Jag läser en artikel som handlar om sopberg i tredje världen. Om hur våra bortrensade, knappt utslitna kläder hamnar där och bildar enorma högar, skapar en landyta gjord av gamla sandaler och jeans. Varje år produceras runt 100 miljarder nya plagg läser jag. 100 miljarder. Det är svårt att inte äcklas.
När jag läst klart kastar jag en blick på mitt vardagsrumsgolv. Där står en stor oöppnad kartong märkt Sellpy. Det är inte samma sak, tänker jag. Jag köper ju i princip inte nytt sen ett par år tillbaka, det är second hand, det är genomtänka materialval, då är det okej. Men ett par av plaggen i lådan har lapparna kvar från butiken och grundproblemet är fortfarande detsamma. Inom mig finns ett hål som jag tror att jag kan fylla genom att införskaffa och bära en, för mig, ny tröja. Men hålet fylls inte, istället töjs det bara, blir ett expanderat tomrum där ljud kan eka fritt.
I huvudet går jag igenom de slarvigt staplade högarna i min garderob, travarna som svämmar ut över hyllplanen. Plagg efter plagg, alla lite olika, för ”just en sån här har jag ju inte”, men de fyller ingen funktion. När jag tänker på dem blir det bara jobbigare att andas. De är så många och visst fanns det något jag gillade med dem en gång, men det är svårt att säga exakt vad, det är ju bara kläder.
Jag försöker greppa vad problemet egentligen är. Är det ytligheten i att jag tycker att kläder faktiskt är kul? Att mode är ett intresse och att kombinationen jag väljer ur garderoben varje morgon blir ett sätt att uttrycka mig. Är det faktumet att jag inte har en tidlös klassisk stil med ett par handplockade favoriter, för om jag bara hade det skulle allt vara enklare? Eller är dilemmat större än så? En avsaknad av något i mitt liv. En själslig tomhet som jag försöker dämpa med saker. Det är lättare att köpa en blårandig skjorta än att meditera. Enklare att klicka hem ett par limegröna solglasögon än att gå på en konstutställning.
Mitt hem är fullt. Jag äger så många saker. Inte bara i min klädgarderob utan även i mina skåp och lådor. Saker, saker, saker. Frågan är om det inte också är de som äger mig? Hur förklarar jag annars känslan av att inte kunna släppa tanken på ett särskilt kuddfodral eller en färgkombination mellan två plagg? Jag tror knappast att jag är ensam, men ändå blir jag skamfylld. Det finns något pinsamt i att konsumera, i att känna behov av grejer, i att anpassa sig efter vad som gäller just nu. Vem är jag att skriva ett blogginlägg om mina 10 second hand-fynd från Rom för att sedan lägga in dem överst i en redan fylld garderob?
Jag önskar att jag kunde bli kvitt känslan av att vilja ha mer, ha annat, ha nytt. Är den enda vägen att gå att bli extrem minimalist, avfölja alla Instagramkonton, göra sig av med allt utom en handfull plagg? Eller kan jag ägna mig åt någon slags kapselgarderob fastän jag har långt ifrån en klassisk stil? Finns det en gyllene medelväg där kläder får fortsätta att vara kul, men där jag kan nöja mig med det jag har och komplettera med något enstaka plagg. Där det finns luft i garderobens hyllor och alla tröjor är sådana som jag älskar att bära om och om igen. Det måste det ju göra, allt annat känns sorgligt. Jag behöver bara hitta dit på något vis.
Lämna en kommentar
Vad jag känner igen mig itexten och tankarna! Jag jobbar med modeindustrins konsekvenser och mer eller mindre tvingades gå igenom en omställningsresa (även om jag aldrig haft sån stil som dig). Jag tycker mig ha hamnat på andra sidan, där jag oftast inte känner ett behov av nya kläder, eller grejer. Har fortfarande för mycket saker, men de är inte en del av mina tankebanor lika ofta. Det är så skönt att de inte äger mina tankar.
