Alla andra dagars röster

Jag vaknar på måndagen efter fyra timmar sömn. I bröstkorgen finns en svart sugande klump, som klibbig tjära. I ett försök att bli av med den sväljer jag en omeprazol, sedan förstår jag att det är sorg. Jag bär den genom dagen, håller den mest för mig själv. Läser det andra skriver, öppnar länkar, tittar på filmer. Funderar på filterbubblor, på min egen litenhet, på varför det blivit som det blivit. Tänker på nåd, på de främmande ansikten jag mött under söndagen, på våra likheter och olikheter samlade i varsin karmstol.

På det vita pappersarket framför mig ekar orden. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Och jag förstår, för vad hjälper mina naiva tankar om människans godhet när det som faktiskt räknas är handlingar. Enkla onda, svåra goda.

Hur hamnade vi ens här? Är det för att jag lyssnat för lite eller pratat för tyst? Inför demokratin är vi alla samma, våra röster väger lika tungt, men resten av året måste de inte göra det. Det här var valet, nu börjar det andra. Alla andra dagars röster.

Någon skrev till mig och frågade hur man hanterar valresultatet. Just då hade jag inga svar. Nu har jag inte många fler, men på min egen lista står det: 1. Sörj. 2. Rannsaka dig. 3. Gör gott.

Det är inte en lösning, men det är en start. Vi är fortfarande många. Låt det märkas.

Blabla blåblå himlar moln som bomullstussar

Skriv! väser hjärnan.
Du måste
faktiskt
skriva nu.

Om vad? suckar jag.
Det finns så
lite
att säga.

Blabla semester och sol ta ett morgondopp ja idag igen söta jordgubbar och blekta boksidor disigt hav och stranden som bränner under fotsulorna vi tänder grillen framåt kvällen kolla vad var det där för rovfågel en röd glada kan ni le och titta in i kameran sökaren kartan bilen längs grusväg längs landsväg motorväg stanna och köp en glass nej två kulor visst har vi det roligt blabla blåblå himlar moln som bomullstussar sextio grader vittvätt blåbär körsbär mandel kattfot vacker tass smyga upp i gryningen vara först uppe men flera år efter springa ikapp längs nyponbuskar och fårhagar tillåta mig själv att andas djupt ur munnen det eviga nynnandet alltid en sång en visa kolla kolla vad fint det är vad bra vi har det jaja jojo haha blabla allting om och om igen det är så mycket och så lite okej men här får du en lucka en glugg mitt leende är ett barns jag söker sanning i nyfödda ögon finner visdom hos de som är åttioåtta och nittiotvå alla somrar de burit och alla jag ska bära det är samma samma sommar sommar sommaaar jag tror det räcker så.

Med förbundna ögon mot nästa horisont

hammarbybacken sapfo


Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren och mina suckar sträcker sig högt över söders takåsar. Skavsåret på min fotknöl färgar den vita strumpan röd när jag skyndar fram längs Götgatan för att hinna till söndagsmässan klockan elva. Orgelns toner fyller upp det ljusa kyrkorummet, rör sig likt skira blad i vinden. På pendeltåget läser jag Sapfo och slås av hur allting redan har skrivits, hur alla känslor redan har känts för flera tusen år sedan. Ingenting är nytt men ändå längtar jag efter förändring. Jag betraktar samtiden och det är något med den som sätter sig i halsen, förtätar luftvägarna, skapar ett lätt illamående. Det är för mycket yta och för lite plats. Hur ska vi stå ut? Jag önskar att vi kunde prata mer om döden men det är svårt när det är så mycket liv hela tiden. Fastän vi sitter i samma rum så känns avståndet större än någonsin och jag tänker att det beror på mig. Det är inte ni, det är jag, jag jag jag, snälla skärp mig. I jakt på perspektiv knyter jag på mig vandringsskorna och tar sikte på den högsta punkten. På toppen av backen är allting platt, sanden blåser, små gruskorn letar sig in i mina ögon. Skymningen sänker sig över staden, målar himlen djupt blå. ”Tänk att vi fick juni”, säger du och jag undrar vad du menar men frågar inte, håller bara med. I kyrkan läser prästen namnen på de som fötts och dött, i en osynlig bok sätter någon streck. Runt om mig syns tecken av tid och känslan av att stå still är just bara det, en känsla, när det som egentligen sker är att vi med allt högre hastighet springer med förbundna ögon mot nästa horisont.

Femton råd jag vill ge mig själv

natt


Stryk under dina favoritrader i böcker.

Jämför inte din insida med någon annans utsida.

Bada i havet när du får chansen.

Testa dina tankar, det du tror och tänker är inte alltid sanning.

Håll hårt i pennan.

Öva på att se och berätta om detaljerna.

Var modigare än du faktiskt är.

Läs i offentliga miljöer.

Ta rygg på de kloka och erfarna, snarare än de hungriga och drivna.

Höj volymen och öppna fönstret.

Sök storheten och våga se bortom ytan.

Ta en macka.

Minns att drömmar inte behöver vara rationella.

