handdukarna, det har satt sig överallt, i våra kläder, under fötterna, på min deodorant, första gången jag torkade mig efter duschen såg jag ut som en smurf.
Inser att jag inte tänkt på mitt jobb på en och en halv vecka fastän det kändes smått panikartat innan jag skulle åka, skickar ett sms till mitt närmaste team och tackar dem för att de är så bra.
Skriver till N och frågar om han vill ses på en uteservering för läx/läs-aw när han är klar med sina lektioner i franska, vi möts på torget en kvart senare, kvällssolen värmer som vore det mitt på dagen.
Lyssnar på nyheterna och min solkantade tillvaro på rivieran känns som en bubbla, politiker som hävdar att vi ska vänta på domstol innan vi fördömer, men vad betyder en dom när det redan är försent, när alla redan är borta.
Öppnar dokumenten med alla orden, ser över strukturen, den dramaturgiska kurvan, kommer jag någonsin bli färdig, jag säger till N att det här är varför jag springer ett maraton, för att det är mycket enklare än att skriva klart.
Ligger på stranden under lunchtimmen, nysprungen, nybadad, kär och mätt, tänker att det är en gåva att livet kan vara såhär, att jag får vara med – just här, just nu, just dig.
Onsdag i Antibes
Jag vaknar vid sju, kliver upp för att skriva. Smyger ut ur sovrummet och sätter mig på soffan, den är märkligt grund vilket gör det omöjligt att landa i en bekväm position, jag får känslan av att befinna mig i ett väntrum, tänker att det är bra, ett sätt att undvika lättja, att istället bli produktiv. Den tidiga morgonen känns som en vinst, ett försprång. Jag skriver i tjugofem minuter innan jag reser mig upp och gör kaffe. Försöker imitera ett kaffemått med en matsked, ena dagen blir det för starkt, nästa för svagt. Inne i sovrummet ringer N’s alarm, det ska föreställa naturljud och kvitter, men just nu tycks fåglarna vara hysteriska. Är du vaken? undrar jag och han mumlar något jakande till svar. Jag skriver i tjugofem minuter till, äter en yoghurt med björnbärssmak och vinkar av N som ger sig av mot sina lektioner i franska.
Morgonen ska vara sval enligt väderprognosen, men luften känns fuktig och solen värmer redan. Jag springer upp från torget, förbi matmarknaden och längs havet, tar sikte söderut mot udden. Ser sandstränder och stora villor, knotiga tallar och skarpa klippor. Utsikten är bländande vacker, jag kan inte låta bli att stanna för att ta en bild, struntar i det förstör tidtagningen på mitt tröskelpass, allt behöver inte vara så noga intalar jag mig. Efter fyra kilometer vänder jag om och springer tillbaka mot gamla stan där vi bor. För varje strand jag passerar blir jag mer och mer övertygad om att jag borde ta ett dopp. När jag når vår gata skyndar jag upp för trapporna, hämtar handduk och bikini, vattenflaska och bok. Sedan tar jag sikte på vår närmaste strand, passerar båtarna i hamnen, stöter av en slump på N och hans klasskompis som har förmiddagsrast, växlar några ord och breder ut handduken i sanden. Havet svalkar, det är årets varmaste dopp och det känns efterlängtat. När jag kliver upp smakar huden saltvatten, jag äter ett knallgrönt äpple och torkar sakta i solen.
Tillbaka i lägenheten ställer jag klockan på tjugofem minuter igen. Öppnar dokumentet och skriver, tar ett par minuter paus när alarmet ringer och upprepar sedan processen. När hungern gör sig påmind äter jag upp resterna av gårdagens baguette tillsammans med en bit gruyere, lite äggröra och hyvlad zucchini med citron. Brödet har blivit segt under natten, jag sliter av det med tänderna, sätter mig vid fönstret där solen lyser in och sträcker upp benen på fönsterbrädan, låter dem värmas. Efter en snabb dusch tar jag på mig den svarta kjolen med vita prickar, ett brunt linne och läderkavajen. Väskan med datorn på axeln och de håriga ballerinaskorna på innan jag beger mig mot biblioteket. Jag var där för första gången igår och nu bestämmer jag mig för att hitta dit utan att titta på kartan, vill röra mig lite mer avspänt, så länge jag håller koll på de olika torgen går det enkelt.
