Skrivet – Sida 20 – Julia Eriksson

Tillbaka till staden för krossade hjärtan & verklighetsflykt

Det är högsommar och andra dagen på min semester. Jag står på Arlanda, redo att boarda ett plan. Bort från allt, bort från alla. Ett halvt dygn senare landar jag i ett främmande land. Här finns min kompis Mika men utöver det känner jag ingen. Jag förstår inte språket, inte skyltarna, inte de sociala koderna. Och det är en fantastisk känsla.

Tre dagar tidigare har jag avslutat ett fem år långt förhållande. Gråtit oavbrutet, stirrat in i väggen, legat apatisk under täcket. Men nu står vi här i Tokyo, jag och mitt trasiga hjärta. Redo att leva lite igen.

Kanske är det den totala motsatsen som gör att jag fastnar. Känslan av att allting är nytt, annorlunda, så väldigt lite du och absolut inte en plats för vårt vi. Här kommer jag inte springa in i någon som frågar hur det är, eller ännu värre, någon som inte vet. Tokyo blir det första på länge som bara är mitt. Min stad, mina upplevelser, mina känslor.

Tidsskillnaden gör att jag hamnar fel i dygnsrytmen. Går och lägger mig efter att solen redan gått upp, sover för länge om dagarna, lever för mycket om nätterna. Jag hinner tillbringa sex dagar i Japan och när jag kommer hem säger jag till alla: ”Jag älskar Tokyo, det är världens bästa stad!” och jag menar det. Resan var fantastisk.

Skyskraporna, kulturkrockarna, folkmassorna. Kontrasterna mellan superteknologi och andlighet. Professionella, välklädda businessmän med fluffiga, små gosedjur på portföljerna. Den fantastiska maten, det trevliga folket, känslan av att här finns allt.

Femton månader senare sitter jag redo med en ny biljett i handen. En tur och retur-resa tillbaka till staden för krossade hjärtan och verklighetsflykt. Den här gången åker jag med ett lugn i bröstet och några av mina bästa vänner som sällskap. Förväntningarna är skyhöga, jag ska ju återse världens bästa stad. Men jag är samtidigt lite orolig.

Tänk om jag inte kommer gilla det lika mycket denna gång? Tänk om jag minns det så fantastiskt bara för att allt annat var så hemskt just då? Kanske är Tokyo bara världens bästa stad att vara hjärtekrossad i. Eller så är det ännu mer fantastiskt nu. Jag hoppas och tror på det sista. Snart får vi veta.

Jakten, skriket, vi:et & regnet

Stockholm, Stockholm, Stockholm. Du är:

De sena kvällarnas jakt. På någon, på något. Vi letar efter nyckeln som ska ta oss till månen. Avverkar Escalier → Grodan → Östermalmsgrillen → Riche → Laika → Urban Deli → Under Bron innan vi till slut når vårt mål bakom trädörren på Lästmakargatan. Flyger iväg upp i rymden, bland röda väggar, technoljud och heltäckningsmattor.

Den nyfödda bebisen i lägenheten bredvid min. Först tänker jag att vi är osynkade, hen och jag. Den vaknar och gråter just när jag ska sova, varje natt. Men sedan inser jag att det är precis tvärtom. Vi lever i symbios. Hen slår upp ögonen på andra sidan och skriker till mig, som för att säga ”det är dags att sova nu”. Och då gör jag det. Lägger mig i sängen på min sida väggen, släcker lampan och blundar, samtidigt som skriket alltid tystnar.

Känslan när jag kliver in hos mina kompisar och det är som att komma hem. Det är ju vi, vi som hängt med varandra sedan högstadiet och som fortfarande umgås. Vi som lagar så mycket mat att vi måste fälla ut extraskivan till bordet för att få plats. Vi som kan prata om allt, allt, allt utan några spärrar. Det Vi som ger mig en varm känsla i bröstet när jag går därifrån. Vi:et som alltid kommer bestå, som varken hav eller landsgränser kan skilja åt.

De gråtunga morgnarna med regnsmatter mot rutan. Beckmörker utomhus, skarpt ljus i badrumsspegeln. Jag har börjat med strumpbyxor igen, sväljer d-vitamintillskott över diskhon och burrar in mig i jackan. Styr stegen mot en lägenhet i Vasastan där det bjuds på kaffe och avokadomackor. Högläsning och samtal. Jag sjunker ned i soffan bredvid några av de bästa jag vet. Snart åker vi på semester tillsammans. Bort från Stockholm och allt det är.

