Ett bord för en, tack

När klockan slår sex stänger jag ner datorn. Då har jag suttit vid den under större delen av dagen, ryggen krökt framför den lilla skärmen, fingrarna konstant stegandes över tangentbordet. Jag lägger mig på sängen och tänker ”nu då?”. Känner ett skriande behov av umgänge, av att ha någon att föra ett samtal med. Tänker att jag borde ta mig ut. Lämna lägenheten, gå en promenad, äta middag, passa på att upptäcka ett nytt ställe. Samtidigt tar det emot för jag har varit här i en och en halv vecka nu och hittills är det ingen, verkligen ingen, som pratar med mig och det är något med att känna sig ensam i ett offentligt rum som tar så mycket energi.

Och jag tänker att det säkert handlar om min utstrålning. Jag måste skaffa en sån där härlig aura som bjuder in till samtal, hur man nu gör det? Jag testar mitt leende i spegeln, funderar på om det kanske handlar om att välja neutrala, trevliga kläder, att ofta och öppet se sig nyfiket omkring. I ett försök att uppmuntra mig själv häller jag upp ett glas vin och hämtar sminkväskan. Dags att bygga självkänslan med yttre medel.

Jag öppnar min begränsade resegarderob och försöker hitta något att ha på mig. Byter om säkert sju gånger i jakt på den rätta känslan. Ifrågasätter varför jag packat inte bara en utan två västar i min relativt nätta packning. Till sist lyssnar jag på Magaluf med Orup för att uppbåda någon slags energi och ger mig sedan ut på Roms gator.

Kvällen är mild och det har redan börjat skymma. Fjäderlätta moln likt penseldrag syns på himlen. Jag passerar Colosseum och Forum Romanum. Promenerar längs den stora gatan som börjar bli bekant nu, hittar nästan helt utan karta till restaurangen som jag sett ut sedan innan. Den är liten men inbjudande, har samma skarpa belysning som så många andra ställen här, artiga servitörer i väst och fluga som hälsar med ett buonasera! Jag ber om ett bord för en och blir placerad intill ett franskt par som inte gör något större väsen kring min ankomst.

Jag beställer en bruschetta med tomat, spaghetti alle vongole och tiramisu till efterrätt. Allt är gott, men inget sensationellt och jag äter i hungriga, snabba tuggor. Lokalen är fylld av par. Jag påminner mig själv om min nya härliga aura, men det finns inget naturligt sätt att prata med någon utöver servitörerna som skyndar sig runt i restaurangen. Men så halvvägs in i min middag kliver det in ett par som sätter sig bakom mig. Det tar bara några sekunder, sedan hör jag att de är svenskar.

Samtalet är omöjligt att inte lyssna på, inte bara för att det sker på ett språk jag förstår utan också för att de har en så ofantligt tråkig ton mot varandra. Kort, dryg och snäsig på det vis som parrelationer så lätt kan bli på semester. Jag hör deras dividerande kring menyn, det vassa ”jamen hur ska jag kunna veta vad du vill ha?” och det tillbakakastade ”du kan ju fråga kanske?”. Och jag tänker på den härliga aura som jag uppenbarligen saknar, min förmåga att bjuda in till spontana samtal som tycks vara på noll, men i kontrast till detta så känns min ofrivilliga ensamhet ändå inte så illa. Den känns nästintill helt okej.

Strax därefter ber jag om notan och ler mina trevligaste leenden till servitörerna. Tackar både en och två gånger för besöket och går sedan hemåt själv under Roms mörkblå himmel.

När jag vaknar tycks bråttom långt borta

rom


Stadens buller blir en ljudmatta. Ambulansernas klagande sirener och bilarnas däck mot asfalten. Jag ber om ursäkt för oljudet i mitt videomöte men de säger att det inte hörs. Ljudet filtreras bort automatiskt av programmet och snart märker jag det knappt själv längre. Väcks bara mjukt av basilikans kyrkklockor som slår kvart över sju på morgonen. En stund därefter hörs espressobryggarens belåtna puttrande från spisen.

Den gigantiska byggnaden är omisskännlig, ändå känns det lite som ett skämt första gången jag ser den. Just det, Colosseum ja, jag skulle ju bo nära. Det är något med den nästan tvåtusen år gamla amfiteatern som får det att susa i kroppen, som gör att den inte riktigt går att ta in även om jag sett den förut. Hela staden är fylld av monument och byggnader som får min roll som nutidsmänniska att krympa. Under kyrkans enorma guldtäckta valv blir jag blott en stämma, en enda liten ton som ljuder, ett amen bland miljoner.

Efter några turer kring kvarteren lyckas jag hitta en stor matbutik bara fem minuter bort. Där går jag länge med min orange otympliga korg i släptåg. Tittar noggrant på alla grönsaker och frukter som ligger uppradade i sina diskar. Känner på klotformade zucchinis och tunga romanescohuvuden, plockar varsamt bland tomater som faktiskt doftar tomat. En man som är och handlar med en liten pojke säger något och tittar på mig. Jag förstår inte och möter honom med ett ursäktande leende. Han pekar på sin hand som är försedd med en stor engångshandske och ber mig att ta på en likadan. Skamset täcker jag min högerhand i plast och fortsätter att botanisera bland grönsakerna.

Utan att tänka på det vrider jag kroppen mot solen som faller ner mot balkongens kaklade golv. Vänder mig hela tiden så att jag ska träffas av dess varma strålar. Känner hur den låser upp någonting inuti, hur den gör mig snäll och god. Vill tänka mjuka tankar. Det är lättare när allting målas gult. Stråla milt ljus, får jag, låt mig.

När jag vaknar tycks bråttom långt borta, tiden är fortfarande min vän här. Visst finns göra, i mina anteckningar bor en lista på saker jag vill och kan, men ännu ger jag mig rum att ta in. Att lyssna, dofta, mjukna, se. Det finns så mycket som vill känna mig här.

Den som klappar sin egen axel

Kultursidan presenterar tesen om att kärleken finns i Italien. Kanske åker den på en röd vespa över kullerstenarna. Min omgivning håller med. Tänk om du träffar någon när du är där borta? Välviljan är honung, klistrig söt. Jag förstår den men vill inte röra. Får den ändå gång på gång. Tänk! Tänk om! Inget är därför vill jag säga. Det handlar inte om det. Flykten är för mig.

En eftermiddag tar jag en bild på mig själv inne på kontorets kaklade toalett. Det är något märkligt med det jag ser, det är något som inte stämmer. I fotots spegel bär jag ett tydligt leende, det är så jag tror att jag ser ut, men i samma ansikte som tittar in i kameran är det borta. Kvar finns bara ett allvar. Båda är ju jag, tydligt jag, men hur kan bägge vara sanning? Om jag tvivlade innan blir det inte bättre nu. Jag förstår inte ens mina egna uttryck.

Min vän berättar för mig om det administrativa arbetet som sker med regelbundna mellanrum. Helst i sällskap där man uppmuntrar varandra. Gå igenom dina kandidater, skriv till minst tre, hitta potentiella möjligheter, var kul/oväntad/framåt, gör planer. Varje vecka admin. Jag konstaterar att om romantiken inte är död så ligger den åtminstone i fosterställning på golvet med ihållande kramper. Sedan kämpar jag för att se det fina i schemalagda inviter. Skriver till tre, lyssnar till tystnad.

Självömkan gör sig dåligt i både text och bild, men det är sorgset att alltid vara den som klappar sin egen axel. Jag har testat att duga så länge nu, det gör det svårt att tro att det räcker. Hela internet tycks bära nya kroppar, blottar hud och lycka. Något hos mig måste nog också bli annorlunda, måste bli mer som i spegeln. Är det då honung börjar smaka gott?

