Tjugohundrafemton i ögonblick och platser

pampas marina
 
kickbike
 
Pasta Rosso
 
får
 
När vi tog öl och charkuterier med oss ut till Mannes båt. Gled genom Stockholm en av de där tidiga sommarkvällarna, under broarna, genom slussarna. Lade till vid Djurgården och tog en taxi därifrån för att se U21-finalen. Förträngde vardagen, firade guldet på Trädgården och jag insåg att vi skulle göra slut.
 
Kvällarna och nätterna på Häktet. Baren allra längst in. Med den okända ryssen som bjöd alla på cava, om och om igen. Natten då klockan slog över till vintertid, vi vann en extra timme och dansade själva i mörkret. Kvällen då jag var Sveriges sämsta wingman men drack öl med en angenäm främling.
 
Begravningen i Silverdals kapell, den där soliga dagen i juni. Vi hade ätit lunch tillsammans innan, grillad tonfisk. Jag gillade inte den smaken tidigare, än mindre nu. Vi grät bakom solglasögon, kapellet var proppfullt och sången brast i varenda psalm. Du var så hopplöst saknad och är än idag.
 
Dagarna i Tokyo med dålig dygnsrytm och musikvideos på tv:n. 6-pack med isglassar i frysen, en kickbiketur klockan sju på morgonen när vi kommit hem från klubben. Hur jag fick öva på att viska när vi åkte tunnelbana, de magiska regnbågarna och världens bästa ramen.
 
Midsommarfirandet i torpet utanför Nyköping. 20 vänner samlade i en liten stuga mitt ute i ingenstans. Med iskallt väder, regn och en gigantisk fårhage utanför. Fester som aldrig ville ta slut och drinkar i dubbelsängen.
 
När vi satt på Trädgården, högst upp på den där pyramiden av trä. Sommaren hade svept förbi och vi återvänt till stan. Du frågade mig hur semestern varit. ”Jag har gjort slut”, sa jag. ”Jag ska bli pappa”, sa du.
 
Helgen i Svedmyra med snöstorm utanför fönstret och förtroliga samtal på köksgolvet. Gråt, skratt och pasta rosso. Två januaridagar inkapslade i en lägenhet. Som vårt egna lilla vakuum.
 
Taxibilar. Alltid taxibilar. Längs gatorna i Göteborg för att se Kleerup spela mitt ute i ingenstans. Längs Stockholms motorvägar med en ständigt ökande volym, ökande hastighet. Nattsvart och lampor som flimrar förbi när vi åker genom tunnlarna.

13 november

13 november
 
Dåden i Paris och runt om i världen. Vad finns att säga? Nyheter som dessa får hjärtat att värka. Samtidigt får vi inte glömma  att det är just sådana här dåd och attacker som gör att människor flyr. Vill komma hit, föras in i säkerhet. Och vad gör vi? Bygger murar, sätter gränser, säger nej. Det är så fel.
 
Jag och en kollega stod och pratade här om dagen. Jag sa: ”Vi vet ingenting nu om vad som sker i morgon. Ingenting. Vi lever i en mörk tid och det känns som om allt kan hända.” Aldrig hade jag kunnat föreställa mig detta.
 
När jag somnade inatt gjorde jag det med vetskapen om att jag skulle vakna i en mardröm. För det är så vår värld ser ut nu. Men jag tror på hopp, på kärlek och på nya drömmar. Ett enat hjärta mot ondskan. Det måste jag. ♥

Om reklam i bloggar i allmänhet & Natural Cycles i synnerhet

Jag älskar bloggvärlden. Hur den för kreativa genier samman, ger plats åt annars dolda intressen och öppnar upp en ny plattform för inspiration och innehåll. Men jag älskar inte hur bloggvärlden jobbar med reklam.

Att bloggare får tjäna pengar på allt det jobb de lägger ner tycker jag är jättebra. Och att använda bloggare som marknadsföringskanal är givetvis supersmart för många företag. Men varje dag ser jag tyvärr exempel som går emot de riktlinjer i marknadsföring som finns. Alltifrån otydlig reklammärkning till utlottningar som bryter mot lotterilagen. Och visst, reglerna kan vara lite krångliga om man är helt ny på området, men generellt kan man tänka så här:

Om det uppstår ett uppdragsförhållande mellan dig som bloggare och ett företag, där du tar emot pengar eller produkter mot att utföra något, och där syftet är att främja avsättningen av eller tillgången till produkter och tjänster eller för att påverka konsumenters beteenden är det marknadsföring och ska i så fall annonsmärkas. Annars klassas det som dold marknadsföring.

Samarbetet ska annonsmärkes med en text där det omedelbart framgår att det är ett samarbete och vem annonsören är; ”Detta är ett samarbete”, ”Detta är en annons” eller allra helst annonsmärkt med annonsörens logga.

Här finns några riktlinjer att tillgå:
Rekommendationer från Sveriges Annonsörer
Better Bloggers guide med tips

……………………………………………………………………………

Det senaste året har ett nytt företag letat sig in på mångas radar: Natural Cycles. Via bloggar och poddar har de intensivt och framgångsrikt marknadsfört sin produkt och det har jag egentligen ingenting emot. Problemet är hur det pratas om produkten och till vilka man riktar sig. Många talar om Natural Cycles som ett ”naturligt preventivmedel” och ett bra alternativ. Självklart förstår jag att det finns de som har problem med att äta hormoner och vill söka andra lösningar, men nu till själva kärnan: Natural Cycles är inte ett godkänt preventivmedel och ska alltså inte marknadsföras som det.

Dessutom finns det en problematik när man har en relativt ung målgrupp (som många bloggar har) och tar sig an denna typ av frågor. Det är en sak att inspirera någon till vilken sorts jeans man ska köpa men när det handlar om saker som har stort inflytande på andra människors hälsa tycker jag att man ska vara extremt försiktig med sina rekommendationer. Godkända preventivmedel skrivs idag ut av barnmorskor med utbildning och expertis bakom sig – inte bloggare med inflytande.

Natural Cycles funkar säkert superbra om man vill optimera sina chanser för att bli gravid, men det betyder inte att man kan använda det omvänt och påstå att man har ett preventivmedel. Inga större studier på produkten har gjorts och de som genomförts har gjorts med syfte att studera den fertila fasen, dvs i omvänt syfte mot preventivmedel.

Den senaste tiden har det pratats mycket om hormoner i sociala medier. Nästan bara de negativa egenskaperna lyfts fram och hormoner målas ofta upp som något farligt och dåligt. De positiva egenskaperna, som skydd mot cancer exempelvis, pratas det däremot sällan om. En ny undersökning visar att antalet aborter hos svenska kvinnor ökar och ligger högst i Västeuropa. Nu är aborter inte farligt ur medicinskt perspektiv och absolut inget jag vill skuldbelägga, men något jag tror man ändå vill undvika i de flesta fall. För faktum är att det är farligare att utsätta sin kropp för en graviditet än att äta godkända preventivmedel med hormoner.

Sättet som Natural Cycles marknadsförs i flera bloggar och poddar tycker jag är både oansvarigt och oetiskt ur marknadsföringssynpunkt och jag tycker det är konstigt att det inte ifrågasatts mer. Självklart ska man få välja det preventivmedel som passar en själv bäst men då tycker jag det ska göras i samråd med någon med kunskap på området, inte en person som talar från sina egna erfarenheter och bjuder på inspiration. Vad tycker ni?

PS. För mer fakta, läs gärna doktor Emma Frans blogginlägg i ämnet

Sökes: lägenhet i Stockholm

flytta
 
Vissa blogginlägg avskyr jag att skriva. Det här är tyvärr ett sådant…
 
Idag vaknade jag tidigt för att vara en söndag – utvilad och på gott humör. Jag hade bestämt mig för att storstäda min lägenhet och var redo att sätta igång direkt. För även om det bara är 21 kvadrat så tar det sin lilla tid. Hyllor ska dammtorkas, skåpsdörrar gnuggas, dammsugaren swishas runt och alla golv tvättas med grönsåpa. När jag äntligen var klar och till och med hade avkalkat kaffebryggaren slog jag mig ned framför datorn, öppnade mina meddelanden och möttes av en mycket dålig nyhet. Jag måste flytta. Lägenheten som jag varsamt söndagsstädat och polerat ned till minsta golvlist kommer snart vara ett minne blott…
 
Stockholms bostadmarknad är rent utsagt ett helvete. Ändå har jag lyckats ha hyfsad tur och klarat mig bra varje gång, förhoppningsvis även denna. Att köpa en lägenhet är i nuläget omöjligt för mig. Det spelar ingen roll att jag har fast anställning, bra lön och besparingar på banken när det är närmare en halv miljon i kontantinsats som krävs och bostadsmarknaden skenar värre än någonsin. Så i väntan på fler dagar i bostadskön och ännu fler tusenlappar på sparkontot är det andrahandskontrakt som gäller.  
 
I december måste jag flytta ut ur min nuvarande lägenhet och då behöver jag ett nytt ställe att ställa mina saker på. Helst en etta eller möjligtvis en liten tvåa till och med. Centralt belägen eller längre ut på någon av tunnelbanans linjer, det spelar ingen större roll.
 
Som hyresgäst är jag en utmärkt person, rent av exemplarisk om jag får säga det själv. Jag har sedan 2013 fast anställning som copywriter på en reklambyrå i centrala Stockholm och betalar min hyra på pricken den 25:e. Jag röker inte, har inga husdjur och min inredningsstil är modern, uttänkt, skandinavisk… ja, riktigt fin faktiskt. Vill du ha intyg på allt detta (utöver bilderna i bloggen) ställer mina tidigare hyresvärdar gärna upp som referenser.
 
Lägenheten jag flyttar in i kan vara helt, delvis eller inte alls möblerad, på den punkten är jag rätt flexibel. Men jag bor gärna på samma ställe i minst 6 månader och jag delar helst inte lägenhet med någon jag inte känner. I övrigt finns varken krav på balkong i söderläge eller lyxiga bubbelbad.
 
Så… Ska du finna dig själv i Asien och behöver någon som kan hålla ditt kylskåp vid liv? Vill du testa att bo ihop med den du är kär i? Äger du världens bästa lägenhet som bara står tom och väntar på mig? Hör av dig! Skicka ett mail till prickbloggen[@]hotmail.com så är jag dig förevigt tacksam!
 
Snabbsummering:
Sökes: 1:a eller 2:a i Stockholm
Område: Spelar ingen större roll men centralt är ett plus
Inflytt: Början eller mitten av december
Max-hyra: 8000 kr
Tillgänglig: Helst 6 månader eller längre

Ett kilo parmigiano-reggiano

parmigiano reggiano
 
Vårt uppbrott var aldrig särskilt jobbigt. Klart att det var sorgligt, men allt det där praktiska, det hade vi redan överstökat. Efter månader, ja flera år, av distansförhållande hade vi redan varsin lägenhet fylld med egna saker. Ingen gemensam bostad att hyra ut, inga möbler att dela lika på, inga prylar att ta hand om. Den där julidagen när vi väl bestämt oss för att avsluta vårt förhållande fanns det i alla fall inga materiella hinder. Jag stängde bara locket på min gröna resväska och rullade den mot stationen.
 
Väl tillbaka i Stockholm väntade tårfyllda, sorgliga dagar. Orkeslösheten stod som ett faktum och matlusten var som bortblåst. Så när jag väl bemödade mig att öppna kylen efter några dagar hade jag lyckats förtränga det som fanns där i. Osten. Den jag fått av dig. Nästan ett kilo parmigiano-reggiano, direktimporterad från Italien. Någon expert på förhållanden och uppbrott är jag knappast, men ost däremot, för det bultar mitt hjärta mycket hårt. Och visst vet jag att ett kilo fin parmesanost, det gör man sig inte av med hur som helst.
 
Så långsamt har det sista spåret av vårt förhållande suddats ut. Rivits ned i portioner med pasta carbonara, blandats i stora kastruller med trattkantarellrisotto och strötts över mustiga bolognese-såser som kokat i timmar. Bit för bit har förhöjt mina maträtter, tagit smakerna till nya höjder och räddat tråkiga vardagskvällar. Under en middag i goda vänners lag kallade jag den skämtsamt för skilsmässo-osten. Kanske var det mest för att locka fram ett skratt, men det fanns något fint med det. Jag gillade den tanken, hur du fortfarande var en liten del av allt gott.
 
