För varje år tycks vi bli fler, en ny partner, en till bebis, hundar och treåringar kring våra fötter, russin på golvet och kalkonen i ugnen, kommer den att räcka, hur var det nu vi brukade räkna, brysselkål och sötpotatis, skål för oss, för allt, för livet och nu leker barnen med varandra på egna rum, jag förstår knappt vad som hände för jag minns själv känslan av att vara barn och leka med föräldrars vänners barn och nu är det vi som är vuxna fastän vi nyss stod på kåken, vilsna och tjugotre, skriksång i varandras öron och plötsligt är det någon annan som ropar, som hojtar mamma! och det är åt er, det är ni, vi dukar långbord och kalkonen räcker gott och väl, det är varmt och vänligt, bröd och vin, skratt och sorl, ett stråk av nostalgi och det slår mig att hela dagen är som sången där allting som har hänt känns när jag ser dig och i en utdragen match strax söderut håller en stjärna på att falla, den dalar och släcks, i bröstet finns aska som kommer bli till jord och jag tänker att nästa år då ses vi här igen, då är allting som det brukar men samtidigt så mycket mer, då är vi kanske tillbaka, kanske något nytt, för det är så livet ständigt går, genom vinster och förluster, en timme, ett år i taget.
Kategoriarkiv: Skrivet
En etta, vi två
Oktober blev november, två ettor blev en. Flyttlådor staplade i tillfälliga förråd, en tömd garderob avsedd för mina kläder, jag bygger boktravar på en ny plats, det är så jag gör mig hemmastadd. Vi spikar upp mina tavlor på väggarna, planerar in tid för veckohandling, har plötsligt dubbla uppsättningar av alla kryddburkar, oändliga mängder spiskummin. En ny resväg till jobbet, ett till namn på postfacket, när höstmörkret faller dividerar vi om hur många lampor vi ska ha tända vid middagsbordet, jag vill ha behagligt mörker, du vill kunna se vad du äter. På kvällen får den som önskar sova ytterst, det är nästan alltid jag som går upp först om morgnarna, står tafatt i hallen och väljer kläder fastän det borde vara enklare nu med ett begränsat utbud. Du förstår inte hur jag kan ha jeans på mig hemma om kvällarna och jag förstår inte hur du inte kan ha en helkroppsspegel någonstans. Vi turas om att göra sallad till middagarna, den som känner sig mest ansvarig tar disken, högtalarna ansluter nu oftare till min telefon än din. Den enda dörren som går att stänga om sig är den till badrummet, kvadratmeterna är färre till antalet än siffran i min ålder, om söndagarna går vi på visningar av allt som kan vara av intresse, sedan går vi hem till vårt. Snart kommer den första snön falla utanför fönstret, julpyntet hamnade i en av flyttlådorna i förrådet på andra sidan stan, men jag tror att vi går en mysig vinter till mötes, här i vår etta för två.
Den dåliga förloraren
Jag är ledsen, deppig, nere för jag har just förlorat budgivningen på en lägenhet jag verkligen ville bo i och det hade jag kanske kunnat räkna ut att jag skulle göra, men ändå blev jag mycket nedslagen, åh tänk att jag hade glömt bort hur mycket jag avskyr att förlora, som den där gången i Grekland när vi satt ett gäng vänner i eftermiddagsvärmen på balkongen och spelade yatzy och jag började gråta rakt ut för att det gick så dåligt för mig, stryk liten stege, stryk yatzy, stryk allt i min rad bara, eller alla år då min familj lät bli att spela minigolf bara för att min besvikelse när jag misslyckades med att slå bollen i hålet förstörde hela semesterstämningen, eller i somras utanför Edinburgh när vi spelade ett dumt brädspel och jag förlorade så stort att banken i spelet fick slut på sedlar och jag verkligen höll på att tappa det, i och för sig visade det sig efteråt att vi förstått reglerna fel, så jag skulle inte ha förlorat så extremt stort, men reaktionen bar ändå spår av djup besvikelse, förnedring och självhat, eller den gången när vi på reklambyrån förlorade pitchen för ett stort företag som jag gärna ville jobba med och jag blev så irriterande arg på mig själv och min prestation att jag bestämde mig för att gå hela vägen hem i mina högklackade, obekväma, lite för små lackboots, det tog en och en halvtimme att gå över fyra av Stockholms öar och det ledde knappast till att jag blev en bättre reklamare, men där och då kändes det som det enda rimliga alternativet, för att inte tala om den där sommaren när alla ville spela Catan hela tiden och det aldrig var jag som vann ända tills den gången jag bestämde mig för att fuska och säga att jag betalade fyra tegelkort när jag egentligen bara betalade tre och plötsligt tog hem segern men inte riktigt kunde glädjas åt den för det blev ju bara ett bevis på hur dålig jag var när det enda sättet jag kunde vinna på var att jag ljög, usch vilken sopa och nu undrar kanske någon, var det här före eller efter KBT-kursen i prestationsdriven självkänsla, jo men det var nog efter ändå, så den hjälpte ju föga, det enda jag kommer ihåg från den var att jag kunde få poäng i ett fiktivt poängsystem om jag stod stilla och väntade vid rödljus fast varför minns jag inte riktigt, men som tur är har den syrliga förlorarrösten numera fått sällskap av en vän liten stämma som viskar att det kommer fler lägenheter, kanske någon som är bättre till och med, och hallå, genom att inte köpa den här har du sparat flera miljoner, det är ju toppen och nu bokar vi ett stort förråd på obestämd tid och magasinerar alla dina saker, sen tänker vi på allting bra du har, ditt jobb och din kille och din familj och dina kompisar, du ska se att det vänder, det handlar bara om några månader, låt oss göra något kul under tiden, vad sägs om en brädspelskväll kanske?
