Kategoriarkiv: Skrivet

Prickbloggen sju år

Idag fyller prickbloggen hela sju år! Den 13 januari 2006 skrev jag mitt första blogginlägg på denna adress och sedan dess har det hänt massor. Framför allt har bloggvärlden i stort förändrats, den har blivit mycket mer omfattande och mycket mer professionell. Bloggar har gått från att vara små digitala dagböcker till att bli något nästintill magasinliknande. I början fanns det en begränsning på blogg.se på hur många bilder man fick ha på sin blogg, något som idag känns helt bisarrt. Man kunde inte heller ändra sin layout på vilket sätt man ville och de flesta bloggar såg rätt lika ut. Nu är ju bloggvärlden helt annorlunda och det är väldigt roligt att få ha varit med i den här utvecklingen.

När jag började blogga hade jag aldrig räknat med att jag skulle skriva 1825 inlägg och fortfarande hålla på sju år senare. Hade jag vetat att jag skulle komma att ha några internationella läsare hade jag heller aldrig valt namnet prick (haha). Men nu känns bloggandet som en väldigt naturlig del av min vardag och jag har svårt att tänka mig att sluta.

Bloggar har ju ofta blivit kritiserade för att vara ett ytligt tidsfördriv men för min del har bloggandet verkligen bidragit till mycket positivt. Jag har fått utöka mina kunskaper inom fotografering, redigering och skrivande. Jag har lärt mig CSS och HTML och fått utveckla mina layoutkunskaper. Jag har blivit mer kreativ, fått en plats att visa upp saker jag gör och fått fantastisk respons. Jag har kunnat starta upp ett eget företag och en webbshop och jag har lärt mig massor om sociala medier. Men framför allt har jag träffat mängder av fantastiska människor (framför allt Filip som idag är min sambo) via bloggen. Jag har fått gå på roliga events och uppleva sådant som jag aldrig skulle gjort annars. Och för det är jag otroligt tacksam!

Nu hoppas jag på sju bloggår till och jag hoppas att ni hänger med och fortsätter att läsa, kommentera och inspirera! Tusen tack!

Tack!

Tack för alla era fina kommentarer på 251 mils avstånd-inlägget, det känns så bra att läsa dem och de gör att allting känns en aning lättare. Det är så fint att helt främmande människor eller vänner jag inte pratat med på flera år tar sig tid att dela med sig av tankar, råd och värme. Att man vågar öppna upp sig för någon man inte känner för att man vet att man gått igenom samma sak. Det är just vid sådana här tillfällen som jag verkligen inser vilka fördelar bloggandet kan ha och varför jag fortsätter posta inlägg här med jämna mellanrum. Många dömer ofta bort bloggande som något ytligt och slarvigt, något som sker utan någon större finess och som bara används för att få uppmärksamhet. Men för mig är det mycket mer än så och det är vid tillfällen som detta som det verkligen märks. Tillsammans sitter vi på så otroligt mycket kunskap och erfarenheter och att få dela dem med andra är något av det finaste man kan göra. Så tusen tack för att ni läser och kommenterar här! Kram ♥

251 mils avstånd

Filip har åkt till Italien nu. Jag önskar att jag kunde säga att det känns okej, att tiden kommer gå så fort och att det ju faktiskt kan vara rätt skönt att bo själv. Men så känns det inte, inte nu i alla fall.

36 kvadratmeter golv har aldrig varit så tomt och ödsligt. 120 centimeter säng känns plötsligt gigantiskt och en hall utan skor i storlek 45 är faktiskt världens sämsta hall.

Jag saknar att snubbla över din golfbag som står mitt i rummet. Alla tomma 0,5 l colaflaskor som faller ut över mina fötter varje gång jag öppnar skafferidörren. Att du sitter på soffkanten med gitarren i knät och frågar ”vilken låt spelar jag nu?”, ”men gissa introt på den här då” och ”okej, bara en låt till nu, den sista, jag lovar”. Din fascination varje gång det är ett djur- och naturprogram på TV. Att du på en gång kan se om jag har en dålig dag och sen göra allt du kan för att jag ska bli glad igen. Bara att få ha dig här. Att dela tandkrämstub, täcke och äppelpaj.

Men det kommer bli bra. Vi kommer klara det. Snart är hösten slut och du är hemma. Och jag kommer ha massor att göra. Jag ska ju jobba och träna och titta på alla säsonger av Mad Men och läsa svåra romaner. Så jag säger till mig själv ”det blir bra Julia, du fixar det här, torka tårarna nu”. Men så ser jag en golfpeg på trottoaren utanför fönstret och börjar gråta igen för jag tänker att det är du som har tappat den och det kommer ta en evighet tills du är tillbaka här igen. Och fram till dess kommer jag aldrig känna mig riktigt hel.

Jag är ju sällan särskilt personlig i bloggen men jag tänkte att nu är det faktiskt så här det känns och kanske är det så att någon av er har tips på hur man gör tiden lite mer uthärdlig och hur man känner sig mer hel än halv? I så fall får ni jättegärna skriva några ord, jag läser vartenda ett. Tack.

Tre svagheter

Jag tycker det är kul när folk berättar saker om sig själva som man kanske inte hade någon aning om. Därför tänkte jag att jag skulle lista tre av mina lite svagare sidor som ni kanske inte visste att jag hade.


Jag är extremt dålig på låttexter. Eller, när jag väl lärt mig dem så brukar de sitta där de ska men innan dess, alltså… Jag hör fel på vartenda ord som går att missta, men det hindrar mig sällan från att sjunga med. Exempelvis var jag säker på att Oskar Linnros sjöng ”så lat” istället för soldat i Ack Sundbyberg. Eller att Ted Gärdestad sjöng om någon som hette Camilla när han egentligen sjöng ”Come give me love” (fast det är ju rätt konstigt med en engelsk rad helt plötsligt i en svensk låt). I Alphavilles låt ”Big in Japan” var jag stensäker på att de sjöng ”Diggin’ the band” och på något konstigt vis lyckades jag höra ”Noël” (som i franskans jul) istället för ”Go West” i Pet Shop Boys låt och trodde därför då att det var en jullåt. Ja ni förstår, så dålig är jag…


Jag är nästintill ansiktsblind. Det är inte det att jag inte bryr mig om att lägga märke till folk i min omgivning, det är bara det att jag fokuserar på fel saker. Jag kollar vad folk har för frisyr, kläder och skor och sedan, nästa gång när jag träffar dem och de har bytt outfit, så står jag där och känner mig helt lost. Jag kan liksom inte minnas folks ansikten, det är nästan omöjligt! Detta medför även att jag är sämst på att känna igen skådespelare eftersom de ändras så mycket från roll till roll och det enda som kvarstår är just, ansiktet. Inte konstigt att jag aldrig ser kändisar då jag inte känner igen någon.


Jag gillar verkligen inte det här ordet, men jag skulle nog kunna säga att jag är ganska… klantig. Mest på det sättet att jag alltid lyckas spilla mat på tröjan, jämt snubblar i trappan och har en benägenhet till att ofta skada mig på något konstigt sätt. Dock är jag lyckligtvis inte typen som har sönder saker särskilt ofta. Jag har försökt kartlägga mitt beteende och konstaterat att det till viss del nog beror på min kropp är lite flaxig. Armarna är liksom lite för långa och benen lite för snubbliga, även om det är något jag borde lärt mig hantera nu efter 22 år.

Har ni några roliga svagheter?

Grattis Vendela!

Idag fyller min syster år. Min bästasyster, finasyster och storasyster.
Du är den jag känt i hela mitt liv. Det var du som i smyg klippte mitt hår bakom soffan dagen innan mormors stora 60-årskalas. Det var du som lärde mig att hjula, som visade de bästa Spice Girls-låtarna på kasettband och som gjorde alla sju Sound of Music-rollerna tillsammans med mig. Det bästa jag visste som liten var när du hade rensning i ditt rum för det betydde nämligen att några av dina fina saker kunde bli mina. En vacker sten, en nyckelring eller kanske ett brevpapper med hästar på. Det var du som fick mig att börja spela cello, som ibland tvingade mig att öva och som hela tiden uppmuntrade mig. Och jag minns så väl dagarna i mellanstadiet när vi satt tillsammans på eftermiddagarna framför That 70’s show och åt rostade mackor med oboy.
Jag kan sakna att vara hemma, känns mig lite rastlös och gå in till dig. Öppna den knaggliga dörren och bara stå där i öppningen och säga ”hej”. Och du har alltid tid, vill alltid prata, ligga skafötters i sängen ända tills jag börjar kittla dig. Jag kan saknas ditt sätt att berätta historier där du är så noga med detaljerna att jag alltid hinner tröttna halvvägs innan du kommer till poängen. Och att göra karatedans i köket på kvällen som om det vore den mest naturliga saken i världen.
Du har en fantastisk förmåga att bli omtyckt av hela din omgivning. Att prata med människor och få dem att känna sig bekväma och tillfreds. Ditt leende smittar alltid av sig och det finns alltid där, nära till hands.
Varje dag har du gått före mig, visat vägen, lärt mig vad som är rätt och fel. Du har gjort mig trygg och säker och du har fångat upp mig när jag trillat. Du har alltid varit och kommer alltid vara den bästa systern man kan tänka sig. Grattis på födelsedagen!
Idag fyller min syster år. Min bästasyster, finasyster och storasyster.

Du är den jag känt i hela mitt liv. Det var du som i smyg klippte mitt hår bakom soffan dagen innan mormors stora 60-årskalas. Det var du som lärde mig att hjula, som visade de bästa Spice Girls-låtarna på kasettband och som spelade och sjöng alla sju Sound of Music-rollerna tillsammans med mig. Det bästa jag visste som liten var när du hade rensning i ditt rum för det betydde nämligen att några av dina fina saker kunde bli mina. En vacker sten, en nyckelring eller kanske ett brevpapper med hästar på. Det var du som fick mig att börja spela cello, som ibland tvingade mig att öva och som hela tiden uppmuntrade mig. Och jag minns så väl dagarna i mellanstadiet när vi satt tillsammans på eftermiddagarna framför That 70’s show och åt rostade mackor med oboy.

Jag kan sakna att vara hemma, känns mig lite rastlös och gå in till dig. Dra upp den knaggliga dörren och bara stå där i öppningen och säga ”hej”. Och du har alltid tid, vill alltid prata, ligga skaföttes i sängen ända tills jag börjar kittla dig. Jag kan saknas ditt sätt att berätta historier där du är så noga med detaljerna att jag alltid hinner tröttna halvvägs innan du kommer till poängen. Och att göra karatedans i köket på kvällen som om det vore den mest naturliga saken i världen.

Du har en fantastisk förmåga att bli omtyckt av hela din omgivning. Att prata med människor och få dem att känna sig bekväma och tillfreds. Ditt leende smittar alltid av sig och det finns alltid där, nära till hands.

Varje dag har du gått före mig, visat vägen, lärt mig vad som är rätt och fel. Du har gjort mig trygg och säker och du har fångat upp mig när jag trillat. Du har alltid varit och kommer alltid vara den bästa systern man kan tänka sig. Grattis på födelsedagen! ♥

Majfragment



Tre fragment av stunder som passerat i maj.

Ett.
Klockan är halv fyra på natten och vi är tjugo personer som trängs i ett kök på femte våningen. Paul Simons I know what I know spelas ur högtalarna och vi dansar. I soffor, på golv och runt pingisbord. Helt plötsligt har ännu en timme passerat och någon kommer på att ”vi borde kanske gå hem nu” så vi vandrar nerför alla trapporna och ut på gatan. Där är det ljust och fåglarna kvittrar. Den tidiga morgonsolen värmer försiktigt och vi går lyckliga hem över mjuk asfalt och kullerstenstorg.

Två.
Det är läggdags men du är bortrest så sängen känns bara konstigt stor och tom. När jag lägger huvudet på kudden tar det en sekund innan tankarna är där. ”Vad ska det bli av mig? Vad händer sen? Hur ska det gå? Vart ska jag ta vägen?”. Jag saknar ditt sätt att klia mig på ryggen och viska att allting ska bli bra, det ordnar sig, det gör det alltid.

