Kategoriarkiv: Skrivet

 

Jag har tänkt ganska mycket på det här med folk som inte tycker det är kul att laga mat. Det är ju faktiskt rätt vanligt och med tanke på att man äter en sisådär 3-5 gånger om dagen i alla fall så måste det ju vara rätt deppigt att inte tycka matlagning är kul. Det är klart, alla kan ju inte vara intresserade av allt, det förstår ju jag också. Men matlagning är ju ändå så himla primärt att det är svårt att undvika.

Jag tror att en av de främsta anledningarna till varför folk tycker det är tråkigt att laga mat (och varför jag själv också tyckte det för några år sedan) är att man lagar för trist mat. Jag menar, inte en enda människa kan väl bli intellektuellt stimulerad av att stå och koka snabbmakaroner? Och det är just det som är problemet. För att matlagning ska bli kul tror jag att man behöver använda hjärnan lite. Liksom utnyttja dess kapacitet för att göra innehållet i kylskåpet roligare. Och våga använda den för att tänka, planera och experimentera.

Om jag har suttit och letat och tänkt ut ett riktigt bra middagsrecept som jag ska laga på kvällen så blir ju matlagningen mycket trevligare när det väl är dags. Har jag dessutom planerat lite i förväg och har allting hemma, då blir det ännu mer skoj. Och får jag också tillfälle att lägga till lite egna idéer, kanske komplettera med en krydda eller addera ett tillbehör, då kan matlagningen bli dagens höjdpunkt.

Mitt första tips om man vill göra matlagningen roligare är att börja planera. Det låter ju rätt mossigt men jag kan sitta länge på Pinterest och bara samla alla recept som ser goda och inspirerande ut. Sedan väljer jag ut en mix av dem, planerar ungefär vilken dag jag ska äta vad och skriver en inköpslista. På så vis vet jag vilken mat jag ska laga när jag kommer hem och då blir det kul.

Mitt andra tips är att man ska utmana sig själv. Det är så himla lätt att fastna i en matloop där man bara äter samma sak hela tiden. När jag känner att jag gjort det brukar jag komma på små veckoutmaningar till mig själv. Typ en vecka med bara vegetariskt, en vecka där jag bara lagar nya recept, en vecka där jag istället för pasta, ris och potatis testar bulgur, quinoa och matvete, en vecka där jag lagar massor av goda smårätter och så vidare… Matbutiken är full av grejer man aldrig smakat och en vecka är en ganska lagom tid att hålla på.

Mitt sista tips är nog att bjuda på middag oftare. Det är alltid roligare att laga till flera och att bjuda hem vänner på middag är bland det finaste man kan göra tycker jag. Dessutom får man chans att testa sina rätter på andra och har man tur kan man få lite beröm också!

Vill ni ha ännu mer tips på hur matlagning blir kul tycker jag att ni ska läsa Lotta Lundgrens bok Tio lektioner i matlagning. Och vill ni se vilka recept jag samlar på hittar ni min mat-board på Pinterest här.

Det är inte så att jag alltid är ledsen. Att jag gråter hela tiden. Att jag tänker på det varje minut, varje timme eller ens varje dag. Det finns stunder då jag skrattar högre än någonsin, då jag höjer basen och dansar oavbrutet, då jag skulle kunna skrika för att livet är så vackert.

Och så finns det måndagskvällar då jag sitter ensam kvar på jobbet. I en, två, kanske tre timmar. Allt för att skjuta på känslan av att komma hem, vrida om nyckeln i dörren och kliva in i en helt tom lägenhet. Eller de gånger då jag lagar en portion till middag. Kokar tre ensamma potatisar och lägger upp på ett fat. Äter i tystnad och tänker för mig själv ”ja, det här var ju gott”.

Det finns stunder då ovissheten tar över. Då den greppar hjärnan och allt känns hopplöst. Då det bara finns tårar. För är det något som gör så förbannat ont så är det att inte veta. När vi ses nästa gång, var vi ses nästa gång, hur vi ses nästa gång. Ens veta vem jag är då vi ses nästa gång. Och hur länge allt ska hålla på.

För jag tror på framtiden. Jag tror på förändring. Jag tror på vikten av att uppfylla sina drömmar. Jag vet att det inte kommer vara så här för alltid. Att det bara är en tid, bara en period, bara en mikroskopisk del av livet. Jag vet att det snart kommer vara någon som ropar hej när jag kommer hem.