Det sitter så mycket grus i sulorna

mars


På måndagskvällen är jag nära att snubbla över en duva. Plötsligt ligger den framför mig på trottoaren. Ryggen mot betongplattorna, de små fågelfötterna uppåt, kroppen intakt, ögonen slutna. Död. Äckel och frid. Jag tar ett stort kliv över, skyndar vidare mot tåget jag måste passa.

Åka resa fara färdas framåt i tanken. Om tre och en halv vecka något annat. Men först allt som ska göras klart och det är påsk och det är födelsedag. Trettiotre år. Samma siffra. Samma samma jag. När min mamma fyllde 33 väntade hon sitt tredje barn. Jag har bara alla andras. Tre tre vill också vara trio.

Mars är alltid drömmar om vår, är alltid något som aldrig blir. Lågtrycksbetonad nederbörd säger prognosen. Tunga himlar över kontorslandskapen. Det sitter så mycket grus i sulorna. I väskan ligger föremålen som ska ta mig sömlöst mellan händelserna. Löpande band // löpband. Det vore bra om jag hann hem emellan, tänker jag. Vi får se, säger huvudet. Vi får se.

Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig.

Jag vaknar och tänker att jag borde skriva. Innan jag somnar frågar jag mig själv varför jag inte skrev. Så går mina dagar just nu. Att skriva är bland det svåraste som finns, nästan allt känns enklare än det. Jag ställer mig hellre på löpbandet och springer en mil, det är inte ens jobbigt i jämförelse trots att pulsen bultar argt under huden efteråt. Jag kommer på mig själv med att vara rädd för texten. Vill blunda för det vita dokumentet som heter Skrivprojektet eftersom det är för läskigt att sätta en annan titel. Och jag inser att anledningen till att det är skrämmande är för att det är viktigt, för att det faktiskt betyder något.

Jag går till biblioteket och hämtar upp en trave böcker som jag reserverat. En av dem är så tunn att jag får titta flera gånger i hyllan för att få syn på den. 64 sidor skrivna under tidigt 1900-tal. Brev till en ung poet av Rainer Maria Rilke. År 1902 skickar den unge, aspirerande poeten Franz Kappus några dikter till sin litterära förebild Rilke för att få ett ärligt omdöme. Där och då inleds en sex år lång korrespondens och Rilkes tio tidlösa brevsvar publiceras sedan, några år efter hans död.

Jag läser det första brevet och känner hur texten talar till mig. 120 år gamla ord som vill mig väl, sätter fingret på mina känslor, väcker nya tankar och funderingar. Det är frestande att börja stryka under i bibliotekets bok, men jag låter den vara. Istället skriver jag noggrant av olika stycken från breven och sparar i mina anteckningar för att kunna återvända till dem under perioder av tvivel. På lördagen promenerar jag till bokhandeln i Götgatsbacken och köper ett eget exemplar. Sedan går jag och sätter mig och skriver. Fortfarande rädd, men jag skriver.

brev till en ung poet


”Du frågar om dina dikter är bra. Du frågar mig. Du har frågat andra tidigare. Du skickar dem till tidningar. Du jämför dem med andra dikter och besväras av att vissa redaktioner refuserar dem. Nu (eftersom du har bett om mitt råd) ber jag dig sluta med allt detta. Du förhåller dig till det yttre, och det borde du absolut undvika. Ingen kan råda eller hjälpa dig, ingen. Det finns bara en sak du kan göra. Gå in i dig själv. Utforska den grund som manar dig att skriva; undersök om dess rötter sträcker sig in i den djupaste delen av ditt hjärta, erkänn för dig själv huruvida du var tvungen att dö om du förbjöds att skriva. Detta framför allt: Fråga dig själv i nattens tystare timme: Måste jag skriva?”




”Allt handlar om detta: att bära inom sig och sedan föda. Att låta varje intryck och begynnande känsla fullbordas helt i sig själv, i mörkret, i det outsägliga, omedvetna – bortom intellektets räckvidd – och med tålamod och djup ödmjukhet invänta den stund då en ny klarhet föds; endast detta är att leva konstnärligt, i sin förståelse och i skapandet.”