Tre.
Det är en av de där första riktigt varma dagarna, då när man kan vara ute i shorts utan att frysa. Vi sitter på trädäcket vända mot solen och bara njuter. Köper en isglass och försöker fånga ännu lite mer sol. När jag kommer in på kvällen känns huden fortfarande varm och luktar sol. Över bostadsområdet sprider sig en välbekant doft från nytända grillar och barnen cyklar upp och ned längs med gatorna. Jag sluter ögonen för en kort sekund och tänker ”Vi klarade det. Vi överlevde vintern i år igen”.

Men lilla gumman, du måste ju våga ta för dig…

Vårens nummer av Lithanian, tidningen för alla studenter på tekniska högskolan på Linköpings universitet, har landat i brevlådan och därmed har jag också skrivit min sista krönika för dem. Denna gång handlar den om jämställdhet och den klassiska uppfattningen om att tjejer inte tar för sig ordentligt. Jag hoppas att ni gillar den!

 

Men lilla gumman, du måste ju våga ta för dig…

”Det är så skönt med tjejer som vågar ta för sig. Jag förstår inte varför alla klagar på att de inte får vara med, att de inte får synas eller höras. Det beror ju bara på att de inte tar plats.” Den 35-åriga säljkillen ger mig en uppmuntrande klapp på axeln och höjer glaset för en skål. Jag befinner mig på ett branschmingel där merparten av deltagarna är kostymklädda män. Men här gör det inget att jag är ung och tjej, inte så länge jag tar för mig.

 

Och kära nån vad jag tar för mig. Jag pratar och minglar, samlar visitkort i en liten hög, skrattar på rätt tillfälle, skålar, fäller intressanta kommentarer och nickar. Allt för att hela tiden bevisa att jag har rätt att vara här. Att jag också passar in trots att jag inte är en exakt kopia av den gjutna mallen. Och ännu en gång har jag funnit min roll genom att låta ändra på mig och bli lite mindre mig själv och lite mer någon annan. Det är ju bäst så.

 

För visst är det är ett väldigt bekvämt sätt att se på saken. Att jämställdhet idag enbart handlar om att den grupp som råkar vara underlägsen måste ändra på sig. Att all orättvisa beror på att vi helt enkelt inte tar för oss tillräckligt. För om vi bara anstränger oss lite mer, blir lite mer högljudda och lite mer synliga, så finner vi oss snart en jämställd plats i samhället. Ja men det är ju självklart, så måste det vara!

 

Förutom när vi kommer till det här problemet med att ta för sig för mycket. Alla vet ju att det är typiskt jobbigt med tjejer som låter för starkt, tar för mycket kommando och alltid ska synas och höras. Det är ju ingen som orkar umgås med en sådan, eller hur? Nej, den gyllene lösningen måste alltså vara att alla tjejer börjar ta för sig alldeles lagom mycket så blir allt bra.

 

Det har hänt mycket inom jämställdheten de senaste hundra åren, men mycket finns också kvar att göra. År 2010 tjänade kvinnor i genomsnitt 85,7 procent av männens löner, detta fastän kvinnor i dag i snitt har en högre utbildningsnivå än män. Att förklara detta med att det beror på att ”tjejer inte tar för sig tillräckligt” är att på ett uppenbart sätt blunda för problemen.

 

En vacker dag hoppas jag att vi bara kan bli av med alla onödiga kön-epitet. Att jag istället för dj-tjej bara kallas dj, att jag blir omnämnd som bloggare och inte bloggerska och att de löst sittande jeansen jag köper inte nödvändigtvis måste kallas för boyfriend-jeans. Att det istället är individen och vad man gör som är det viktiga, inte vilket kön man har.

 

Jag tror att i slutänden så går ett jämställt samhälle inte ut på att alla underrepresentaterade grupper ska ta för sig och höras lite mer. För om alla gör det, vem är det då till slut som lyssnar? Det handlar inte alltid om att man själv måste hävda sig och vara den som syns mest och som alltid ändrar på sig. Det handlar faktiskt om att vi alla måste stanna upp, se oss runt med nytänkande ögon och ge plats åt varandra.