Kära dagbok – 24 september
Kära dagbok,
Idag vaknade jag efter en dröm där en myskoxe ätit upp min väska, det hela var mycket märkligt tyckte jag redan i drömmandets tillstånd, sedan slickade en kalv på mitt ben och så vaknade jag. Egentligen är jag emot att skriva eller prata om drömmar för jag tycker själv att det är så tråkigt att höra om eftersom det saknar ramar. När allting är möjligt blir ingenting absurt och därmed faller hela premissen. Av denna anledning har jag dragit mig för att läsa Lina Wolffs bok Promenader i natten som sägs skildra fyrtio olika drömmar, även om den fått bra recensioner och jag i vanliga fall gillar hennes författarskap. Istället har jag precis läst ut Jonas Asps debut Landet som jag tyckte var en drabbande och detaljrik skildring av skuld och sorg. Nästa bok på tur är Konsten att försvinna av Ellen Mattson som jag just hämtade på biblioteket under min lunchtimme. Jag har verkligen pushat min reservationslista på Tranströmerbiblioteket med tio titlar som jag står i kö till och på en har jag plats nummer 171 så det lär väl bli min tur lagom till nästa sommar. Tur att det finns bokhandlar när väntan blir alltför lång.
Min morgon började nere vid en av Årstavikens bryggor. Klockan åtta mötte jag upp Anna och Linn för ett traditionsenligt morgondopp, men min utdragna bihåleinflammation tvingade mig att stanna på land istället för att kliva ner i det sextongradiga vattnet. Att sitta på bänken i solen med termoskaffe och kåsa var trevligt det också och samtalen efteråt blev innerliga och fina. Det är något visst med att mötas på morgonen, relativt nyvakna och ofiltrerade, liksom nära sitt riktiga jag som annars tenderar att försvinna lite under dagen bland alla mail och möten. Tankarna är renare och rakare, det är enklare att lyssna när öronen inte har vant sig vid att sortera bland allt brus. När jag tänker på den där morgontimmen är det lätt att känna tacksamhet.
Annars snurrar mina tankar mycket kring flytt. Jag googlar olika förråd för tillfällig förvaring av mina möbler, försöker förstå hur många kvadratmeter mitt bohag tar upp och hur länge det kommer att behöva stå där. När jag sitter i soffan och tittar mig omkring i lägenheten ser jag bara saker, saker, saker. Alla dessa grejer som behöver få plats någonstans och hur mycket kläder ska jag ta med mig, måste jag bestämma nu vad jag ska ha på mig på julafton, på nyår, i mellandagarna? Jag uppdaterar Booli maniskt i jakten på den perfekta lägenheten, väntar bara på att den en dag ska dyka upp, stämmer av mot vår mentala checklista, kanske ska vi bara stryka något, kanske ska jag bara bli lite bättre på att ha tålamod. På söndag är det visningar igen och igår satt vi på Southside över varsin öl och gjorde ett schema, lade upp en plan för hur vi metodiskt ska röra oss över Södermalm för att hinna allt, för att förhoppningsvis hitta den där lägenheten som förmodligen inte lär vara perfekt men i alla fall tillräckligt rätt.