Att äta upp ett kilo parmigiano-reggiano tar tid. Att lämna långa förhållanden bakom sig likaså. Igår rev jag ned det sista av osten över en krämig pastarätt. Den smakade himmelskt. Och visst, jag är inte en sådan person som tror på tecken, särskilt inte sådana som yttrar sig i ostform. Men på något sätt känns det som jag äntrat en ny del av livet. Med tacksamhet för det som varit och med ögon öppna för vad som väntar. I mitt kylskåp finns plats för nya delikatesser, vi får se vad det fylls med härnäst.
 
Och hörrni, de som säger att mat och kärlek inte hör ihop, de har inte förstått någonting.

Septemberkänslor och Pasta Alfredo

Pasta Alfredo
 
Det är något med mig och september. Vi kommer liksom inte överens. Varje år – samma sak. Hjärtat som pickar hårdare, oron som fladdrar ut i minsta ven, en olust som bosätter sig i bröstet. Det är inte riktigt något som är fel, men det är nånting som skaver. En känsla omöjlig att sätta fingret på.
 
Så igår hade jag bestämt mig för att bara ha en lugn kväll hemma. Bli frisk från förkylning och öroninflammation, koppla av och vara själv. Inte ensam, men själv. Det tog emot lite först. Den senaste tiden har jag varit extremt sällskapssjuk, velat hitta på saker varje helg och ledig kväll, alltid haft ett sting av fomo (fear of missing out). Men så bestämde jag mig.
 
Jag kom hem från jobbet, gick till affären och handlade. Tog en lång varm dusch, hoppade i min morgonrock. Lagade en Pasta Alfredo med orimligt mycket parmesan. Hällde upp ett glas vin, slog på september-spellistan i högtalarna. Åt, njöt och mådde bra. Kände mig stark, lugn och glad. Som en superklyschig rom-com, men på riktigt. Jag bara gjorde upp med september där och då.
 
Och sen har resten av helgen bara flutit på i samma anda. Lugna varma nätter. Våffelfrukost med kaffe. Fika med förtroliga samtal. Lördagsgodis och nagellack. Tupplur och bloggläsande. Allt bra jag tycker om. Och nu ska jag snart på kräftskiva och för första gången har kräftorna hunnit tina i tid. Bara en sån sak. Jag vet inte om det är pastarätten eller något annat, men jag mår strålande idag. Här får ni receptet – den är himmelsk, jag lovar.
 
Pasta Alfredo
 
Till fyra portioner behöver du:
150 gram parmesanost
1 dl valnötter
1 dl pinjenötter
1 tsk salt
100 g smör
2 vitlöksklyftor
2 dl vispgrädde
svartpeppar
pasta

Gör så här:
Koka upp saltat vatten till pastan. Mixa ost, nötter, smör, salt och vitlök till en smet. Vispa grädden löst och vänd ner i ost-och nötblandningen. Koka pastan al dente och blanda ihop. Riv parmesan över alltsamman och smaka av med salt och svartpeppar.

Hela världen brinner

hela världen brinner
 
Det är onsdagskväll, nästan natt. Jag har kommit hem från en liten konsert på Södra Teatern. Ögonen är trötta och jag vet att jag borde gå och lägga mig strax. Men så fastnar blicken i Twitter-flödet och jag scrollar bland åsikter och känslostormar. Som ett lager över allt ligger en ton av hopplöshet. För ute i världen brinner det. Båtar sjunker, barn drunknar, lastbilar fylls, folk kvävs och murarna höjs.
 
Och här sitter jag. I ett varmt hem, trygg och ombonad, i takt med att uppdatera min blogg. Det är dags för ännu ett härligt inlägg om den goda mat jag äter, kläderna jag köper och resorna jag gör. Men plötsligt går det inte. Det känns så förbannat äckligt. För vem är jag att blunda för vad som händer i världen. Jag är bara priviligerad, ett lyckosamt barn som föddes i rätt land vid rätt tidpunkt och det ska jag vara tacksam för.
 