Jag tänker nog åt ett annat håll. Att det inte går att konsumera sig ur krisen, när konsumtionen är problemet i sig. Liksom, överproduktionen och konsumtionssamhället – det är ju det vi måste ändra på. Våra individuella konsumtionsmönster spelar ingen direkt roll ifall systemet finns kvar. Så våga tänk större, skulle jag nog säga. Kanske provocerande och otrevligt, men ett bra exempel tycker jag är hur efterfrågan på ekologiska produkter går ner för att folk efterfrågar lokalproducerat istället. Men vad är bäst för miljön? Och klimatet? Ingen vet. Man har ju ingen överblick som individ. Får man dåligt samvete över sin egen konsumtion tycker jag man ska försöka engagera sig i någon mån istället, säga ifrån där man kan, vara en del av ett motstånd – stort som smått. Om man köper mycket, lite, nytt, begagnat osv kan man så klart fundera över, men det är få förunnat att välja hur man konsumerar… fast alla kan ju protestera mot konsumtionssamhället och därmed bidra på något sätt!
Fint inlägg, tankar som jag också tänker! Har -nästan- slutat köpa kläder, köper oftast bara när jag behöver för att saker blivit utslitna, och det blir ju då väldigt sällan. En bieffekt av detta är att jag tycker saker är nya helt sjukt länge, har en tröja jag köpte för 2 år sen jag fortfarande tänker på som ”min nya sweatshirt”! Men har inte lika stort klädintresse som du, och jobbar med uniform. Köpte samtidigt en ny soffa för några veckor sen, för den förra var -lite- fel för vårt vardagsrum sen flytten. Ingen kan göra allt men alla kan göra något!
Jag tänker på vad du skrev för några månader sedan, om att rikta begäret efter nyheter åt ett annat håll och försöka göra något kreativt av det. Är det inte det som är vägen att gå? Generellt är det väl oerhört svårt att bryta en vana utan att ersätta den med något annat – tror du inte att det är mer framgångsrikt att försöka göra mer av något bra än att försöka sluta med något dåligt? (Och säg till om du vill starta en craft-junta! Jag är på!)
Uuuusch vad jag känner igen mig så mycket. Så trött på alla mina saker. Överallt.
Otroligt spot on text, tack!
Jag har tänkt liknande tankar så många gånger. efter min egen mycket subjektiva analys av det här problemet, tror jag, tyvärr, att vägen mot att få en sundare relation till konsumtion är att sluta köpa grejer helt. en liten stund i allafall. eller vissa saker, i vissa perioder. det är helt klart under mina egna försök till total absolutism som dom renaste tankarna kommit.
Intressanta tankar, och viktiga i dagens samhälle. Jag försöker tänka att minimal konsumtion är värt att sträva mot, men att en nollpunkt aldrig kommer gå att nå. Tycker själv att jag är på god väg vad gäller kläder och prylar, men blir nattsvart i sinnet när jag tänker på mitt resande. Man vill vara medveten och göra rätt, men man vill också leva behagligt och härligt.
Jag körde ett år utan att köpa nya kläder och skor. Började med 3 månader men sen gick det av farten. Vad jag lärde mig: såå mycket sparad tid av all jag normalt spenderar på internet för att leta efter en sån eller sån, eller gå i affärer. Kände en otrolig härligt kontroll när jag sa till mig själv ”jag ska inget ha” och gick vidare. Suget efter nya kläder man sett på insta/kompis/stan/inspobild kommer och går. Står man emot försvinner det. Nästa kommer, försvinner. Man inser hur man aldrig blir nöjd för efter plagg ett kommer suktan efter nummer två, tre.. osv. Har numer en mycket mindre konsumtion pga inser att jag verkligen inte behöver nytt och att tillfredsställelsen är så kortvarig.