Ikväll ska jag träffa Emelie och Sandra och gå till Tripletta. Bokningen har legat i kalendern länge, på det sättet att den nästan glömts bort för att sedan bli en glad påminnelse när jag bläddrat framåt bland dagarna och hittat den där. Jag må vurma för spontanitet, men ibland är det trevligt att planera in saker åt sitt framtidsjag också. På bästa anonyma Stockholmsvis har jag inte lyckats hitta någon faktisk meny men jag hoppas på att få äta en god pastarätt, kanske något som för minnena tillbaka till Rom, gärna rödvin i liten karaff och mycket parmesan. Tankarna på mat fick min mage att kurra och jag inser att det är hög tid att gå ut i köket och fixa lunch. I kylen finns quinoa, grönkål, halloumi och caesardressing som jag ska bygga ihop till en sallad att äta framför datorn, men först ska jag lägga upp det här inlägget och korrläsa det en vända innan jag trycker på publiceringsknappen. Vi hörs snart igen, hej!
Kunskapstörsten, löparfrustrationen och de bärande vänskapsväggarna
Jag bläddrar i dagstidningen som trillat in på dörrmattan under natten. En högt uppsatt minister beklagar sig över att hon blivit citerad på ett sätt som hon tycker är missvisande. Jag har svårt att känna någon större sympati för hennes gnäll. Om man låter bli att säga idiotiska saker är sannolikheten mindre att man framstår som en idiot, mumlar jag för mig själv. Jag läser vidare om kriget och åtgärderna, fördömandet och juridiken. Det är hög tid för mig att utbilda mig inom folkrätt, tänker jag. Hur kan jag kunna så lite om det som är så intressant och viktigt. Ett par uppslag senare finns en artikel om nya upptäckter kring diabetes typ 1. Jag läser om forskarnas rön, fascineras av deras teorier och vill veta mer. Tänk om jag hade blivit läkare istället, fått chansen att lösa gåtor kring kroniska sjukdomar.
Det är augusti och jag känner igen den bekanta känslan som smyger sig på. Kunskapstörsten och bildningskomplexet, längtan efter hårda pärmar, detaljrika föreläsningar och konkret lärande. Vanligtvis har jag råkat anmäla mig till någon distanskurs med start i september. Suttit på antagning.nu under sommaren och scrollat igenom den långa listan med 7,5 poängskurser som det går att lämna in en sen anmälan till, men i år blev det inte av och nu är strävan efter kunskap här som ett brev på posten. Jag vill häpnas och fascineras, lära mig något nytt, vidga mina vyer. Kanske kommer det alltid vara så här, tänker jag och sörjer att jag aldrig ens kom i närheten av något av de gamla, anrika universiteten.
❦
Under sommaren har jag försökt att springa. Jag har knutit de asfaltsgrå löparskorna på fötterna och gett mig ut på sporadiska rundor om morgnarna. Svettats fram längs Torontos rutnät till gator, parerat Visbys kullerstenar på väg mot havet, sicksackat bland alla människor på Södermalms välbekanta stråk. Inte en enda gång har det känts särskilt bra. Efter maratonloppet i slutet av maj var det som om något tog stopp. Att springa fem kilometer var plötsligt jättejobbigt. Benen kändes sega, andningen tung, orken lyste med sin frånvaro. Jag började tvivla på min förmåga om jag någonsin kunnat springa, om jag kanske tappat allt jag byggt upp på bara några veckor. Det var en märklig känsla, en kombination av vemod och självtvivel. Jag startade ett nytt löparschema för att hitta inspirationen och motivationen, men lämnade det oavslutat efter bara två veckor.
Så igår kväll bestämde jag mig för att försöka igen på nytt. Jag sa åt mig själv att det räcker med fyra kilometer, spring bara den lilla rundan och så förbi postutlämningen på vägen hem. Strunta i klockan på armen, försöka behålla andningen genom näsan så länge det går och ta det riktigt lugnt. Det var söndagskväll och snart skymning, luften fortfarande mild och varm. I öronen valde jag det minst upptempo jag kunde tänka mig: Bo Kaspers Orkester. Jag tog Ringvägen fram, backen ner mot vattnet och efter två kilometer var det som om något plötsligt stämde igen. Det gick, jag kunde. Jag förlängde rutten längs Söder mälarstrand, lät fyra kilometer bli till åtta, drev andningen djupt ner i lungorna och det kändes skönt att äntligen vara tillbaka. Att något så enkelt kan vara så svårt, att det är så lätt att springa vilse ibland.
