Kategoriarkiv: Skrivet

 

Jag går runt med en känsla av att livet saknar konturer. Allting flyter ihop till en enda massa. En fredag känns som en tisdag, det finns ingen skillnad längre, nu när ingenting ändå händer. Jag rör mig på samma 34 kvadrat hela tiden. Jobbar sittandes vid matbordet, ståendes i fönstret, halvliggandes i soffan. Om kvällarna går jag promenader och försöker ta en ny riktning varje gång. Men Sveriges största stad känns plötsligt liten och jag har gått över hela Södermalm nu. Bestigit gatorna från Hornstull till Vitabergsparken, vandrat längs Årstaviken och Söder Mälarstrand så ofta att jag tappat räkningen.

 

Det kliar i kroppen av rastlöshet och självtvivel. Jag saknar min gamla vardag. Att vara på ett kontor omgiven av kollegor, mötas i köket för mer kaffe och komma på idéer tillsammans. Att vara kreativ på egen hand, utan någon som säger ”fortsätt” när man tänker högt, är hundra gånger svårare. Att förstå skillnaden på bra, okej och uselt när man inte har något att mäta sig med är hopplöst. Att känna sig färdigjobbad för dagen när det enda konkreta man vet att man klarat av är att sitta åtta timmar framför en skärm. Och sedan ska ens enda sociala aktiviteter tillbringas vid samma skärm i någon patetisk video-aw, framför någon överhypad tv-serie eller en live-streamad konsert som inte är i närheten av hur det hade varit att faktiskt stå där, på riktigt.

 

Jag är trött på datorns blåa ljus, den känns som en fiende numera. En evig följeslagare och samtidigt ens främsta väg för att få social stimulans. Ett moment 22. Så att skriva här känns mer omöjligt än någonsin. Det lilla som händer i mitt liv tycks svårt att dela, antingen för personligt eller bara för banalt. Men jag saknar tiden när jag hade saker att berätta. Jag saknar mänsklig närhet, att ha andra omkring mig förutsättningslöst, att bara få en ordentlig kram. Jag saknar livet med konturer.

 

Jag var på kontoret idag. För första gången på tre veckor. Det kändes hemtamt och trevligt och precis som vanligt. Samma orangea draperi i lobbyn, den artificiella doftsprayen på toaletten och lampknapparna exakt där muskelminnet sparat dem. Här har jag tänt och släckt i sju år.

 

Men ändå var det något som inte stämde. I hela lokalen rymdes en tystnad som var så kompakt, som inte försvann trots att jag spelade Markus Krunegård på hög volym vid mitt skrivbord. Det saknades folk. Och jag tänkte på när vi alla var här sist. En trött tisdag efter konferensen som avslutades med efterfest på ett hotellrum. Vi gick till McDonalds på lunchen, spritade händerna och åt dubbel cheese. Det känns som ett annat liv. Det var ett annat liv. Det kommer alltid att finnas ett före och efter mars 2020.

 

Det finns så många saker jag tänker på, men så få jag faktiskt vill säga. Jag känner mig tom på ord och full av tankar. Min kraft lägger jag på att försöka sitta stilla i båten och sakta ro den mot land. Dag för dag, en bit i taget. Jag kommer på mig själv med att längta efter att allt ska bli som vanligt. Efter en klassisk tråkvardag, en helt normal vecka.

 

När jag promenerade till kontoret i morse strålade solen. Luften var mild och jag öppnade min jacka, knöt upp min halsduk. När jag skulle vända hemåt nio timmar senare möttes jag av en hagelstorm. Vassa iskorn som piskade mitt ansikte och en vind så stark att jag stundtals knappt kom framåt.

 

Så metaforiskt för livet just nu ändå. Oförutsägbart. Ömsom ljuvt, ömsom brutalt. En prövning. Men till slut kommer man hem. Man får dra av sig sina blöta kläder och hänga dem på tork. Klä på sig något mjuk och varmt och sedan sakta se hur regnmolnen driver bort utanför fönstret.