Biblioteket är förvånande stort i förhållande till den lilla staden, jag går tre våningar upp och sätter mig vid ett av de långa borden framför fönstren. Grönskande träd utanför, en gata där bilar sakta ringlar fram. Jag tar upp hörlurarna, öppnar dokumenten, startar timern och börjar sedan att skriva igen. Tjugofem minuter, tjugofem minuter, allting går om jag gör det tjugofem minuter i taget, tänker jag och upprepar handlingen tills klockan är halv fem. Jag sms:ar N som är klar med sina lektioner, han sitter på torget nedanför vår lägenhet med några klasskompisar. Utanför fönstret hänger himlen djup och åskblå, det ser ut att bli regn när som helst. Jag bestämmer mig för att sitta kvar en liten stund till och skriva detta, sedan ska jag promenera hemåt, förbi torgen som börjar bli alltmer bekanta, tillbaka till porten med den blå dörren där jag bor i elva dagar till.
En liten motståndshandling till det enorma tipssamhället
I ett mini-avsnitt av Café Bambino pratar de om tips. Om att ge dem och få dem och hur de både kan hjälpa och stjälpa oss. Jag lyssnar med stort intresse och kan inte låta blir att fastna i tanken kring att magkänsla tycks bli allt mer sällsynt idag. Allting ska tipsas, listas, adlinkas och optimeras. Varje val vi gör ska vara noga underbyggt och konsumtionen av något tråkigt, dåligt eller fult måste undvikas till varje pris.
Jag faller själv ofta i fällan. Min telefon är full av listor på böcker jag vill läsa, recept att laga och platser som kan besökas. Jag delar gärna med mig av bra låtar att lyssna på eller saker som inspirerar mig. I den här bloggen dyker det då och då upp tips (men förhoppningsvis inga direkta köpuppmaningar) och jag känner själv hur jag hela tiden balanserar på den smala tråden mellan instruktion och inspiration.
Varje gång jag öppnar min Spotify-app levererar den en algoritmstyrd spellista utifrån tidpunkt, humör och genre, men när jag väl lyssnar på den inser jag ofta att det här inte är det jag vill höra. Det känns för slätstruket, det är samma typ av låtar hela tiden, en handfull artister som repeteras, det händer inget i mig. Jag tänker tillbaka på en av de musikupplevelser som jag minns bäst. Det var en jättekonstig frijazzspelning med en indisk flöjtspelare som jag gick och såg med min gymnasieklass och jag förstod verkligen ingenting, men den gjorde avtryck.
Överallt omkring mig ser jag folk göra digitala färganalyser för att förstå vilka exakta nyanser de ska klä sig i, med ambitionen att se så bra ut som möjligt. Rädslan över att framstå som glåmig, kontrastlös eller bara inte helt optimal tycks plötsligt vara enorm. Istället för att själv känna efter vilka färger vi gillar, vad vi dras till eller tycker vi är fina i, ska vi nu förhålla oss till en färgkarta med olika nyanser av turkos, korall och magenta. Det är ännu ett område där vi kan sträva efter optimering istället för kreativitet.
Några dagar efter lyssningen på podcasten kommer jag på mig själv med att längta efter att gå mer på känsla. Att gå in i en bokhandel och svepa över omslagen, plocka upp något som verkar intressant och låta det följa med hem. Att välja ett plagg som är i helt fel färg för min huds undertoner men som känns snyggt och kul. Att trilla in på en restaurang som ingen tipsat om men som bara ligger där rakt framför mig när jag är hungrig. Kanske är det inte årets absolut bästa upplevelse, men allt kan ju inte vara det, det kan ge mig något ändå.
Det sista jag gjorde i mitt förra inlägg var att fråga om Antibes-tips och jag ångrar mig redan. Som tur var fick jag inte så många och det talar för att jag ska träna min magkänsla. Strosa omkring, gå in där det lockar, kanske hamna på en obegriplig frijazzkonsert, långt ifrån algoritmernas uträknade plan. Som en liten motståndshandling till det enorma tipssamhället.
Däggdjur
En äldre man håller upp porten för mig och jag tänker att om han bor där så måste han hålla upp den ofta för sådana som jag. Kvinnor i tjugo-, trettio-, fyrtioårsåldern, på väg över gården, till samma mottagning men med olika behov. Det är en märklig känsla att så tydligt tillhöra en grupp, ett demografiskt kluster.
Kvinnan jag bokat tid hos har kortklippt hår färgat i en kopparröd nyans. Hennes utstrålning är lättsam, men tonen rak. Jag placerar mig på en av de röda stolarna i det lilla besöksrummet, en barnteckning på väggen, ett medicinskt diplom fäst med knappnål. Jaha, säger hon och läser på sin skärm där jag försökt att sammanfatta mitt ärende i den lilla rutan som fanns vid tidsbokningen. Det finns en jättebra hemsida, fortsätter hon och skjuter över ett blågrönt visitkort med en adress på, den får du gärna tipsa dina vänner om. Sedan visar hon ett diagram och säger med ett leende att min bästa tid var för femton år sedan. Jag tittar på kurvan på skärmen och ser hur den dalar brantare nedåt än börsen de senaste dagarna. Min placering är en negativ utveckling, ett fall. Allt är bara tid och pengar numera.
