Skrivet – Sida 25 – Julia Eriksson

Andra maj

När jag kliver av tunnelbanan i Ropsten är det fem minuter tills min buss ska gå över Lidingöbron och hem till mig. Men det är en ljum torsdagskväll i början av maj och solen sänker sig sakta över havet så jag bestämmer mig för att gå istället.

Vattnet är sådär djupblått och glittrar på ytan. Det blåser lite men vinden är varken isande eller ens sval. Längs vägen möter jag cyklister och löpare. På väg hem eller på väg bort, det vet jag inte riktigt.

Jag tänker på våren. Hur glad jag är att den äntligen är här. Hur det känns som att jag kan andas på riktigt igen. Jo, det känns faktiskt så. Jag tänker på vitsippebackarna som blommar utanför mitt fönster. På båtarna som ligger i Kyrkviken. På körsbärsblommorna som snart slår ut i Kungsträdgården.

Jag tänker på Filip. På hur jag ofta önskar att han kunde vara här och dela allt jag ser, tänker och känner. Men också på hur glad jag är att han verkligen gör det han vill och brinner för. Jag är på riktigt innerligt glad för det. För jag vet att livet inte är till för att levas fastlåst på samma plats i oupphörlig trygghet. För då sitter man där plötsligt en dag och äter sin spaghetti carbonara utan att ha något att säga.

Det är lätt att tänka att den värsta känslan är den att behöva vara ifrån varandra. Att alltid behöva sakna, längta och vara långt bort. Men det finns en känsla som är ännu värre. Att vara ifrån varandra och inte sakna. Och så länge jag inte känner den känslan blir alla andra känslor lite mer överkomliga, de gör lite mindre ont och allt känns lite, lite bättre.

Och om två veckor åker jag och hälsar på igen. Tillsammans med några vänner jag tycker väldigt mycket om. Snart kommer vi sitta där under den italienska solen och skratta. Dricka vin, spela gitarr och sjunga fint och fult och för fullt (i dubbel bemärkelse). Och nästa gång jag far hem från Rom så vet jag att du följer efter. Vi ska ha den allra bästa sommaren och jag ska visa dig alla mina nya ställen. Det blir bra.

Allt detta och lite till tänker jag på när jag går över bron hemåt. En ljum torsdagskväll i början av maj.

26 dagar kvar

Jag har en nedräkning i min kalender.

För två veckor sedan flyttade Filip till Italien igen. Den här gången grät jag inte konstant hela dagen, jag var inte förstörd i en vecka och jag gick inte av på mitten. Men det var tillräckligt jobbigt för att jag skulle sjunka ned på hallgolvet i tårar sekunden efter att han stängt ytterdörren. Tillräckligt jobbigt för att jag skulle stanna kvar på kontoret en timme extra bara för att skjuta upp känslan av att behöva komma hem till en tom lägenhet. Och tillräckligt jobbigt för att den enda reella lösning jag kunde komma på vara att hämta kontokortet och spendera några tusenlappar i ett svep.

På flygbiljetter. För jag var tvungen att ha något konkret att balansera mina tankar emot. Så det fick bli ett datum då jag åker och hälsar på. Den tolfte april är min tjugotredje födelsedag och det är dagen jag sätter mig på ett plan från Stockholm till Rom. Dagen då jag får uppleva italiensk vårvärme, dricka cappuccinos på ett av alla piazzor och säga grazie. Men mest av allt är det dagen då jag får träffa Filip igen och just nu är det enda viktiga.

Därför har jag en nedräkning i min kalender. Idag är det 26 dagar kvar.

Åttonde mars

Idag är det den åttonde mars. Den internationella kvinnodagen. En viktig dag och en bra dag för att belysa att vi fortfarande lever i ett samhälle som är långt ifrån jämställt. Vi har redan kommit en bit på vägen men vi har också en lång sträcka kvar innan vi kan säga att vi är klara.

Förra året skrev jag krönikor i en tidning för studenter på Linköpings universitet och en av dem handlade just om jämställdhet samt den klassiska uppfattningen om att tjejer inte tar för sig ordentligt. Jag tänkte därför publicera den igen eftersom den passar rätt bra idag, så här kommer en repris från april 2012!

Men lilla gumman, du måste ju våga ta för dig…

”Det är så skönt med tjejer som vågar ta för sig. Jag förstår inte varför alla klagar på att de inte får vara med, att de inte får synas eller höras. Det beror ju bara på att de inte tar plats.” Den 35-åriga säljkillen ger mig en uppmuntrande klapp på axeln och höjer glaset för en skål. Jag befinner mig på ett branschmingel där merparten av deltagarna är kostymklädda män. Men här gör det inget att jag är ung och tjej, inte så länge jag tar för mig.

Och kära nån vad jag tar för mig. Jag pratar och minglar, samlar visitkort i en liten hög, skrattar på rätt tillfälle, skålar, fäller intressanta kommentarer och nickar. Allt för att hela tiden bevisa att jag har rätt att vara här. Att jag också passar in trots att jag inte är en exakt kopia av den gjutna mallen. Och ännu en gång har jag funnit min roll genom att låta ändra på mig och bli lite mindre mig själv och lite mer någon annan. Det är ju bäst så.

För visst är det är ett väldigt bekvämt sätt att se på saken. Att jämställdhet idag enbart handlar om att den grupp som råkar vara underlägsen måste ändra på sig. Att all orättvisa beror på att vi helt enkelt inte tar för oss tillräckligt. För om vi bara anstränger oss lite mer, blir lite mer högljudda och lite mer synliga, så finner vi oss snart en jämställd plats i samhället. Ja men det är ju självklart, så måste det vara!

Förutom när vi kommer till det här problemet med att ta för sig för mycket. Alla vet ju att det är typiskt jobbigt med tjejer som låter för starkt, tar för mycket kommando och alltid ska synas och höras. Det är ju ingen som orkar umgås med en sådan, eller hur? Nej, den gyllene lösningen måste alltså vara att alla tjejer börjar ta för sig alldeles lagom mycket så blir allt bra.

Det har hänt mycket inom jämställdheten de senaste hundra åren, men mycket finns också kvar att göra. År 2010 tjänade kvinnor i genomsnitt 85,7 procent av männens löner, detta fastän kvinnor i dag i snitt har en högre utbildningsnivå än män. Att förklara detta med att det beror på att ”tjejer inte tar för sig tillräckligt” är att på ett uppenbart sätt blunda för problemen.

En vacker dag hoppas jag att vi bara kan bli av med alla onödiga kön-epitet. Att jag istället för dj-tjej bara kallas dj, att jag blir omnämnd som bloggare och inte bloggerska och att de löst sittande jeansen jag köper inte nödvändigtvis måste kallas för boyfriend-jeans. Att det istället är individen och vad man gör som är det viktiga, inte vilket kön man har.

Jag tror att i slutänden så går ett jämställt samhälle inte ut på att alla underrepresentaterade grupper ska ta för sig och höras lite mer. För om alla gör det, vem är det då till slut som lyssnar? Det handlar inte alltid om att man själv måste hävda sig och vara den som syns mest och som alltid ändrar på sig. Det handlar faktiskt om att vi alla måste stanna upp, se oss runt med nytänkande ögon och ge plats åt varandra.

Prickbloggen sju år

Idag fyller prickbloggen hela sju år! Den 13 januari 2006 skrev jag mitt första blogginlägg på denna adress och sedan dess har det hänt massor. Framför allt har bloggvärlden i stort förändrats, den har blivit mycket mer omfattande och mycket mer professionell. Bloggar har gått från att vara små digitala dagböcker till att bli något nästintill magasinliknande. I början fanns det en begränsning på blogg.se på hur många bilder man fick ha på sin blogg, något som idag känns helt bisarrt. Man kunde inte heller ändra sin layout på vilket sätt man ville och de flesta bloggar såg rätt lika ut. Nu är ju bloggvärlden helt annorlunda och det är väldigt roligt att få ha varit med i den här utvecklingen.

När jag började blogga hade jag aldrig räknat med att jag skulle skriva 1825 inlägg och fortfarande hålla på sju år senare. Hade jag vetat att jag skulle komma att ha några internationella läsare hade jag heller aldrig valt namnet prick (haha). Men nu känns bloggandet som en väldigt naturlig del av min vardag och jag har svårt att tänka mig att sluta.

Bloggar har ju ofta blivit kritiserade för att vara ett ytligt tidsfördriv men för min del har bloggandet verkligen bidragit till mycket positivt. Jag har fått utöka mina kunskaper inom fotografering, redigering och skrivande. Jag har lärt mig CSS och HTML och fått utveckla mina layoutkunskaper. Jag har blivit mer kreativ, fått en plats att visa upp saker jag gör och fått fantastisk respons. Jag har kunnat starta upp ett eget företag och en webbshop och jag har lärt mig massor om sociala medier. Men framför allt har jag träffat mängder av fantastiska människor (framför allt Filip som idag är min sambo) via bloggen. Jag har fått gå på roliga events och uppleva sådant som jag aldrig skulle gjort annars. Och för det är jag otroligt tacksam!

Nu hoppas jag på sju bloggår till och jag hoppas att ni hänger med och fortsätter att läsa, kommentera och inspirera! Tusen tack!

Tack!

Tack för alla era fina kommentarer på 251 mils avstånd-inlägget, det känns så bra att läsa dem och de gör att allting känns en aning lättare. Det är så fint att helt främmande människor eller vänner jag inte pratat med på flera år tar sig tid att dela med sig av tankar, råd och värme. Att man vågar öppna upp sig för någon man inte känner för att man vet att man gått igenom samma sak. Det är just vid sådana här tillfällen som jag verkligen inser vilka fördelar bloggandet kan ha och varför jag fortsätter posta inlägg här med jämna mellanrum. Många dömer ofta bort bloggande som något ytligt och slarvigt, något som sker utan någon större finess och som bara används för att få uppmärksamhet. Men för mig är det mycket mer än så och det är vid tillfällen som detta som det verkligen märks. Tillsammans sitter vi på så otroligt mycket kunskap och erfarenheter och att få dela dem med andra är något av det finaste man kan göra. Så tusen tack för att ni läser och kommenterar här! Kram ♥

251 mils avstånd

Filip har åkt till Italien nu. Jag önskar att jag kunde säga att det känns okej, att tiden kommer gå så fort och att det ju faktiskt kan vara rätt skönt att bo själv. Men så känns det inte, inte nu i alla fall.

36 kvadratmeter golv har aldrig varit så tomt och ödsligt. 120 centimeter säng känns plötsligt gigantiskt och en hall utan skor i storlek 45 är faktiskt världens sämsta hall.

Jag saknar att snubbla över din golfbag som står mitt i rummet. Alla tomma 0,5 l colaflaskor som faller ut över mina fötter varje gång jag öppnar skafferidörren. Att du sitter på soffkanten med gitarren i knät och frågar ”vilken låt spelar jag nu?”, ”men gissa introt på den här då” och ”okej, bara en låt till nu, den sista, jag lovar”. Din fascination varje gång det är ett djur- och naturprogram på TV. Att du på en gång kan se om jag har en dålig dag och sen göra allt du kan för att jag ska bli glad igen. Bara att få ha dig här. Att dela tandkrämstub, täcke och äppelpaj.

Men det kommer bli bra. Vi kommer klara det. Snart är hösten slut och du är hemma. Och jag kommer ha massor att göra. Jag ska ju jobba och träna och titta på alla säsonger av Mad Men och läsa svåra romaner. Så jag säger till mig själv ”det blir bra Julia, du fixar det här, torka tårarna nu”. Men så ser jag en golfpeg på trottoaren utanför fönstret och börjar gråta igen för jag tänker att det är du som har tappat den och det kommer ta en evighet tills du är tillbaka här igen. Och fram till dess kommer jag aldrig känna mig riktigt hel.

Jag är ju sällan särskilt personlig i bloggen men jag tänkte att nu är det faktiskt så här det känns och kanske är det så att någon av er har tips på hur man gör tiden lite mer uthärdlig och hur man känner sig mer hel än halv? I så fall får ni jättegärna skriva några ord, jag läser vartenda ett. Tack.

Tre svagheter

Jag tycker det är kul när folk berättar saker om sig själva som man kanske inte hade någon aning om. Därför tänkte jag att jag skulle lista tre av mina lite svagare sidor som ni kanske inte visste att jag hade.

Jag är extremt dålig på låttexter. Eller, när jag väl lärt mig dem så brukar de sitta där de ska men innan dess, alltså… Jag hör fel på vartenda ord som går att missta, men det hindrar mig sällan från att sjunga med. Exempelvis var jag säker på att Oskar Linnros sjöng ”så lat” istället för soldat i Ack Sundbyberg. Eller att Ted Gärdestad sjöng om någon som hette Camilla när han egentligen sjöng ”Come give me love” (fast det är ju rätt konstigt med en engelsk rad helt plötsligt i en svensk låt). I Alphavilles låt ”Big in Japan” var jag stensäker på att de sjöng ”Diggin’ the band” och på något konstigt vis lyckades jag höra ”Noël” (som i franskans jul) istället för ”Go West” i Pet Shop Boys låt och trodde därför då att det var en jullåt. Ja ni förstår, så dålig är jag…

Jag är nästintill ansiktsblind. Det är inte det att jag inte bryr mig om att lägga märke till folk i min omgivning, det är bara det att jag fokuserar på fel saker. Jag kollar vad folk har för frisyr, kläder och skor och sedan, nästa gång när jag träffar dem och de har bytt outfit, så står jag där och känner mig helt lost. Jag kan liksom inte minnas folks ansikten, det är nästan omöjligt! Detta medför även att jag är sämst på att känna igen skådespelare eftersom de ändras så mycket från roll till roll och det enda som kvarstår är just, ansiktet. Inte konstigt att jag aldrig ser kändisar då jag inte känner igen någon.

Jag gillar verkligen inte det här ordet, men jag skulle nog kunna säga att jag är ganska… klantig. Mest på det sättet att jag alltid lyckas spilla mat på tröjan, jämt snubblar i trappan och har en benägenhet till att ofta skada mig på något konstigt sätt. Dock är jag lyckligtvis inte typen som har sönder saker särskilt ofta. Jag har försökt kartlägga mitt beteende och konstaterat att det till viss del nog beror på min kropp är lite flaxig. Armarna är liksom lite för långa och benen lite för snubbliga, även om det är något jag borde lärt mig hantera nu efter 22 år.

Har ni några roliga svagheter?

Grattis Vendela!

Idag fyller min syster år. Min bästasyster, finasyster och storasyster.

Du är den jag känt i hela mitt liv. Det var du som i smyg klippte mitt hår bakom soffan dagen innan mormors stora 60-årskalas. Det var du som lärde mig att hjula, som visade de bästa Spice Girls-låtarna på kasettband och som gjorde alla sju Sound of Music-rollerna tillsammans med mig. Det bästa jag visste som liten var när du hade rensning i ditt rum för det betydde nämligen att några av dina fina saker kunde bli mina. En vacker sten, en nyckelring eller kanske ett brevpapper med hästar på. Det var du som fick mig att börja spela cello, som ibland tvingade mig att öva och som hela tiden uppmuntrade mig. Och jag minns så väl dagarna i mellanstadiet när vi satt tillsammans på eftermiddagarna framför That 70’s show och åt rostade mackor med oboy.

Jag kan sakna att vara hemma, känns mig lite rastlös och gå in till dig. Öppna den knaggliga dörren och bara stå där i öppningen och säga ”hej”. Och du har alltid tid, vill alltid prata, ligga skafötters i sängen ända tills jag börjar kittla dig. Jag kan saknas ditt sätt att berätta historier där du är så noga med detaljerna att jag alltid hinner tröttna halvvägs innan du kommer till poängen. Och att göra karatedans i köket på kvällen som om det vore den mest naturliga saken i världen.

