Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig.

Jag vaknar och tänker att jag borde skriva. Innan jag somnar frågar jag mig själv varför jag inte skrev. Så går mina dagar just nu. Att skriva är bland det svåraste som finns, nästan allt känns enklare än det. Jag ställer mig hellre på löpbandet och springer en mil, det är inte ens jobbigt i jämförelse trots att pulsen bultar argt under huden efteråt. Jag kommer på mig själv med att vara rädd för texten. Vill blunda för det vita dokumentet som heter Skrivprojektet eftersom det är för läskigt att sätta en annan titel. Och jag inser att anledningen till att det är skrämmande är för att det är viktigt, för att det faktiskt betyder något.

Jag går till biblioteket och hämtar upp en trave böcker som jag reserverat. En av dem är så tunn att jag får titta flera gånger i hyllan för att få syn på den. 64 sidor skrivna under tidigt 1900-tal. Brev till en ung poet av Rainer Maria Rilke. År 1902 skickar den unge, aspirerande poeten Franz Kappus några dikter till sin litterära förebild Rilke för att få ett ärligt omdöme. Där och då inleds en sex år lång korrespondens och Rilkes tio tidlösa brevsvar publiceras sedan, några år efter hans död.

Jag läser det första brevet och känner hur texten talar till mig. 120 år gamla ord som vill mig väl, sätter fingret på mina känslor, väcker nya tankar och funderingar. Det är frestande att börja stryka under i bibliotekets bok, men jag låter den vara. Istället skriver jag noggrant av olika stycken från breven och sparar i mina anteckningar för att kunna återvända till dem under perioder av tvivel. På lördagen promenerar jag till bokhandeln i Götgatsbacken och köper ett eget exemplar. Sedan går jag och sätter mig och skriver. Fortfarande rädd, men jag skriver.

brev till en ung poet


”Du frågar om dina dikter är bra. Du frågar mig. Du har frågat andra tidigare. Du skickar dem till tidningar. Du jämför dem med andra dikter och besväras av att vissa redaktioner refuserar dem. Nu (eftersom du har bett om mitt råd) ber jag dig sluta med allt detta. Du förhåller dig till det yttre, och det borde du absolut undvika. Ingen kan råda eller hjälpa dig, ingen. Det finns bara en sak du kan göra. Gå in i dig själv. Utforska den grund som manar dig att skriva; undersök om dess rötter sträcker sig in i den djupaste delen av ditt hjärta, erkänn för dig själv huruvida du var tvungen att dö om du förbjöds att skriva. Detta framför allt: Fråga dig själv i nattens tystare timme: Måste jag skriva?”




”Allt handlar om detta: att bära inom sig och sedan föda. Att låta varje intryck och begynnande känsla fullbordas helt i sig själv, i mörkret, i det outsägliga, omedvetna – bortom intellektets räckvidd – och med tålamod och djup ödmjukhet invänta den stund då en ny klarhet föds; endast detta är att leva konstnärligt, i sin förståelse och i skapandet.”




”Du är så ung, allt ligger fortfarande framför dig, och jag vill be dig, käre herrn, att ha tålamod med allt olöst i ditt hjärta och försöka att älska frågorna själva som om de var stängda rum eller böcker skrivna på främmande språk. Leta inte efter svaren, som du inte kan få, för du skulle ändå inte kunna leva dem. Och poängen är att leva allt. Lev frågorna nu.”




”Och du får inte bli förledd ur din ensamhet av det faktum att någonting inom dig vill ta sig ur den. Precis denna drivkraft kommer, om du lugnt och klokt använder den som ett slags verktyg, att hjälpa dig vidga din ensamhet över stora områden. De flesta människor har (med hjälp av konventioner) riktat in sig på att lösa det lätta och det lättaste av det lätta, men det står klart att vi måste rikta in oss på det svåra; allt levande gör det, allt i naturen växer och försvarar sig på det sätt det kan och är något av sig självt, försöker vara det till varje pris och mot allt motstånd. Vi vet inte mycket, men att vi måste lita till det svåra är en bestämdhet som aldrig kommer svika oss. Det är bra att vara ensam, för ensamheten är svår; att något är svårt bör vara ytterligare en anledning för oss att göra det.”




”Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig, att det håller dig i sin hand och att det inte kommer att låta dig falla.”

Delta i diskussionen

10 kommentarer

  1. så fint, blev rörd av det sista.
    och ja att skriva, så svårt.
    jag skriver inget just nu och det är så obehagligt. vad hände med allt, tog det bara tog slut, kommer det någonsin tillbaka. blir ofta tröstad av att läsa Ulrikas blogg då. hon har ju skriver väldigt fint om orden som kommer och går och sen kanske kommer igen.

    1. Ja, det är svårt. Och ibland är det nog nyttigt att pausa, men gräver vi djupt i oss själva blir nog svaret att vi är sådana som måste skriva, och då kommer orden tillbaka.

  2. Så så så bra. Tack. Det är intressant, för varje gång en ordkonstnär skapar något som jag känner är Skönhet med stort S, känner jag igen något gudomligt i det. Tankarna går, nästan alltid, igen i den kristna mystiken. Syftar mer specifikt på citatet som handlar om ensamhet. Vill också passa på att tipsa dig att läsa Wilfrid Stinissen, om du inte redan gjort det. Hans texter har betytt väldigt mycket för mig och mitt inre liv/min andliga resa.

    1. Förstår precis vad du menar. Jag kan ofta känna att det rent själsliga skapandet ligger nära något andligt, för till stor del handlar det ju om tillit och tro (ibland på något större, ibland på den egna förmågan). Tack för tipset om Wilfrid Stinissen, ska läsa!

  3. Ett ljuvligt inlägg. Det finns något inom en, det behöver få ha sin plats. Känslan när det går vakna till liv brukar vara värd typ allt tycker jag. Skrivandet som ett behov man tillåter sig att tillgodose, typ!

  4. omg älskade detta inlägg. sprang och köpte samma bok på Söderbokhandeln idag. helt underbar och så inspirerande, också för en som drömmer om att bli konstnär

  5. Det här låter som ett otroligt lästips. Får genast lägga in den bland mina anteckningar över böcker jag vill läsa / låna / ha. Tack för det!

    Jag känner igen mig hur du skriver om skrivandet. Det är en sådan kamp ibland – när man vill så mycket men rädslan och tvivlet sätter käppar i hjulet. Sedan, plötsligt, går det plötsligt igen. Eller så får man tvinga sig själv, och så får det gå som det går.

    Själv brukar jag leta upp dina texter ibland när jag inte kan skriva, jag blir alltid inspirerad av dig. Eller så återvänder jag till mina favoritböcker eller favoritförfattare / favoritskribenter.

  6. Älskar Brev till en ung poet! Läste den för många år sedan, men ditt inlägg gjorde mig fruktansvärt sugen på att läsa om den. Så otroligt mycket fint finns att hämta där.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *