Jag minns februari. Hur den eviga vintern fick alla att se så trötta ut och känslan av att behöva ta på sig tre koftor under vinterjackan och ändå frysa. Jag kommer särskilt ihåg en kväll då det återigen snöade. Det var femton minusgrader och det kändes så hopplöst, så jag lade mig under en filt och grät och tänkte ”det blir aldrig, aldrig någonsin vår igen”.
Men minut för minut, timme för timme och dag för dag tog vi oss ur den där avskyvärda vintern. Sakta gick vi mot vår och varje liten solstråle och plusgrad firades. Nu är vi här i slutet av maj. Uteserveringar, barbenta dagar, glasspauser i solen, slutspurten i skolan, ljumma kvällsvindar, picknick i parken, grönskande träd och barfotafötter. Jag önskar man kunde stanna tiden, men vet att det är omöjligt och försöker istället ta vara på varenda minut. För nu är den bästa av tider!