❦
En stilla fredag tänker jag på vänskapsrelationerna, hur de en gång var de bärande väggarna som omgav en. De fanns där så naturligt hela tiden, redo att luta sig emot. Att göra allting i grupp var det självklara sättet. Vad som skulle hända i helgen handlade om våra gemensamma planer och åtaganden, våra sommarsemestrar genomfördes i klungor, vår dialog gick åt minst fyra håll samtidigt. Sedan kom tiden och åldern och barnen och någonting förändrades. De bärande väggarna blev till möbler, enskilda föremål som måste ställas fram i ljuset, ges uppmärksamhet på ett konkret sätt. Vår vänskap är nu en tvåsitssoffa vi gemensamt behöver besluta att sätta oss i.
Jag testar att höra av mig spontant bara för att se om det går, men vet att premisserna har ändrats, så även för mig. Det är ett pusslande med kalendrar, förhandlad fritid och långa horisonter på allt. Vi hittar ett datum framåt i tiden och jag längtar efter att få luta mig mot dem igen. Tänker att det här med att bli vuxen på riktigt kanske handlar om just den där förändringen. Att vara ett separat hus. Att bygga sitt hem på egen hand med nya bärande väggar. Men vi kan väl vara en radhuslänga i så fall?
Kära dagbok – 7 juli
Kära dagbok,
Idag vaknade jag av ett enormt dunsande vilket jag trodde var tidningsutdelaren som försökte att slå något slags rekord i högljudd brevinkastning men som i själva verket visade sig vara min hallspegel som sekvensvis föll ned i golvet. Märkligt nog gick den inte sönder. Betyder det sju års tur kanske? Efter den initiala chocken gick jag upp och klädde mig som en grekisk smörsångare i vita jeans, vit T-shirt, bruna loafers och en folkloristisk liten väst som jag köpte i Antibes. Inne på kontoret rådde stiltje förutom i caféet där de spelade Craig David. De har en märklig förmåga att spela låtar som är bekanta men som man inte tänkt på på sisådär femton år. Jag undrar vem som gör deras playlists, det måste vara en riktigt nostalgiker och jag tror att vi skulle komma bra överens. På lunchen nyttjade jag och några kollegor gymmet. Det stora omklädningsrummet som varit stängt i två månader för renovering hade äntligen öppnat igen och såg märkligt nog exakt likadant ut som tidigare, inte ett spår av någon ommålning eller uppfräschning eller ventilationsåtgärd. Sedan åt jag fisk till lunch och därefter försökte jag motivera för legalavdelningen att all copy jag skriver inte behöver tolkas helt bokstavligt utan att det finns något som kallas för att ”leka med ord”, en kamp jag fört regelbundet i hela mitt yrkesverksamma liv med varierat resultat.
Efter jobbet gick jag förbi Mall of Scandinavia, eller bara Mos som vi trötta själar kallar det vilket uttalas på samma nonchalanta vis som tillbehöret till korv. Där var det så fullt av tonåringar att jag blev helt ställd av alla hormoner i omlopp. Det blev ett snabbt varv för att hitta någon slags curl crème till håret, vilket jag inte gjorde, så sedan tog jag pendeln in till city. Därifrån promenerade jag till Stadsmissionen i Gamla stan. I butiken stod några damer och sjöng Tula hem och tula vall, jag förstod inte om de var besökare eller jobbade där, men de kändes väldigt hemmastadda. På väggen hängde en ljusgrön klänning som jag provade mest för att det kändes kul men som satt helt perfekt och jag beslutade mig för att köpa den för att kunna testa den ordentligt hemma. Kanske är det just den klänningen jag ska ha på ett bröllop i slutet av sommaren. Uppfylld av min shoppinglycka promenerade jag genom nya Slussen och in på Arket på Götgatan som hade rea. Där provade jag tre klänningar till av bara farten, men alla satt så konstigt kring armhålorna. Det är verkligen min sämsta kroppsdel, det där överflödiga köttet som samlas i armhålsvecken och som bara försvinner om man står med armbågarna utåt som om man ska dansa ringdans, vilket är en pose som är högst onaturlig att ha en hel dag. Det blev inget köp utan jag kilade vidare till biblioteket för att hämta ut två böcker och lämna tillbaka en, det gäller att ha ett positivt nettoresultat inför sommarläsningen.
