Kategoriarkiv: Skrivet

Frustrationen har bubblat under huden hela dagen och den enkla lösningen vore att åka hem och dra täcket över huvudet, låta sig slukas av tidsomställningens mörker, det är ändå inte lönt att göra något, men jag tvingar mig på andra tankar och kliver av tåget vid Stockholm city, går i motvinden med Stevie Nicks i öronen, längs vattnet ut mot Skeppsholmen och in på det kvällsöppna museet. Där vandrar jag sedan i tystnad bland färgstarka tavlor, låter mig sköljas av expressionismens uttryck, fäster blicken på en annan tid, betraktar den med ögonen och magen, andas långsamt och tar in. I en av utställningshallarna finns en lång vägg av staplad ved, den skär igenom rummet, bildar en horisont. Konstnären beskriver hur hon skapade verket efter att ett flertal självmord skett i Sápmi. Att prata om det var svårt, närmast omöjligt, men att stapla veden gick och varje vedträ blev en tanke hos den hand som hållit den. I jämförelse med väggen känner jag mig liten, men alla staplar är en tröst, att konsten finns är en befrielse och när jag promenerar hemåt två timmar senare känns hjärtat lättare.

Jag springer till färgaffären på lunchen. Ska bara köpa en liten burk med rosa snickerifärg för att snygga till några ställen där jag slarvat med penseln och så plötsligt i gången står ett bekant ansikte från förr. ”Men, det är ju du”, säger hon. ”Det är ju du!”, svarar jag. Vi möts i en kram och jag tänker att det måste vara tio år sedan sist och vi pratar ikapp i väntan på att nummertavlan ska ropa ut våra siffror och hon ska måla om sitt kök och jo, jag bor här nu, bara några kvarter bort och vi båda har lämnat hemstaden, ungdomen, spårvagnarna och våra gemensamma nämnare bakom oss. Blivit några andra men ändå så mycket samma. På vägen tillbaka tänker jag att det är precis som i Krunegård-låten, längesen och kul att se dig igenom som om ingenting har hänt, men också allting som har hänt känns när jag ser dig. Jag hade glömt men nu är det något som bränns.

Ytterdörren slår igen och i det lilla gula köket är det bara jag och diskberget kvar. Den stora kastrullen som tidigare under kvällen innehöll en gyllenorange pumpapasta med grönkål och brynt smör, den slukades ner till minsta rigatonibit och det gjorde mig glad. Det ovala fatet med krispig sallad vänd i vinägrett, fyra djupa tallrikar, fyra mindre assietter. De små bistroglasen till rödvinet och det alkoholfria bubblet, var det vecka 23 nu och det är ju skönt att ha bilen när man ska hem sen. Vattenglasen som rymmer så lite att man måste fylla på dem hela tiden, en gång mormors, undrar hur hon har det nu, jag balanserar saknaden i diskstället. Formen med chokladmousse som stelnat, mörk choklad, socker och ägg, de fyra blåmönstrade skålarna som måste lösas upp i varmt vatten. Tekopparna och tekannan och alla besticken som rasslar omkring som krabbor mot diskhons botten. Metodiskt går jag igenom allting, staplar tankar och porslin samtidigt som klockan sakta rör sig mot midnatt.