Ord alltså. Ibland har man inga och ibland har man mer än brukligt. Men här är i alla fall några i ganska lagom mängd som jag valt att skriva ner. Direkt från mina mobilanteckningar till er. Här finns fler om ni vill ha: del 1, del 2 & del 3.
Kategoriarkiv: Skrivet
Tjugofjärde april
Det kanske är en jättevanlig måndag i april fast inte en sån där vårvädershärlig utan en sån där det öser ner iskallt regn i sidled och är två plusgrader. Och sen plötsligt börjar det snöa också och du orkar inte, du blir sur, du känner dig rent utav kränkt av vädret och dessutom luktar det nu blöt hund, blöt ryggsäck och blöt människa överallt runt omkring dig på tunnelbanan. Självklart har du inget paraply, för det är ju måndag.
Men så möter du upp dina vänner på Hemköp i Skanstull och först är ni kanske lite oense om vad ni ska äta. En tänkte libanesiskt och själv kunde du bara komma på att du ville ha ost men så bestämmer ni er för att köpa ”allt som är gott” för att ”allt som är gott” är bland det bästa man kan äta. Och i takt med att ni strosar fram i affärens gångar så fylls matkorgen och bara en gång råkar nån köra på en främlings hälsena fast det verkligen inte var meningen, vilket nån också understryker.
Sedan tar du tunnelbanan hem och inklämd mellan passagerare bryter du ihop av något kul din kompis sagt och du skrattar inte ens, nej du gråter och flämtar och det går inte hålla tillbaka det komiska längre. Till slut är ni framme och du kliver ut får luft och får också käftsmällen av det genomvidriga aprilvädret igen, du som nästan hade glömt det.
Väl hemma är lägenheten snart tjugoåtta grader varm för ugnen går på högvarv och i den bakar ni en gyllene pumpa och färgglada tomater varvade med vitlök och basilika. Du arrangerar ett fat med tre sorters korv, oliver, tryffelbrie och prosciutto, får lite beröm för ditt upplägg och säger med nöjd röst att ”just såna här små uppläggningar är något av en specialitet”. Sedan skrattar du åt din egen fånighet och de andra stämmer in.
Din kompis steker pimientos de padróns med en kökshandduk på sig som skydd mot den heta oljan, för ett förkläde är tydligen inget du äger men det är okej ändå. I takt med att mat dukas fram på bordet avhandlar ni ämnen som egentligen är allvarliga men ni gör det på ert egna vis. Blandar skämt med djup och humor med frågor och du inser att vid det här laget finns inga filter längre. Tolv års vänskap har rivit ned allt sånt och visst är det förbannat fint att det är så.
Till sist är pumpan färdigbakad och kvällens distansmöte med tyska konsulter avklarat så ni slår er ned vid bordet och det ena hörnet gnisslar som alltid när man hänger lite på det men du har vant dig vid det här laget. Ni skickar runt pumpan med smör, pimientos de padróns, rostade tomater med stora klickar krämig burrata, späda sparrisstjälkar, frasig baguette och fatet med charkuterier. Snart är tallrikarna fulla och ni säger ”låt oss fokusera på att äta och återta konversationen om tio minuter igen”, halvt på skämt, halvt på allvar. Och utanför fönstret äcklar sig aprilvädret men inomhus sitter ni med tända ljus och ett dignande bord och du konstaterar att den jättevanliga måndagen faktiskt blev riktigt bra. Så det så.
Att byta jobb
För en och en halv månad sedan bytte jag jobb. Det var ganska odramatiskt egentligen men jag har fått lite frågor om det, så jag tänkte att jag skulle berätta mer. Själva anledningen till varför jag inte pratat så mycket om det innan beror mest på att jag ville landa i det ordentligt själv. Jag är ju ofta ganska personlig här i bloggen och har inga problem med det, men just sådana här stora saker känns skönt att hinna bearbeta lite innan man delar dem med alla andra.
Min tidigare arbetstitel var ju copywriter och den behåller jag även nu. Faktum är att jag gör ungefär samma saker som innan, det vill säga: hittar på och skriver reklam. Den stora skillnaden är att jag gör det på en ny byrå med nya kollegor och nya kunder. Som alltid i reklambranschen så finns det mycket hemligheter och exakt vilka kunder och projekt jag jobbar med nu får jag inte säga. Men min byrå heter Kärnhuset och här kan ni se lite mer vad de har gjort.
