Kategoriarkiv: Skrivet

Ja må jag leva

balloons
 
Jag kollar på klockan när jag går upp från tunnelbanestationen. 23.59. En minut kvar i åldern tjugosex. En minut kvar på detta år. Ett år av gränslöshet och mognad. Ett år som fått huden att förändras. Inte så att den direkt har åldrats, mer att den blivit ett lager tjockare. Lite tåligare, lite hårdare.
 
Det har varit ett år av sena nätter. Både i jobb och i neonljus. Ett år av förändring och farväl. Ett år av vänskapsrelationer som rotat sig djupare, tagit nya uttryck, vuxit sig än starkare. Så många saker jag gjort för första gången någonsin och antagligen så mycket jag gjort den sista gången för alltid. (Var vi ett sista gången för alltid?)
 
Vad är väl ett år? Är det alla ord jag skrivit, alla klunkar jag druckit, alla blickar jag mött, alla mil jag rest, alla sånger jag sjungit, alla idéer jag skapat, alla skratt som bubblat inom mig? Allt detta? Ja. Allt.
 
Det har varit ett år av liv. För tänk vad jag har levt. Och tänk vad jag ska leva, nu när ett år till väntar mig. Ja må jag leva. Idag och imorgon och igen igen igen. Ha den äran!

Jag minns alla män jag aldrig brydde mig om

citat
 
Jag läser ”Flickorna” av Emma Cline. En bok som till viss del tar upp känslan av att vara ung tjej och bli betraktad av män, vara relativ till män, förstöra sig och förgöra sig – för män. Och jag känner igen mig men ändå inte. Mitt nutida jag kan absolut relatera till känslan, men under tiden jag läser så kommer jag till en insikt: femtonåriga Julia ägnade extremt lite tid åt detta.
 
Säkert berodde mycket på min högstadieklass. Jag gick på en skola belägen i en Norrköpingsförort och i en musikklass med körsång på schemat varje dag. När jag började fanns det en kille i klassen men han slutade kort därefter. Så vi var 21 tjejer, vilket till stor del var kaotiskt, men också ganska härligt. Jag svetsades samman med några av tjejerna och bildade ett supertight kompisgäng.
 
Det jag inte insåg då, men som blir så tydligt för mig nu, är att vi umgicks på ett sätt som antagligen är ganska unikt för högstadieelever. Vi var helt klart pluggisar som lade mycket tid på skolan, men vi var också mästare på aktiviteter. Vi gjorde egna chokladpraliner och hemgjord sushi, hade otaliga sleepovers i varandras källare, ordnade hemma-spa och filmkvällar, hade picknicks i parker, i skogar, på tak…
 
Alla dessa aktiviteter och vår starka sammanhållning gjorde att det helt enkelt inte fanns tid för män i vår värld. Eller jag tror det i alla fall. Jag har verkligen försökt men kan inte minnas en enda gång som vi diskuterat killar under högstadiet. Suttit med skolkatalogen och gjort markeringar eller googlat heta kändisar. Jag har ingen aning om vem som var den snyggaste killen på Navestadsskolan 2005 – att prata om honom fanns verkligen inte i vårt intresseområde.
 
Och jag inser nu hur annorlunda det antagligen är och hur skönt det också var. Att till fullo hänge sig åt det man gillade bäst och strunta i hur andra såg på en, uppfattade en, värderade en – för det fanns inte på min karta att någon brydde sig om mig på det sättet. Vi levde i en fristad utan killar och det skapade ett systerskap som för mig är ovärderligt. Idag är några av personerna i mitt lilla högstadiegäng fortfarande mina bästa vänner som jag träffar ofta.
 
Den stora frågan är kanske när allting ändrades och varför det blev så? Jag tror att det skedde i gymnasiet när jag gick i en mer blandad klass igen och började hänga med folk, både tjejer och killar, på ett annat sätt. Till sist föll även jag in i den normativa bilden och började betrakta mig själv på ett annat sätt. Jag tycker fortfarande att fenomenet snygga kändiskillar är bland det tråkigaste som existerar, men det finns många tillfällen då jag känner att min kropp, mitt utseende och mitt kön kommer långt före min personlighet och mina intressen.
 
Till viss del är det säkert självvalt och till viss del är det nog bara en oundviklig del av det tydligt uppdelade samhälle vi lever i. Men jag är så tacksam för att jag fick de där högstadieåren i alla fall, jag tror verkligen att de gjorde mig gott. Och jag tänker att jag kanske ska ta tillbaka det där fullkomliga ointresset och nonchalansen jag en gång hade. Låta 2017 bli mitt år. Bara mitt. Och mina vänners. Vi säger så.

Fars dag

fars dag
 
Pappa, som kört tusentals mil för att hämta mig sena kvällar, tidiga morgnar och tvärs över landet. Som delar mitt intresse för att upptäcka världen och som alltid sagt ”klart du ska åka” när jag berättat mina planer. Som hatar ost men älskar messmör, alltid bär skjorta med en penna i bröstfickan och har sandaler från mars till november.
 
När jag bodde hemma kunde vi sitta vid varsitt skrivbord och stöka med papper mitt i natten. Mötas i köket för en macka halv ett och sedan säga godnatt. Hur du ändå kunde vara den som hälsade ”god morgon!” hurtigare än någonsin bara timmar senare har alltid varit ett mysterium…
 
Tack för alla kramar, all uppmuntran och all kärlek. Tack för nattmackorna, livsråden och milen. Sätet bredvid dig i bilen är min tryggaste plats. Grattis på fars dag! ♥

Jakten på mitt nya jag

En diskussion på jobbet, en helt vanlig tisdag någon gång i oktober. Vi pratar målgrupper och stereotyper, kommer in på begreppet hipster. Finns det ens längre? Har det inte blivit så urtvättat och generellt att det nästan upphört existera? Jo, så måste det vara.
 
Men om man inte vill kategoriseras som hipster längre, vad vill man då vara? Frågan ställs till mig. Jag stannar upp, funderar ett slag. Vem skulle jag egentligen vilja vara om jag fick välja fritt? Hm… Så kommer jag på det.
 
Rockgubbe.
 
Det är ju självklart. Man vill vara en medelålders man som åstadkommit något kreativt och nästintill geniförklarats. Man vill spela gitarr, dricka whiskey, skriva något, en bok kanske. Bära skinnjacka och scarf och dyra solglasögon, även när det är mulet.
 
Jag förstår att det är en illusion, men det finns något härligt i den där stereotypen som är så långt ifrån min roll idag. Något säger mig att Mauro Scocco aldrig står framför spegeln och tänker på avståndet mellan sina lår, Ulf Lundell bryr sig inte det minsta om färgskalan i sin Instagram-feed och ingen skulle någonsin kritisera Peter Lemarc för att han dricker komjölk och inte havremjölk.
 
Rockgubben är raka motsatsen till den lifestyle-värld jag lever i, som alltid är på jakt efter det perfekta, härliga, lyckliga, vackra. Han är omtyckt men obrydd, kreativ men kravlös. Det är han jag vill vara.
 
Så från och med nu ska jag börja ta suddiga, gultonade Instagrambilder, äta Biff Rydberg om tisdagarna och skriva låtar vars titlar enbart är ett kvinnonamn. Sarah, Jackie, Nelly, Isabella, Cecilia, Katarina, Evelina, Tess… Tack för inspirationen, jag börjar nu. Hylla mig när jag är fyrtio och snyggare än någonsin.

Tillbaka till staden för krossade hjärtan & verklighetsflykt

kaizen sushi
 
sengoku
 
Det är högsommar och andra dagen på min semester. Jag står på Arlanda, redo att boarda ett plan. Bort från allt, bort från alla. Ett halvt dygn senare landar jag i ett främmande land. Här finns min kompis Mika men utöver det känner jag ingen. Jag förstår inte språket, inte skyltarna, inte de sociala koderna. Och det är en fantastisk känsla.
 
Tre dagar tidigare har jag avslutat ett fem år långt förhållande. Gråtit oavbrutet, stirrat in i väggen, legat apatisk under täcket. Men nu står vi här i Tokyo, jag och mitt trasiga hjärta. Redo att leva lite igen.
 
Kanske är det den totala motsatsen som gör att jag fastnar. Känslan av att allting är nytt, annorlunda, så väldigt lite du och absolut inte en plats för vårt vi. Här kommer jag inte springa in i någon som frågar hur det är, eller ännu värre, någon som inte vet. Tokyo blir det första på länge som bara är mitt. Min stad, mina upplevelser, mina känslor.
 
Tidsskillnaden gör att jag hamnar fel i dygnsrytmen. Går och lägger mig efter att solen redan gått upp, sover för länge om dagarna, lever för mycket om nätterna. Jag hinner tillbringa sex dagar i Japan och när jag kommer hem säger jag till alla: ”Jag älskar Tokyo, det är världens bästa stad!” och jag menar det. Resan var fantastisk.
 
