Skrivet – Sida 20 – Julia Eriksson

Septemberkänslor och Pasta Alfredo

Det är något med mig och september. Vi kommer liksom inte överens. Varje år – samma sak. Hjärtat som pickar hårdare, oron som fladdrar ut i minsta ven, en olust som bosätter sig i bröstet. Det är inte riktigt något som är fel, men det är nånting som skaver. En känsla omöjlig att sätta fingret på.

Så igår hade jag bestämt mig för att bara ha en lugn kväll hemma. Bli frisk från förkylning och öroninflammation, koppla av och vara själv. Inte ensam, men själv. Det tog emot lite först. Den senaste tiden har jag varit extremt sällskapssjuk, velat hitta på saker varje helg och ledig kväll, alltid haft ett sting av fomo (fear of missing out). Men så bestämde jag mig.

Jag kom hem från jobbet, gick till affären och handlade. Tog en lång varm dusch, hoppade i min morgonrock. Lagade en Pasta Alfredo med orimligt mycket parmesan. Hällde upp ett glas vin, slog på september-spellistan i högtalarna. Åt, njöt och mådde bra. Kände mig stark, lugn och glad. Som en superklyschig rom-com, men på riktigt. Jag bara gjorde upp med september där och då.

Och sen har resten av helgen bara flutit på i samma anda. Lugna varma nätter. Våffelfrukost med kaffe. Fika med förtroliga samtal. Lördagsgodis och nagellack. Tupplur och bloggläsande. Allt bra jag tycker om. Och nu ska jag snart på kräftskiva och för första gången har kräftorna hunnit tina i tid. Bara en sån sak. Jag vet inte om det är pastarätten eller något annat, men jag mår strålande idag. Här får ni receptet – den är himmelsk, jag lovar.

Till fyra portioner behöver du:

150 gram parmesanost
1 dl valnötter
1 dl pinjenötter
1 tsk salt
100 g smör
2 vitlöksklyftor
2 dl vispgrädde
svartpeppar
pasta

Gör så här:
Koka upp saltat vatten till pastan. Mixa ost, nötter, smör, salt och vitlök till en smet. Vispa grädden löst och vänd ner i ost-och nötblandningen. Koka pastan al dente och blanda ihop. Riv parmesan över alltsamman och smaka av med salt och svartpeppar.

Hela världen brinner

Det är onsdagskväll, nästan natt. Jag har kommit hem från en liten konsert på Södra Teatern. Ögonen är trötta och jag vet att jag borde gå och lägga mig strax. Men så fastnar blicken i Twitter-flödet och jag scrollar bland åsikter och känslostormar. Som ett lager över allt ligger en ton av hopplöshet. För ute i världen brinner det. Båtar sjunker, barn drunknar, lastbilar fylls, folk kvävs och murarna höjs.

Och här sitter jag. I ett varmt hem, trygg och ombonad, i takt med att uppdatera min blogg. Det är dags för ännu ett härligt inlägg om den goda mat jag äter, kläderna jag köper och resorna jag gör. Men plötsligt går det inte. Det känns så förbannat äckligt. För vem är jag att blunda för vad som händer i världen. Jag är bara priviligerad, ett lyckosamt barn som föddes i rätt land vid rätt tidpunkt och det ska jag vara tacksam för.

Ute i världen blåser oroliga stormar. I Sverige förs en debatt som blir allt mer obehaglig för var dag som går. Vad hände med mänsklighet? Vad hände med liv? Sen när räknar vi människor i volymer? Barn som dör ska inte vara siffror på papper. Folk som kommer hit ska inte vara kostnader i kalkyler. Nu handlar det om att rädda liv. Att hjälpas åt och att motarbeta en katastrof.

Den här bloggen är inte särskilt stor, men jag vet att ni är ett gäng som läser. Idag vill jag att vi hjälps åt för att göra den här världen lite, lite bättre. Du kan inte göra allt, men du kan göra något. Rensa ut och skänk kläder, swisha en slant, skriv under för att inga barn ska dö på Medelhavet, prata med din omgivning och uppmana dem att göra vad de kan. Det är dags nu.

