Till D, där du är nu.

magnolia
 
magnolia
 
Ett år har passerat. Ett år sedan jag ovetandes gick upp för de tre trapporna till kontoret, precis som varje morgon. Ett år sedan min chef tog mig avsides och sade att du inte fanns mer. Du hade gått bort. Slutat leva. Dött.
 
Ett år har passerat. Ändå tänker jag på dig så ofta. Inte hela tiden, inte längre varje dag. Men med jämna mellanrum dyker du upp i små fragment. Du är minnesbilder fastpräntade i mitt huvud. Saknaden av dig bor i låtar. I maträtter, situationer och i uttryck…
 
För ja, jag saknar dig. Och ändå är min saknad nog bara en bråkdel av det som dina närmaste känner. Men hur du när som helst kunde skoja med en. Hur du tittade på ens halvtomma tallrik och frågade om du fick äta upp resten. Hur du visslade högt på kontoret. Hur mycket du kände bära, hur stark du var.
 
Ja, du var en av de starkaste jag känner. Men inga muskler i världen kunde rädda dig när din sjukdom tog över. Du försökte, du kämpade, du gjorde allt. Men det var som att det bara fanns en väg ut. Och jag ser det som att du blev fri till slut.
 
Ett år har passerat. Och jag står fortfarande här med känslan av att du försvann alldeles för tidigt. Jag saknar dig, D.

Konversationsguide vecka 17

Med risk för att låta som jordens största douche, men: Jag kom på mig själv med att bli  trött på att prata om vissa ämnen att jag kände för att skriva en guide över sånt jag vill och inte vill prata om just nu. Kanske printar jag den och delar ut till folk jag träffar i förebyggande syfte (nä, skoja bara), men när jag ändå punktat ned den tänkte jag att den kunde vara kul att dela med er. Som en ämnes-version av What’s hot and What’s not om ni minns den klassikern? Varsågoda att hugga in, med en liten nypa salt.
 
regn

 

Saker jag helst inte pratar om just nu

 
↓ Politik. Alltså, det politiska läget i Sverige just nu, jag vet inte ens var jag ska börja. Känner mest att varje dag är en ny skandal på något vis, i något parti. Jag vet liksom inte vad jag ska diskutera, det känns mest som jag står vid sidan och blickar ut över en fotbollsplan där folk är i full fart med att kasta gammal frukt på varandra och att gå in där och delta är inte superlockande. Jag känner mig dock mycket tacksam över att 1. jag inte är politiker 2. det inte är val nu, för jag har ingen aning om vad jag skulle rösta på.
 
↓ Game of Thrones. Jag förstår att det är en stor grej att det är tillbaka och jag är glad för er skull osv osv men jag har inte sett ett enda avsnitt och bryr mig således väldigt lite om drakar, kungar och skäggiga män (gäller för övrigt även utanför serievärlden). Generellt är det ju rätt vanskligt att diskutera serier med mig eftersom jag är väldigt selektiv med vad jag ser, men vill ni göra det så pratar jag gärna om Girls eller Sveriges yngsta mästerkock.
 
↓ Vädret. Nog för att SMHI-appen tar upp 80 % av min batteriförbrukning på iPhonen eftersom jag är besatt av att kolla både dagsprognosen timme för timme och 10-dygnsprognosen minst en gång om dagen (men oftast 3-4). Men det betyder dessvärre inte att jag orkar diskutera väder för jämnan, mest eftersom jag är så trött på aprilvädret som råder just nu. Var är värmeböljan? När får jag slänga strumpbyxorna längst in i garderoben? Varför freaking snöade och haglade det supermycket i söndags SAMTIDIGT som solen sken och jag var ute på promenad. Herregud, give me a break asså (för att citera mig själv när jag gick i gymnasiet). 
 
Puerto Rico

 

Ämnen ni gärna får diskutera med mig

 
↑ Semester. Här behöver jag nämligen massor av inspiration. Sommaren närmar sig med stormsteg (även om det inte märks vädermässigt) och snart är det dags för semester. Mina planer är hittills ganska luftiga med undantag för tre B:n. Bröllop, Beyoncé och Bröllop. Jag kan tänka mig att hänga en del i Sverige men något nytt är ju också kul att se och det skadar inte om det är relativt solsäkert med tanke på föregående somrar. Så vart ska man åka, när ska man åka och med vem ska man åka?
 