Blogghjälpen

Ett år går fort. Försvinnande snabbt. Man hinner köpa femtiotvå fredagsbuketter, äta typ hundra helgfrukostar, fira en klappfylld jul och dra på semesterresa till Medelhavet. Man hinner allt detta plus mycket till. Och man hinner också förtränga, glömma bort och förbise sådant som hände 365 dagar bakåt i tiden.

Men minns ni? För ett år sedan var vi engagerade. Det hölls välgörenhetskonserter i Globen, samlades ihop kläder & skor, skänktes pengar, pratades, agerades. Det gjordes skillnad. Men sakta men säkert bytte vi samtalsämnen, fokuserade på annat istället och sedan dess har inte mycket hänt utöver att det fattats ett antal politiska beslut som får mig att skämmas.

Ett år går fort för oss, men inte för den som flyr. Där är varje dag en kamp om överlevnad, en jakt efter liv. Det kanske känns avlägset, både i plats och tid, men det händer här och nu. Och vi kan fortfarande göra något. Det är dags att hjälpas åt igen.

Tillsammans med ett stort gäng andra bloggare är jag med i insamlingsinitiativet Blogghjälpen. Vårt mål är att samla ihop 10.000 kronor på tio dagar och pengarna går oavkortat till UNHCR – FN:s flyktingorgan. Vill du också vara med och bidra? Här kan du ge en valfri gåva. Tack för att du är med och gör skillnad!

Uppdatering: Ni är ju fantastiska! Målet på 10.000 kronor nådde vi supersnabbt, så nu höjer vi till 20.000. Tack till alla er som varit med och bidragit.

Och helt plötsligt är du inte bara du längre

Illustration Frédéric Forest

Varje gång jag träffar en ny person så är det som att min hjärna utsätts för en smärre informationschock. Helt plötsligt ska en tidigare främmande människa flytta in i mitt huvud och uppta en stor del av min tankekraft. Det analyseras, funderas, struktureras och visualiseras – dagarna i ända.

Ofta börjar det stegvis. Jag kanske delar med mig av en låt jag spelar extra mycket just nu och så lyssnar vi på den tillsammans. Eller så pratar vi om något gemensamt resmål vi båda besökt, utbyter minnen kring platsen, värmen, kulturen. Sedan går vi på restaurang och äter en trevlig middag och rätt vad det är kan jag inte tänka på pasta carbonara utan att du dyker upp.

Efter en stund får du en egen sida bland anteckningarna i min telefon. Där samlar jag tro och tvivel och stunder som kanske var något mer. Små inkapslade ögonblick, fragment av ett något. Rader som handlar om dig.

Och helt plötsligt är du inte bara du längre. Du är Jonathan Johanssons ”Du kommer krossa”, salta S-märken, korsningen vid Grev Turegatan och 2318 tecken i min telefon. Du har blivit till alla dessa objekt som ständigt dyker upp i min vardag och påminner om dig.

En person minns jag som färska vårrullar, Sopranos säsong 1 och lammullströjor. En annan är rostbröd med marmelad, Rolling Stones och rökrutan längs Jakobsbergsgatan. En tredje är Monteliusvägen, Chance the Rapper och smileyn med solglasögon. Och mitt livs populärkulturella referenser är inte längre desamma, de är era, på gott och ont.

För sedan händer visst något. Vi slutar ses, allt rinner ut, du svävar sakta bort. Anteckningarna är kvar men du är försvunnen. Det är nog bäst så. Det är det nästan alltid. Och jag tänker för mig själv: ”du kunde inte få min kärlek, men du fick i alla fall en låt, ett gathörn, ett recept. Varsågod.”

Persikoträdet

Det är ljummet

en torsdag

sen kväll

nästan natt

en av de sista sommardagarna

Jag har aldrig sett dig innan

men du säger till oss

”kom med”

”jag ska visa er nåt”

”vet ni att det finns ett träd

mitt i stan

med stora, mogna persikor?”

Vi tror dig inte

förrän vi klättrat

över staketet

in på gården

upp på bordet

och tittar mot toppen

Där!

Stora ludna frukter

nedtyngda grenar

vi sträcker oss högt

plockar ett par

tar nyfikna tuggor

förundrade, förvånade, förtrollade

Sparar tre i väskan

mest som ett minne

klättrar

över staketet

ut på gatan

in i natten

Går hemåt längs Skeppsbrokajen

tänker:

”så här vill jag minnas

sommarnätterna i Stockholm:”

mjuka

lite ludna

söta

och nästintill

overkliga

En hälsning från mig och min inre Tomas Ledin

Hörrni, jag är sjuk. Jag hatar det. Dels för själva sjuktillståndet i sig men också för att det är så fruktansvärt tråkigt. Och det faktum att jag tycker det är tråkigt gör mig till jordens bittraste och gnälligaste person och är det något jag avskyr så är det att känna mig bitter.