Några länkar till hjälporganisationer om du vill hjälpa till:

Skriv på – inget barn ska dö på Medelhavet! (Rädda Barnen)

Vi gör vad vi kan – insamling till flyktingar på Lesbos 2015

UNCHR – FN:s flyktingorgan

Stöd katastrofhjälpen (Röda Korset)

Swisha valfritt belopp till 9019506, skriv FLYKT som meddelande (Radiohjälpen)

Sommaren är slut. Vi är slut. Allt är slut.

Den tolfte juli gjorde jag och Filip slut. Samma dag öppnade jag en ny antecknings-sida i min telefon. Där har jag skrivit ner allt som känns – tankar från ett ensamt flygplan på väg bort från allt och aviga känslor i ett solgassande Sicilien. Här är ett utdrag från min sorgligaste sommar. Tack för att ni finns här och läser. ♥

Fri till slut

Är det inte konstigt ändå. Livet. Hur man ena stunden går på bröllop och firar kärleken för att bara några dagar senare sitta på en begravning och gråta. Som om det vore dess förbannade uppgift att ständigt hålla en i schack. En evig påminnelse om att liv och död, glädje och sorg, kärlek och hat, fungerar som motpoler och alltid måste finnas.

Idag tar jag farväl av en vän och kollega. En människa vars liv tog slut alldeles för tidigt. Min första tanke var: ”jag går inte”. Som om döden gick att undvika genom att sitta kvar på kontoret och arbeta. Att så länge jag inte låtsades om den så skulle det aldrig ha hänt. Så är det självklart inte och idag möter jag den. Med sorg i blicken och tungt hjärta.

Det är en av de vackraste junidagarna på länge. Skolavslutningsklädda barn möter mig på tunnelbanan. Den sista doften av syren bor i luften. Jag är klädd i svart. Och du är fri till slut.

Sena kvällar i maj

Det ligger en tung syrendoft i luften. Vi är i slutet av maj och fastän klockan är elva har himlen ännu inte mörknat helt. Tiden står och stampar mellan vår och försommar, redo att brista ut i full blom när som helst. ”Förresten, vad är det med syrendoftande majkvällar som är så fint att man nästan blir vemodig?” skriver jag till Filip. ”Kanske att de varar så kort…”

Och ja, det är något med den här tiden på året. De sista veckorna i maj blir alltid en blandning av vemod och hopp. Nog för att de så starkt präglas av avslut och framtid. Skolavslutningen i nian med hallonrosa finklänning och betygen i gräddvitt kuvert. Redo för gymnasiet, en ny skola och att faktiskt vara stor. Studenten 2009 på skrikande flak genom stan och hatten högt upp i luften. Den ljusnande framtid var vår och nu började väl livet på riktigt ändå? Kandidatexamen tre år senare med sextio sidor uppsats i ena handen och en sambo i den andra. Plötsligt vuxen med en insikt om att tiden bara passerat.

I år väntar ingen examen i mitt liv. Inga svindlande steg åt nya håll och inga tårdrypande farväl. Ändå sitter jag här, en sen kväll i maj, med en blandning av vemod och hopp i bröstet. Syrendoftande skymningar tycks drabba mig ständigt, år efter år. Som en påminnelse om att livet bara är en kombination av avslut och framtid. Och var jag befinner mig precis nu, det återstår att se. Men en sak är säker: den ljusnande framtid är vår.

Att springa Tough Viking

På er efterfrågan tänkte jag berätta lite om hur det var att springa Tough Viking! Det är ju ett ganska annorlunda lopp och en del grejer är svåra att förklara, men jag ska göra så gott jag kan.

Det finns ett gäng olika Tough Viking-lopp och det jag sprang gick av stapeln i Hagaparken. Totalt var banan 8 km lång och innehöll 20 olika hinder. Alltifrån att springa igenom ett amerikanskt fotbollslag som stod redo att slå omkull en till att simma ut till en kustjägarbåt i den 8-gradiga Brunnsviken… På bilden här kan ni se de flesta av hindren och i filmen från loppet ser man ännu lite mer.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=HMrYGrIX3Mk?rel=0]

För att det inte ska bli världens längsta roman tänkte jag punkta upp min upplevelse lite:

Loppet verkligen en teamgrej för mig. Jag sprang ju tillsammans med några kollegor från jobbet och utan dem hade jag aldrig gjort det. Vi tog oss igenom hela banan tillsammans, väntade in varandra, hjälptes åt att komma över hinder och peppade att köra på. Jag hade inte klarat det här själv, då hade jag garanterat gett upp efter tio minuter…

