Persikoträdet

persikoträdet
 
Det är ljummet
en torsdag
sen kväll
nästan natt
en av de sista sommardagarna
 
Jag har aldrig sett dig innan
men du säger till oss
”kom med”
”jag ska visa er nåt”
”vet ni att det finns ett träd
mitt i stan
med stora, mogna persikor?”
 
Vi tror dig inte
förrän vi klättrat
över staketet
in på gården
upp på bordet
och tittar mot toppen
 
Där!
 
Stora ludna frukter
nedtyngda grenar
vi sträcker oss högt
plockar ett par
tar nyfikna tuggor
förundrade, förvånade, förtrollade
 
Sparar tre i väskan
mest som ett minne
klättrar
över staketet
ut på gatan
in i natten
 
Går hemåt längs Skeppsbrokajen
tänker:
”så här vill jag minnas
sommarnätterna i Stockholm:”
mjuka
lite ludna
söta
och nästintill
overkliga

En hälsning från mig och min inre Tomas Ledin

ljus
 
ångbad
 
ljus
 
Hörrni, jag är sjuk. Jag hatar det. Dels för själva sjuktillståndet i sig men också för att det är så fruktansvärt tråkigt. Och det faktum att jag tycker det är tråkigt gör mig till jordens bittraste och gnälligaste person och är det något jag avskyr så är det att känna mig bitter.
 
Redan i torsdags kände jag att det var något som låg och lurade i halsen och i fredags vaknade jag upp febrig och tung i huvudet. Tänkte en kort stund att ”jag tar en ipren och går till jobbet ändå” men insåg sedan att ingen skulle tacka mig för det så jag somnade om och sov till klockan 14. Som en stock, helt oförmögen att slå upp ögonen innan dess. Och när jag väl vaknat upp började bitterheten komma smygande. Då insåg jag nämligen att det inte skulle bli någon säsongsavslutning på Trädgården på fredagen eller någon kräftskiva ute i skärgården på lördagen. Jag var dömd till att ligga nedbäddad hela helgen.
 
Och visst det finns tusen värre sjukdomar och det är inga livsomvälvande saker jag missar, jag borde typ vara tacksam, men ändå svider det. Den senaste tiden känns det nämligen som jag utvecklat en extrem känsla av FOMO (fear of missing out). Jag vill vara med på allt som går, ta varje chans till ett nytt äventyr, hänga med mina kompisar så ofta som möjligt. Att ha en lugn helgkväll i soffan framför en tv-serie är det sista jag längtar efter just nu och jag kan inte minnas när det inträffade sist. Det är som om hela världen inklusive jag och Tomas Ledin, ropar att varje sekund måste tas vara på, sommaren är kort, snart är det över! Då finns ingen tid för lugn och ro.
 
Men så bestämmer kroppen plötsligt att nänä, så kan vi inte ha det. Så nu sitter jag och min inre Tomas Ledin här och tjurar med ömmande hals och påtvingad instängdhet. I ett försök att göra det trevligare har jag tänt alla ljus jag hittar i lägenheten och kokat upp ett ångbad för ansiktet med eukalyptus och citron. Jag har clementiner och chips och citronte, en ny bok att hugga in på. Men ärligt, vem försöker jag lura? Att sitta själv här när man kan äta kräftor iförd pappershatt på en skärgårdsö, det är bara bittert.

När tar sommaren slut?

kastanj

 discokula
 
DSC_0040

 
Hur vet man när sommaren tar slut? När den övergår till något annat? Sker det genom en plötslig kollaps? En varm kväll följt av en kall morgon. Eller kommer det smygande? Några grader för varje dag. När sandaler blir till loafers som blir till sneakers som blir till kängor.
 
Tar sommaren slut när vi inte längre hörs? När dina sms får mig att skaka på huvudet och släcka skärmen med ett klick. När skrubbsåret på mitt knä sakta bleknar bort och solbrännan långsamt suddas ut. När löven faller och blommorna vissnar och naturen blir gråbrun och skrynklig. Död.
 
Slutar sommaren när det kommer tunna slöjor av vit rök när jag andas under gatlyktan? När jag spelar samma låt på repeat från porten i Skärmarbrink till perrongen i Slussen. När Trädgården stänger grinden, utemöblerna plockas in och gröna presenningar plastar in allt som en gång var vackert.
 
Är slutet igår, idag eller i morgon?

Jag minns alla växterna och hur min mamma brukade ta på dem

rosor
 
Väntrum hos tandläkaren, den långsamt slingrande kön på Posten, en lunchrestaurang någonstans längs E4:an. Samma offentliga platser, samma marmorerade fönsterbrädor, samma småvissna krukväxter. Och så mammas fingrar där. Snabbt framme för att knipsa av en torkad pelargonblomma, plocka ett brunt blad på en saintpaulia.
 
”Sluta, det är pinsamt”, väste den tonåriga Julia alltid. ”Man kan faktiskt inte gå och peta på andras växter hur som helst”. Men det var som att mamma drogs till de där vissna bladen, en instinkt att göra fint, sköta om och se till att varenda liten begonia skulle må bra.
 
Då förstod jag inte alls – nu är jag likadan. Det tar emot att säga men det är sant. Från att vara helt ointresserad av blommor och trädgårdar har ett intresse långsamt vuxit fram. Det började mikroskopiskt sakta när jag flyttade hemifrån men tog egentligen fart på riktigt när jag blev med både balkong och tre långa fönsterbrädor att fylla med liv.
 
En stickling blev till flera, känslan av att driva fram något nytt var triggande. Plötsligt kunde jag få saker att blomstra, jag såg nya frön gro och långa rötter slå rot. Jag har alltid trott att jag inte haft gröna fingrar, men faktum var att jag aldrig testat på riktigt.
 
Och igår kom jag på mig själv. Sittandes på vardagsrumsgolvet omgiven av krukor, jord och gröna blad, i full fart med att plantera om alla mina växter. En skvätt näring i vattnet, en större kruka, ny och bördig jord. Så mindes jag alla växterna och hur min mamma brukade ta på dem. Jag förstår henne så väl. Nu är vi två om att plocka bort vissna blad på offentliga platser.

Bröllopstal till A & M

Som tidigare nämnt så gifte sig ju min bror i helgen och alldeles snart ska ni få se fler bilder ifrån bröllopet! Men tills jag hunnit gå igenom alla tänkte jag att ni skulle få en tjuvkik på hur mitt tal till Alfred och Martina lät. Att hålla tal som syster är ju kanske inte en självklarhet men jag kände att jag ändå ville ta tillfället i akt och säga några ord. Det blev ett ganska kort och personligt tal som lät ungefär så här (plus en liten introduktion och några avslutande ord som fick bli mer improviserade):
 
Alfred & Martina
 
När jag var drygt tre år fick jag en bror. En brunögd, busig och fullkomligt charmerande lillebror – något som jag är väldigt glad för idag. Men jag såg det inte bara som att jag fick en bror. Det var också lite som att jag hade fått en elev. Och för någon som älskade att leka skola så var det ju självklart drömmen.
 
Tidigt försökte jag lära dig allt jag kunde. Hela alfabetets bokstäver med hjälp av en djurprydd plansch och en linjal till pekpinne. Jag visade hur man kunde bygga kojor under skrivbordet i källaren och var i skafferiet kakorna fanns. Jag hejade på dig om vintrarna när du åkte runt huset på ett par gamla träskidor med ständigt glappande bindningar. Och jag lärde dig att man helst ska låta bli att fråga pappa hur det egentligen går med företagsdeklarationen i maj månad.
 
Jag var, och är, en av dina storasystrar och jag tog min roll som lärare, coach och beskyddare på största allvar. Men det är underligt det där. För trots att jag fortfarande är tre år äldre och fortfarande gillar att få lära dig nya saker, så är det som om mina uppgifter ändrats.
 