Jag irrar omkring i samma tankar! Tack att du lyfter! Funderar mycket på om kretsloppsidén hjälper eller stjälper. I naturen finns ju som bekant inget ”avfall”, allt tas om hand på ett eller annat sätt, hur ställa om så att alla mänskliga system funkar på ett liknande sätt? En nyckel måste väl vara att äga mindre men låna mer, bibliotek för kläder, lämna tillbaka när man tröttnar, laga när det är trasigt. Inte för att det rår på den mer filosofiska problematiken av att vilja ha nytt och känslan av att ens tankar ägs och stjäls. Den tycker jag vi pratat för lite om. Vad hade vi tänkt på om vi inte hade tänkt på prylar?
Jag har inte kommenterat en blogg på flera flera år så nu blir det flumgröt här nedan, men:
Jag försöker sluta tänka på saker helt – både deras vara och deras icke-vara. Att fokusera på att ha mindre saker, eller att fundera på hur man ska förhålla sig till sina saker blir ju ändå ett fokus på Saker i slutändan. Målet är väl kanske att ta sig bortom det, och att kanalisera det pockande behovet av att ~konsumera~ till något annat än Saker och snarare fokusera på sociala sammanhang, kyrkan, naturen™, promenader, ligga och filosofera i soffan, eller bara sitta ned och ha det tråkigt en stund. Eller vad man nu vill fokusera på! Rent konkret kanske det handlar om att göra konsumtionen av Saker mer svårtillgänglig? Eller för mig har det iaf hjälpt att bara TA BORT. Ta bort Pinterest, ta bort sparade inspobilder så att algoritmen slutar visa kläder, ta bort Traderabevakningar, sluta följa loppiskonton, ta bort printscreens på prylar från telefonen, sluta följa stora bloggerskor med ad-links och dyra danska klänningar och loppislistor.
Där tycker jag också du är föredömlig eftersom du ofta låter klädmärken, porslinet du äter på, möbler etc passera okommenterat. De bara är. Som läsare är det väldigt skönt!
Jag tänker så mycket på det här också. Har inga kloka tankar eller åsikter att komma med just nu, ville bara tacka för en välskriven och tankevärd text.
Så hög igenkänning på alla de här tankarna!
Jag har tänkt på att en del av konsumtionshetsen även grundar sig i att det är modernt att ha ett hem utan mycket saker och att det därför slängs/rensas ut mycket. En bloggare skrev t.ex. för ett tag sedan om att se butikerna som ens förråd, att man inte måste ha allt hemma. De som jag känner som konsumerar minst, delvis på grund av låg inkomst, har också mycket i skåpen och kan leta fram en ”ny” duk en klänning som varit undanlagd i 10 år, när de vill ha omväxling. Vi konsumerar som aldrig förr och ändå ser man så många avskalade hem och utrensade garderober…
Spot on!
Julia! Du gör ju så mycket!
Det är helt okej att känna att kläder är kul, att fästa sig vid saker, små söta prylar och plagg man gillar. Du (och jag) gör ju det för att det just är ett intresse du har. Och för att man gillar vackra ting.
Varje gång man köper en liten handmålad vas på second hand, eller en gammal klänning med roligt mönster tänker jag alltid att på den som har målat, sytt och skapat mönstret. Som skapat något jag skulle ha svårt att skapa själv. Det motiverar mig att konsumera mer cirkulärt. Jag vill också bistå konstnärer jag tycker är bra och klädmärken vars snitt jag tycker är fina och vackra. När jag (sällan då) köper nytt är det med vetskap om att jag gett en del av mina pengar till någon som får göra det den älskar, designern, skaparen och konstnären (och faktiskt också att jag även kan ha bidragit till en lön för någon i ett annat land med andra förutsättningar som jag inte känner – sue me!). Det är helt ok att konsumera, om man konsumerar med tanke och älskar det man köper.