Ute i världen blåser oroliga stormar. I Sverige förs en debatt som blir allt mer obehaglig för var dag som går. Vad hände med mänsklighet? Vad hände med liv? Sen när räknar vi människor i volymer? Barn som dör ska inte vara siffror på papper. Folk som kommer hit ska inte vara kostnader i kalkyler. Nu handlar det om att rädda liv. Att hjälpas åt och att motarbeta en katastrof.
 
Den här bloggen är inte särskilt stor, men jag vet att ni är ett gäng som läser. Idag vill jag att vi hjälps åt för att göra den här världen lite, lite bättre. Du kan inte göra allt, men du kan göra något. Rensa ut och skänk kläder, swisha en slant, skriv under för att inga barn ska dö på Medelhavet, prata med din omgivning och uppmana dem att göra vad de kan. Det är dags nu.
 
Några länkar till hjälporganisationer om du vill hjälpa till:

Sommaren är slut. Vi är slut. Allt är slut.

Den tolfte juli gjorde jag och Filip slut. Samma dag öppnade jag en ny antecknings-sida i min telefon. Där har jag skrivit ner allt som känns – tankar från ett ensamt flygplan på väg bort från allt och aviga känslor i ett solgassande Sicilien. Här är ett utdrag från min sorgligaste sommar. Tack för att ni finns här och läser. ♥
 
slut 1
 
slut 2
 
slut 4
 
slut 18
 
slut 3
 
slut 5
 
slut 6
 
slut 14
 
slut 15
slut 7
 
slut 19
 
slut 8
 
slut 11
 
slut 13
 
slut 16
 
slut 12
 
slut 17
 
slut 10
 
slut 20

Fri till slut

fri till slut Är det inte konstigt ändå. Livet. Hur man ena stunden går på bröllop och firar kärleken för att bara några dagar senare sitta på en begravning och gråta. Som om det vore dess förbannade uppgift att ständigt hålla en i schack. En evig påminnelse om att liv och död, glädje och sorg, kärlek och hat, fungerar som motpoler och alltid måste finnas.
 
Idag tar jag farväl av en vän och kollega. En människa vars liv tog slut alldeles för tidigt. Min första tanke var: ”jag går inte”. Som om döden gick att undvika genom att sitta kvar på kontoret och arbeta. Att så länge jag inte låtsades om den så skulle det aldrig ha hänt. Så är det självklart inte och idag möter jag den. Med sorg i blicken och tungt hjärta.
 
Det är en av de vackraste junidagarna på länge. Skolavslutningsklädda barn möter mig på tunnelbanan. Den sista doften av syren bor i luften. Jag är klädd i svart. Och du är fri till slut.

Sena kvällar i maj

maj
 
Det ligger en tung syrendoft i luften. Vi är i slutet av maj och fastän klockan är elva har himlen ännu inte mörknat helt. Tiden står och stampar mellan vår och försommar, redo att brista ut i full blom när som helst. ”Förresten, vad är det med syrendoftande majkvällar som är så fint att man nästan blir vemodig?” skriver jag till Filip. ”Kanske att de varar så kort…”
 
Och ja, det är något med den här tiden på året. De sista veckorna i maj blir alltid en blandning av vemod och hopp. Nog för att de så starkt präglas av avslut och framtid. Skolavslutningen i nian med hallonrosa finklänning och betygen i gräddvitt kuvert. Redo för gymnasiet, en ny skola och att faktiskt vara stor. Studenten 2009 på skrikande flak genom stan och hatten högt upp i luften. Den ljusnande framtid var vår och nu började väl livet på riktigt ändå? Kandidatexamen tre år senare med sextio sidor uppsats i ena handen och en sambo i den andra. Plötsligt vuxen med en insikt om att tiden bara passerat.
 
I år väntar ingen examen i mitt liv. Inga svindlande steg åt nya håll och inga tårdrypande farväl. Ändå sitter jag här, en sen kväll i maj, med en blandning av vemod och hopp i bröstet. Syrendoftande skymningar tycks drabba mig ständigt, år efter år. Som en påminnelse om att livet bara är en kombination av avslut och framtid. Och var jag befinner mig precis nu, det återstår att se. Men en sak är säker: den ljusnande framtid är vår.