Höstens planer, augustis nåd

äpplen

Augusti doftar sött och tungt, av fallfrukt och blött gräs. Mogna plommon, jäsande äpplen, den bubblande processen och tillvaratagandet i tydlig kontrast till förruttnelsen. Det är nu det sker. Alla tycks älska höstterminens nystart. Jag funderar på om det beror på att den bär på en känsla av nåd. Att den erbjuder ett sätt att få börja om och att bli någon annan. Någon bättre, godare, sundare, vackrare. Med hoppet som räddning får vi be om ursäkt för vilka vi blivit under året och med våra nya rena sinnen är vi långt ifrån markens brunfläckade äpplen.

Jag är som alla andra. Jag vill också bli bättre. Jagar nåden som så många gånger förr, vill bära den som en mantel genom hösten, omsvept men med ryggen rak, blicken fäst långt där framme.

I höst vill jag fira fyra år som boende i min lägenhet genom att göra den ännu mer till min. Hitta en bättre plats för alla böcker och addera mer färg där det idag är olika nyanser av vitt. Avsätta en budget och göra några väl valda inköp. Jag vill gå med konsten till en ramverkstad, få den inramad och hänga upp den på mina väggar.

Jag vill lyssna på stråkkvartetter och symfonier. På Shostakovich och Bach. Kanske spela Bach också om det går att göra på ett prestationsfritt sätt. Jag vill läsa på tåget på väg till jobbet och i sängen innan jag somnar. Jag vill sova bättre och längre. Att köpa nya huvudkuddar kanske inte är lösningen men åtminstone ett symboliskt steg i rätt riktning.

Jag vill lära mig laga den lenaste hummusen och de studsigaste biang biang-nudlarna. Jag vill fortsätta vara vardagsvegetarian, men upprätthålla ett okomplicerat förhållande till mat, fritt från pekpinnar. Jag vill dela fler måltider med vänner även om det bara är pyttipanna en tisdag.

Jag vill fortsätta springa även när jag genomfört loppet som jag tränar inför nu. Jag vill testa klätterhallen som ligger bara några kvarter från mitt hem. Få känna mig stark i kroppen och pigg i benen, bli röd och varm och svettig. Jag vill hitta fler sätt att umgås på som inte innefattar dricka vin och gå på restaurang. Jag vill bry mig mindre om vin överlag.

Jag vill gå på dagsturer på helgerna och bjuda med nya vänner. Bre matsäcksmackor och packa en termos, ta långa kliv över mossa. När hösten är som mörkast vill jag hyra en stuga vid havet och vara där under en långhelg. Jag vill följa med mina vänner ut på Mälaren och paddla kajak. Jag vill fortsätta träffas nere vid bryggan före arbetsdagens start och ta morgondopp långt in i oktober.

Jag vill fördjupa mina vänskapsrelationer. Varsamt ta hand om nya bekantskaper och ömt vårda de som funnits länge. Jag vill hitta tillbaka till samtalen där det nu känns som att så mycket annat alltid kommer emellan. Jag vill bli kär. Helt besinningslöst och irrationellt förälskad tack. Jag vill hälsa på min familj och mina syskonbarn ofta, om så bara över dagen.

Jag vill hitta en rutin för skrivandet och sätta ett nytt mål som gör att jag återfinner mitt fokus. Jag vill be någon läsa när jag känner mig lite mera redo fastän det är det läskigaste jag vet. Jag vill göra fler saker som känns läskiga för jag tror att de kommer göra mig bättre.

Jag vill fortsätta skapa och hitta nya kreativa vägar. Jag vill vara tacksam och hoppfull och jag vill be om nåd och förlåtelse. Jag vill viska till mig själv att allting kommer att bli bra och jag vill tro att det är sant.