Jag klarade inte alla hinder. Många frågade mig efteråt om jag fixade alla moment på banan och nej, det gör långt ifrån alla och således inte jag heller. Exempelvis hindret där man ska klättra upp i ett rep och ringa i en klocka högst upp, det kräver ganska mycket styrka och teknik. Men är det saker man inte klarar får man göra straffarmhävningar/burpees som funktionärerna delar ut åt en, så det går inte att fuska sig igenom och på så sätt vinna. Självklart hade jag ju velat fixa alla hinder utan att trilla ner och så, men då hade jag behövt träna mycket, mycket mer! Nu slutade det väl med drygt 100 olika armhävningar istället, hehe. Mitt mål var hela tiden att ta mig igenom banan, inte springa på någon rekordtid eller så.

Det var en riktig utmaning, både fysiskt och psykiskt. Som person är jag verkligen ingen äventyrare, jag är ganska feg när det kommer till sådant. Att hoppa från hopptorn, stå på händer och bada i kallt vatten är saker som jag gärna undviker. Nu fick jag verkligen utmana mina rädslor och våga släppa taget – något som faktiskt var väldigt lärorikt och stärkande. För jag kan ju klättra upp på en 10 meter hög ramp och glida ner rakt i iskallt vatten, även om det är läskigt.

Stämningen på området var peppad. Mycket publik på plats, uppmuntrande och snälla loppdeltagare och bra funktionärer gjorde att loppet kändes lite som en folkfest. Om än en mycket lerig och tuff sådan. Jag är också evigt tacksam för att solen sken på oss, det hjälpte när man klev upp ur isvaken och skulle springa vidare.

Man kan tyvärr skada sig… Ja, är det väl oundvikligt att nämna det faktum att jag slog i huvudet på ett av hindren och fick en lätt hjärnskakning. I ett sådant här lopp är det givet att vissa skador inträffar och man får ju hela tiden ta ansvar för att känna efter hur man mår. Nu kände jag inte av min skada ordentligt förrän efteråt så jag körde ju på och fullföljde loppet, men hade jag velat bryta fanns det gott om funktionärer på plats och även sjukvårdare inom räckhåll.

Vill jag göra det igen? Just nu, nej! Mest för att nästa lopp i Stockholm är nästan dubbelt så långt (15 km) och det känns lite väl tufft. Och för att även om jag gillar utmaningen, känslan efteråt och är stolt över att jag tog mig igenom så är den här typen av lopp inte riktigt min grej. Att ha gjort det känns grymt men nästa utmaning får nog bli något helt annat! Är ni sugna på att köra så tycker jag ändå att ni ska satsa. Teama ihop er i ett bra lag, träna tillsammans och ge järnet!

Hur jag lyckades tacka ja till Tough Viking

På lördag ska jag springa Tough Viking i Hagaparken. Det är en åtta kilometer lång hinderbana. Med isvak, gyttja, höga ramper och ett elhinder på 10 000 volt. För att bara nämna några saker… En del av mig är livrädd. En annan undrar hur sjutton jag lyckades tacka ja till detta. En tredje är lite, lite nyfiken på hur det ska bli.

Som tur är har jag tre kollegor med mig och ja, allting är ju egentligen deras förtjänst, eller fel, beroende på hur man ser det. En copywriter på byrån där jag jobbar slutade nämligen hos oss i mars vilket betydde att jag fick gå in och ta över ett par av hans kunder. En av dem var Reebok, som förutom att göra väldigt roliga kampanjer också är huvudsponsor till… just det. Tough Viking.

Så någon gång där i början av mars sitter vi i ett mötesrum. Jag träffar min nya kund för första gången och är självfallet mån om att göra ett gott intryck som efterträdare till min omtyckte kollega. Plötsligt hör jag hur diskussionen kring nästa kampanj avbryts med en fråga: ”Ni kommer väl ha med ett lag i Tough Viking i år?”.