Du har en fantastisk förmåga att bli omtyckt av hela din omgivning. Att prata med människor och få dem att känna sig bekväma och tillfreds. Ditt leende smittar alltid av sig och det finns alltid där, nära till hands.

Varje dag har du gått före mig, visat vägen, lärt mig vad som är rätt och fel. Du har gjort mig trygg och säker och du har fångat upp mig när jag trillat. Du har alltid varit och kommer alltid vara den bästa systern man kan tänka sig. Grattis på födelsedagen!

Idag fyller min syster år. Min bästasyster, finasyster och storasyster.

Du är den jag känt i hela mitt liv. Det var du som i smyg klippte mitt hår bakom soffan dagen innan mormors stora 60-årskalas. Det var du som lärde mig att hjula, som visade de bästa Spice Girls-låtarna på kasettband och som spelade och sjöng alla sju Sound of Music-rollerna tillsammans med mig. Det bästa jag visste som liten var när du hade rensning i ditt rum för det betydde nämligen att några av dina fina saker kunde bli mina. En vacker sten, en nyckelring eller kanske ett brevpapper med hästar på. Det var du som fick mig att börja spela cello, som ibland tvingade mig att öva och som hela tiden uppmuntrade mig. Och jag minns så väl dagarna i mellanstadiet när vi satt tillsammans på eftermiddagarna framför That 70’s show och åt rostade mackor med oboy.

Jag kan sakna att vara hemma, känns mig lite rastlös och gå in till dig. Dra upp den knaggliga dörren och bara stå där i öppningen och säga ”hej”. Och du har alltid tid, vill alltid prata, ligga skaföttes i sängen ända tills jag börjar kittla dig. Jag kan saknas ditt sätt att berätta historier där du är så noga med detaljerna att jag alltid hinner tröttna halvvägs innan du kommer till poängen. Och att göra karatedans i köket på kvällen som om det vore den mest naturliga saken i världen.

Majfragment

Tre fragment av stunder som passerat i maj.

Ett.
Klockan är halv fyra på natten och vi är tjugo personer som trängs i ett kök på femte våningen. Paul Simons I know what I know spelas ur högtalarna och vi dansar. I soffor, på golv och runt pingisbord. Helt plötsligt har ännu en timme passerat och någon kommer på att ”vi borde kanske gå hem nu” så vi vandrar nerför alla trapporna och ut på gatan. Där är det ljust och fåglarna kvittrar. Den tidiga morgonsolen värmer försiktigt och vi går lyckliga hem över mjuk asfalt och kullerstenstorg.

Två.
Det är läggdags men du är bortrest så sängen känns bara konstigt stor och tom. När jag lägger huvudet på kudden tar det en sekund innan tankarna är där. ”Vad ska det bli av mig? Vad händer sen? Hur ska det gå? Vart ska jag ta vägen?”. Jag saknar ditt sätt att klia mig på ryggen och viska att allting ska bli bra, det ordnar sig, det gör det alltid.

Tre.
Det är en av de där första riktigt varma dagarna, då när man kan vara ute i shorts utan att frysa. Vi sitter på trädäcket vända mot solen och bara njuter. Köper en isglass och försöker fånga ännu lite mer sol. När jag kommer in på kvällen känns huden fortfarande varm och luktar sol. Över bostadsområdet sprider sig en välbekant doft från nytända grillar och barnen cyklar upp och ned längs med gatorna. Jag sluter ögonen för en kort sekund och tänker ”Vi klarade det. Vi överlevde vintern i år igen”.

Men lilla gumman, du måste ju våga ta för dig…

Vårens nummer av Lithanian, tidningen för alla studenter på tekniska högskolan på Linköpings universitet, har landat i brevlådan och därmed har jag också skrivit min sista krönika för dem. Denna gång handlar den om jämställdhet och den klassiska uppfattningen om att tjejer inte tar för sig ordentligt. Jag hoppas att ni gillar den!

Men lilla gumman, du måste ju våga ta för dig…