Väl hemma så lagade jag cannelinibönor i en mustig sås på soltorkad tomat, chili, vitlök och grädde. Till det en massa ruccola med citron och ett rostat pankosmul. Det här är absolut inget jag hittat på själv utan ett recept jag såg på New York Times för ett tag sedan och då sparade ned för att det lät gott och det blev faktiskt gott också. Maten var klar till tjugofjärde matchminuten mellan Peking och BP så då åt jag framför matchen och var på ett ganska gott humör fram till åttionionde minuten då jag blev sur. Som kompensation lade jag mig raklång och scrollade på TikTok och saknade min kille som nu är iväg på semester, jämmer och elände. Efter en stund i algoritmens klor slet jag mig loss och slog på min privata spellista med namnet Ingen guilt, bara pleasure (ja, den innehåller både Cher, Celine Dion och Shania Twain). Sedan provade jag min nyköpta klänning och bestämde att den nog får stanna och sedan frös jag till is för då kom jag på att jag glömt ringa till min systerdotter som fyller år idag och nu var klockan 22:28. Det blev plötsligt jättemycket guilt och som straff tog jag tag i disken och matlagningskaoset som stått parkerat sedan minut tjugofyra. Under tiden jag diskade kom jag på att jag var sugen på att skriva ett blogginlägg helt rakt upp och ned om min dag, så då började jag att göra det i huvudet och när jag var klar satte jag mig vid min dator och skrev. Och nu är klockan strax efter midnatt och inlägget är klart och jag ska bara läsa igenom det tre gånger innan jag publicerar, för sådan är jag, och sedan ska jag borsta tänderna och gå och lägga mig och smsa min kille och säga att jag saknar honom och sen kanske läsa lite i en av de nya böckerna jag lånade. Imorgon eller någon gång snart ska jag skriva ett inlägg om allt vi hittade på i Kanada, men idag fick ni visst bara detta, rakt ut från mitt huvud. Det trodde ni inte va? Okej, dags att tänka på refrängen. Vi hörs!
Ett svar: att ta hand om sig själv och göra två personer stolta
Hej Julia!
Jag har en fråga till dig som jag tänkt på länge. Du verkar bra på att ta hand om dig själv. Hur har du blivit det? Har du några tips på hur man kan bli det även om man inte gjort det typ nånsin? Är 36 år och nyseparerad och inser att jag är riktigt dålig på det.
Hej Siri,
Tack för ditt meddelande! Jag måste erkänna att jag först blev både lite smickrad och konfunderad kring ditt påstående om att jag verkar bra på att ta hand om mig själv. Det fick mig att börja fundera, analysera och försöka syna min person utifrån, men efter en kort stund insåg jag att du nog har rätt. Jag är ganska bra på att ta hand om mig själv och även om ensamhet sällan är mitt första val så är jag också van att hantera den. Låt mig därför försöka att ge ett svar till dig.
Jag vill börja med att citera Rainer Maria Rilke. Egentligen vill jag rekommendera hela hans bok Brev till en ung poet till dig. Den är mycket tunn men behandlar ämnen som skapande, ensamhet och meningsfullhet på ett väldigt fint sätt och jag återkommer själv ofta till den i stunder av tvivel. I det åttonde brevet skriver Rilke: ”Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig, att det håller dig i sin hand och att det inte kommer att låta dig falla.” och samma sak vill jag säga till dig.
Livet har inte glömt dig, det finns där och det går att forma. Självklart kommer det alltid att existera olika förutsättningar som påverkar på vilket sätt och hur mycket, men de känner du till bättre än jag, och sanningen är att de sällan är så låsta som man vid en första anblick tror. Du måste därför ge dig tillåtelsen att drömma fritt och tänka högt: vem vill du vara och vad vill du göra? Det kan handla om både det lilla och det stora. Vill du vara en person som använder tandtråd varje dag, någon som ofta går på olika kulturupplevelser, en som kan tala japanska obehindrat, någon som lagar kreativa maträtter eller som en dag har ett hus vid havet?
Om det känns svårt att hitta drömmarna, försök att inspireras av någon som du tycker gör det bra och sätt sedan upp små steg för att nå dit. Att dokumentera handlingen och visa för någon mer kan hjälpa. Det måste inte vara på en blogg eller Instagram, det kan räcka med att berätta för en vän att idag lagade jag en jättegod middag eller nu har jag varit på ett museum som hade kvällsöppet. Jag själv brukar ofta konceptualisera saker för att motivera mig, gärna göra något till ett mindre projekt, sätta upp en liten rutin eller ha ett övergripande tema under en vecka eller månad. Nu till exempel har jag en period på två veckor efter den första delen av min semester då jag ska vara kvar i stan och jobba innan jag går på ledighet igen. Då vill jag passa på att göra något extra av den tiden, för min egen skull. Kanske ta morgondopp så ofta det går för att behålla sommarkänslan, utnyttja det faktum att jag har mycket hemmatid på kvällarna till att rensa i min lägenhet eller äta av allt grönt som växer på min balkong och laga enkla, goda rätter som jag gillar.
