Livet tickar på. Från 27 till 28. 365 dagar till i kroppen med den höga pulsen, det sneda leendet, det blonda håret. Håret som hunnit växa sig längre nu än det någonsin varit, som solblektes i Montenegro i somras och frös till is när januarikylan vägrade lämna Stockholm. Årstiderna som kom och gick och jag som gick och kom tillbaka till mitt gamla jobb, kontoret på den lilla gatan som mest är en vändplats, det som varit mitt andra hem sedan jag flyttade hit. En känsla av trygghet och en känsla av mod. Det var spännande och läskigt men det här var året då jag började skriva, då jag lärde mig att sätta ord på berättelser som inte bara är mina. Och jag lärde mig om fotbollslag och juridik och fondsparande och kor men kanske mest om mig själv. Att jag trivs i kostym, såpass bra att jag gick från noll till tre stycken, att jag inte ska bry sig så mycket om vad andra tycker för oftast tycker de ingenting alls och att det bästa man kan göra en ledig tisdagseftermiddag i ett snöslaskigt New York är att ta ett hett bad och dricka ett glas rödvin. Och med badkarslugnet och kostymerna och den slumpmässiga visheten vill jag ta mig an mitt nästa år. Året som 28. Ett till synes oplanerat och öppet år och därför ett år som jag tänkte ta för mig av en dag i taget. Jag börjar idag, på min födelsedag.