”Du är så ung, allt ligger fortfarande framför dig, och jag vill be dig, käre herrn, att ha tålamod med allt olöst i ditt hjärta och försöka att älska frågorna själva som om de var stängda rum eller böcker skrivna på främmande språk. Leta inte efter svaren, som du inte kan få, för du skulle ändå inte kunna leva dem. Och poängen är att leva allt. Lev frågorna nu.”




”Och du får inte bli förledd ur din ensamhet av det faktum att någonting inom dig vill ta sig ur den. Precis denna drivkraft kommer, om du lugnt och klokt använder den som ett slags verktyg, att hjälpa dig vidga din ensamhet över stora områden. De flesta människor har (med hjälp av konventioner) riktat in sig på att lösa det lätta och det lättaste av det lätta, men det står klart att vi måste rikta in oss på det svåra; allt levande gör det, allt i naturen växer och försvarar sig på det sätt det kan och är något av sig självt, försöker vara det till varje pris och mot allt motstånd. Vi vet inte mycket, men att vi måste lita till det svåra är en bestämdhet som aldrig kommer svika oss. Det är bra att vara ensam, för ensamheten är svår; att något är svårt bör vara ytterligare en anledning för oss att göra det.”




”Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig, att det håller dig i sin hand och att det inte kommer att låta dig falla.”

Sju ögonblick i januari

fågel

Sköterskans hand kramar om min axel när nålstick efter nålstick tränger rakt in i gommen. Du är jätteduktig, säger hon tyst och det är skönt att känna sig liten igen. När jag blundar lyser operationslampan som en röd sol på insidan av ögonlocken.

Den nyöppnade burken med d-vitamin innehåller 90 tabletter. Jag tänker att när den är slut så måste det vara vår. Som en jättelångsam, jättenyttig adventskalender.

Lärarens blick på andra sidan skärmen ser rakt in i min. Han bär headset och är omgiven av böcker och säger entusiastiskt det är klart att du ska skriva om förgänglighet.

Jag vaknar med ett ryck ur min midazolam-dvala och tror att jag försovit mig, att jag missat allt. När jag vrider mig i sängen får jag syn på henne i soffan. Tryggheten. Hennes leende mot mig säger att allt är lugnt.

Hör tre tysta vibrationer från telefonen på diskbänken.
Jag hittade den här bilden på dig i min telefon.
Den dök upp som ett minne. On this day 4 years ago.
Tyckte den var fin!

Kommer på mig själv med att sakna något som aldrig kommer igen.

Dricker två öl på en bar med någon och fastän jag hoppas känns inget. Ser sen en ryggtavla i en rulltrappa som liknar dig och känner allt. Förbannar orimligheten i hjärttrakten.

Tittar i kalendern och tänker att det är omöjligt. Hur kan det vara elva dagar kvar av månaden? Januari är sista tvättmaskinsminuten. Den som tar aldrig tar slut.

När vi lider mot jul

snö


Tiden går
för snabbt och för långsamt.
Tussar av tystnad, minutrar som år.
Längs Hornsgatan faller blöta flingor
i håret, i pannan. I öronen:
hjärtat är en bilolycka i en snöstorm.
Jag tittar efter dig vid Mariatorget
låter bli att se.
Stora gröna granar står uppställda i klungor
den som ändå fick vara skog.
Vi sjunger julsångerna.
Någon har missförstått
tror att låten heter ”När vi lider mot jul”.
Allt är samma sak
allt är sak samma.

Tiden går
hur gammal är hon nu? undrar jag.
Sex veckor, svarar du.
Hennes fulla liv får plats på min bröstkorg
i ett helt litet liv var det bra.
Nu går dagarna ut på att lura mig själv.
Om jag springer den här sträckan
läser den där boken
skriver orden, sjunger sången, dricker vinet.
Skottar timmarna framför mig
bygger mina skyddsvallar.
En stilla morgon förvandlas sorg till skam
snön vräker ner.
Onda tankar lägger sig under täcket
att skämmas och att kännas är att leva.