Ingenting särskilt hände, men allting var här

Hasselö Hasselö Hasselö Hasselö Hasselö Hasselö Hasselö


Det var en så vacker dag idag.
Vaknade tidigt. Morgonsol genom rutan. Tornseglarnas kvitter, de har ungar i boet.
Åt frukost med nyplockade körsbär och blåbär. Starkt kaffe och rostat bröd. Salt smör mot tungan.
Satte mig på trappan och lutade ryggen mot dörren. Kisade mot den vita solen.
Småpratade med stugägaren och hans ivriga hund. Löste ett kryss, läste några sidor.
Packade ryggsäcken. Tog vägen genom skogen.
Ringde en vän som delade sin sommar. Bestämde oss för att ses i morgon.
Stannade vid lanthandeln och köpte en glass. Följde grusvägar förbi kohagar.
Hälsade glatt på alla utan att känna någon.
Nådde fram till udden, släta klippor som doppade sig i havet. Valde den som mjukast följde kroppens lutning.
Vände blad efter blad, åt salta chips. Tänkte på mig själv och de jag saknar.
Kände värmen från stenen, en mjuk bris i pannan, någon som ville mig väl.
Varje låt i öronen var den rätta, varje steg bar mig framåt.
Ingenting särskilt hände, men allting var här. Och genom huvudet en tanke:
Om denna dag är den sista så gör det mig inget, för den är helt och hållet min.

Att skapa i ensamhet

båt


Jag tog två bussar och en båt för att komma ut till ön. Det var sjuttiosju hållplatser längs vägen och flera av namnen lät påhittade. Snurrom, Stolpen, Plåttorp och Daddhorvan. Innan jag klev ombord på däck stannade jag till i den lilla staden och handlade mat för det första dygnet. Tortellini, nektariner, yoghurt, oliver och ägg. Staplade allting överst i ryggsäcken, fick precis igen dragkedjan och promenerade ner till kajen. Båtresan gick fort men jag längtade ändå hela tiden efter att komma fram. Blev på dåligt humör av de klättrande barnen som tvunget skulle vara precis där jag försökt att sätta mig i fred. Längtade efter att få vara själv. Efter elva dagar nära omgiven av andra ville jag höra mina egna tankar.

Det skrämmer mig ibland. Kanske är jag inte gjord för att leva i familj eller tvåsamhet. Så mycket av det jag gör har jag så svårt att göra om jag inte bara får vara jag. Det är som att mina kreativa processer kräver ensamhet. Ända sedan jag gick på semester har jag tänkt att jag ska skriva, men det har varken funnits tid eller luft. Jag har alltid haft svårt för att skapa med någon hängandes över axeln. Har skämts över att bli iakttagen i själva processen, att bli påkommen med det ofärdiga, att bli bedömd på sådant som inte är klart. Jag ville aldrig att någon skulle höra när jag övade på min cello, inte ens när jag var som allra bäst. Vill inte att någon ska se mig när jag försöker ta en bild av mig själv, ryggar tillbaka av tanken på att någon kommer läsa i mina utkast till dokument.

När jag skriver det såhär förstår jag att det är en orimlig metod. Både om jag vill kunna få något gjort och dela mitt liv med någon annan. Jag är ju egentligen en social person, tackar aldrig nej till en middag eller fest eller promenad, mår toppen när jag har nära personer omkring mig. Men så älskar jag mina stunder för mig själv. Som nu, utsträckt på en kökssoffa i en stuga på en skärgårdsö där jag inte känner någon och har fem blanka dagar framför mig. Fem dagar av att tänka och skapa fritt. Då spelar det ingen roll att tortellinin fick smaksättas med olivspad för att jag inte hade något salt. Det gör mig faktiskt ingenting. Det är ju bara jag här. Jag och tiden.

Vid ett vägskäl någonstans längs E22:an finns en hållplats

skärgård


I datorn ligger textdokumentet oöppnat sedan jag lämnade Rom i mitten av maj. När jag senast skrev satt jag på bibliotekets innergård under apelsinträd, med knastrande grus mot skosulorna och de andra studenternas mjuka sorl omkring mig. Nu ska jag snart klicka upp de vita sidorna och snabbt ögna igenom dess innehåll. Ställa den blinkande markören högst upp i vänsterkanten och långsamt fylla på med nytt.

Du har gått och jag dricker upp resterna ur mitt vinglas. Sedan sveper jag vad som fanns kvar i ditt. Betalar fjortontusentvåhundraåttio kronor till Folktandvården, lägger ner en extra tröja i resväskan och dubbelkollar tiden på biljetten.