Den främsta anledningen till att jag bytte jobb är variation. Jag var på min förra byrå (Animal) i drygt fyra år och det är ganska länge med tanke på att det var mitt första jobb inom reklambranschen. Jag kände att jag ville utvecklas mera på ett nytt håll med nya kunder och uppdrag och jag tror det var en nyttig utmaning för mig att göra en flytt. Dessutom hade en CD (Creative Director) och en AD (Art Director) som jag jobbat väldigt nära och bra med, slutat strax innan, vilket ökade mitt incitament för att byta jobb. Jag har dock fortfarande bra kontakt med många av de jag arbetade med innan och det var verkligen inga hard feelings när jag lämnade.
Och ja, nu sitter jag alltså på Kärnhuset med kontor i Brunogallerian, mitt på Götgatspuckeln. Jag har lärt känna alla mina kollegor, fått hyfsad koll på mina nya kunder och lärt mig hur kaffebryggaren fungerar. Att byta jobb är ju en ganska stor omställning, särskilt när man varit länge på samma ställe innan. Det är mycket som är nytt och många småsaker man behöver tänka på. Alltifrån hur man larmar dörrar till hur arbetsprocesser ser ut eller vilken tid alla går på lunch. Men nu efter en och en halv månad känner jag att jag har landat tryggt och bra. Så nu återstår bara det roligaste; skapa massor smart och bra kommunikation!
Har ni några fler frågor om mitt jobb så kan ni ställa dem nedan. Jag ska försöka svara så gott jag kan och i den mån jag får!
Ja må jag leva
Jag kollar på klockan när jag går upp från tunnelbanestationen. 23.59. En minut kvar i åldern tjugosex. En minut kvar på detta år. Ett år av gränslöshet och mognad. Ett år som fått huden att förändras. Inte så att den direkt har åldrats, mer att den blivit ett lager tjockare. Lite tåligare, lite hårdare.
Det har varit ett år av sena nätter. Både i jobb och i neonljus. Ett år av förändring och farväl. Ett år av vänskapsrelationer som rotat sig djupare, tagit nya uttryck, vuxit sig än starkare. Så många saker jag gjort för första gången någonsin och antagligen så mycket jag gjort den sista gången för alltid. (Var vi ett sista gången för alltid?)
Vad är väl ett år? Är det alla ord jag skrivit, alla klunkar jag druckit, alla blickar jag mött, alla mil jag rest, alla sånger jag sjungit, alla idéer jag skapat, alla skratt som bubblat inom mig? Allt detta? Ja. Allt.
Det har varit ett år av liv. För tänk vad jag har levt. Och tänk vad jag ska leva, nu när ett år till väntar mig. Ja må jag leva. Idag och imorgon och igen igen igen. Ha den äran!
Utkast februari 2017
Tack för alla era svar på vad ni vill läsa om, det är så kul att få veta! Någon önskade också mer små anteckningar och tankar från mobilen, så här kommer ett till inlägg med utkast som jag sparat. Här finns del 1 och del 2 för er som önskar mer.
Jag minns alla män jag aldrig brydde mig om
Jag läser ”Flickorna” av Emma Cline. En bok som till viss del tar upp känslan av att vara ung tjej och bli betraktad av män, vara relativ till män, förstöra sig och förgöra sig – för män. Och jag känner igen mig men ändå inte. Mitt nutida jag kan absolut relatera till känslan, men under tiden jag läser så kommer jag till en insikt: femtonåriga Julia ägnade extremt lite tid åt detta.
Säkert berodde mycket på min högstadieklass. Jag gick på en skola belägen i en Norrköpingsförort och i en musikklass med körsång på schemat varje dag. När jag började fanns det en kille i klassen men han slutade kort därefter. Så vi var 21 tjejer, vilket till stor del var kaotiskt, men också ganska härligt. Jag svetsades samman med några av tjejerna och bildade ett supertight kompisgäng.
Det jag inte insåg då, men som blir så tydligt för mig nu, är att vi umgicks på ett sätt som antagligen är ganska unikt för högstadieelever. Vi var helt klart pluggisar som lade mycket tid på skolan, men vi var också mästare på aktiviteter. Vi gjorde egna chokladpraliner och hemgjord sushi, hade otaliga sleepovers i varandras källare, ordnade hemma-spa och filmkvällar, hade picknicks i parker, i skogar, på tak…
Alla dessa aktiviteter och vår starka sammanhållning gjorde att det helt enkelt inte fanns tid för män i vår värld. Eller jag tror det i alla fall. Jag har verkligen försökt men kan inte minnas en enda gång som vi diskuterat killar under högstadiet. Suttit med skolkatalogen och gjort markeringar eller googlat heta kändisar. Jag har ingen aning om vem som var den snyggaste killen på Navestadsskolan 2005 – att prata om honom fanns verkligen inte i vårt intresseområde.