Livet springer
barnet skriker
maten kallnar
rösten brister
himlen faller
och tiden går och går och går.

Hjärtat bultar 116 slag per minut till vilken nytta då

BYE


”Vad gör du?” frågar rösten i mitt öra
och jag svarar att jag går runt kvarteret
trampar varv efter varv för att slippa komma hem
det är tomma gator i mitten av november
och allt är som vanligt igen
andras norm är inte min
vad de har kan aldrig bli mitt
kontorets högsta byggnad har fjorton våningar
det är som gjort för att försvinna ett tag
lägga kinden emot kaklet
krypa ihop mellan papperskorgen och handfatet
pulsklockans siffror lyser röda
hjärtat bultar 116 slag per minut
till vilken nytta då
smsar henne från golvet
”varför tror jag nånsin att det ska gå bra för mig?”
reser mig upp och återvänder till fyran
kollar i hisspegeln om blicken bär
glömmer att sorg alltid sätter sig i axlar
efter repetitionen kommer dirigenten fram till mig och säger
”dina armar, de är så spända, om du ska kunna sjunga ut måste du slappna av”
och jag säger att han har rätt
och jag säger inte att jag under hela dagen har räknat minuter
att jag strax ska gå ut och ringa dig
höra allt jag redan förstått
och sedan gå varv efter varv runt kvarteret
det är jag och hundarna i koppel
och det är gatlyktorna och lövblåsarna
en bil med registreringsnummer BYE11X
och det sista vi säger är ”tack och förlåt”
sen hejdå
ok hej

Klockan slår gå hem i vinden

oktober


Joni Mitchell står lutad mot Bregott-paketet
vi äter frukost med söndagsregnet som kuliss
youtube.com och videon från Newport Folk Festival
hon är 78 men sjunger att hon really don’t know life at all
Det är så skönt att ha så lite aning
jag lägger en kastanj i fickan
markerar det sista kvartalet
kramar den släta klumpen i handen
På radion hörs meteorologens tårar
och jag önskar mig mer sorg på sändningstid
gråtpelare och regnmätare och blöta fingervantar
läser att kvark betyder hals
såklart det stormar där
Klockan slår gå hem i vinden
jag promenerar Kungsträdgårdsgatan fram
landar raklång på vardagsrumsmattan
ord måste skrivas, niotusen tecken
blir kraven lägre om man redan är på golvet?
Ser smulor och kapsyler
bröd och vin // kropp och blod
i diskstället en pyramid av glas
Allt kan gå sönder
men jag lagar mig
viskar ”gör mig hel”
och andas i medvind
Det blåser upp

Alla andra dagars röster

Jag vaknar på måndagen efter fyra timmar sömn. I bröstkorgen finns en svart sugande klump, som klibbig tjära. I ett försök att bli av med den sväljer jag en omeprazol, sedan förstår jag att det är sorg. Jag bär den genom dagen, håller den mest för mig själv. Läser det andra skriver, öppnar länkar, tittar på filmer. Funderar på filterbubblor, på min egen litenhet, på varför det blivit som det blivit. Tänker på nåd, på de främmande ansikten jag mött under söndagen, på våra likheter och olikheter samlade i varsin karmstol.

På det vita pappersarket framför mig ekar orden. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Och jag förstår, för vad hjälper mina naiva tankar om människans godhet när det som faktiskt räknas är handlingar. Enkla onda, svåra goda.

Hur hamnade vi ens här? Är det för att jag lyssnat för lite eller pratat för tyst? Inför demokratin är vi alla samma, våra röster väger lika tungt, men resten av året måste de inte göra det. Det här var valet, nu börjar det andra. Alla andra dagars röster.

Någon skrev till mig och frågade hur man hanterar valresultatet. Just då hade jag inga svar. Nu har jag inte många fler, men på min egen lista står det: 1. Sörj. 2. Rannsaka dig. 3. Gör gott.

Det är inte en lösning, men det är en start. Vi är fortfarande många. Låt det märkas.