Jag skrev ett inlägg om den jobbiga känslan av att vara omgiven av en massa saker, att vilja konsumera och fylla hål med nytt, nytt, nytt och jag fick så många kloka och vettiga kommentarer. Det var verkligen en fröjd att få läsa era tankar och det var skönt att känna att jag inte är den enda som går omkring med den här typen av funderingar. Snarare känns det högst mänskligt, men det betyder ju inte att jag kan ändra på mig. Så efter att ha skrivit inlägget gjorde jag en liten plan.
Min första punkt blev att inte köpa några kläder. Jag har inte satt någon exakt tidsperiod än, bara tills vidare, men målet är nog sommaren ut i alla fall. Jag har gjort ett undantag för att fylla på min glesa strumplåda men det är allt. Kommer jag på något som jag vill ha skriver jag upp det i en lista i telefonen och känns det fortfarande som något jag är sugen på när min period är över så får jag leta efter det second hand.
Den andra punkten gick ut på att rensa. Jag tog en heldag åt att gå igenom mina garderober och delade in allt i olika högar. Sådant som ska säljas vidare, sådant som ska skänkas och sådant som är i fel säsong. I två stora lådor lade jag undan kläder som inte känns passande att bära nu. I för dova färger, varma material eller som jag bara inte var sugen på. Dessa bar jag ner i källaren. Tanken är att jag till hösten kan byta innehållet i lådorna och dels få känslan av något ”nytt” samtidigt som jag får en garderob som är betydligt enklare att bläddra i. För med för mycket kläder på hyllorna är det svårt att faktiskt se vad som finns. Två papperskassar åkte till Myrorna och innehållet i ytterligare tre fotade jag av och lade upp till försäljning på Instagram.
Tredje punkten inkluderar att försöka tänka annorlunda kring det jag köper, för jag tror det blir svårt för mig att sluta konsumera helt. Däremot vill jag köpa saker som håller länge, som är varsamt tillverkade och som jag kan älska och vårda ömt. Den lilla espressokannan jag införskaffade i Italien är en sådan sak. Jag gick till butiken och valde ut den och tänkte ”den här vill jag ha resten av livet”, den ska vara ett självklart inslag i mina köksskåp i alla mina framtida hem. Likadant kan jag också känna för vissa auktionsfynd jag gjort eller böcker jag köpt, de blir något mer än bara föremål. Jag vet inte om samma känsla är möjlig att uppnå kring kläder men jag ska försöka att söka mig dit.
Den fjärde och kanske svåraste och mest abstrakta punkten handlar om att gräva i vad begäret egentligen kommer ur. Jag tycker att signaturen Sara beskrev det så bra i sin kommentar:
Jag läste att alla känslor man känner kommer från behov som inte är uppfyllda. Känner man sig hungrig så beror det ju på att man inte ätit, och då är sättet att få bort känslan att äta.
Så vad är egentligen känslan som finns, där man tror det hjälper att köpa solglasögon i en ny modell? Tänker att vi på något sätt lever i ett samhälle som inte riktigt uppfyller de behov en människa egentligen har. Kanske är det distansen, kanske är det stressen, kanske är det känslan att inte vara fri och kanske är det känslan att inte ha ett sammanhang?
Utan att ha svaret kan jag känna att i alla fall en del av mitt begär kan tillfredsställas av andra saker. Att lyssna på ett otroligt musikstycke, att ta ett dopp i havet, att gå längs en grusväg och plocka en bukett blommor, att dela ett förtroligt samtal, att laga och bjuda på en middag, att förälska sig i ett konstverk, att sjunga en psalm, att låna och läsa en noga utvald bok. Allt det är saker som skänker mig en djupare känsla än vad en ny tröja gör. Nu räcker det uppenbarligen inte hela vägen, men åtminstone en liten bit vill jag tro. Kanske handlar det inte om saker utan om något jag söker och långsamt, långsamt rör jag mig framåt.
Etikettarkiv: konsumtion
Saker, saker, saker.
Jag läser en artikel som handlar om sopberg i tredje världen. Om hur våra bortrensade, knappt utslitna kläder hamnar där och bildar enorma högar, skapar en landyta gjord av gamla sandaler och jeans. Varje år produceras runt 100 miljarder nya plagg läser jag. 100 miljarder. Det är svårt att inte äcklas.
När jag läst klart kastar jag en blick på mitt vardagsrumsgolv. Där står en stor oöppnad kartong märkt Sellpy. Det är inte samma sak, tänker jag. Jag köper ju i princip inte nytt sen ett par år tillbaka, det är second hand, det är genomtänka materialval, då är det okej. Men ett par av plaggen i lådan har lapparna kvar från butiken och grundproblemet är fortfarande detsamma. Inom mig finns ett hål som jag tror att jag kan fylla genom att införskaffa och bära en, för mig, ny tröja. Men hålet fylls inte, istället töjs det bara, blir ett expanderat tomrum där ljud kan eka fritt.
I huvudet går jag igenom de slarvigt staplade högarna i min garderob, travarna som svämmar ut över hyllplanen. Plagg efter plagg, alla lite olika, för ”just en sån här har jag ju inte”, men de fyller ingen funktion. När jag tänker på dem blir det bara jobbigare att andas. De är så många och visst fanns det något jag gillade med dem en gång, men det är svårt att säga exakt vad, det är ju bara kläder.