Turista mer i din egen stad.

Gör saker för att du inte kan låta bli, snarare än för att du måste.

Alla rätt på rationella provet

Det är söndag och jag
skriver en lista över saker jag ska försöka göra rätt framöver.
Om maten jag ska äta och initiativen jag
borde ta. Och jag borde också träna
i alla fall tre gånger.
Skriva lite kanske,
skulle jag kunna göra det tack.

Veckan innan har vi suttit intill varandra i baren, på restaurangen.
Det är första gången på mycket länge som det bara är 
vi två.
Och jag frågar henne hur hon gör för att vara modig.
Hur man vet och hur man vågar.
Jag vet så lite om vad jag vill och
så mycket om vad jag borde.
Fick alla rätt på rationella provet.

Benen är tunga och asfalten prickig.
Ett majregn faller över mig när jag
tuggar backen i små tuggor.
Viskar för mig själv
”uppåt, uppåt, uppåt
mata på, mata på, mata på”
knaprar kilometer mot huvudbry.

Jag får låna en ryggsäck till sommarens vandring.
Promenerar sedan hem med den på axlarna
bron över vattnet
raksträckan mot gatlyktorna.
Och tanken slår mig,
vad skulle hända om jag fortsatte?
Om jag bara gick och gick och 
gick hur långt som helst.

Men så gnager samvetets hamster i sin bur.
Två vita tänder som säger att jag
borde ringa henne.
Och henne.
Det är så många hon jag borde ringa.

Och morgonen därpå tar jag backen ner mot Slussen
viker in i den stora klungan som
rör sig över Guldbron.
Har ljus kostym under trenchcoaten
fem timmars sömn i kroppen och 
plötsligt i huvudet:
Vad håller jag på med?
Var det så här livet blev?
Är det allt?

Kanske borde jag byta valspråk
i mitt liv.
Plikten framför allt.
Flykten framför allt.
Vart jag ska?
Den som ändå visste.

Från jorden ett stilla hummande

Livet är en sång. Jag skriker den på läktaren tillsammans med folk jag aldrig träffat men ändå känner mig hemma med, klädd i den vitblå halsduken med broderade stjärnor. Jag slår takfast med handen i räcket framför mig och känner pulsen gå upp varje gång någon närmar sig mål. Det är inte vackert men det är starkt och allting som har hänt känns när jag ser dem.

Sången handlar om liv. Klockan är halv tio på restaurangen i Vasastan och toner klingar i lokalen tillsammans med slamret från glas och bestick. Så harklar sig mannen vid pianot och meddelar att vi har ett födelsedagsbarn bland oss och med en gemensam stämma sjunger vi Ja må hon leva så högt vi kan. Du står i centrum med allas blickar på dig och strålar på det mest självklara av vis.

Att sjunga är att leva. Platsen i en kör har varit självklar sedan barnsben och nu är jag tillbaka. Jag vecklar ut notbladet med Antonio Caldaras Missa dolorosa och försöker hänga med i sopranstämman när den klättrar sig uppåt i åttondelar. Et in terra pax. De latinska orden är obekanta på tungan och jag fokuserar på rådet att lägga sången djupt nere i bröstkorgen, göra kroppen stor och rösten klar.

Livet är en sång. Är oändliga melodier, är känslor som blir till toner som bär på ord. Och på sängkanten i det sirliga marsljuset känns de starkare än förut, blir lika närvarande som lakanen under de vinterbleka låren, lägger sig tätt intill och lämnar avtryck. Om jag bara lyssnar tillräckligt noga så hör jag den hela tiden, från jorden ett stilla hummande, livets melodi.

Mörker, mörker. Frid och fred.

allhelgonakyrkan

Mörker, mörker. Ett krig i Europa. Jag läser rubrikerna och försöker förstå, men mina händer är inte stora nog att greppa. Mina axlar inte tillräckligt starka att orka bära. Modet sjunker ned i trampdynorna och vågor av alltings förbannade hopplöshet skummar över mig.

Jag läser rapporteringen bit för bit, men den eskalerar med en sådan intensitet att jag inte förstår hur jag ska hinna ta in allt. Alla dessa människoliv, miljoner själar som berövats sin trygghet, sitt hem. Jag swishar pengar till olika organisationer och ”Tack för din gåva!”-meddelandet i rött blir ett tillfälligt plåster som rycks bort strax därpå.

När jag kommer hem på kvällen är lägenheten tom och släckt men fortfarande min plats av trygghet. Och handen söker sig till bokhyllan och till diktsamlingarna, orden som tröstat och tröstar igen. När allt annat känns banalt blir de något att klamra sig fast vid. Någons annans bild av verkligheten som jag får låna för en stund, applicera på tillvaron för att försöka kunna förstå.

Medveten om mina tidigare misstag tillåter jag mig inte att vada för djupt bland nyhetsartiklarna och rubrikerna, liverapporteringarna och dödssiffrorna. Istället tar jag det i doser, som ordinerad medicin på vissa klockslag. Däremellan begraver jag mig i arbete. Lyckligtvis finns så mycket att göra nu att tiden knappt räcker till. Jag säger lyckligtvis fastän det inte är bra, men till viss del menar jag det så.