↑ Mat. En stor del av mina dagar går ut på att jag funderar på mat, på ett positivt sätt. Vad ska jag äta härnäst? Kan jag göra något av den halva zucchinin som ligger i min grönsakslåda i kylen? Ska man svänga ihop något extra gott i helgen? Mat är kul att äta och roligt att prata om. Särskilt om man håller det på en inspirerande och hyfsat okomplicerad nivå. Matsnobberi med krångliga recept och restauranger som ska bokas ett halvår i förväg är inte riktigt min grej. Några som gör det roligt och snyggt är killmaterskan och olivehummer på Instagram, två favoritmatkonton (tips!). De skulle jag gärna träffa IRL och prata mat med.
 
↑ Musik. Älskar typ jämt att prata om musik, men denna vecka har jag visst vevat igång lite extra på ämnet. Dels har vi ju Beyoncés Lemonade som jag gärna analyserar och pratar om. Sedan kan jag också tipsa om denna intressanta artikel i DN som handlar om att musik mer och mer bara blir PR och mindre… musik. Så sjukt spännande område, särskilt om man som jag jobbar i reklambranschen och en del musikrelaterade kunder. Bara det faktum att artister idag i princip inte släpper album längre utan snarare ”projekt” där en skiva med 12-13 låtar är en del, men en ny look, videolanseringar, hemliga spelningar, pressintervjuer, Instagramkampanjer och annat helt plötsligt blivit en lika stor grej… Sånt kan jag gå igång på länge!
 
Så nu vet ni vad ni ska prata med mig om, dels om ni springer på mig men också här i kommentarsfältet om ni så önskar! Hej!

Det måste hända något

birds
 
Jag kommer på mig själv med att stirra tomt ut, rakt fram. Trots att kalendern är fullbokad med saker så kvarstår känslan. Det måste hända något. Något annat. Något stort. Nu snart.
 
För jag menar, allting är bra. Jobbet går toppen, lägenheten börjar snart komma i ordning. Jag mår prima, kroppen är pigg, hjärnan levererar skämt. Mina vänner är omkring mig, min familj ett samtal bort. Allting är bra. Men. Det. Händer. Ju. Inget.
 
Och jag dras automatiskt till allt som är nytt, spännande, annorlunda. Nya restauranger, nya fester, nya sneakers, nya möbler, nya läppar, nya möten, nya jobbuppdrag, nya låtar. Vissa saker stannar längre än andra, ger större avtryck. Andra glöms bort några minuter senare.
 
Kvar är ändå alltid känslan av att detta är allt. Nu är det såhär. Och jag vet att min trygghet och mitt liv är värt så mycket för så många. Att klaga på allt detta är så privilegierat. Men vad ska jag göra när det enda jag känner när jag klämmer in mig i den överfulla tunnelbanevagnen vid Östermalmstorg är: Jag står inte ut. Det måste hända något. Nu.
 
Hur gör man när det känns som allting flyter på men man samtidigt letar efter så mycket mer? Var börjar man? Var landar man? Jag vet inte, men jag tror jag måste ta reda på det.

Konsten att återvända

norrköping
 
I helgen ska jag åka på en liten universitets-reunion-fest i Norrköping. Äta middag och träffa ett gäng vänner, kanske en utgång på det – bara ett dygn av roligheter liksom. Men ändå har det varit något som skavt när jag tänkt på den här helgen. Jag har inte kunnat sätta fingret på vad, inte förrän igår kväll förstod jag varför.
 
Den senaste gången jag var i Norrköping hade sommaren precis börjat. Men det var den där sommaren som liksom aldrig blev, den som bara regnade bort till en början. Och den sommaren då jag kände mig så olycklig. Det var som att någonting låg i luften och stod ristat i gatornas kullerstenar. Insikten om att allt var annorlunda.
 
Och sen gjorde vi slut en natt och dagen därpå satt jag och grät i en park över en bägare med polkagris- och lakritsglass. Sedan packade jag ihop min rullväska och drog den till stationen. Hoppade på ett tåg mot Stockholm och flydde ett par dagar senare tvärs över jordklotet till Tokyo. Och sedan dess har jag inte återvänt till Norrköping.
 