Jag försöker greppa vad problemet egentligen är. Är det ytligheten i att jag tycker att kläder faktiskt är kul? Att mode är ett intresse och att kombinationen jag väljer ur garderoben varje morgon blir ett sätt att uttrycka mig. Är det faktumet att jag inte har en tidlös klassisk stil med ett par handplockade favoriter, för om jag bara hade det skulle allt vara enklare? Eller är dilemmat större än så? En avsaknad av något i mitt liv. En själslig tomhet som jag försöker dämpa med saker. Det är lättare att köpa en blårandig skjorta än att meditera. Enklare att klicka hem ett par limegröna solglasögon än att gå på en konstutställning.
Mitt hem är fullt. Jag äger så många saker. Inte bara i min klädgarderob utan även i mina skåp och lådor. Saker, saker, saker. Frågan är om det inte också är de som äger mig? Hur förklarar jag annars känslan av att inte kunna släppa tanken på ett särskilt kuddfodral eller en färgkombination mellan två plagg? Jag tror knappast att jag är ensam, men ändå blir jag skamfylld. Det finns något pinsamt i att konsumera, i att känna behov av grejer, i att anpassa sig efter vad som gäller just nu. Vem är jag att skriva ett blogginlägg om mina 10 second hand-fynd från Rom för att sedan lägga in dem överst i en redan fylld garderob?
Jag önskar att jag kunde bli kvitt känslan av att vilja ha mer, ha annat, ha nytt. Är den enda vägen att gå att bli extrem minimalist, avfölja alla Instagramkonton, göra sig av med allt utom en handfull plagg? Eller kan jag ägna mig åt någon slags kapselgarderob fastän jag har långt ifrån en klassisk stil? Finns det en gyllene medelväg där kläder får fortsätta att vara kul, men där jag kan nöja mig med det jag har och komplettera med något enstaka plagg. Där det finns luft i garderobens hyllor och alla tröjor är sådana som jag älskar att bära om och om igen. Det måste det ju göra, allt annat känns sorgligt. Jag behöver bara hitta dit på något vis.
Saker som glimmar, doftar & gör mig glad
Nu blir det ett inlägg på tema konsumtion här. Jag kände först att kan jag verkligen göra ett inlägg där jag bara visar upp mer eller mindre onödiga saker jag köpt på sistone? Men så insåg jag att jag själv tycker om att läsa sådana inlägg i andras bloggar och det betyder inte att jag springer och köper en massa prylar bara för det. Dessutom orkar jag faktiskt inte vara en till tjej i tjugoårsåldern som tar på sig hela skulden för jordens miljökris och eventuella undergång. Fine, jättebra att vi tar vårt ansvar i den mån vi kan, men det finns så många som inte gör ett piss. Som flyger inrikesflyg tre gånger i veckan, äter kött till alla måltider, kör en superstor SUV i innerstan osv osv. Och ja, för det tredje så jobbar jag ju med reklam vilket i sig kan vara både konsumtionshetsande och omoraliskt. Jag har ju exempelvis lagt mängder av timmar på att få folk att köpa ovan nämnda SUV eller ytterligare ett par träningsskor, så DET om något borde jag ju skämmas för. Fast just nu orkar jag inte det och nu handlar ju det här inlägget om något helt annat än det skulle, nämligen saker som är fint och kul: smycken, parfym, smink och sånt. Över till det (och vill ni fortsätta diskussionen om konsumtion, reklam, ansvar osv så får ni hemskt gärna använda kommentarsfältet nedan, det är ju trots allt ett ämne som tycks engagera mig).
Jag läste en kommentar någonstans som lyfte att om man bär en ny eller speciell parfym när man är på resa så kommer man bygga doftminnen utifrån den och därmed minnas sin resa bättre när man kommer hem och luktar på parfymen igen. Kanske lite flummigt men också en ganska fin tanke tycker jag. Samtidigt ville jag ha en mindre parfymflaska med i min neccessär nu när jag reser iväg, så då tänker jag att jag lika gärna kan testa om det funkar. Mitt val föll på en eau de toilette från & Other Stories i doften Arabesque Wood. Jag har en handtvål i samma serie och får ofta komplimanger från mina gäster när de använt den, så det känns som ett bra val. Det jag gillar mest är att den är ganska jordig och murrig i sin doft vilket blir en kul kontrast till mina andra parfymer som oftast luktar ros.
Sedan var jag tvungen att fylla på min sminkväska lite också. Vad är grejen med att allt tycks ta slut samtidigt förresten? Det slår aldrig fel… Nu tänkte jag i alla fall testa en ny concealer från & Other Stories som jag hoppas är bra. Den får göra sällskap med en ljusbrun ögonbrynspenna från Sephora och deras CC Crème som jag haft tidigare och gillar pga bra glow, lagom täckande och SPF 30.
Jag fick en sådan plötslig insikt i att många av mina jämnåriga kompisar håller på och utvecklar någon slags vuxenstil och typ köper kvalitativa Rodebjer-plagg medan jag lyckas komma hem med en silverfärgad, molnformad liten väska från Monki. Men den gjorde mig glad och jag känner mig ändå inte helt hundra i den där stilrena looken. Jag tänker att den dessutom passar jättebra i handbagaget för att hålla koll på pass, pengar och biljetter. Sedan fick jag några små guldfärgade molnbokmärken på köpet, så då är det ju givet att de också får följa med på flyget.
Och så lite mer glitter på slutet: ett par jättestora örhängen och ett par jättesmå. Jag tog ett till hål i höger öra i slutet av sommaren och det har läkt klart nu, så där tänkte jag sätta en av de små plupparna. De stora ska jag använda någon gång när jag känner mig extra partypepp. Det tunna guldarmbandet är en ersättare för ett liknande som jag tappade bort under min roadtrip i somras och som jag saknat sedan dess. Klart slut på konsumtion för idag, tack och hej!