Hej, hur mår ni? Jag mår… sådär. Känner mig oroad på det vis man gör när saker ligger utanför ens kontroll. Vill så gärna tänka rationellt och handla därefter, samtidigt som det finns så lite att göra. Ett av mina vanligaste sätt att ta mig an saker är att samla en massa information och processa, vara väl påläst och uppdaterad. Och det är ju en bra metod om det finns tydliga svar och en begränsad mängd material att ta sig igenom. Men lika snabbt kan det gå över styr och jag kommer på mig själv med att följa multipla liverapporteringar, läsa trådar om flockimmunitetsstrategier och studera olika grafer – för att i slutänden vara lika oroad och förvirrad ändå. För i det här läget är det ju inte jag som ska komma med lösningen. Jag har stor tillit till myndigheter och experter, följer deras direktiv till punkt och pricka och är lyhörd för nya beslut och förändringar. Och jag försöker intala mig själv att det räcker, att det är allt jag kan göra i stunden och att ett konstant nyhetsflöde inte kommer hjälpa mig nu. Så för att styra detta har jag gett mig fyra klockslag då jag får kolla nyheterna. Ni vet som på den gamla goda tiden då man hade morgonnyheterna, lunchekot, dagens eko kvart i fem och sena rapport. Det försöker jag hålla mig till och jag hoppas att det kommer hjälpa lite i alla fall.

 

Annars avleder jag tankarna med kreativa projekt. Skriver, läser böcker, lagar mat och syr. Går promenader när solen skiner och chattar med kompisar utspridda i världen. I slutet av veckan hade jag tagit ledigt för att hinna fixa en massa saker inför 30-årsfesten som jag och två vänner skulle ha i helgen. Men som ni säkert förstår så blir det inget kalas, ledsamt nog. Inte nu i alla fall. Först inställd Japan-resa, sen inställd fest. Nu fasar jag bara inför att påsken också ska avstyras och att jag blir tvungen att sitta instängd i min lägenhet och får fira min födelsedag ensam i karantän. Blir tårögd av tanken, ja som om jag vore ett litet barn. Men, tillbaka till en dag i sänder och en nyhetsrapportering i taget. Ingen anledning att ta ut oron i förskott.

 

Egentligen finns det många fler saker jag skulle vilja säga om pandemin som råder. Tankar kring hur den så tydligt sätter fokus på vad som är viktigt, både politiskt och socialt. Hur den på ett sätt kan fungera som en skjuts för alla de där förändringarna vi vet att vi skulle behöva göra men inte lyckats med. Hur den kräver att vi utnyttjar vår kreativitet på ett nytt sätt för att lösa de förändringar vi står inför. Någonstans i allt detta kaos så blir det ju tydligt att vi inte kan trumma på som vanligt i all oändlighet. Att när det kommer till kritan så är det väldigt mycket här i världen som är oviktigt och ett par saker som faktiskt spelar all roll. Och det är dit jag försöker rikta mina oroade tankar. För när jag är ledsen över en inställd fest eller en födelsedag i karantän handlar det ju egentligen inte om något firande av mig, utan om rädslan för att vara ensam. Så jag bokar lunchmöten på Google Hangout med alla kompisar som också är beordrade att jobba hemifrån. Jag pratar med mamma i telefon. Och jag skriver här för jag vet att även om vi inte känner varandra på nära håll så är vi ju ändå hundratals personer bakom varsin skärm och därmed inte så ensamma som vi kanske kan känna oss mitt i allt det som händer nu.

 

Ta hand om er ♥

 

 

 

Någonting händer. Saker förändras. Från basketplanen utanför mitt fönster hörs de svaga dunken längre och längre under kvällarna. Träden på Västgötagatan har fått feta knoppar. Jag ser dem när jag går hem på fredagskvällen. Klockan är strax efter åtta. Jag har precis jobbat klart och promenerar nu hemåt, från Östermalm, via Gamla stan och över till Söder. Sedan några timmar tillbaka har stockholmarna börjat ta sig an helgen. De trängs på barer, står i klungor längs Götgatan, skrattar högt, sitter nära, tiden är deras. Jag drabbas av känslan av att vara en iakttagare. När jag tittar på folket som rör sig hemvant inser jag att jag inte är en del av deras tempo. Vi befinner oss på samma plats men i olika tidszoner. En reflexprydd farbror rastar sin tax. På den lilla japanska restaurangen sitter en ensam man ur personalen och slevar i sig en skål ramen. Jag borde gå dit oftare och äta deras mat. Mina fötter rör sig vant över trottoarerna, skosulorna känner till varje rödljus, varje väggupp, varje genväg. Det är stigen hem. Och någonting händer. Saker förändras. Det som känts ledsamt i dagar, veckor börjar sakta mynna ut. Träden knoppas, basketbollarna dunkar, ett ljus sipprar in. Jag fångar det varsamt. Sen tar jag sats och springer ikapp resten av stan.

