Någon frågar om jag sett Boyhood.
– Ja, svarar jag.
– Fin film.
– Ja, verkligen!
– Fast den är lång. Visst är den över tre timmar?
– Jo, precis. Jag nickar och håller med.
Den är lång. Så lång att när vi kliver ut ur biosalongen den där söndagen i oktober, då har förmiddagen övergått till eftermiddag. Och på min telefon finns tre missade samtal och två sms. Alla från mamma. ”Om du vill träffa morfar måste det nog ske snart”. Meningen etsar sig fast. Motvilligt förstår jag vad jag måste göra.
Utan att riktigt förklara vänder jag mig till Filip och gråter med ansiktet mot hans stickade tröja. Mina vänner frågar hur det är och jag säger att jag måste åka. Att jag måste hinna säga hejdå. Det är det enda som räknas. Och sen går allting snabbt.
Filip kör mig. Fastän det är 20 mil mellan Stockholm och Linköping och jag kollar efter tågbiljetter. Så vi åker längs E4:an med musiken på låg volym och mina snyftningar däremellan. Det är höst på riktigt nu. Solen kämpar sig genom det gråa molntäcket gång på gång och kastar långa glittrande strålar mot oss. Träden är gröna, gula, röda och det är inte bara jag som står i brand. Kanske är det ett tecken.
Det är svårt att hitta på universitetssjukhuset. Så många långa korridorer, avdelningar med namn jag inte förstår och varje hus har en egen bokstav. Men jag är glad att jag inte hittar här. Det ska inte bli en vana.
Vi samlas vid din säng. Du är där men ändå inte. För någonting i dig har redan bestämt sig och i mina tankar spelar du redan jazz i himlen. Jag stryker din hand. Den som brukade svepa så lätt över pianots tangenter, fastän du hävdade att du aldrig lärt dig på riktigt. Men du kunde, det har jag alltid hört.
Och sen viskar jag ett sista hejdå. Vi sätter oss i bilen igen, åker de 20 milen tillbaka till Stockholm. Mörkret har fallit, solen har bytts ut mot regn och tårarna är nästan slut. Nästa dag är du borta på riktigt. Tur att jag hann.
Det är vad jag tänker på när någon frågar om jag sett Boyhood. Jag tänker inte på filmen, jag tänker på dig. Alltid dig.
<3
Gråter. Ibland är slumpen och sammanträffandet så mycket mer. Så rätt.
Idag. Får ett sms. "Farfar är på sjukhus. Det är nog inte så långt kvar nu." Paniken och längtan efter att i alla fall få säga hejdå. Krama. Jag känner igen så mycket i det du skriver.
Det är så kusligt lika. Och just idag när jag precis har fått det där smset. Men jag är inte 20 mil från Skåne och Farfar. Jag är i Ecuador. I två månader till. Och jag vet inte vad jag ska göra. Och jag kan inget göra.
Det är så likt. Men jag hoppas så innerligt att min historia slutar annorlunda.
Kram. Kände att jag behövde skriva.
Åh, jag hoppas verkligen att din farfar blir bättre och att du får chansen att säga hejdå. Och om det skulle vara så att du inte hinner det så tror jag att han förstår hur gärna du velat det och den tanken kan ändå vara skön att ha med sig. Kanske kan du skicka en liten videohälsning eller ett brev? Jag är säker på att han vet att du tänker på honom i alla fall. <3
det här är en sådan otrolig rädsla för mig. och det värsta är ju att jag vet, VET, att det kommer hända. jag kommer få det där sms:et eller telefonsamtalet. jag har, gudskelov, alla mina fyra far- och morföräldrar kvar i livet men de är gamla och livet är bräckligt. usch vad jag bävar inför det där sms:et.
massakramar.
Väldigt fint skrivet. Massa kramar! <3
Så fint skrivet. Och sorgligt också såklart. Men vackert.
<3
Rysiningar, gud så fint skrivet! Sorgligt men vackert på nått vis.
Kram
<3
Så vackert skrivet!
fantastiskt skrivet.
Jag får rysningar och lite tårar i ögonen av att läsa detta. Väldigt fint skrivet, Julia, och jag beklagar sorgen.