Jag läste någonstans att man ska försöka att göra två personer stolta: sitt 8-åriga och sitt 80-åriga jag. Det var något som fastnade hos mig och jag gillar kombinationen som det skapar. Barnets strävan efter lekfullhet, äventyr och nyfikenhet, att kanske ha ett spännande jobb eller bara ett par helt fantastiska glittriga skor. Att kunna äta popcorn till middag, inreda en lägenhet helt själv och bjuda över sina vänner på kalas mitt i veckan. Men också den äldre personens ömma och förlåtande blick, medvetenheten om att man försökte och gjorde sitt bästa. Känslan av att ha vårdat och tagit hand om sin kropp, att ha investerat tid i relationer för att få dem att hålla länge, att ha vågat göra saker som tycktes läskiga och förhoppningsvis att en dag nå vetskapen om vad som är viktigt på riktigt.
Där någonstans försöker jag landa när jag tar hand om mig själv. En kombination av saker som känns bra här och nu, för Julia nästa dag, men också på längre sikt. En vetskap om att mitt liv till stor del är upp till mig, att det vill mig väl och att det går att påverka. Så gör även ditt. Låna gärna Rilke på biblioteket och börja sedan att skriva en lista över några saker du vill göra för dig själv, stort som smått. Jag önskar dig den finaste av somrar Siri och jag hoppas att du gör den till din.
Tankar om yta
En kväll efter jobbet går jag in i några butiker för att leta efter en bikini. Semestern närmar sig och badkläder är ett av få plagg som jag unnar mig att köpa nytt. Min blick vandrar upp och ned längs klädstängerna som säsongsenligt fyllts av färgglad nylon och polyester. Målgruppsmässigt befinner jag mig någonstans i segmentet mellan Bianca Ingrosso och vadande tant – ingenting på galgarna känns rätt. De är för täckande, för små, för sportiga, för volangiga, för fula. Efter en lång stunds letande hittar jag dock en bikini som jag bestämmer mig för att prova och strax därefter är det jag som är för ful. Provrummet erbjuder inga förmildrande omständigheter, det är skarp belysning och en beige backdrop som får mig att smälta in i väggen. Mina trosor sticker fram under bikiniunderdelen, överdelen ligger platt och outfylld mot min kropp men känns ändå märkligt nog för liten. Det är ingen vacker syn. Jag går hem tomhänt och intalar mig att förra årets bikini borde hålla en säsong till.
Jag tänker på sommarstilen. Det finns mycket tid till det eftersom sommaren aldrig kommer. Mina tankar vandrar till solblekta, urtvättade, stora tröjor, mjuka shorts och långärmade T-shirts. Jag vill ha kläder man hasar runt i ute i skärgården. Träskor, jordgubbsfläckar och allting tre storlekar för stort. Tyvärr innehåller mina sommarplaner inte så mycket hasande på landet utan en storstadssemester, ett par veckor kontorsjobb, en lång vandring med begränsad packning och en del tid i Visby. Jag måste alltså hitta komplement till stilen, styra upp något som kan fungera i stadsmiljö men fortfarande kännas somrigt, bekvämt och kul. Efter lite funderande landar jag i att så länge en halva av kroppen är proper så borde jag komma undan. Skjorta eller kavaj till shortsen, långärmad T-shirt till en finare kjol, dressad klänning med stickad tröja, sportshorts med blanka loafers och prydliga strumpor osv osv.
På Vestiaire hittar jag en klänning jag verkligen vill ha, men den känns dyr och när det visar sig att säljaren bor i England och jag måste betala tull blir jag ännu mer tveksam. Jag dividerar med mig själv. Kanske är det nu jag ska kliva in i fasen där jag slutar fynda många, billiga plagg second hand och istället köper ett fåtal utvalda, välgjorda objekt. Bygger en kvalitativ, lyxig, luftig(!) garderob och blir en ny människa fylld med grace och självsäkerhet. Sedan tänker jag på min ovan nämnda sommarstil och funderar på hur jag ska kombinera mitt nya jag med de slitna sommartröjorna. Det känns som två olika världar där jag står mitt emellan. Jag fortsätter att bevaka klänningen och hoppas varje dag att priset ska sänkas en aning. Då kommer jag nog att slå till ändå, som alltid driven av att göra ett bra fynd.