”Ja!” jublar mina vältränade och vansinniga jobbarkompisar kring mötesbordet. Följt av en paus. Allas blickar på mig och så yttras kommentaren jag fasat inför: ”Julia, du ska väl vara med?”. Ett par sekunder av tystnad. I mitt huvud finns bara en tanke: Gör. Ett. Gott. Intryck. Så plötsligt hör jag mig själv säga ”ja”, eller inte bara ja, ett hurtigt ”självklart!” slinker till och med ut ur min mun.

Och nu sitter jag här. Fyra dagar kvar till loppet. De senaste veckorna har jag tränat mer än någonsin. Och ändå känner jag mig väldigt långt ifrån att vara någon viking. Jag fasar inför det kalla vattnet i isvaken och jag längtar redan nu till duschen efteråt. Ja, efteråt. För jag tänker klara det. Om jag så får släpa mig runt på knä. Med darrande armar. Och lera upp till hakan. Lova att ni hejar på mig så lovar jag att genast byta taktik för att göra goda intryck. Okej? Snart gäller det. Jag är redo. Så redo jag kan bli.

Vad jag tänker på när någon frågar om jag sett Boyhood

Någon frågar om jag sett Boyhood.
– Ja, svarar jag.
– Fin film.
– Ja, verkligen!
– Fast den är lång. Visst är den över tre timmar?
– Jo, precis. Jag nickar och håller med.

Den är lång. Så lång att när vi kliver ut ur biosalongen den där söndagen i oktober, då har förmiddagen övergått till eftermiddag. Och på min telefon finns tre missade samtal och två sms. Alla från mamma. ”Om du vill träffa morfar måste det nog ske snart”. Meningen etsar sig fast. Motvilligt förstår jag vad jag måste göra.

Utan att riktigt förklara vänder jag mig till Filip och gråter med ansiktet mot hans stickade tröja. Mina vänner frågar hur det är och jag säger att jag måste åka. Att jag måste hinna säga hejdå. Det är det enda som räknas. Och sen går allting snabbt.

Filip kör mig. Fastän det är 20 mil mellan Stockholm och Linköping och jag kollar efter tågbiljetter. Så vi åker längs E4:an med musiken på låg volym och mina snyftningar däremellan. Det är höst på riktigt nu. Solen kämpar sig genom det gråa molntäcket gång på gång och kastar långa glittrande strålar mot oss. Träden är gröna, gula, röda och det är inte bara jag som står i brand. Kanske är det ett tecken.

Det är svårt att hitta på universitetssjukhuset. Så många långa korridorer, avdelningar med namn jag inte förstår och varje hus har en egen bokstav. Men jag är glad att jag inte hittar här. Det ska inte bli en vana.

Vi samlas vid din säng. Du är där men ändå inte. För någonting i dig har redan bestämt sig och i mina tankar spelar du redan jazz i himlen. Jag stryker din hand. Den som brukade svepa så lätt över pianots tangenter, fastän du hävdade att du aldrig lärt dig på riktigt. Men du kunde, det har jag alltid hört.

Och sen viskar jag ett sista hejdå. Vi sätter oss i bilen igen, åker de 20 milen tillbaka till Stockholm. Mörkret har fallit, solen har bytts ut mot regn och tårarna är nästan slut. Nästa dag är du borta på riktigt. Tur att jag hann.

Det är vad jag tänker på när någon frågar om jag sett Boyhood. Jag tänker inte på filmen, jag tänker på dig. Alltid dig.

All I want for Christmas är ett boendekontrakt

Jag minns inte när jag slutade tro på tomten. Jag vet bara att det var länge sedan. Kanske var det när jag inte fick det stora blå Muminhuset som stod högst upp på önskelistan…

Att få sina julönskningar uppfyllda är långt i från en självklarhet. Men i år så finns det något på min lista som är viktigare än allt annat. En önskning som skulle betyda så mycket om den kunde slå in. All I want for Christmas är ett boendekontrakt.

Den sista februari måste jag flytta ut ur min nuvarande lägenhet. Mitt andrahandskontrakt har löpt ut och än en gång ger jag mig ut på den snåriga stig som kallas Stockholms bostadsmarknad. Jag är på jakt efter någonstans där jag och mina saker kan bo. En etta eller kanske en liten tvåa till och med. Centralt belägen eller längre ut på någon av tunnelbanans linjer, det spelar ingen större roll.