Redan i torsdags kände jag att det var något som låg och lurade i halsen och i fredags vaknade jag upp febrig och tung i huvudet. Tänkte en kort stund att ”jag tar en ipren och går till jobbet ändå” men insåg sedan att ingen skulle tacka mig för det så jag somnade om och sov till klockan 14. Som en stock, helt oförmögen att slå upp ögonen innan dess. Och när jag väl vaknat upp började bitterheten komma smygande. Då insåg jag nämligen att det inte skulle bli någon säsongsavslutning på Trädgården på fredagen eller någon kräftskiva ute i skärgården på lördagen. Jag var dömd till att ligga nedbäddad hela helgen.

Och visst det finns tusen värre sjukdomar och det är inga livsomvälvande saker jag missar, jag borde typ vara tacksam, men ändå svider det. Den senaste tiden känns det nämligen som jag utvecklat en extrem känsla av FOMO (fear of missing out). Jag vill vara med på allt som går, ta varje chans till ett nytt äventyr, hänga med mina kompisar så ofta som möjligt. Att ha en lugn helgkväll i soffan framför en tv-serie är det sista jag längtar efter just nu och jag kan inte minnas när det inträffade sist. Det är som om hela världen inklusive jag och Tomas Ledin, ropar att varje sekund måste tas vara på, sommaren är kort, snart är det över! Då finns ingen tid för lugn och ro.

Men så bestämmer kroppen plötsligt att nänä, så kan vi inte ha det. Så nu sitter jag och min inre Tomas Ledin här och tjurar med ömmande hals och påtvingad instängdhet. I ett försök att göra det trevligare har jag tänt alla ljus jag hittar i lägenheten och kokat upp ett ångbad för ansiktet med eukalyptus och citron. Jag har clementiner och chips och citronte, en ny bok att hugga in på. Men ärligt, vem försöker jag lura? Att sitta själv här när man kan äta kräftor iförd pappershatt på en skärgårdsö, det är bara bittert.

När tar sommaren slut?

Hur vet man när sommaren tar slut? När den övergår till något annat? Sker det genom en plötslig kollaps? En varm kväll följt av en kall morgon. Eller kommer det smygande? Några grader för varje dag. När sandaler blir till loafers som blir till sneakers som blir till kängor.

Tar sommaren slut när vi inte längre hörs? När dina sms får mig att skaka på huvudet och släcka skärmen med ett klick. När skrubbsåret på mitt knä sakta bleknar bort och solbrännan långsamt suddas ut. När löven faller och blommorna vissnar och naturen blir gråbrun och skrynklig. Död.

Slutar sommaren när det kommer tunna slöjor av vit rök när jag andas under gatlyktan? När jag spelar samma låt på repeat från porten i Skärmarbrink till perrongen i Slussen. När Trädgården stänger grinden, utemöblerna plockas in och gröna presenningar plastar in allt som en gång var vackert.

Är slutet igår, idag eller i morgon?

Jag minns alla växterna och hur min mamma brukade ta på dem

Väntrum hos tandläkaren, den långsamt slingrande kön på Posten, en lunchrestaurang någonstans längs E4:an. Samma offentliga platser, samma marmorerade fönsterbrädor, samma småvissna krukväxter. Och så mammas fingrar där. Snabbt framme för att knipsa av en torkad pelargonblomma, plocka ett brunt blad på en saintpaulia.

”Sluta, det är pinsamt”, väste den tonåriga Julia alltid. ”Man kan faktiskt inte gå och peta på andras växter hur som helst”. Men det var som att mamma drogs till de där vissna bladen, en instinkt att göra fint, sköta om och se till att varenda liten begonia skulle må bra.

Då förstod jag inte alls – nu är jag likadan. Det tar emot att säga men det är sant. Från att vara helt ointresserad av blommor och trädgårdar har ett intresse långsamt vuxit fram. Det började mikroskopiskt sakta när jag flyttade hemifrån men tog egentligen fart på riktigt när jag blev med både balkong och tre långa fönsterbrädor att fylla med liv.

En stickling blev till flera, känslan av att driva fram något nytt var triggande. Plötsligt kunde jag få saker att blomstra, jag såg nya frön gro och långa rötter slå rot. Jag har alltid trott att jag inte haft gröna fingrar, men faktum var att jag aldrig testat på riktigt.

Och igår kom jag på mig själv. Sittandes på vardagsrumsgolvet omgiven av krukor, jord och gröna blad, i full fart med att plantera om alla mina växter. En skvätt näring i vattnet, en större kruka, ny och bördig jord. Så mindes jag alla växterna och hur min mamma brukade ta på dem. Jag förstår henne så väl. Nu är vi två om att plocka bort vissna blad på offentliga platser.