Vid ett vägskäl någonstans längs E22:an finns en hållplats. Där ska jag kliva av bussen med mina väskor, lägga dem i bagageutrymmet på Volvon som väntar och åka längs de slingrande vägarna över de bekanta backkrönen. Hålla utkik efter raden med soptunnor, den skarpa kurvan och skylten som varnar för katten. Komma fram och bädda sängen i det lilla rummet ovanför köket, randiga påslakan och en pocket på nattduksbordet.

I packningen finns anteckningsboken och löparskorna. Solkräm, myggmedel och yatzy. Framför mig har jag en noga utstakad plan av skärgårdsöar, torpstugor, bergstoppar och storstäder. Allting väntar mig. De blanka bladens metafor är övertydlig, likväl inbjudande. Nu börjar det.

Kanske handlar det inte om saker utan om något jag söker

Jag skrev ett inlägg om den jobbiga känslan av att vara omgiven av en massa saker, att vilja konsumera och fylla hål med nytt, nytt, nytt och jag fick så många kloka och vettiga kommentarer. Det var verkligen en fröjd att få läsa era tankar och det var skönt att känna att jag inte är den enda som går omkring med den här typen av funderingar. Snarare känns det högst mänskligt, men det betyder ju inte att jag kan ändra på mig. Så efter att ha skrivit inlägget gjorde jag en liten plan.

Min första punkt blev att inte köpa några kläder. Jag har inte satt någon exakt tidsperiod än, bara tills vidare, men målet är nog sommaren ut i alla fall. Jag har gjort ett undantag för att fylla på min glesa strumplåda men det är allt. Kommer jag på något som jag vill ha skriver jag upp det i en lista i telefonen och känns det fortfarande som något jag är sugen på när min period är över så får jag leta efter det second hand.

Den andra punkten gick ut på att rensa. Jag tog en heldag åt att gå igenom mina garderober och delade in allt i olika högar. Sådant som ska säljas vidare, sådant som ska skänkas och sådant som är i fel säsong. I två stora lådor lade jag undan kläder som inte känns passande att bära nu. I för dova färger, varma material eller som jag bara inte var sugen på. Dessa bar jag ner i källaren. Tanken är att jag till hösten kan byta innehållet i lådorna och dels få känslan av något ”nytt” samtidigt som jag får en garderob som är betydligt enklare att bläddra i. För med för mycket kläder på hyllorna är det svårt att faktiskt se vad som finns. Två papperskassar åkte till Myrorna och innehållet i ytterligare tre fotade jag av och lade upp till försäljning på Instagram.

Tredje punkten inkluderar att försöka tänka annorlunda kring det jag köper, för jag tror det blir svårt för mig att sluta konsumera helt. Däremot vill jag köpa saker som håller länge, som är varsamt tillverkade och som jag kan älska och vårda ömt. Den lilla espressokannan jag införskaffade i Italien är en sådan sak. Jag gick till butiken och valde ut den och tänkte ”den här vill jag ha resten av livet”, den ska vara ett självklart inslag i mina köksskåp i alla mina framtida hem. Likadant kan jag också känna för vissa auktionsfynd jag gjort eller böcker jag köpt, de blir något mer än bara föremål. Jag vet inte om samma känsla är möjlig att uppnå kring kläder men jag ska försöka att söka mig dit.

Den fjärde och kanske svåraste och mest abstrakta punkten handlar om att gräva i vad begäret egentligen kommer ur. Jag tycker att signaturen Sara beskrev det så bra i sin kommentar:

Jag läste att alla känslor man känner kommer från behov som inte är uppfyllda. Känner man sig hungrig så beror det ju på att man inte ätit, och då är sättet att få bort känslan att äta.

Så vad är egentligen känslan som finns, där man tror det hjälper att köpa solglasögon i en ny modell? Tänker att vi på något sätt lever i ett samhälle som inte riktigt uppfyller de behov en människa egentligen har. Kanske är det distansen, kanske är det stressen, kanske är det känslan att inte vara fri och kanske är det känslan att inte ha ett sammanhang?