Mycket av det hon säger är saker som jag redan vet men valt att stoppa in i ett fack långt bak i huvudet någonstans bara för att älta under sömnlösa nätter. Information som är svår att göra något med, beslut som tycks gigantiska att ta. Jag vill tänka att ålder bara är en siffra, att jag fortfarande blir leggad på systemet ganska ofta, att min maxpuls motsvarar en 16-årings och alla mina barnsliga beteenden, visst måste de betyda något väl? Men ingenting av det hjälper nu.
Hon har ett sätt att uttala cykel som om det vore fordonet och jag ser framför mig hur något rullar iväg i allt högre hastighet. Alla formuleringar som kommer ur min mun är rationella och sakliga, men jag känner mild panik inombords. Jag tänker att hon måste vara så trött på kvinnor som jag, som vill ha allt på vårt sätt och kunna planera livet in i minsta detalj. Efter att hon spänt manschetten runt min arm och konstaterat att blodtrycket i alla fall är bra går hon med på att skriva ut femton kartor till, men, säger hon med ett skratt, frågar du mig tycker jag att du ska strunta i att hämta ut dem. Jag mumlar något om att vi får se och reser mig från stolen.
När jag går därifrån känner jag mig som ett däggdjur. Om tre dagar fyller jag år och rasar ytterligare i statistiken. Ute på gatan tar jag upp telefonen och ringer N som svarar med lugn röst.
Tur och retur till Malmö
Ankomst
Tåg 3941 punktligt
Klockan tre-sol som värmer
Halsduken fäst runt väskans rem
Körsbärsläsk med is på torget vid S:t Knut
En ivrig råtta, en vaggande duva, en aggressiv mås
Promenera hem genom kyrkogården, tänk på döden
Jag: nattsvart sammetstopp med ett glittrande skärp i midjan
Hon: godisrosa klänning och tunna strumpbyxor över skrubbsåret
Tända lampetter, femtio tulpaner på bordet i hallen
Lägenheten badar stilla i pölar av skymningsljus
Vi häller franska bubblor i tunna vinglas
19:05 ringer två till på ytterdörren
Alla i halvmåne vid köksbordet
Hacka, skära, steka, blanda
Sichuanpeppar på tungan
Dumplingark i handen
Köket fyllt av os
Mätta suckar
Ut i natten
En skrattfylld väg
Folkets park helt öde
Fontänen avslagen, torrlagd
Trilla in som klunga på baren
Mer bubblande dryck i klirrande glas
och vårens eufori möter till sist sömnens rand
En morgon
Ett meddelande
Finns bryggkaffe i köket
Snart också nybakade croissanter
Kokt ägg, fjällfil och flingor i stor kopp
Uppkrupna i kökssoffan, bläddrandes boksidor
Sov du så diskar jag, en uppmaning, en transaktionslös betalning
Utomhus kallar med flödande solsken, genom fönstren syns inte
friska vindar, virvlar sand, susar löv, blåser genom kappan
Halsduken lossad från väskans rem, dubbla halsvarv
Vi packar påsarna, tofflor, handdukar, hänglås
Bryggan en evighet rakt ut i vattnet
Temperatur: 4,7 grader
Vita gäss på havet
En lukt av tång
Huden bar
Lä på bryggan
Framåt, vidare
Falafel i farten
Kaffe på maten
Alla tycks kila förbi
Ett gyllene flöde, unikum
Ljus lager mot tegelväggen
Facetimesamtal med en hund
Snabba glasögon och diskussioner
om ögonkontakt och dess spänning
Ett rundkindat barn i tomatröd overall
Kropparna möra efter blåst och bad
Tupplurar på parallella soffor
Laga mat och förvånas
Smakerna i pannan
Hur enkelt, så gott
Ris, smör, citron, mynta
Fänkål, grapefrukt, manchego
Bläddra magasin, tänka skriv, prata stil
Låta tiden långsamt passera mot midnatt
Ny dag, samma ljus
Stark sol, MFF-blå himmel
Vi söker oss ut när filen tagit slut
Bläddrar galgar i andrahandsaffärer
Letar krus att fylla med narcisser
Blomsteraffärer med fuktig luft
Kilometerlånga källargångar
Duniga kaktustaggar
Handflatsstora blad
Mer kaffe? Ja tack
En ruta rostat rågbröd
Ostskivor på stålgrå bricka
Vinden piskar på där utanför
Benen spritter, löpskorna kallar
Långa steg längs kanalens östra kant
Och allting i parken i slag med att starta
Tusen nyanser av grönt, av skott, att prickas
av vårens storslagenhet på nytt varje år
Men så fylla väskan, krama farväl
Sista stegen genom staden
Motljus och motvind
Utrop på stationen
Tåg 546 norrut
Avfärd