Mina föräldrar bor en bit utanför stan så när jag var där i julas höll jag mig på landet. Lade pussel och åt julmat och träffade bara släkten. Jag gick inte på de där eländiga kullerstensgatorna, trängdes inte i galleriornas vimmel eller satte ens foten på något av de ställen vi delat tillsammans. Det gick inte, jag ville inte, jag behövde inte. Så jag lät bli.
 
Men nu ska jag alltså återvända. Och den här gången kan jag inte riktigt välja. Jag måste besöka några av våra gamla platser, men jag måste faktiskt inte bli den personen jag var då. För någonting är annorlunda nu. Jag är inte olycklig längre. Det är en ny Julia som kliver av tåget idag. Och jag hoppas att allt går bra. Ni kan väl hoppas det också? Bra, då tar vi oss an den här helgen. Puss.

Ett känslourval från februari

skiss
 
Februari. För att vara den kortaste månaden har du känts som den längsta. Du har varit en process. Ett långt och komplicerat test där det gäller att avverka alla känslor, samtidigt som tiden långsamt slingrar sig fram. Så mycket som har rymts inom mig, både bra och dåliga saker. Här är några av känslorna:

Tristess

Den kliande känslan i kroppen. Paniken över att ingenting nytt händer. Det är bara samma gator, samma stad. Som en skiva som snurrar på repeat. Jag ligger i min säng och har bara en tanke ”det måste hända något, nu”.

Harmoni
Jag kommer hem från träningen och lagar middagen jag planerat sedan tidigare. Knapprar lugnt på datorn under tiden jag äter. Strax efter tio har jag redan hunnit diska, packa väskan, borstat tänderna och gjort mig redo att sova. ”Är det såhär det känns att ha ordning på allt?” tänker jag. Nästa dag är allt kaos igen.
 
Vårpirr
Det är lördag och solen strålar från en klarblå himmel. Jag öppnar balkongdörren, andas in den klara friska luften. Skjuter fram en stol precis till dörröppningen, hämtar en filt och slår mig ned. Ansiktet vänt mot solen, slutna ögon. En första aning av vår. En känsla jag väntat på sedan oktober.
 
Rädsla
Det är kväll, eller ja, det är nog natt. Jag går hem från tunnelbanan. Tittar snabbt omkring mig – identifierar faror, identifierar trygghet. Människor med hund är alltid bra. Par också, särskilt om det är en tjej och en kille eller två tjejer. Kanske ska tjejen som går själv också åt mitt håll? Jag tänker att vi har en tyst överenskommelse, hon och jag. Vi hjälper varandra. Sedan går jag mitt allra snabbaste med kroppen på helspänn. Vägen längs den halvupplysta gatan, nedför trappan, igenom den lilla parken, korsa vägen, fram med nyckeln och in i porten. Allt är lugnt för den här gången.
 
Eufori
Klockan är halv åtta men vi har redan stått på stolarna och dansat. Bubblet flyter i ådrorna och cigarröken bolmar ut genom kontorets fönster. Jag är omgiven av människor jag älskar och smsen 00:21 betyder ingenting.
 
Besvikelse
Det är inte det faktum att du inte svarat på det långa meddelande jag tog mig tiden att skriva till dig. Det är vetskapen om att du inte ens läst det. Jag vet att det kommit fram, jag vet att du aktivt valt att klicka bort det. Den lilla blå bocken bredvid skvallrar om det. Och det faktum att du inte ens läser, det gör mig bara besviken.
 
Odödlighet
Jag har precis haft mitt första möte med min mentor. Solen skiner på gatan framför mig, Beyoncé spelas i hörlurarna. Inuti mig finns känslan av att kunna ta över världen. Jag är bäst! Jag kan allt! Se upp för här kommer jag!
 
Glädje
Att vakna upp med ett nytt meddelande i inkorgen. Någon har gjort en spellista till mig. 8 spår och 30 minuter, anpassade bara efter mig. Jag ler hela morgonen sen.

Att våga säga ifrån

 
Det är fredagkväll, klockan är strax före sex och jag kliver på tunnelbanan vid Östermalmstorg. Trött efter en slitig arbetsdag. Runt omkring mig ser jag lätt stressade människor, redo att ta helg. På väg hem till en myskväll i hämtpizzans lovsjungna land.
 