Allting slutar med Shostakovich. Musiken upphör, tonerna klingar ut. Kvar: tystnad. I vinden ett samtal. Ett erbjudande från en telefonförsäljare om livförsäkring. Jag tackar nej. Tror faktiskt inte jag behöver den. Eller rättare sagt, tror faktiskt inte någon annan behöver den om jag plötsligt upphör. Ett litet liv, ett litet pris. I backen ner mot Slussen skriker bromsar, på Strömbron måsar. Mitt hår torkar i fjorton sekundmeter, dansar i ögonen, kittlar på kragen. Blir det här året utan årstider, vintern då kylan aldrig kom? Jag läser om sommaren 1816. När röd snö föll i Italien, frosten höll i sig i juni och Themsen frös till is i september. Om trettionde juni 1908 när en asteroid exploderade i atmosfären ovanför Sibirien och fyllde himlen i Europa med ett bländande dagsljus, flera dygn i sträck. Men utanför mitt fönster bor bara natten. Ett böljande mörker i all sin ordning. Svälj mig i tystnaden. Gör rymden och dess stjärnor till min filt. Svep den omkring mig och stryk så min panna. I morgon tar äventyren vid.

 

Samarin och hyacint.

 

Ett anatomiskt hjärta på auktion.

 

Trippelcheese i papperspåse.

 

Svartkål, avokado och granatäpple.

 

Smågrus i skon.

 

Du på gatan.

 

550 boksidor.

 

Måndag, tisdag, onsdag.

 

Returglas till höger,

   kartong till vänster.

 

Kvitton i fickan.

 

Tåg 521 söderut.

 

Hemkärnat smör och slarvsylta.

 

Din trettionde födelsedag.

 

Dolly Partons röst.

 

Vispgrädde och florsocker.

 

Drömmar om snö.

 

Brandlarmet

   väckarklockan

       hundskallet.

 

Stråkar i ess-dur.

 

Vågorna under bron.

 

Januari.

 

En ton, ett sus, en sista suck och så gick 2019 sömlöst över i 2020. Höjda glas och ännu högre röster, skål och gott nytt år. Bonne année! Nu börjar vi på ny kula. Jag började först fylla i en lista med färdiga frågor om hur året varit men så kändes det så statiskt och tråkigt, blev rabblande och ointressant. För hur summerar man ett år egentligen? Är det i saker och platser, framgångar och upplevelser? På ett sätt ja, men också i allting däremellan. De där dagarna som är raksträckor, utfyllnad och bindväv, är det inte de som är livet egentligen?

 

Hur var 2019 i så fall? Jag lutar åt turbulent och tråkigt, hur motsägelsefullt det än låter. Det hände så mycket samtidigt som känslan av att stå still och stampa fanns där hela tiden. Jag jobbade för mycket och för stressat men utan att känna att det resulterade i något riktigt bra. Det kreativa skavet och det personliga prestationssökandet hängde med som en ständig följeslagare. Lika delar positiv drivkraft som mental spärr. En evig balansvåg att lära sig hantera, bit för bit, dag för dag.

 

Jag gick på mängder av lägenhetsvisningar och blev förälskad i flera, förlorade dem men hittade till slut den rätta. Den som känns som hemma nu. Mina trettiofyra väloptimerade kvadrat. Jag mådde bra när jag var med mina vänner, älskade de stora ögonblicken vi delade tillsammans, men kunde sakna deras sällskap däremellan. Jag blickade inåt och övade på att bli ännu bättre på att vara mig själv och att vara själv. Jag hyrde en stuga i en vecka på en skärgårdsö för att våga vara ifred. Det var läskigt och ljuvligt. Men mest bara ljuvligt.