Ur anteckningar
Från ingenstans drabbas jag av en sorgsen känsla över att jag aldrig fick träffa min farfar. Jag hade velat sitta ner och prata ett slag, kanske höra honom predika. Tänk om hans röst finns inspelad någonstans? / Hon sitter vid mitt middagsbord och jag spelar en låt för henne, säger exakt såhär är det, lyssna på texten nu: När man letar sig fram i tunneln, man ser ljuset där framme, allt är konfetti, nånting måste hända. / Orden kommer som brev. På ojämna dagar, landar med en duns. / Jag önskar att jag fick jobba med reklam på 90-talet. Helt samvetslöst bränna över till andra sidan jorden för att plåta något som ingen tidigare gjort. Sju stora helsidor, två episka minuter på tv, alla kollar på allt. / Fänkålssallad med citrus, pissaladière med sardeller, kronärtskocksdipp med baguette, bönsallad med tomat. Efterrätt? / Ständigt dåligt samvete över relationerna. Det var lättare när man kunde ses i klungor på en aw, tiden fri mellan 18 och 23, ett ekande ”kom förbi”. Enkelt att romantisera år 2016 i efterhand. / Instinkten i att vilja lyfta upp overallklädda barn och bära dem i famnen. Hålla de knubbiga sjöstjärnekropparna tätt intill bröstet. / Nattåg till Hamburg alt. Offenbach. / Blå, blå, blå. Himmel, hav, himmel. Blicken som ett flipperspel och horisonten med sin skarpa linje, drar ett rakt streck över synfältet. / Färga ögonfransarna, använda tanning drops, boka klipptid. / Det var en gång, det var en fest eller ja det var i helgen och jag älskar hur du får mig att vilja bli nyfiken på andra. Hur ditt genuina intresse för människor smittar av sig, som att varje person skulle bära på en otrolig historia och du har ju rätt. / Sista två minutrarna och jag ökar löpbandet. Snabbare, snabbare, pressar pulsen uppåt. Yihaa, back on the horse. / På Svalbard finns en bank med plats för miljontals fröer. Där ligger stora delar av världens biologiska mångfald samlad, skyddad av permafrost, djupt nere i marken. För att nå fröerna måste fyra låsta ståldörrar öppnas. Ingen enskild individ har nyckeln till samtliga dörrar. / Att köpa: håltång, eltandborste, hantlar.
Allvarligt, men stabilt
Vi lever i födelsens och dödens tid. Jag läser de första rubrikerna i slutet av ett möte. Skottlossning, fem skadade, tidig presskonferens och det är något som inte stämmer. P1 i öronen hela vägen hem, rösterna från oroliga anhöriga, kyrkan öppnar porten, pumptermosar och omtanke, sjukhusets växel ringer och ringer. Det är den fjärde februari och två små barn jag känner fyller år, jag skriver grattis och hurra, men festen känns avlägsen. Ett sjukhus går upp i stabsläge, operationer pågår och tjugo mil norr ut har vattnet gått hos min vän. Ny rapport, ett tiotal döda, tiden slocknar. En födelsedödelsedag.
På kvällen har vi biljetter till en konsert, ett mörkt rum där axlar trängs, en anrik lokal som färgas röd. Trion spelar Bach på ett nytt sätt, sonater och preludium svävar på mjuka tangenter. 350 år gammal musik lägger sig tillrätta, lindrar och förmildrar omständigheterna i den mån det går. En äldre dam intill mig bär en tegelfärgad sammetskavaj och jag säger till henne att den är vacker, det skimrar.
Jag hör det inte först men det har hänt något med ljudet. En svag rundgång, ett diskret tjut på hög frekvens, så ljust att man nästan glömmer det tills det tränger igenom på nytt. Om jag anstränger mig kan jag slippa höra, men vi alla där inne vet nu att vi måste. En tyst minut och domedagsklockan har flyttats en sekund mot undergången. Vi är närmare nu än någonsin.
De svarta rubrikerna kommer tätare och tätare, lugn saknas, är det någon som klockar smärtvågorna, håller vi räkningen. Det är så mycket som måste hålla nu. Hoppet uppe, mänskligheten samman. Sjukhusdirektören rapporterar om tillståndet på de skadade, de som överlevt. Han upprepar orden allvarligt, men stabilt. Jag repeterar dem som ett mantra, en prognos över tillvaron. Det är allvarligt, men stabilt. Vi kan fortfarande klara oss, men det krävs oändligt mycket omsorg.