I mina öron spelas Amanda Bergman men snart överröstas hennes vemodiga stämma av en mansröst. ”Är det rätt att de kommer hit och lever på våra pengar?”, ”Utländska pojkar som raggar på våra svenska flickor, usch.”, ”Hur skulle det se ut om vi åkte till deras land och gjorde samma sak?”. Rasistiska kommentarer flödar ur hans mun på löpande band. Vidriga åsikter serverade på väg hem till semifinalen i På spåret. Hela vagnen biter ihop. Ingen säger något.
 
I bröstkorgen bultar mitt hjärta hårt. ”Du har fel!” tänker jag. Vill så gärna öppna munnen, säga ifrån, få honom att tystna. Men jag gör det inte. Jag vågar inte, orkar inte, kan inte. Känner mig så liten i min position som ung, svag tjej. Som en dålig debattör, enbart van att diskutera med sådana som tycker ungefär som jag. Jag förblir tyst och vid nästa hållplats kliver han av. Men orden ekar i mitt huvud länge. Skapar en klump i halsen som är svår att svälja bort.
 
Jag skakar av mig känslan. Samlar vänner i mitt vardagsrum, äter ost och kex, går ut på en bar. Men när jag vaknar morgonen därpå ångrar jag varken den dyra taxiresan hem, meddelandet jag kanske borde svarat annorlunda på eller kvittot på drinkarna. Jag läser om de rasistiska överfall som skett i Stockholmsnatten och hatar mig själv för att jag satt tyst på tunnelbanan.
 
Jag har kanske inte  de bästa argumenten, de starkaste nävarna eller den högsta rösten. Men nästa gång jag hör någon prata så som han gjorde, då måste jag våga. Säga ”nej, du har fel!”. Det räcker nu. Jag måste säga ifrån.

Tjugohundrafemton i ögonblick och platser

pampas marina
 
kickbike
 
Pasta Rosso
 
får
 
När vi tog öl och charkuterier med oss ut till Mannes båt. Gled genom Stockholm en av de där tidiga sommarkvällarna, under broarna, genom slussarna. Lade till vid Djurgården och tog en taxi därifrån för att se U21-finalen. Förträngde vardagen, firade guldet på Trädgården och jag insåg att vi skulle göra slut.
 
Kvällarna och nätterna på Häktet. Baren allra längst in. Med den okända ryssen som bjöd alla på cava, om och om igen. Natten då klockan slog över till vintertid, vi vann en extra timme och dansade själva i mörkret. Kvällen då jag var Sveriges sämsta wingman men drack öl med en angenäm främling.
 
Begravningen i Silverdals kapell, den där soliga dagen i juni. Vi hade ätit lunch tillsammans innan, grillad tonfisk. Jag gillade inte den smaken tidigare, än mindre nu. Vi grät bakom solglasögon, kapellet var proppfullt och sången brast i varenda psalm. Du var så hopplöst saknad och är än idag.
 
Dagarna i Tokyo med dålig dygnsrytm och musikvideos på tv:n. 6-pack med isglassar i frysen, en kickbiketur klockan sju på morgonen när vi kommit hem från klubben. Hur jag fick öva på att viska när vi åkte tunnelbana, de magiska regnbågarna och världens bästa ramen.
 
Midsommarfirandet i torpet utanför Nyköping. 20 vänner samlade i en liten stuga mitt ute i ingenstans. Med iskallt väder, regn och en gigantisk fårhage utanför. Fester som aldrig ville ta slut och drinkar i dubbelsängen.
 
När vi satt på Trädgården, högst upp på den där pyramiden av trä. Sommaren hade svept förbi och vi återvänt till stan. Du frågade mig hur semestern varit. ”Jag har gjort slut”, sa jag. ”Jag ska bli pappa”, sa du.
 
Helgen i Svedmyra med snöstorm utanför fönstret och förtroliga samtal på köksgolvet. Gråt, skratt och pasta rosso. Två januaridagar inkapslade i en lägenhet. Som vårt egna lilla vakuum.
 