Utan att ha svaret kan jag känna att i alla fall en del av mitt begär kan tillfredsställas av andra saker. Att lyssna på ett otroligt musikstycke, att ta ett dopp i havet, att gå längs en grusväg och plocka en bukett blommor, att dela ett förtroligt samtal, att laga och bjuda på en middag, att förälska sig i ett konstverk, att sjunga en psalm, att låna och läsa en noga utvald bok. Allt det är saker som skänker mig en djupare känsla än vad en ny tröja gör. Nu räcker det uppenbarligen inte hela vägen, men åtminstone en liten bit vill jag tro. Kanske handlar det inte om saker utan om något jag söker och långsamt, långsamt rör jag mig framåt.

Fritt ur tanken, söndagen efter en midsommarhelg

sjö


Den brunrandiga skjortan klibbar sig mot huden, värmen ligger tryckande över Swedenborgsgatan. Jag bär midsommarpackningen i bägge händer. Kommer hem, tar en sval dusch, kastar mig på sängen och blundar. Vi har firat i dagarna tre. Tio vuxna och sex barn, hallen full av Birkenstocks, kylen full av rester. Gräsmattan torr och vissen under fotsulorna, sjön mörk och mild, näckrosor intill strandkanten. Runt omkring oss kohagar kohagar kohagar. I snart två veckor har jag gått från sängen till anteckningsblocket direkt när jag vaknat. Greppat pennan och sedan skrivit tre A4-sidor rakt upp och ned i något slags sömndrucket rus. Morgonsidorna i det grå häftet har en lätt terapeutisk verkan, det är åtminstone vad jag vill tro, vad jag hoppas. Jag träffade L på vinbaren i onsdags, det hade också en lätt terapeutisk verkan, för jag berättade om mitt sammanbrott som jag alltid brukar få under midsommarhelgen då jag går undan en stund för att gråta lite över vilken misslyckad person jag är och sedan rycker upp mig, vänder tillbaka och skrubbar sex kilo färskpotatis och kanske var det för att jag sagt det till henne, men så hände det inte i år och det var väl något slags framsteg. Jag skrubbade potatisen direkt, fick jord under naglarna och det var allt. Jag gjorde inte ens som jag planerat att låta mig göra, lät telefonen ligga nedvänd på bordet, stilla i fickan, hörde inte av mig/dig, var där och då, en vuxen som säger akta kniven jag tar disken får jag se när du kastar gillar du jordgubbar är det kallt? Tillbaka i sängen med den tryckande värmen utanför, kroppen utsträckt en raksträcka sträckkörd hem, duschhandduken i en hög på golvet. I hallen står alla väskorna och påsarna, den oöppnade vinflaskan och paketet med knäckebröd som blev över. Om en stund ska jag kliva över dem och ut genom dörren för M frågade om jag ville ta ett kvällsdopp och vad annat finns det ens att svara när sommaren envisas med att gro i mig, du vet sommaren som aldrig säger nej. I onsdags var det årets längsta dag och det är så märkligt hur allting vänder innan det knappt hunnit börja och vem vet om det är samma sak med livet, att det jag tänker är starten egentligen är mitten och jag vet knappt vad det betyder, men kanske är min tillvaro nu en vändpunkt, ett skifte och en resa på väg mot något nytt. Men först: ett dopp.

Saker, saker, saker.

Jag läser en artikel som handlar om sopberg i tredje världen. Om hur våra bortrensade, knappt utslitna kläder hamnar där och bildar enorma högar, skapar en landyta gjord av gamla sandaler och jeans. Varje år produceras runt 100 miljarder nya plagg läser jag. 100 miljarder. Det är svårt att inte äcklas. 

När jag läst klart kastar jag en blick på mitt vardagsrumsgolv. Där står en stor oöppnad kartong märkt Sellpy. Det är inte samma sak, tänker jag. Jag köper ju i princip inte nytt sen ett par år tillbaka, det är second hand, det är genomtänka materialval, då är det okej. Men ett par av plaggen i lådan har lapparna kvar från butiken och grundproblemet är fortfarande detsamma. Inom mig finns ett hål som jag tror att jag kan fylla genom att införskaffa och bära en, för mig, ny tröja. Men hålet fylls inte, istället töjs det bara, blir ett expanderat tomrum där ljud kan eka fritt.