En dag kom du hem och hade programmerat en app, utan att jag hade en aning om hur du egentligen lärt dig det. Helt plötsligt kunde du köra bil med släp och segla stora båtar. Du introducerade mig för en fantastisk person vid namn Martina, och jag förstod snabbt att hon något alldeles extra. Och i vintras så ställde du dig på ett par skidor igen, men den här gången fick jag inte heja på dig när du åkte runt, runt huset. Istället for du nio mil mellan Sälen och Mora som om det vore den mest självklara saken i världen.
 
Nu för tiden lär du dig saker på egen hand och när du inte gör det, är det du som istället utbildar mig. Dessutom har du fått en ny coach vid din sida och det finns ingen jag hellre lämnar över detta uppdrag till, än till dig Martina. Du kommer göra ett strålande jobb, det är jag säker på.
 
Alfred, med tiden så har våra roller skiftats. Det finns något fint i det – att först få lära och sedan få läras. Och idag har du lärt mig en sak till. Kanske det viktigaste av allt. Vad riktig kärlek är och hur fint det är att få dela den med någon annan, hela livet ut. Tack för den lektionen. Ni två är underbara och jag älskar er.

Ett känslominne – stranden 1997

stranden
 
Jag vaknar tidigt på morgonen. Solens varma stålar letar sig in, genom fönstret och ut i den lilla springan vid rullgardinen. Fastän klockan inte ens är nio bor en hetta i luften. Asfalten har en varm och lite kvalmig doft. Små pärlor av svett rinner längs min hud.
 
I köket packar mamma kylväskan. En Big Pack-burk med pastasallad, Rhode Island-dressing på flaska, Jättens citronkex, två 3-pack med apelsin-Mer och skivad vattenmelon. Allt läggs på en bädd av blå kylklampar. Locket stängs och vi lastar in oss i bilen. Volvon skumpar längs dammiga grusvägar och snart skymtar något blått i horisonten.
 
”Här tar vi”, säger vi till slut, efter att ha granskat hela stranden för att hitta den bästa platsen. Pappa fäller upp två brassestolar med mugghållare på handtaget. Den ständigt påfyllda kaffekoppen får vila där resten av dagen. En korsordstidning vandrar stolarna emellan och rutorna fylls sakta med ord.
 
Ett stort orange tygstycke med mönster av blommor i 70-talsstil breds ut. Det har en mjukhet som bara kan åstadkommas av årtionden av utflykter och tvättar i maskin. Jag lägger mig på det i ett hörn, iförd rosa baddräkt och med en bok i högsta hugg. Mitt högra knä pryds av ett plåster och under stortån sitter en liten, liten sticka. Pappa plockar ut den med pincett.
 
På avlägset håll hörs en strandradio. Måsar cirkulerar över badplatsen. Någon gör eleganta hopp i vattnet från bryggan med skylten ”Dykning förbjuden”. Tunna slöjmoln seglar förbi på himlen. Solen gassar och matsäcken smakar bra. Det är en dag på stranden.

Sommaren som var // Sommaren som är

stockholm
 

För exakt ett år sedan var min starkaste känsla hopplöshet. Jag grät på vänners köksgolv, på grönsaksavdelningen på ICA Maxi, på flyget mot Tokyo. I min telefon skrev jag ner varenda känsla. Jag skrev:
 
”Sommaren är slut. Vi är slut. Allt är slut.”
 
För det var så det kändes. Nu vet jag att det var ett slut, men också en början. Året har varit turbulent men jag vill tro att jag är lyckligare nu. Jo, så är det nog.
 

Nu

Avloppsstank, kvalmig tunnelbaneluft, blöt hund. Stockholm luktar illa men jag älskar det ändå. När tåget rullar förbi stadshuset, vattnet, himlen med den brinnande solnedgången så tänker jag ”hemma”. Detta är hemma nu. Mina femtiofyra kvadrat som jag borde städa oftare. De är hemma. ”Schysst lägenhet”, säger du. ”Mm, tack”, svarar jag. Sen ser vi solen gå upp från balkongen.
 

Alltid

Och genom juliromantik och tropiska nätter och sommardagar så skymtar olyckan. Inte hos mig, men tätt intill. Hjärtan och kroppar som brister. Saker som går sönder. Och vi övar på att andas lugnt, viskar att allt blir bra. Förra året var det jag, nu är det någon annan. Livets jävla gång va?
 

