Det är något med mig och september. Vi kommer liksom inte överens. Varje år – samma sak. Hjärtat som pickar hårdare, oron som fladdrar ut i minsta ven, en olust som bosätter sig i bröstet. Det är inte riktigt något som är fel, men det är nånting som skaver. En känsla omöjlig att sätta fingret på.
Så igår hade jag bestämt mig för att bara ha en lugn kväll hemma. Bli frisk från förkylning och öroninflammation, koppla av och vara själv. Inte ensam, men själv. Det tog emot lite först. Den senaste tiden har jag varit extremt sällskapssjuk, velat hitta på saker varje helg och ledig kväll, alltid haft ett sting av fomo (fear of missing out). Men så bestämde jag mig.
Jag kom hem från jobbet, gick till affären och handlade. Tog en lång varm dusch, hoppade i min morgonrock. Lagade en Pasta Alfredo med orimligt mycket parmesan. Hällde upp ett glas vin, slog på september-spellistan i högtalarna. Åt, njöt och mådde bra. Kände mig stark, lugn och glad. Som en superklyschig rom-com, men på riktigt. Jag bara gjorde upp med september där och då.
Och sen har resten av helgen bara flutit på i samma anda. Lugna varma nätter. Våffelfrukost med kaffe. Fika med förtroliga samtal. Lördagsgodis och nagellack. Tupplur och bloggläsande. Allt bra jag tycker om. Och nu ska jag snart på kräftskiva och för första gången har kräftorna hunnit tina i tid. Bara en sån sak. Jag vet inte om det är pastarätten eller något annat, men jag mår strålande idag. Här får ni receptet – den är himmelsk, jag lovar.
Till fyra portioner behöver du:
150 gram parmesanost
1 dl valnötter
1 dl pinjenötter
1 tsk salt
100 g smör
2 vitlöksklyftor
2 dl vispgrädde
svartpeppar
pasta
1 dl valnötter
1 dl pinjenötter
1 tsk salt
100 g smör
2 vitlöksklyftor
2 dl vispgrädde
svartpeppar
pasta
Gör så här:
Koka upp saltat vatten till pastan. Mixa ost, nötter, smör, salt och vitlök till en smet. Vispa grädden löst och vänd ner i ost-och nötblandningen. Koka pastan al dente och blanda ihop. Riv parmesan över alltsamman och smaka av med salt och svartpeppar.
men gott <3
Vill bara säga tack, Julia, för din septemberspellista som beskriver mina känslor och passar både i glädje och fullständig hopplöshet. Fick mig att börja lipa på bussen innan när Both sides now kom på och passande nog byttes det ut till flin och rysningar när Håkans Vart i alla städer började. Världens längsta kommentar, flåt!
tror det kan vara riktigt värdefullt och bra med sådana kvällar ibland. Tvingas landa lite med sig själv! kram & snart är september över hörrdu! <3
<3
Lagade precis den här rätten, enligt ditt recept. Och guuuuuud så gott det var!!!! Dog lite. Hade först tänkt addera typ bacon eller nåt bara för den kändes lite "tom" men sen tänkte jag om, man måste ju följa receptet iaf första gången man lagar nåt. Och jääääklar asså! TACK 👏🏼🙌🏼