Bröllopstal till A & M

Som tidigare nämnt så gifte sig ju min bror i helgen och alldeles snart ska ni få se fler bilder ifrån bröllopet! Men tills jag hunnit gå igenom alla tänkte jag att ni skulle få en tjuvkik på hur mitt tal till Alfred och Martina lät. Att hålla tal som syster är ju kanske inte en självklarhet men jag kände att jag ändå ville ta tillfället i akt och säga några ord. Det blev ett ganska kort och personligt tal som lät ungefär så här (plus en liten introduktion och några avslutande ord som fick bli mer improviserade):

När jag var drygt tre år fick jag en bror. En brunögd, busig och fullkomligt charmerande lillebror – något som jag är väldigt glad för idag. Men jag såg det inte bara som att jag fick en bror. Det var också lite som att jag hade fått en elev. Och för någon som älskade att leka skola så var det ju självklart drömmen.

Tidigt försökte jag lära dig allt jag kunde. Hela alfabetets bokstäver med hjälp av en djurprydd plansch och en linjal till pekpinne. Jag visade hur man kunde bygga kojor under skrivbordet i källaren och var i skafferiet kakorna fanns. Jag hejade på dig om vintrarna när du åkte runt huset på ett par gamla träskidor med ständigt glappande bindningar. Och jag lärde dig att man helst ska låta bli att fråga pappa hur det egentligen går med företagsdeklarationen i maj månad.

Jag var, och är, en av dina storasystrar och jag tog min roll som lärare, coach och beskyddare på största allvar. Men det är underligt det där. För trots att jag fortfarande är tre år äldre och fortfarande gillar att få lära dig nya saker, så är det som om mina uppgifter ändrats.

En dag kom du hem och hade programmerat en app, utan att jag hade en aning om hur du egentligen lärt dig det. Helt plötsligt kunde du köra bil med släp och segla stora båtar. Du introducerade mig för en fantastisk person vid namn Martina, och jag förstod snabbt att hon något alldeles extra. Och i vintras så ställde du dig på ett par skidor igen, men den här gången fick jag inte heja på dig när du åkte runt, runt huset. Istället for du nio mil mellan Sälen och Mora som om det vore den mest självklara saken i världen.

Nu för tiden lär du dig saker på egen hand och när du inte gör det, är det du som istället utbildar mig. Dessutom har du fått en ny coach vid din sida och det finns ingen jag hellre lämnar över detta uppdrag till, än till dig Martina. Du kommer göra ett strålande jobb, det är jag säker på.

Alfred, med tiden så har våra roller skiftats. Det finns något fint i det – att först få lära och sedan få läras. Och idag har du lärt mig en sak till. Kanske det viktigaste av allt. Vad riktig kärlek är och hur fint det är att få dela den med någon annan, hela livet ut. Tack för den lektionen. Ni två är underbara och jag älskar er.

Ett känslominne – stranden 1997

Jag vaknar tidigt på morgonen. Solens varma stålar letar sig in, genom fönstret och ut i den lilla springan vid rullgardinen. Fastän klockan inte ens är nio bor en hetta i luften. Asfalten har en varm och lite kvalmig doft. Små pärlor av svett rinner längs min hud.

I köket packar mamma kylväskan. En Big Pack-burk med pastasallad, Rhode Island-dressing på flaska, Jättens citronkex, två 3-pack med apelsin-Mer och skivad vattenmelon. Allt läggs på en bädd av blå kylklampar. Locket stängs och vi lastar in oss i bilen. Volvon skumpar längs dammiga grusvägar och snart skymtar något blått i horisonten.

”Här tar vi”, säger vi till slut, efter att ha granskat hela stranden för att hitta den bästa platsen. Pappa fäller upp två brassestolar med mugghållare på handtaget. Den ständigt påfyllda kaffekoppen får vila där resten av dagen. En korsordstidning vandrar stolarna emellan och rutorna fylls sakta med ord.

Ett stort orange tygstycke med mönster av blommor i 70-talsstil breds ut. Det har en mjukhet som bara kan åstadkommas av årtionden av utflykter och tvättar i maskin. Jag lägger mig på det i ett hörn, iförd rosa baddräkt och med en bok i högsta hugg. Mitt högra knä pryds av ett plåster och under stortån sitter en liten, liten sticka. Pappa plockar ut den med pincett.

På avlägset håll hörs en strandradio. Måsar cirkulerar över badplatsen. Någon gör eleganta hopp i vattnet från bryggan med skylten ”Dykning förbjuden”. Tunna slöjmoln seglar förbi på himlen. Solen gassar och matsäcken smakar bra. Det är en dag på stranden.