Om dåtid, nutid och framtid

Nu har det kommit ännu ett nummer av Lithanian, tidningen för alla studenter på tekniska högskolan på Linköpings universitet där jag sitter med i redaktionen. Den här gången är det min tredje krönika som publicerats och jag tänkte att ni i vanlig ordning skulle få ta del av vad jag skrivit, så här kommer den!

Om dåtid, nutid och framtid

– Eller; Det var faktiskt inte bättre förr

Det var bättre förr. Exakt hur många gånger har vi inte hört den trötta frasen? Och hur många gånger har vi inte själva råkat uttala den? Det här evinnerliga tjatet om att någon annan tid, någon annan sak och någon annan situation tydligen var så mycket bättre, jag har fått nog nu. Varför ska vi hylla dåtiden och längta tillbaka när det ändå är omöjligt för oss att ta oss dit? När vi har hela livet fyllt av en helt opräglad framtid och en nutid som är påverkbar på mängder av sätt.

Jag menar inte nu att ni ska uppsöka närmaste inredningsaffär för att införskaffa varsitt exemplar av en snidad träfigur som bildar orden ”Carpe Diem” och som ni sedan spikar upp på er vardagsrumsvägg. Eller gå till en tatuerare och skriva det permanent på foten eller varför inte svanken med typsnittet Lucida Handwriting. Nej, det kan ni gärna låta bli, den uttjatade shabby chic-klyschan kan vi gömma i förrådet. Men, bakom dessa ord ligger trots allt ändå ett budskap som kan få följa med oss även efter år 2006.

För oavsett vilket årtionde vi befinner oss i kommer situationen att se likadan ut. Vi kommer bara kunna påverka vår nutid och vår framtid. Sluta därför att bittert blicka bakåt. Ta in det nya! Och visst, det blir ett himla liv varje gång Facebook byter layout och man hatar allt nytt och konstigt men ge det två veckor. Förändringar sker förhoppningsvis av en god anledning, även om vi kanske inte märker det direkt. Låt det nya få ta plats och se till att påverka det själv.

För varför romantiserar vi egentligen dåtiden så mycket? Varför skrockar vi om att ”det var bättre förr” och ”när jag var ung då minsann…”? Kanske beror det till stor del på vårt fantastiska selektiva minne. Det som gör att vi bara minns goda saker och förtränger allt det negativa som en händelse innebar. För varför skulle det annars födas mer än ett barn i de flesta familjer? Och varför skulle man annars åka på fjällsemester flera år i rad, fastän det är både trångt, dyrt och kallt?

Ett typiskt det var bättre förr-exempel utspelar sig varje år kring den första december. Då märker jag hur de flesta i min generation alltid måste hävda sig och gnälla på årets julkalender. ”Det var minsann bättre på min tid” muttrar de bittert och vet ni vad? Det kanske var bättre julkalendrar i början av 90-talet och visst, Disneyfilmerna var också roligare då. Men det beror inte på programmen, det beror på att man själv var sju år och i målgruppen. Programmen skapades ju för att passa barn i den åldern och då är det väl självklart att man tyckte det var bättre då än vad man gör idag?

Trots att vi nog förstår denna insikt tror jag att det kan vara svårt för oss att sluta hävda att vi minsann hade det bättre på vår tid. På samma sätt som ens föräldrar hävdar att när de var unga, då var det mycket bättre. Då rökte man inomhus, lyssnade på samma knastriga album i flera år och fick brevväxla för att hålla kontakten. Det låter ju fantastiskt! Inte sant? Nej, vi kanske måste inse att världen inte ser likadan ut nu som den gjorde då och att var tid har sin sak. Att vi nu måste släppa taget om romantiseringen av just vår tid och vår barndom.

Det är inget fel med att minnas men när det övergår till ältande och bitterhet är det dags att tänka om. Vem vet hur lång tid vi har kvar? Enligt mayafolket tycks det ju vara knappt ett år, även om jag med stor övertygelse tror att vår tid på jorden ska bli längre än så. Hur många år eller dagar det nu än kvartstår så hoppas jag att vi inte tillbringar dem med att sakna dåtiden. Det som var förr kan vi inte längre styra, låt oss därför lägga det bakom oss. Låt oss fokusera på den tid där våra möjligheter finns. På nutid och framtid. På vår tid.