Taxibilar. Alltid taxibilar. Längs gatorna i Göteborg för att se Kleerup spela mitt ute i ingenstans. Längs Stockholms motorvägar med en ständigt ökande volym, ökande hastighet. Nattsvart och lampor som flimrar förbi när vi åker genom tunnlarna.

13 november

13 november
 
Dåden i Paris och runt om i världen. Vad finns att säga? Nyheter som dessa får hjärtat att värka. Samtidigt får vi inte glömma  att det är just sådana här dåd och attacker som gör att människor flyr. Vill komma hit, föras in i säkerhet. Och vad gör vi? Bygger murar, sätter gränser, säger nej. Det är så fel.
 
Jag och en kollega stod och pratade här om dagen. Jag sa: ”Vi vet ingenting nu om vad som sker i morgon. Ingenting. Vi lever i en mörk tid och det känns som om allt kan hända.” Aldrig hade jag kunnat föreställa mig detta.
 
När jag somnade inatt gjorde jag det med vetskapen om att jag skulle vakna i en mardröm. För det är så vår värld ser ut nu. Men jag tror på hopp, på kärlek och på nya drömmar. Ett enat hjärta mot ondskan. Det måste jag. ♥

Om reklam i bloggar i allmänhet & Natural Cycles i synnerhet

Jag älskar bloggvärlden. Hur den för kreativa genier samman, ger plats åt annars dolda intressen och öppnar upp en ny plattform för inspiration och innehåll. Men jag älskar inte hur bloggvärlden jobbar med reklam.

Att bloggare får tjäna pengar på allt det jobb de lägger ner tycker jag är jättebra. Och att använda bloggare som marknadsföringskanal är givetvis supersmart för många företag. Men varje dag ser jag tyvärr exempel som går emot de riktlinjer i marknadsföring som finns. Alltifrån otydlig reklammärkning till utlottningar som bryter mot lotterilagen. Och visst, reglerna kan vara lite krångliga om man är helt ny på området, men generellt kan man tänka så här:

Om det uppstår ett uppdragsförhållande mellan dig som bloggare och ett företag, där du tar emot pengar eller produkter mot att utföra något, och där syftet är att främja avsättningen av eller tillgången till produkter och tjänster eller för att påverka konsumenters beteenden är det marknadsföring och ska i så fall annonsmärkas. Annars klassas det som dold marknadsföring.

Samarbetet ska annonsmärkes med en text där det omedelbart framgår att det är ett samarbete och vem annonsören är; ”Detta är ett samarbete”, ”Detta är en annons” eller allra helst annonsmärkt med annonsörens logga.

Här finns några riktlinjer att tillgå:
Rekommendationer från Sveriges Annonsörer
Better Bloggers guide med tips

……………………………………………………………………………

Det senaste året har ett nytt företag letat sig in på mångas radar: Natural Cycles. Via bloggar och poddar har de intensivt och framgångsrikt marknadsfört sin produkt och det har jag egentligen ingenting emot. Problemet är hur det pratas om produkten och till vilka man riktar sig. Många talar om Natural Cycles som ett ”naturligt preventivmedel” och ett bra alternativ. Självklart förstår jag att det finns de som har problem med att äta hormoner och vill söka andra lösningar, men nu till själva kärnan: Natural Cycles är inte ett godkänt preventivmedel och ska alltså inte marknadsföras som det.

Dessutom finns det en problematik när man har en relativt ung målgrupp (som många bloggar har) och tar sig an denna typ av frågor. Det är en sak att inspirera någon till vilken sorts jeans man ska köpa men när det handlar om saker som har stort inflytande på andra människors hälsa tycker jag att man ska vara extremt försiktig med sina rekommendationer. Godkända preventivmedel skrivs idag ut av barnmorskor med utbildning och expertis bakom sig – inte bloggare med inflytande.

Natural Cycles funkar säkert superbra om man vill optimera sina chanser för att bli gravid, men det betyder inte att man kan använda det omvänt och påstå att man har ett preventivmedel. Inga större studier på produkten har gjorts och de som genomförts har gjorts med syfte att studera den fertila fasen, dvs i omvänt syfte mot preventivmedel.