Och jag inser nu hur annorlunda det antagligen är och hur skönt det också var. Att till fullo hänge sig åt det man gillade bäst och strunta i hur andra såg på en, uppfattade en, värderade en – för det fanns inte på min karta att någon brydde sig om mig på det sättet. Vi levde i en fristad utan killar och det skapade ett systerskap som för mig är ovärderligt. Idag är några av personerna i mitt lilla högstadiegäng fortfarande mina bästa vänner som jag träffar ofta.
Den stora frågan är kanske när allting ändrades och varför det blev så? Jag tror att det skedde i gymnasiet när jag gick i en mer blandad klass igen och började hänga med folk, både tjejer och killar, på ett annat sätt. Till sist föll även jag in i den normativa bilden och började betrakta mig själv på ett annat sätt. Jag tycker fortfarande att fenomenet snygga kändiskillar är bland det tråkigaste som existerar, men det finns många tillfällen då jag känner att min kropp, mitt utseende och mitt kön kommer långt före min personlighet och mina intressen.
Till viss del är det säkert självvalt och till viss del är det nog bara en oundviklig del av det tydligt uppdelade samhälle vi lever i. Men jag är så tacksam för att jag fick de där högstadieåren i alla fall, jag tror verkligen att de gjorde mig gott. Och jag tänker att jag kanske ska ta tillbaka det där fullkomliga ointresset och nonchalansen jag en gång hade. Låta 2017 bli mitt år. Bara mitt. Och mina vänners. Vi säger så.
Utkast december 2016
Jag trodde aldrig att några saxade utdrag från mina mobilanteckningar skulle få så fin respons. Det är ju bara mer eller mindre slumpmässiga ord som kommer till mig och mer eller mindre sanningsenliga skildringar som jag sparar för att minnas senare. Men tack, här får ni några till:
Utkast hösten 2016
Fars dag
Pappa, som kört tusentals mil för att hämta mig sena kvällar, tidiga morgnar och tvärs över landet. Som delar mitt intresse för att upptäcka världen och som alltid sagt ”klart du ska åka” när jag berättat mina planer. Som hatar ost men älskar messmör, alltid bär skjorta med en penna i bröstfickan och har sandaler från mars till november.
När jag bodde hemma kunde vi sitta vid varsitt skrivbord och stöka med papper mitt i natten. Mötas i köket för en macka halv ett och sedan säga godnatt. Hur du ändå kunde vara den som hälsade ”god morgon!” hurtigare än någonsin bara timmar senare har alltid varit ett mysterium…
Tack för alla kramar, all uppmuntran och all kärlek. Tack för nattmackorna, livsråden och milen. Sätet bredvid dig i bilen är min tryggaste plats. Grattis på fars dag! ♥
Jakten på mitt nya jag
En diskussion på jobbet, en helt vanlig tisdag någon gång i oktober. Vi pratar målgrupper och stereotyper, kommer in på begreppet hipster. Finns det ens längre? Har det inte blivit så urtvättat och generellt att det nästan upphört existera? Jo, så måste det vara.
Men om man inte vill kategoriseras som hipster längre, vad vill man då vara? Frågan ställs till mig. Jag stannar upp, funderar ett slag. Vem skulle jag egentligen vilja vara om jag fick välja fritt? Hm… Så kommer jag på det.
Rockgubbe.
Det är ju självklart. Man vill vara en medelålders man som åstadkommit något kreativt och nästintill geniförklarats. Man vill spela gitarr, dricka whiskey, skriva något, en bok kanske. Bära skinnjacka och scarf och dyra solglasögon, även när det är mulet.
Jag förstår att det är en illusion, men det finns något härligt i den där stereotypen som är så långt ifrån min roll idag. Något säger mig att Mauro Scocco aldrig står framför spegeln och tänker på avståndet mellan sina lår, Ulf Lundell bryr sig inte det minsta om färgskalan i sin Instagram-feed och ingen skulle någonsin kritisera Peter Lemarc för att han dricker komjölk och inte havremjölk.
Rockgubben är raka motsatsen till den lifestyle-värld jag lever i, som alltid är på jakt efter det perfekta, härliga, lyckliga, vackra. Han är omtyckt men obrydd, kreativ men kravlös. Det är han jag vill vara.
Så från och med nu ska jag börja ta suddiga, gultonade Instagrambilder, äta Biff Rydberg om tisdagarna och skriva låtar vars titlar enbart är ett kvinnonamn. Sarah, Jackie, Nelly, Isabella, Cecilia, Katarina, Evelina, Tess… Tack för inspirationen, jag börjar nu. Hylla mig när jag är fyrtio och snyggare än någonsin.