 

Jag läste poeter och pocketböcker, gick på loppisar och sprang runt Årstaviken. Jag badade i sjöar och hav och pooler, dök upp på fotbollsmatcher och hoppade mellan barer. Jag lade mitt liv i flyttkartonger, hjärnan på någons skrivbord men aldrig hjärtat i någons händer. Plötsligt hände ingenting på en gång skrev jag en dag och så var det.

 

Jag sköt medvetet bloggen åt sidan. Aldrig tidigare har jag varit här så sällan och så lite. Så ostrukturerat och ofiltrerat. Samtidigt har min inställning till den här platsen blivit bättre. Mindre prestigefylld och mer personlig. Jag har behandlat den som den hobby och det sidointresse det faktiskt är. Och det har hjälpt mig. Utan den och er hade jag inte skrivit så mycket, samlat så många minnen och ögonblick och jag vill fortsätta att göra det. På mitt sätt.

 

2019 var turbulent och tråkigt men slutade fint och likt alla andra sitter jag nu med förhoppningar om förändring och förbättring. Mer av det goda, mindre onödiga måsten. Mer personlighet, mindre rätta sig i ledet. Fler kontakter, äventyr, ord, sånger och kreativa projekt. Och plötsligt är klockan halv två och jag hör vinden ila i ventilationssystemet i lägenheten. Jag tror det är 2020 som är redo att ta mig med storm.

Jag hör plogbilen utanför fönstret men det är knappt någon snö det töar och metallplogen skär mot asfalten det dånar i öronen som pulkor mot grus fast upphöjt i tusen det går inte att sova. Jag vaknar på morgonen och förstår inte hur man går upp har glömt bort hur man gör när solen inte längre finns skjuter tiden framför mig tills det blir bråttom att komma iväg. I ansiktet finns torra flagor av hud röda bölder som ömmar ögon som inte orkar möta blickar snälla låt mig bara fokusera bara skriva klart det jag ska göra har inte tid för småprat nu trivsamhet får vänta. Jag läser visst för lite i böcker men för mycket när det gäller dig vem är du mellan raderna vad menar du egentligen är allting bara en konstig slump. Och den eviga frågan som kommer Julia vad vill du göra vem vill du vara vad har du för mål vad önskar du av livet och jag vet ju inte kan inte svaret säger pass på allt för jag har inte en aning. Hur gör alla de andra får de bara en aning väljer de något att förhålla sig till och så blir det som det ska som det borde som de önskar? Allt jag vet är att jag vill behålla nätterna vårda dem varsamt göra dem till mina för det är som om tiden är magisk när klockan slagit elva som om något i mig tänds när alla andra sover och jag vill stanna kvar i lugnet i tystnaden i ensamheten som ryms när de enda som är vakna i stockholmsnatten är jag och den dånande plogbilen.

 

Hej från mitt soffhörn i lägenheten. Jag har suttit här större delen av dagen, uppkrupen under en ullfilt och lyssnat på Stil i P1, ätit potatis- och purjolökssoppa, bläddrat i kokböcker och planerat veckan som kommer. Jag vet att det låter banalt men jag är så glad att november snart är över. Det här kompakta grå mörkret dränerar mig totalt, plockar bort all livsglöd och får mig att ligga vaken om nätterna med en blandning av jobbtankar, vad ska jag göra med mitt liv-känslor och cannelloni macaroni i huvudet. Ja, jag har på riktigt haft Lasse Holm på hjärnan varje natt när jag ska sova i två veckor nu och det har varit fruktansvärt (”PESCATORE VESUVIO, LA BOUSOLA POMPEI”). Hoppas det är över nu.

 

Igår var jag först på dop för lilla Milly och sedan på fest hos min kompis Linn. Det var så mycket folk i vartenda rum, ett rotsystem av ben på vardagsrumsgolvet. Jag drack beaujolais nouveau ur dricksglas och det kändes som saft på det bästa av sämsta sätt. I början av kvällen pratade jag och Karin om kreativitet. Om hur nivåerna har förändrats så mycket nu för tiden och hur det personliga, opretentiösa, fria skapandet inte riktigt ryms längre. Antingen ska det vara ofiltrerat och nästan ironiskt enkelt med oklippta livesändningar på Instagram, snabba bilder i farten och nedtecknade texter rakt upp och ned. Eller så ska det vara högkvalitativt innehåll, producerat av personer på heltid, som lika gärna hade kunnat platsa i ett magasin. Vackert, välformulerat och syftesdrivet.