Jag scrollar på Instagram och jag vet att det är rakt av dåligt men jag kan inte låta bli. Kategoriserar det hela som inspiration men frågan är om jag faktiskt tar med mig något av substans efteråt. Jag tittar på kvinnorna som jag följer och har följt sedan länge för att de brukar dela sådant jag gillar – god mat, smarta tankar, kul stil och vackra miljöer – och allt det finns fortfarande där, men när blev alla så smala, så slanka, så solkyssta och så släta? Det som hela tiden varit ett relativt normativt flöde har nu blivit ännu mer polerat och perfekt. Andras hälsa har inte med mig att göra, tänker jag, men det är klart att det känns. Herregud, min kropp sprang ett helt maraton nyss, är inte det nog, jo klart det är och oavsett det, oavsett allt: jag duger, jag duger, jag duger.
I listan över mina transaktioner syns inköp av ett ögonfransserum och en begagnad diktsamling som släpptes 1977. Ett par smörgula shorts från 90-talet och en ljusgrön klänning jag ska utsätta för ett kreativt experiment med min symaskin. Jag tänker på skapandet som en distraktion, som en förflyttning, från att vara till att göra. Kroppen kan vara canvas men bör inte bli objekt, det är så jag måste förhålla mig. Jag slår i diktsamlingen på måfå, läser:
Blodet somnar aldrig i mig.
Huden torkar inte
och jag svettas ofta.
Jag är i mina bästa år.
Köper, målar, bjuder, åker, läser, skriver, öppnar
Köper en liten fransk vintagescarf att ha i håret, funderar på om det är på gränsen till att utgöra en kulturell schablon, men så länge jag inte börjar röka borde det vara lugnt.
Målar vinrött nagellack på mina tånaglar som blivit blå av alltför många löpsteg, tänker på uttrycket att sminka en gris, ingen får kolla på nära håll okej.
Bjuder sex personer på middag i ett litet kök utan ugn, enbart en slö brödkniv att hacka allting med, skärbrädan stor som ett B5-kuvert, det blir vegetarisk bouillabaisse.
Går till bageriet för att köpa baguetter, råkar be om tretton stycken istället för tre på grund av min obefintliga franska, tur att handgester också fungerar.
Drabbas av den klassiska solstressen, känslan av att jag borde passa på att vara ute, för jag vet aldrig när det blir fint väder igen, den är en del av min nordliga uppväxt och mitt skrivandes största fiende.
Dricker ett otroligt rödvin på en bar, servitören berättar att hon och hennes man producerade det till deras bröllop, när vi går därifrån får vi köpa med oss en av de sista flaskorna hem.
Åker en överfull buss uppför en slingrande bergsväg, det suger i magen och snurrar i huvudet, efteråt behöver jag sitta på en stol och sakta äta en magnum classic innan marken blir stadig igen.
Läser en bok som går alldeles för långsamt men som jag lånat på biblioteket och kommer få en förseningsavgift på eftersom jag lämnar tillbaka den två dagar försent, så jag känner mig manad att läsa klart den ändå av ren snålhet.
Lämnar den gulliga parfymstaden Grasse med lätt huvudvärk efter att ha luktat på oändliga mängder dofter under eftermiddagen, luften tjock av apelsinblom och magnolia, en liten flaska fick följa med hem.
Samlar blått ludd från de turkosa handdukarna, det har satt sig överallt, i våra kläder, under fötterna, på min deodorant, första gången jag torkade mig efter duschen såg jag ut som en smurf.
Inser att jag inte tänkt på mitt jobb på en och en halv vecka fastän det kändes smått panikartat innan jag skulle åka, skickar ett sms till mitt närmaste team och tackar dem för att de är så bra.
Skriver till N och frågar om han vill ses på en uteservering för läx/läs-aw när han är klar med sina lektioner i franska, vi möts på torget en kvart senare, kvällssolen värmer som vore det mitt på dagen.
Lyssnar på nyheterna och min solkantade tillvaro på rivieran känns som en bubbla, politiker som hävdar att vi ska vänta på domstol innan vi fördömer, men vad betyder en dom när det redan är försent, när alla redan är borta.