Jag lämnar ofta det jag rensar ut tillbaka till second hand eller om det gäller plagg typ sellpy och arkivet. Ofta ser jag det på hyllan igen. Annars har jag stor tillit till de offentliga återvinningscentralerna.
Någonstans måste man förstå att konsumtionen fyller värden för en själv, för andra och för ekonomin. Och att det finaste man har är sin konsumentmakt. Fler reportage borde göras för att visa vad modeindustrin bidrar till så att man kan styra sin konsumtion från dåliga bolag till bättre. Men att sluta konsumera tror jag inte på – då kommer världen bli fattigare när vi måste ha resurser till att ställa om och komma fram till nya sätt att återvinna – och även jag kommer tvingas in i ett (minimalistiskt)liv där jag inte kan uttrycka mig på det sättet jag vill, njuta av vackra saker och det kommer också vara negativt.
Njut av dina saker!
Du fångar mycket. Jag tänker också på hur lätt det är att lura sig själv att det går bra att konsumera bara det är second hand. Men med Sellpy exempelvis tror jag ofta man är med och bidrar till mer nyproduktion ändå? När de som lämnat in sina grejer köper nåt nytt för pengarna de får. Eller som i grupper såsom Labels we love. Det är så mycket nytt som läggs upp! Det finns inga enkla lösningar. Jag gillar att använda mina plagg många gånger. Strävar efter att ta hand om mina saker och använda det jag äger så många gånger som möjligt – tills plaggen bokstavligt talat faller isär. Men sen blir det ju inte alltid så ändå. Men ett mål – ja, det är det.
Jag läste att alla känslor man känner kommer från behov som inte är uppfyllda.
Känner man sig hungrig så beror det ju på att man inte ätit, och då är sättet att få bort känslan att äta.
Så vad är egentligen känslan som finns, där man tror det hjälper att köpa solglasögon i en ny modell? Tänker att vi på något sätt lever i ett samhälle som inte riktigt uppfyller de behov en människa egentligen har. Kanske är det distansen, kanske är det stressen, kanske är det känslan att inte vara fri och kanske är det känslan att inte ha ett sammanhang?
Försökt formulera några tankar här en stund, för jag tycker så mycket om att du skriver det här inlägget! och får igång ett spännande kommentarsfält med massa substans. Men jag är för seg i värmen för att kunna säga något smart alls. kan bara formulera mig på en tvåårings nivå just nu, typ ”dricka vattnet. bada sjön. brygga kaffet”. Nice men utan finess! så länkar två inlägg med tillhörande kommentarsfält jag skrivit på ämnet. nåt ska man väl ha för att ha en blogg, till exempel att man en gång formulerat sig skarpare än nu!
inläggen:
https://ulrikanettelblad.se/why-are-you-wearing-that-man-suit/
https://ulrikanettelblad.se/klader/
Ja detta alltså. Skammen över att faktiskt älska loppis o kläder o härliga mönster o färgkombos. Skam för att det är yta? Skam kopplat till själva konsumtionen? Att jag lägger såpass mycket av mina pengar på det? Har funderat mycket på detta o i mitt handlar det både om glädje över fina fynd OCH någon typ av stress o ångesthantering. Och försöker tänka att Jaha, så kan det va.
Efter detta med klädernas ”vandring” över världen kom fram har jag känt mer och mer att jag/vi inte borde konsumera någonting alls! Samtidigt finns det stunder då jag vill känna mig fin och inget jag har i min garderob passar detta tillfälle! Detta gap mellan två realiteter har jag inte lyckats bemästra än…
Hoppas att vi (mänskligheten) blir bättre på detta mycket snart!!
Känner igen mig i dina tankar!! Så väldigt svårt. Vi bär alla på osunda kornsumtionsmönster.
Lätt att rättfärdiga inköp när man köper second hand. Det ÄR ju dock värre att handla på hm eller Shein. Men ja, så lätt att peka finger för att själv komma undan.
Säg till om du hittar en väg.