I huvudet går jag igenom de slarvigt staplade högarna i min garderob, travarna som svämmar ut över hyllplanen. Plagg efter plagg, alla lite olika, för ”just en sån här har jag ju inte”, men de fyller ingen funktion. När jag tänker på dem blir det bara jobbigare att andas. De är så många och visst fanns det något jag gillade med dem en gång, men det är svårt att säga exakt vad, det är ju bara kläder.

Jag försöker greppa vad problemet egentligen är. Är det ytligheten i att jag tycker att kläder faktiskt är kul? Att mode är ett intresse och att kombinationen jag väljer ur garderoben varje morgon blir ett sätt att uttrycka mig. Är det faktumet att jag inte har en tidlös klassisk stil med ett par handplockade favoriter, för om jag bara hade det skulle allt vara enklare? Eller är dilemmat större än så? En avsaknad av något i mitt liv. En själslig tomhet som jag försöker dämpa med saker. Det är lättare att köpa en blårandig skjorta än att meditera. Enklare att klicka hem ett par limegröna solglasögon än att gå på en konstutställning.

Mitt hem är fullt. Jag äger så många saker. Inte bara i min klädgarderob utan även i mina skåp och lådor. Saker, saker, saker. Frågan är om det inte också är de som äger mig? Hur förklarar jag annars känslan av att inte kunna släppa tanken på ett särskilt kuddfodral eller en färgkombination mellan två plagg? Jag tror knappast att jag är ensam, men ändå blir jag skamfylld. Det finns något pinsamt i att konsumera, i att känna behov av grejer, i att anpassa sig efter vad som gäller just nu. Vem är jag att skriva ett blogginlägg om mina 10 second hand-fynd från Rom för att sedan lägga in dem överst i en redan fylld garderob?

Jag önskar att jag kunde bli kvitt känslan av att vilja ha mer, ha annat, ha nytt. Är den enda vägen att gå att bli extrem minimalist, avfölja alla Instagramkonton, göra sig av med allt utom en handfull plagg? Eller kan jag ägna mig åt någon slags kapselgarderob fastän jag har långt ifrån en klassisk stil? Finns det en gyllene medelväg där kläder får fortsätta att vara kul, men där jag kan nöja mig med det jag har och komplettera med något enstaka plagg. Där det finns luft i garderobens hyllor och alla tröjor är sådana som jag älskar att bära om och om igen. Det måste det ju göra, allt annat känns sorgligt. Jag behöver bara hitta dit på något vis.

Försommarens förgänglighet

försommar


En tidig eftermiddag lyssnar jag på ett föredrag av en konstnär. Hon berättar om sin process, om att skapa något varje dag, om hur enkla föremål också får bli konst. Ett kvitto, en middagsplanering, en stapel med klossar. Sedan pratar hon om vanitas. Det är latin för fåfänglighet och tomhet. I konstvärlden handlar det om att avbilda motiv som ska påminna om livets förgänglighet.

Och jag tänker att om året är en tavla så är försommaren vanitas. Påminnelsen om alltings flyktighet, dödskallen i allt det vackra, oljelampan som slocknat, timglaset vars sand runnit ned. Jag fylls av en drabbande känsla av att gå förbi syrenbuskarna för jag vet att de varar så kort. Det här är allt vi strävar efter, det vi väntar på sedan november och snart är det förbi. Juni värker i bröstkorgen, allt är så fint att det smärtar att det ska ta slut.

Jag kommer på mig själv med att längta efter min tillvaro i Rom. Det var bara några veckor sedan jag lämnade staden, men det känns redan som drömlika minnen och jag önskar mig tillbaka till min stilla vardag. Jag saknar inte att vara ensam, men jag saknar att få vara i fred. Det är så många som vill mig något nu. Så mycket som ska göras och vem är jag att klaga? Det är ju kul, det är bara jag som känner mig så tråkig. Ful i allt det vackra, trött i allt det grönskande.

Och så blir det en kväll och en fest och klockan är halv fyra när jag promenerar hem längs Hornsgatan. Jag ifrågasätter allt jag gör, men vet att jag måste greppa varje natt, är försent ute i livet för att säga nej, för att gå hem i tid och vänta på vad som inte kommer hända. Fåglarnas kvitter gör mig sällskap när himlen sakta ljusnar och varje blommande buske jag passerar tycks mumla ord om alltings fåfängliga förgänglighet.

asfalt / grönska

Det luktar utomlands när jag kliver ut från tunnelbanan
barnen trampar med tändsticksben längs trottoaren
i väntrummet till protetiken sitter jag och tre farbröder
vitt hår glasögon magasin om segling
maj kastar långa skuggor
kastanjerna brister

//

01:21 ligger vaken och googlar eltandborstar i jakt på livets mening

//

Tryggheten i de gula boksidorna, de vikta hörnen, den röda pärmen blir något att klamra sig fast vid. Vissa meningar flyttade in för flera år sedan, andra lägger sig bekvämt tillrätta en måndagsmorgon mellan Gamla stan och Slussen.

”allt är inte bestämt
men nätterna ska sitta vid ljusa bord
och det blir helt och hållet din stad
den har din ögonfärg
ditt sätt att gå”


//

Alla tiderna, alla datumen. Det är så mycket med det kroppsliga.

//

Jag har en present till dig, säger hon plötsligt. Till mig? Jag blir förvånad. Det är mer än en månad sedan min födelsedag, det är jag som varit bortrest, som borde komma hem med gåvor. Från en hylla i vardagsrummet lyfter hon ner en inslagen passepartout. Jag vänder på den och motivet får ögonen att tåras. Där är ju min italienbalkong. Platsen där jag suttit och ätit frukost i en månad med dörrarna på glänt. Den flätade stolen, det lilla bordet, kaffekoppen på kanten och espressokannan med dess röda handtag. Allting avmålat i detalj av hennes farmors snart 90-åriga händer. Det är bland det finaste jag fått och det gör mig glad på en plats djupt nere i själen.

italienbalkongen

Insikter från en plastinklädd uteservering

Pizzerian ligger på hörnet. Utanför den, längs de två gatorna som möts, står varsin uppbyggd uteservering. Något slags robust partytält med väggar av genomskinlig tjock plast. Små bord och fällstolar och servitörer som väller in och ut från restaurangens kök med pizzatallrikar. Rött vin i dricksglas och senapsgula pappersdukar som får fettfläckar.

Det är tredje gången på min resa som jag är här. Stället har kommit att bli en favorit, just för den där enkelheten. För välviljan som tycks genomsyra alla i personalen och för att pizzorna är lövtunna och får munnen att sjunga. Jag sitter själv vid bord 305, betraktar de andra gästerna nyfiket, ser mig själv utifrån, lyssnar till känslan inuti. Det är som att den talar med en tydligare röst här.

En insikt landar, slår sig till ro och kanske för allra första gången förstår jag. Att jag faktiskt får göra saker bara för min egen skull. För att jag vill. Inte för att det är duktigt eller bra eller förväntas av mig. Utan för mitt eget nöjes skull. Det låter så banalt, men jag har nog inte fattat, aldrig kunnat relatera till hur andra gör när de drömmer fritt. Andra får väl, kan väl, men inte jag.

Med skuld, skam, norm och duktighet som drivkraft kommer man långt. Det är effektivt och bra, det gör det lättare att bara göra, men det kan ju inte vara allt. Resan hit gjorde jag med ursäkten att jag skulle skriva klart B-uppsatsen i kursen jag läser, utöver mitt ordinarie jobb för att vara duktig såklart. De trettio sidorna är klara och inskickade, men jag förstår ju nu att det inte bara är därför jag är här. Det finns något mer, något i hela upplevelsen som enbart är härligt, fint och njutbart, men som jag inte har fattat att jag får ha. I varje tugga, varje steg längs floden bor något större.

De tunna vita pappersservetterna färgas röda av tomatsåsen. Italienska fraser sorlar runt omkring mig. I morgon kommer allting säkert att kännas som vanligt igen, men just nu, just den här kvällen, känns det som att jag förstått något. Trettiotre år gammal på en plastinklädd uteservering till en pizzeria i Rom.