Öppnar dokumenten med alla orden, ser över strukturen, den dramaturgiska kurvan, kommer jag någonsin bli färdig, jag säger till N att det här är varför jag springer ett maraton, för att det är mycket enklare än att skriva klart.
Ligger på stranden under lunchtimmen, nysprungen, nybadad, kär och mätt, tänker att det är en gåva att livet kan vara såhär, att jag får vara med – just här, just nu, just dig.
Onsdag i Antibes
Jag vaknar vid sju, kliver upp för att skriva. Smyger ut ur sovrummet och sätter mig på soffan, den är märkligt grund vilket gör det omöjligt att landa i en bekväm position, jag får känslan av att befinna mig i ett väntrum, tänker att det är bra, ett sätt att undvika lättja, att istället bli produktiv. Den tidiga morgonen känns som en vinst, ett försprång. Jag skriver i tjugofem minuter innan jag reser mig upp och gör kaffe. Försöker imitera ett kaffemått med en matsked, ena dagen blir det för starkt, nästa för svagt. Inne i sovrummet ringer N’s alarm, det ska föreställa naturljud och kvitter, men just nu tycks fåglarna vara hysteriska. Är du vaken? undrar jag och han mumlar något jakande till svar. Jag skriver i tjugofem minuter till, äter en yoghurt med björnbärssmak och vinkar av N som ger sig av mot sina lektioner i franska.
Morgonen ska vara sval enligt väderprognosen, men luften känns fuktig och solen värmer redan. Jag springer upp från torget, förbi matmarknaden och längs havet, tar sikte söderut mot udden. Ser sandstränder och stora villor, knotiga tallar och skarpa klippor. Utsikten är bländande vacker, jag kan inte låta bli att stanna för att ta en bild, struntar i det förstör tidtagningen på mitt tröskelpass, allt behöver inte vara så noga intalar jag mig. Efter fyra kilometer vänder jag om och springer tillbaka mot gamla stan där vi bor. För varje strand jag passerar blir jag mer och mer övertygad om att jag borde ta ett dopp. När jag når vår gata skyndar jag upp för trapporna, hämtar handduk och bikini, vattenflaska och bok. Sedan tar jag sikte på vår närmaste strand, passerar båtarna i hamnen, stöter av en slump på N och hans klasskompis som har förmiddagsrast, växlar några ord och breder ut handduken i sanden. Havet svalkar, det är årets varmaste dopp och det känns efterlängtat. När jag kliver upp smakar huden saltvatten, jag äter ett knallgrönt äpple och torkar sakta i solen.
Tillbaka i lägenheten ställer jag klockan på tjugofem minuter igen. Öppnar dokumentet och skriver, tar ett par minuter paus när alarmet ringer och upprepar sedan processen. När hungern gör sig påmind äter jag upp resterna av gårdagens baguette tillsammans med en bit gruyere, lite äggröra och hyvlad zucchini med citron. Brödet har blivit segt under natten, jag sliter av det med tänderna, sätter mig vid fönstret där solen lyser in och sträcker upp benen på fönsterbrädan, låter dem värmas. Efter en snabb dusch tar jag på mig den svarta kjolen med vita prickar, ett brunt linne och läderkavajen. Väskan med datorn på axeln och de håriga ballerinaskorna på innan jag beger mig mot biblioteket. Jag var där för första gången igår och nu bestämmer jag mig för att hitta dit utan att titta på kartan, vill röra mig lite mer avspänt, så länge jag håller koll på de olika torgen går det enkelt.
Biblioteket är förvånande stort i förhållande till den lilla staden, jag går tre våningar upp och sätter mig vid ett av de långa borden framför fönstren. Grönskande träd utanför, en gata där bilar sakta ringlar fram. Jag tar upp hörlurarna, öppnar dokumenten, startar timern och börjar sedan att skriva igen. Tjugofem minuter, tjugofem minuter, allting går om jag gör det tjugofem minuter i taget, tänker jag och upprepar handlingen tills klockan är halv fem. Jag sms:ar N som är klar med sina lektioner, han sitter på torget nedanför vår lägenhet med några klasskompisar. Utanför fönstret hänger himlen djup och åskblå, det ser ut att bli regn när som helst. Jag bestämmer mig för att sitta kvar en liten stund till och skriva detta, sedan ska jag promenera hemåt, förbi torgen som börjar bli alltmer bekanta, tillbaka till porten med den blå dörren där jag bor i elva dagar till.