Om visioner som aldrig blir till verklighet



Ett nytt nummer av Lithanian, tidningen för alla studenter på tekniska högskolan på Linköpings universitet, har kommit ut och i vanlig ordning är det jag som skrivit krönikan. Denna gång handlar det om att allt det där som man borde och vill göra men som man aldrig gör, något jag tror att många (studenter) kan känna igen sig i!

Om visioner som aldrig blir till verklighet

– eller; Sanningen om den lilla, lilla verstan

”You can’t always get what you want” sjunger Rolling Stones ur mina högtalare och jag tänker att ja, sannerligen, de har rätt. Hade jag fått som jag velat hade jag inte suttit här på min pinnstol i den mörka oktoberkvällen med en blaskig kopp te som sällskap. Nej då hade jag legat på en divan i Aruba och blivit matad med exotiska frukter samtidigt som jag skrev på min krönika. Solen skulle stå högt på himlen, en svag bris från havet hade svalkat mig och… åter till verkligheten.

Man får inte alltid det man vill, det är många gånger man sitter där besviken. Men många är också antalet gånger man aldrig försöker. Det är så otroligt lätt att klaga på hur något är men väldigt sällan gör man något åt det. På samma sätt har man också många drömmar man vill uppfylla men vägen dit tycks ofta vara så lång att man ger upp innan man ens hunnit börja.

Jag får många gånger höra att jag är negativ eller en pessimist, varpå jag varje gång svarar: ”Nej, jag försöker bara vara realistisk”. För är det något jag lärt mig efter 21 år så är det att verkligheten är långt i från sådan som folk hävdar att den är. Livet är fyllt av så många visioner och drömmar som aldrig uppfylls. Hela min omgivning tycks bygga stora delar av sin vardag på uttrycket ”mycket snack och lite verkstad”.

Jag kan höra någon älta om hur otroligt mycket den har att göra just nu för att resten av kvällen se personen inloggad på Facebook. Oftast i färd med att göra meningsfulla test såsom ”Vilken historisk figur är du?” eller posta videoklipp med djur som slår bakåtvolter. Det är klart jag förstår att dagens ungdom blir stressad och går in i väggen långt innan 30 när vi har så mycket att göra att vi utan problem kan tillbringa fyra timmar med att kolla igenom gamla festbilder eller läsa om vad folk äter till middag.

På samma sätt är jag så trött på att jämt behöva tolka om allt jag hör. Om någon säger ”Jag tänkte åka till Thailand i januari” så tycks det nu för tiden snarare betyda ”Det vore skönt med en semesterresa, fast jag har inte bokat någon och kommer heller inte ha tid eller råd”. Det är som att man nuförtiden inte kan säga rakt ut som det är, att man inte längre kan skilja på vision och verklighet. Snälla förstå; du äger ingen ny iPhone förrän du håller den i handen, du kan inte åka på festival förrän du köpt biljetten och du tentapluggar inte när du är inloggad på Facebook. Jag har sedan länge slutat tolka det som folk säger bokstavligt för det människorna i min omgivning säger att de ska göra tycks nämligen vara långt ifrån synonymt med vad de verkligen gör.

Men om vi bara kunde ta tag i oss själva och göra ett uns av allt det där som vi pratar om så skulle både vi och vår omgivning få ett uppsving. Det är nu som det har blivit dags att öppna boken, köpa flygbiljetten eller använda gymkortet! Vi kanske inte alltid har våra drömmar på greppbart avstånd, men vi har ofta bra förutsättningar för att ta oss dit på ett eller annat sätt. Det behöver inte gå blixtsnabbt eller spikrakt men huvudsaken är att vi gör något för att ta oss åt rätt håll.

Rolling Stones har rätt, vi kan inte alltid få det vi vill. Min nästa krönika kommer nog inte vara skriven på en divan i Aruba, men kanske från en plastig solstol på Mallorca. Huvudsaken är att jag kommit ett steg närmre det jag drömmer om. Att jag slutat att bara prata om det jag vill och istället faktiskt börjat göra det. Det har blivit dags att logga ut från Facebook och istället gå ner till verkstan. Vi ses väl där?