Efter fyra dagar av mörker, mörker kliver jag in genom den stora träporten och sjunker ned i en av bänkarna. Vi är många som samlats under takbjälkarna och tillsammans delar vi en kollektiv sorg. Den hörs i stämmorna när vi sjunger, letar sig fram bland knäppta händer. Den vitklädda prästen bär på ett kärleksbudskap men talar också om hat och orden letar sig in, föder nya tankar, landar. En solist sjunger Imagine och visst tycks det banalt, men det är omöjligt att inte gråta.

Och jag tänker på podcasten där tro pratades om som trend men för mig är det förtröstan och tillflykt. Ett sätt att slippa bära allt på mina axlar, att låta någon annans händer greppa det som känns för stort. Här bor inte lösningen på alla krig, men när jag vänder mig till främlingarna intill och önskar dem frid och fred så finns ändå ett mått av lindring. Ett litet ljus i allt det mörka.

Kyrie eleison.

Två år passerade och ingenting hände mig

Det är början av februari och jag somnar och jag vaknar med en diffus sorg i bröstet. En sorg över att två år av pandemi har passerat och nu känns det plötsligt som om det bara är jag som är kvar där vi slutade sist. Alla andra i min närhet tycks ha mognat, tagit kliv framåt och kommit till insikt medan jag är gjuten på samma plats som innan. Restriktionerna har plockats bort och här står jag nu redo att fira, med partytuta i handen och drömmar om Berlin, bara för att inse att ingen är kvar. Jag har ägnat två år åt vadå? Långpromenader, självtvivel och att köpa kostymer second hand.

Mitt liv har varit en paus, ett vakuum, och jag trodde att det var så för alla. Att det inte bara var jag som stod still. Men solen har snurrat och min närmaste omgivning tycks ha rört sig i samma takt. Det är som att vara på en fest när det plötsligt tänds i taket och jag är den enda i rummet. När gick alla andra vidare? Vad gör jag kvar? Och känslan skaver för jag vet att den är ful och egocentrisk. Andra kan inte vänta och stå kvar för min skull. Det är ju liv och liv ska levas. Herregud lev!

Ända sedan våren 2020 har jag tänkt på den där dagen. Blickat framåt och burit bilder i huvudet från Vår tid är nu när kriget är över och hela Kungsgatan fylls av fest. Läst om efterkrigsår och hyllningskonserter. Men så blev det egentligen bara en vanlig onsdag, så som vanliga dagar har blivit numera. Hemmajobb och handsprit, men ett litet uns av frihet över att jag kan gå hem 23:15 om jag vill.

Två år har gått och en del av mig har glömt hur saker brukade vara. Jag ifrågasätter om det varit så jobbigt egentligen, fylld av den farliga naiviteten som följer med förskjutna perspektiv. Men så gör sig den där klumpen påmind. Två år av mitt liv har passerat och kommer aldrig åter. Och jag sörjer det liv som inte blev som det skulle men framför allt det liv som aldrig ens blev. Ingenting hände mig och kanske var det en trygghet och ett privilegie där och då. Men nu? Men jag? Vad är det som blev kvar?

Jag sorterar axlar och bestiger berg

Jag skriver:
Det är något med blåst som ger mig ångest
som om vinden tränger sig in i hörselgångarna
och sätter balanssinnet ur rubbning.
Det är något med ångest som känns som blåst
den tar sig fram och ställer saker i oordning
är kyla och drag.

Jag skriver:
Det ska blåsa hela dagen
det har stormat sen igår.

Jag går Hornsgatan fram och det ringer
musiken huggs i ett tillfälligt avbrott.
När jag svarar är min röst kort i tonen fast jag inte vill
orden kräver att man pratar
ibland är allt jag önskar att sitta tyst intill.

Jag bygger berg i min lägenhet
av kläder
av papper
av disk.
Bestiger dem mot kvällen
får göra nya expeditioner nästa dag.

Jag sorterar axlar
undviker en ny på söndagen
borrar pannan i en välkänd på lördagen.
Bläddrar bland dem i minnet
likt galgar i en garderob.

Jag tänker:
En gång gick jag till en terapeut
hon tipsade om att byta frisyr
jag slutade att gå dit
på onsdag har jag klipptid.

Sonett från ett ensamhushåll

ensamhushåll


Tiden går men allting är detsamma
Ett helt nytt år och känslan av repris
Suckar djupt, sen ringer jag min mamma
Vi pratar om vaccin och världens kris

Vecka efter vecka isolerad
Varenda mening blir till monolog
Känner mig en smula deprimerad
Skänk mig tröst du epidemiolog

Hela livet ryms vid samma köksbord
Och allting är ett digitalt event
En kramad främling känns som utopi

Tills en dag då sanningen är klargjord
Miraklet som var långt bort har nu hänt:
Vi tog oss faktiskt ur en pandemi