Framöver

Sommaren är här nu. Vare sig vi vill eller inte. Den ändrar sakta färgen på min hud, fyller mig med rastlöshet och nonchalans. Och precis som förra året så skriver jag ner allt som känns i min telefon. Jag har lärt mig att det är lättare att handskas med allting då. I den senaste anteckningen står att läsa:
 
”Varma, trassliga lakan. Vad är klockan egentligen? Jag sträcker mig efter vattenglaset. En tanke swishar förbi i mitt huvud: vem äger tiden? Sen somnar jag om.”

Att hitta sin hobby

ballograf
 
hyllor
 
I olika sammanhang har jag fått frågan: ”vad gillar du att göra på fritiden?” och jag har alltid känt att mina svar varit dåliga. Platta på något vis, generiska och opersonliga liksom. För jag har ingen avancerad eller nischad hobby som skidskytte, datorspel eller odling. Jag gillar mest vanliga saker.
 
Att omorganisera fina saker på en hylla, laga extra god mat, hitta snygga klädkombinationer, göra genomtänkta spellistor eller fota och redigera bilder. Det är ganska vardagliga sysslor och jag har alltid tänkt att det inte är en hobby, det är ju sånt alla gör.
 
Men på den senaste tiden har det gått upp för mig att riktigt så är inte fallet. För jovisst, många lagar mat hemma men långt ifrån alla sitter en timme på Pinterest och letar goda, vegetariska recept eller fotar av sin tallrik från sju olika vinklar. Och på samma vis så plockar vanliga människor bara i ordning lite så det ser rent och snyggt ut. De flyttar inte ljusstakar fram och tillbaka i en halv evighet eller knipsar av små kvistar och sätter i en liten vas ”för att det behövdes något grönt där”. Det är mer än vardag, det är faktiskt en hobby.
 
Så nu vet jag, jag har faktiskt en sak jag verkligen gillar att göra på fritiden. Att lägga ett kreativt filter på vardagssaker – det är min hobby! Att göra saker lite bättre, godare, snyggare, roligare, trevligare och mer kreativa, det är precis vad jag gillar och något jag ska vara stolt över. För långt ifrån alla besitter samma talang och intresse som jag inom detta och därför borde det i allra högsta grad räknas som en utmärkt fritidssyssla.
 
Förutom min nyvunna stolthet över att äntligen ha en hobby så är en av de bästa sakerna att det jag gillar också är så kompatibelt med sociala medier. Många som ifrågasätter bloggare och Instagram-perfektionister säger ofta ”hur orkar ni?” och ”gör du det där bara för att få en snygg bild?”. Men nej, jag har gillat att bygga stilleben långt före Instagram fanns, jag har valt mina kläder med omsorg innan jag började fota dagens outfits och jag har samlat på exceptionellt bra låtar flera år innan Spotifys uppkomst.
 
Nu har jag bara fler plattformar där jag kan få dela med mig av min kreativitet. Där den plötsligt går från att vara en hobby jag gör för mig själv till ren inspiration och underhållning för andra. Och är inte det världens bästa hobby så säg?! När någon frågar mig nästa gång vad jag gillar att göra på fritiden så ska jag svara så här: ”att lägga ett kreativt filter på vardagliga saker och göra dem lite bättre, finare, roligare och godare. Det är min hobby!”

Försommar & omoral

försommar

 
”Försommarstockholm får oss att bli omoraliska”, konstaterar vi när vi vandrar från Skeppsholmen mot Slussen. På min jackas rygg står det ”Give me a break”, jag skyllde inköpet på mitt tonårsjag men egentligen är det allt jag känner just nu. Give me a fucking break va. Hårda kontorsstolar, svettiga träningsmattor, evighetslånga att göra-listor – inget av detta spelar någon roll längre. Det intresserar mig inte ett dugg. Jag beklagar.
 