Men när jag är sist kvar på kontoret för tredje gången den här veckan. När jag distraherar mig på tunnelbanan för att inte börja gråta. När jag vrider nyckeln i dörren och kliver in i tystnaden. Då känns det bara väldigt långt borta.

 

Vaknar 4.24 och det värker i kroppen.
Jag tänder lampan och stirrar i taket en stund.
Trycket över bröstet är kvar.
Som om det är något stort därinne som måste ut.
Jag tänker på det största som finns.
Min hjärna projicerar en blåval.
”Det bor en blåval i min bröstkorg. Den måste släppas ut.” skriver jag.
Sedan sover jag två oroliga timmar till.

Läkaren jag träffar är snäll.
Hon har turkos eyeliner och kladdig handstil.
Jag berättar hur jag mår.
Om trycket i bröstet, andfåddheten, hjärtklappningen.
Och hon lyssnar noggrant.

Klockan nio börjar mitt första möte på jobbet.
”Perfekt, då hinner jag” tänkte jag.
Klockan nio ligger jag på en brits.
Små, små sladdar är kopplade till kroppen.
Men hjärtat dunkar på precis som det ska.
Med fasta bestämda slag.
Jag får dem sedan, utskrivna på papper.
En bisarr sak egentligen.
Att gå runt hålla och i sina egna hjärtslag.

”Det är nog ingen fara men vi måste vara säkra”, säger de.
”Du är ju så ung”.
Så jag får ett kuvert i handen.
En taxi väntar utanför.
Jag smsar till jobbet i bilen.
Säger att det är lugnt, att jag snart är tillbaka.
Det känns på låtsas när jag rullar in på S:t Görans akutavdelning.
Jag är ju frisk.
Jag mår ju bra, egentligen.

Mitt namn ropas upp.
Jag kliver in bakom dörrarna på akutmottagningen.
Tio par ögon vänds mot mig.
Jag känner mig friskast i världen.
Här hör jag väl inte hemma?

Jag hamnar på en ny brits.
En vänlig läkare bredvid mig.
En sköterska som fyller rör med blod.
Jag blundar.
Fokuserar på andningen.
Är duktig och får plåster.

Sedan väntar jag.
Minut efter minut.
Sammanlagt flera timmar.
Och provsvaren visar…
…ingenting.
Jag är ju frisk.
Jag mår ju bra.

Och trycket över bröstet kommer snart att lätta.
Andningen åter bli enkel och djup.
Blåvalen ska återvända till havet.
Först måste jag bara vila lite.

Glöm inte att göra det ni också.

 

För fyra år sedan jag stod högst upp i trappan på De Geer-gymnasiet och väntade på att få springa ut. Så fylld av förväntan, glädje och framtidstro. Den dagen fanns inga tvivel, inga beslut, ingen bostadsbrist, ungdomsarbetslöshet eller finanskris. Allting var bara lycka.

Tre år senare stod jag i en sal och hade framläggning av mitt examensarbete. Framför familj och vänner, handledare och examinator. Så fylld av nervositet, spänning och framtidsångest. Dagen efter fällde jag tårar i min säng för jag visste inte vad som skulle hända i livet. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra.

Hela sommaren dunkade mitt oroshjärta hårdare än vanligt. Folk runtomkring mig sa Det ordnar sig. Det kommer gå bra ska du se. Du är ju duktig, du kan ju. Men orden gick inte in. Jag trodde inte på dem.

Fast idag sitter jag här. I en ny stad och med ett nytt jobb. Ett drömjobb. Med dig vid min sida sedan tre år tillbaka. Och med flygbiljetter i inkorgen, crème brûlée i ugnen och solsken utanför fönstret.

Men också med en tacksamhet. För jag har lärt mig varje dag man får vakna frisk är en gåva. Och trots att uttrycken är nötta, slitna och nästintill ironiska så ligger det något i att fånga dagen. För man vet inte hur många man får. Man borde inte behöva gå på unga människors begravningar, men man gör det ändå. Man borde inte behöva oroa sig för sjukdomar, olyckor och hemskheter, men man gör det ändå. För sådant är livet. Skört och förgängligt.

Ni är många som tar studenten, examen och slutar skolan nu. Vissa med glädje, andra med tårar. Oavsett hur det känns så vet jag att den ljusnande framtid är er. Men hur länge den varar går inte att säga. Så se till att ta vara på den, följ era drömmar och njut av livet.