Den senaste tiden har det pratats mycket om hormoner i sociala medier. Nästan bara de negativa egenskaperna lyfts fram och hormoner målas ofta upp som något farligt och dåligt. De positiva egenskaperna, som skydd mot cancer exempelvis, pratas det däremot sällan om. En ny undersökning visar att antalet aborter hos svenska kvinnor ökar och ligger högst i Västeuropa. Nu är aborter inte farligt ur medicinskt perspektiv och absolut inget jag vill skuldbelägga, men något jag tror man ändå vill undvika i de flesta fall. För faktum är att det är farligare att utsätta sin kropp för en graviditet än att äta godkända preventivmedel med hormoner.

Sättet som Natural Cycles marknadsförs i flera bloggar och poddar tycker jag är både oansvarigt och oetiskt ur marknadsföringssynpunkt och jag tycker det är konstigt att det inte ifrågasatts mer. Självklart ska man få välja det preventivmedel som passar en själv bäst men då tycker jag det ska göras i samråd med någon med kunskap på området, inte en person som talar från sina egna erfarenheter och bjuder på inspiration. Vad tycker ni?

PS. För mer fakta, läs gärna doktor Emma Frans blogginlägg i ämnet

Sökes: lägenhet i Stockholm

flytta
 
Vissa blogginlägg avskyr jag att skriva. Det här är tyvärr ett sådant…
 
Idag vaknade jag tidigt för att vara en söndag – utvilad och på gott humör. Jag hade bestämt mig för att storstäda min lägenhet och var redo att sätta igång direkt. För även om det bara är 21 kvadrat så tar det sin lilla tid. Hyllor ska dammtorkas, skåpsdörrar gnuggas, dammsugaren swishas runt och alla golv tvättas med grönsåpa. När jag äntligen var klar och till och med hade avkalkat kaffebryggaren slog jag mig ned framför datorn, öppnade mina meddelanden och möttes av en mycket dålig nyhet. Jag måste flytta. Lägenheten som jag varsamt söndagsstädat och polerat ned till minsta golvlist kommer snart vara ett minne blott…
 
Stockholms bostadmarknad är rent utsagt ett helvete. Ändå har jag lyckats ha hyfsad tur och klarat mig bra varje gång, förhoppningsvis även denna. Att köpa en lägenhet är i nuläget omöjligt för mig. Det spelar ingen roll att jag har fast anställning, bra lön och besparingar på banken när det är närmare en halv miljon i kontantinsats som krävs och bostadsmarknaden skenar värre än någonsin. Så i väntan på fler dagar i bostadskön och ännu fler tusenlappar på sparkontot är det andrahandskontrakt som gäller.  
 
I december måste jag flytta ut ur min nuvarande lägenhet och då behöver jag ett nytt ställe att ställa mina saker på. Helst en etta eller möjligtvis en liten tvåa till och med. Centralt belägen eller längre ut på någon av tunnelbanans linjer, det spelar ingen större roll.
 
Som hyresgäst är jag en utmärkt person, rent av exemplarisk om jag får säga det själv. Jag har sedan 2013 fast anställning som copywriter på en reklambyrå i centrala Stockholm och betalar min hyra på pricken den 25:e. Jag röker inte, har inga husdjur och min inredningsstil är modern, uttänkt, skandinavisk… ja, riktigt fin faktiskt. Vill du ha intyg på allt detta (utöver bilderna i bloggen) ställer mina tidigare hyresvärdar gärna upp som referenser.
 
Lägenheten jag flyttar in i kan vara helt, delvis eller inte alls möblerad, på den punkten är jag rätt flexibel. Men jag bor gärna på samma ställe i minst 6 månader och jag delar helst inte lägenhet med någon jag inte känner. I övrigt finns varken krav på balkong i söderläge eller lyxiga bubbelbad.
 
Så… Ska du finna dig själv i Asien och behöver någon som kan hålla ditt kylskåp vid liv? Vill du testa att bo ihop med den du är kär i? Äger du världens bästa lägenhet som bara står tom och väntar på mig? Hör av dig! Skicka ett mail till prickbloggen[@]hotmail.com så är jag dig förevigt tacksam!
 
Snabbsummering:
Sökes: 1:a eller 2:a i Stockholm
Område: Spelar ingen större roll men centralt är ett plus
Inflytt: Början eller mitten av december
Max-hyra: 8000 kr
Tillgänglig: Helst 6 månader eller längre