Som hyresgäst är jag en utmärkt person, rent av exemplarisk om jag får säga det själv. Jag har fast anställning som copywriter på en reklambyrå i centrala Stockholm och betalar min hyra på pricken den 25:e. Jag röker inte, har inga husdjur och min inredningsstil är modern, uttänkt, skandinavisk… ja, riktigt schysst faktiskt. Vill du ha intyg på allt detta ställer mina tidigare hyresvärdar gärna upp som referenser.

Lägenheten jag flyttar in i kan vara helt, delvis eller inte alls möblerad, på den punkten är jag rätt flexibel. Men jag bor gärna på samma ställe i minst 6 månader och jag delar helst inte lägenhet med någon jag inte känner. I övrigt finns varken krav på balkong i söderläge eller lyxiga bubbelbad.

Så… Ska du finna dig själv i Asien och behöver någon som kan hålla ditt kylskåp vid liv? Vill du testa att bo ihop med din käresta? Kan du uppfylla min önskning? Är du till och med tomten? Hör av dig till mig! Maila på prickbloggen[@]hotmail.com och gör min jul till den allra bästa. Tack!

Konsten att avskärma

Det finns en tragisk sanning och det är att jag tillbringar jättemycket av min vakna tid framför en skärm. Bland det första jag gör när jag vaknar är att kolla på min iPhone och så fortsätter det resten av dagen. Med ögonen på telefonen under tunnelbanefärden, med i princip hela jobbdagen framför datorn och med bloggar, sociala medier och Photoshop så fort jag kommer hem. Antalet timmar som rinner iväg framför skärmen är skrämmande och fascinerande på samma gång, men hur nyttigt kan det vara egentligen?

För min del är det väldigt svårt att ändra mitt beteende, för all tid framför skärmen är ofta kopplat till sådant jag måste eller vill göra. Som att arbeta som digital copywriter, det är ju väldigt svårt utan dator. Eller att skriva den här bloggen och läsa andra bloggar, det är ju ändå något jag gillar väldigt mycket. Men för att dra ner lite, lite på min dagliga skärmtid och bli bättre på att varva ned har jag infört en ny grej: en skärmfri timme innan sovdags.

Det betyder att vid klockan 23 (eftersom jag oftast lägger mig runt midnatt) så vänder jag mig bort från allt vad skärmar heter. Då slår jag igen laptopen, stänger av tv:n (som jag förvisso nästan aldrig tittar på) och lägger undan telefonen. Allt för att få 60 minuter innan jag somnar som är helt ouppkopplade och icke-digitala. När jag berättar för vänner om mitt nya lilla projekt är den första frågan jag får: ”men vad gör du istället?!”. Och visst, vid en första anblick var det tragiskt nog svårt att komma på saker att göra som inte innefattar en massa elektroniska prylar. Men ganska snart insåg jag att det finns en hel del att göra…

Oftast börjar jag min timme med att städa lite i min lägenhet, diska middagsdisken (jag avskyr att diska direkt efter middagen så den är alltid kvar, hehe) och plocka undan lite prylar. Sedan brukar jag lägga lite tid på att förbereda morgondagen, typ packa ner träningskläder, fixa matlåda och ibland välja outfit. Känner jag mig trött nu lägger jag mig och läser en stund innan jag släcker lampan. Annars brukar jag göra ett kort yogapass (här fuskar jag faktiskt och använder datorn och YouTube, men det räknas inte tycker jag), måla naglarna, lägga en ansiktsmask eller något helt annat…

Faktum är att den där timmen går väldigt snabbt och faktum är också att det är riktigt skönt att inte titta på en skärm det sista jag gör innan jag somnar. För vissa låter det här kanske som något helt naturligt att göra men för mig var det faktiskt något jag var tvungen att bestämma mig för. Och nu följer jag inte detta slaviskt varje dag i veckan, för så funkar jag tyvärr inte, men nästan varje vardagskväll försöker jag hitta min lugna timme. Sakta men säkert inser jag att det inte finns någon mening med att titta på Instagram under dygnets sista timme, det är rätt skönt att låta bli och de få bilderna jag missar kan jag ju se nästa morgon. Kanske sover jag lite, lite bättre och lugnare nu också, jag inbillar mig det i alla fall. Den skärmfria timmen är i alla fall här för att stanna ett tag till!