Skyskraporna, kulturkrockarna, folkmassorna. Kontrasterna mellan superteknologi och andlighet. Professionella, välklädda businessmän med fluffiga, små gosedjur på portföljerna. Den fantastiska maten, det trevliga folket, känslan av att här finns allt.
 
Femton månader senare sitter jag redo med en ny biljett i handen. En tur och retur-resa tillbaka till staden för krossade hjärtan och verklighetsflykt. Den här gången åker jag med ett lugn i bröstet och några av mina bästa vänner som sällskap. Förväntningarna är skyhöga, jag ska ju återse världens bästa stad. Men jag är samtidigt lite orolig.
 
Tänk om jag inte kommer gilla det lika mycket denna gång? Tänk om jag minns det så fantastiskt bara för att allt annat var så hemskt just då? Kanske är Tokyo bara världens bästa stad att vara hjärtekrossad i. Eller så är det ännu mer fantastiskt nu. Jag hoppas och tror på det sista. Snart får vi veta.

Jakten, skriket, vi:et & regnet

stockholm
 
Stockholm, Stockholm, Stockholm. Du är:
 
De sena kvällarnas jakt. På någon, på något. Vi letar efter nyckeln som ska ta oss till månen. Avverkar Escalier → Grodan → Östermalmsgrillen → Riche → Laika → Urban Deli → Under Bron innan vi till slut når vårt mål bakom trädörren på Lästmakargatan. Flyger iväg upp i rymden, bland röda väggar, technoljud och heltäckningsmattor.
 
Den nyfödda bebisen i lägenheten bredvid min. Först tänker jag att vi är osynkade, hen och jag. Den vaknar och gråter just när jag ska sova, varje natt. Men sedan inser jag att det är precis tvärtom. Vi lever i symbios. Hen slår upp ögonen på andra sidan och skriker till mig, som för att säga ”det är dags att sova nu”. Och då gör jag det. Lägger mig i sängen på min sida väggen, släcker lampan och blundar, samtidigt som skriket alltid tystnar.
 
Känslan när jag kliver in hos mina kompisar och det är som att komma hem. Det är ju vi, vi som hängt med varandra sedan högstadiet och som fortfarande umgås. Vi som lagar så mycket mat att vi måste fälla ut extraskivan till bordet för att få plats. Vi som kan prata om allt, allt, allt utan några spärrar. Det Vi som ger mig en varm känsla i bröstet när jag går därifrån. Vi:et som alltid kommer bestå, som varken hav eller landsgränser kan skilja åt.
 
De gråtunga morgnarna med regnsmatter mot rutan. Beckmörker utomhus, skarpt ljus i badrumsspegeln. Jag har börjat med strumpbyxor igen, sväljer d-vitamintillskott över diskhon och burrar in mig i jackan. Styr stegen mot en lägenhet i Vasastan där det bjuds på kaffe och avokadomackor. Högläsning och samtal. Jag sjunker ned i soffan bredvid några av de bästa jag vet. Snart åker vi på semester tillsammans. Bort från Stockholm och allt det är.

Blogghjälpen

 
Ett år går fort. Försvinnande snabbt. Man hinner köpa femtiotvå fredagsbuketter, äta typ hundra helgfrukostar, fira en klappfylld jul och dra på semesterresa till Medelhavet. Man hinner allt detta plus mycket till. Och man hinner också förtränga, glömma bort och förbise sådant som hände 365 dagar bakåt i tiden.
 
Men minns ni? För ett år sedan var vi engagerade. Det hölls välgörenhetskonserter i Globen, samlades ihop kläder & skor, skänktes pengar, pratades, agerades. Det gjordes skillnad. Men sakta men säkert bytte vi samtalsämnen, fokuserade på annat istället och sedan dess har inte mycket hänt utöver att det fattats ett antal politiska beslut som får mig att skämmas.
 
Ett år går fort för oss, men inte för den som flyr. Där är varje dag en kamp om överlevnad, en jakt efter liv. Det kanske känns avlägset, både i plats och tid, men det händer här och nu. Och vi kan fortfarande göra något. Det är dags att hjälpas åt igen.
 
Tillsammans med ett stort gäng andra bloggare är jag med i insamlingsinitiativet Blogghjälpen. Vårt mål är att samla ihop 10.000 kronor på tio dagar och pengarna går oavkortat till UNHCR – FN:s flyktingorgan. Vill du också vara med och bidra? Här kan du ge en valfri gåva. Tack för att du är med och gör skillnad!
 
Uppdatering: Ni är ju fantastiska! Målet på 10.000 kronor nådde vi supersnabbt, så nu höjer vi till 20.000. Tack till alla er som varit med och bidragit.