 

Jag minns känslan av att gå ut på en promenad och ta med sig kameran. Fota några fina bilder, kanske ett självporträtt. Lägga sig på mossan i skogen och slå på självutlösaren. Eller att sitta hemma på sitt sovrumsgolv med en massa gamla tidningar och klippa ut bokstäver. Fota små stilleben, plocka rader ur en låttext, göra en halvdålig film i Windows Movie Maker… Det var en tid när det räckte med att det var fint för att det skulle bli ett blogginlägg. Jag kan sakna den typen av kreativitet. Den som gjordes allra främst för min egen skull. Som inte kostade en massa pengar eller tog en massa tid.

 

Det där mellantinget till kreativitet måste ju gå att hitta igen. Jag vill inte att de enda inspiratörerna ska vara de som har tid och råd att arbeta med det på heltid. Jag vill också vara med. Fastän jag inte är hemma och kan fånga dagsljus i november eftersom jag jobbar på ett kontor hela dagarna. Den främsta lösningen är kanske att sluta jämföra sig. Att tänka att jag inte ska hålla i närheten lika hög nivå eftersom det faktiskt inte går. Jag önskar bara att det fanns fler på samma lagom pretentiösa nivå, som lät kreativiteten skina igenom och som delade saker som kanske inte nödvändigtvis hade ett syfte, utan som bara var… fint. Make bloggvärlden 2012 again (hehe, skoja).

 

Nu ska jag ut i beckmörkret och gå en promenad. Jag hade först tänkt springa på gymmet men insåg att jag hellre vill ha frisk, klar luft rakt ner i lungorna. Sedan ska jag handla mat och ingredienser till en saffransrulltårta som jag uppfunnit i mitt huvud, jag hoppas den blir lika god som jag tänkt mig. Om två veckor hälsar jag på min kompis Anna i Köpenhamn. Om en vecka är det första advent. På torsdag ska jag fira Friendsgiving på restaurang. Allt löser sig, det gör det.

November och känslan av att nånting måste hända samtidigt som jag inte vill göra något alls. Vi säger att vi borde ta en helg och barrikadera oss under täcken och kuddar, se tecknad film och äta brunch i slow motion. Tar fram kalendern och bläddrar, bläddrar, jamen det blir väl någon gång i januari då. Jag hatar att vara vuxen med förpliktelser och krav. Vill vara ett barn som längtar efter snö. Räkna plogbilar i fönstret, se träden i parken bäddas in under ett tjockt vitt täcke, bli insnöad så jag slipper alla måsten.

 

Jag delar med mig för mycket, borde inte berätta rakt ut så ofta om hur saker känns, hälla ut livet på internet som smet på en plåt. Varsågoda och ät. Tugga i er av det som är jag. Men jag vill inget annat än att bara skriva nu för tiden. Orkar inte tänka saker i innehåll, dela klädval, maträtter, spellistor eller böcker. Vill inte konsumeras, paketeras eller konceptualiseras.

 

November och hala spår, signalfel, stora blaffor av snöblandat regn som öser ner på gatorna. Ingenting är vackert nu, allra minst jag. Sommarens lyster känns oändligt avlägsen. Vädret får mig att tänka på Ulf Lundell, på stjärnor och taxibilar och barn. Folk kommer med råd på hur man gör hösten mysig, som om gröt och tända ljus skulle innebära någon egentlig skillnad när man vet att det handlar om att ta sig igenom, uthärda, få tiden att gå.

 

Jag har sju minuter på mig tills jag måste vara ombytt, borstad och på väg ut till jobbet. Ändå sitter jag kvar på sängkanten och skriver. Fortsätter lägga varannan låt i en spellista utan att förstå vad det betyder. Klär mig varmt, säger ja till allt som kan vara kul, drömmer om snö. Och livet som går är livet som är och det kan inte stoppas kan bara passeras likt en tunnel med gatlyktor som blinkar vi åker.