Plötsligt är det bara veckor kvar av en duo som en gång skapats och jag finner mig i askorna av en kreativ skilsmässa. Det går upp för mig hur synkroniserade vi blivit, hur mycket vi vet om varandra. Du försöker minnas en present du gav till din fru. ”Silverörhängena från Georg Jensen”, svarar jag två sekunder senare. Som om det vore självklart att jag visste det. Och det är det. Eller var i alla fall. Vi har koll på varandra.
 
Stockholm i juni gör mig omoralisk, det är samma visa varje år. Så här sitter jag en måndagskväll med fyra tomma ölglas på bordet och ett par bruna ögon mitt emot. Det är som lugnande medel för min bubblande rastlöshet och kvällarna är så långa nu. De tar aldrig slut och det är mitt största nöje.
 
Min dator fylls sakta av oformaterade textdokument. Allt jag känner måste ned i ord. Meningar drabbar mig hela tiden. På tunnelbanan, i duschen, under möten. Jag skriver ned dem en efter en. Saknar en röd tråd – som om jag någonsin haft en? Vet bara att det är saker som måste ut ur fingrarna och ned på papper.
 
Hela tiden väger jag mellan publiceringsknappen eller valet att behålla allt för mig själv. Stundtals kan det göra mig avundsjuk, att så mycket av mitt liv, mina tankar, mitt jag flyter omkring här – tillgängligt för allmänheten. Varsågod att ta för er, all you can eat-buffén har öppnat. Men utan den här platsen vad vore jag då? Ännu fler oformaterade textdokument fyllda av meningar som måste ut? Då delar jag hellre med mig.
 
Så bon appétit! Här har ni en liten inblick i sådant som passerar i mitt liv just nu. Kanske säger det er inte så mycket, kanske är det mest bara en främmande människas svammel. Ärligt talat spelar det ingen roll. När det är försommar i Stockholm har jag svårt att bry mig.

Jag har viktigare saker för mig än att se till att män skärper sig

Några tankar om att byta plats och varför jag ogillade det som barn…
 
julia
 
Spänningen låg över skolgården. Jag visste att när rastklockan ringde in och vi återvände till klassrummet, då skulle inget vara sig likt. Vi skulle nämligen få nya platser. En förväntan fanns i luften, spekulationerna haglade, alla var nyfikna. Alla utom jag.
 
För jag visste att det skulle bli precis som vanligt. Jag skulle bli placerad intill någon av de stökiga killarna. Tobbe, Danne, Jonte… Någon av de som hade svårt att sitta still, som svor högt under lektionerna och kastade stenhårda suddgummin tvärsöver klassrummet.
 
Jag var lugn och snäll, sade man. Jobbade koncentrerat och hängivet. Skulle ha en positiv inverkan på de som satt bredvid. Det var så man sa. Som att läshuvud och intresse var något som bara smittade, som att det var en gåva jag hade och friskt kunde dela med mig av.
 
Allt jag ville var ju bara att räkna klart matteboken först av alla, få sitta med ett lexikon uppslaget och forska om sälar eller skriva långa meningar med substantiv, adjektiv och verb. Jag älskade att lära mig saker, hungrade efter kunskap och jobbade under tystnad.
 
Att sätta mig bredvid någon som när som helst kunde låtsats-smälla igen bänklocket över mina fingrar, ritade snoppar i hörnet av böckerna eller hela tiden sneglade över min axel för att skriva av – det var ett straff för en sjuårig Julia. Ett straff jag kom att tilldelas varje gång det var dags att byta plats.
 
Och det är konstigt, för lika lite som det var de stökiga eleverna det var fel på utan inlärningsmetoderna som alls inte passade dem, lika konstigt var det att lösningen på problemet skulle vara att sitta bredvid elever som jag. För bådas skull.
 
Så varje gång jag befinner mig i en liknande situation numera, placerad bredvid någon man för att sprida lugn och trivsel, för att göra hans jobb lättare på min bekostnad (för jo, det händer även idag) – då blir jag irriterad och sedan reser jag mig upp och byter plats. För att jag kan. För den lilla Julias skull. För att jag har bättre saker för mig än att se till att män håller sig i skinnet. Skriva snygga meningar till exempel. Så det så.