Kategoriarkiv: Skrivet

Någonting händer på stigen hem

stockholm
 
Någonting händer. Saker förändras. Från basketplanen utanför mitt fönster hörs de svaga dunken längre och längre under kvällarna. Träden på Västgötagatan har fått feta knoppar. Jag ser dem när jag går hem på fredagskvällen. Klockan är strax efter åtta. Jag har precis jobbat klart och promenerar nu hemåt, från Östermalm, via Gamla stan och över till Söder. Sedan några timmar tillbaka har stockholmarna börjat ta sig an helgen. De trängs på barer, står i klungor längs Götgatan, skrattar högt, sitter nära, tiden är deras. Jag drabbas av känslan av att vara en iakttagare. När jag tittar på folket som rör sig hemvant inser jag att jag inte är en del av deras tempo. Vi befinner oss på samma plats men i olika tidszoner. En reflexprydd farbror rastar sin tax. På den lilla japanska restaurangen sitter en ensam man ur personalen och slevar i sig en skål ramen. Jag borde gå dit oftare och äta deras mat. Mina fötter rör sig vant över trottoarerna, skosulorna känner till varje rödljus, varje väggupp, varje genväg. Det är stigen hem. Och någonting händer. Saker förändras. Det som känts ledsamt i dagar, veckor börjar sakta mynna ut. Träden knoppas, basketbollarna dunkar, ett ljus sipprar in. Jag fångar det varsamt. Sen tar jag sats och springer ikapp resten av stan.

Gör rymden och dess stjärnor till min filt

natt
Allting slutar med Shostakovich. Musiken upphör, tonerna klingar ut. Kvar: tystnad. I vinden ett samtal. Ett erbjudande från en telefonförsäljare om livförsäkring. Jag tackar nej. Tror faktiskt inte jag behöver den. Eller rättare sagt, tror faktiskt inte någon annan behöver den om jag plötsligt upphör. Ett litet liv, ett litet pris. I backen ner mot Slussen skriker bromsar, på Strömbron måsar. Mitt hår torkar i fjorton sekundmeter, dansar i ögonen, kittlar på kragen. Blir det här året utan årstider, vintern då kylan aldrig kom? Jag läser om sommaren 1816. När röd snö föll i Italien, frosten höll i sig i juni och Themsen frös till is i september. Om trettionde juni 1908 när en asteroid exploderade i atmosfären ovanför Sibirien och fyllde himlen i Europa med ett bländande dagsljus, flera dygn i sträck. Men utanför mitt fönster bor bara natten. Ett böljande mörker i all sin ordning. Svälj mig i tystnaden. Gör rymden och dess stjärnor till min filt. Svep den omkring mig och stryk så min panna. I morgon tar äventyren vid.

Saker/föremål/ting som passerar

svanar
 
Samarin och hyacint.
 
Ett anatomiskt hjärta på auktion.
 
Trippelcheese i papperspåse.
 
Svartkål, avokado och granatäpple.
 
Smågrus i skon.
 
Du på gatan.
 
550 boksidor.
 
Måndag, tisdag, onsdag.
 
Returglas till höger,
   kartong till vänster.
 
Kvitton i fickan.
 
Tåg 521 söderut.
 
Hemkärnat smör och slarvsylta.
 
Din trettionde födelsedag.
 
Dolly Partons röst.
 
Vispgrädde och florsocker.
 
Drömmar om snö.
 
Brandlarmet
   väckarklockan
       hundskallet.
 
Stråkar i ess-dur.
 
Vågorna under bron.
 
Januari.

En summering av 2019

tomtebloss
 
En ton, ett sus, en sista suck och så gick 2019 sömlöst över i 2020. Höjda glas och ännu högre röster, skål och gott nytt år. Bonne année! Nu börjar vi på ny kula. Jag började först fylla i en lista med färdiga frågor om hur året varit men så kändes det så statiskt och tråkigt, blev rabblande och ointressant. För hur summerar man ett år egentligen? Är det i saker och platser, framgångar och upplevelser? På ett sätt ja, men också i allting däremellan. De där dagarna som är raksträckor, utfyllnad och bindväv, är det inte de som är livet egentligen?
 
Hur var 2019 i så fall? Jag lutar åt turbulent och tråkigt, hur motsägelsefullt det än låter. Det hände så mycket samtidigt som känslan av att stå still och stampa fanns där hela tiden. Jag jobbade för mycket och för stressat men utan att känna att det resulterade i något riktigt bra. Det kreativa skavet och det personliga prestationssökandet hängde med som en ständig följeslagare. Lika delar positiv drivkraft som mental spärr. En evig balansvåg att lära sig hantera, bit för bit, dag för dag.
 
Jag gick på mängder av lägenhetsvisningar och blev förälskad i flera, förlorade dem men hittade till slut den rätta. Den som känns som hemma nu. Mina trettiofyra väloptimerade kvadrat. Jag mådde bra när jag var med mina vänner, älskade de stora ögonblicken vi delade tillsammans, men kunde sakna deras sällskap däremellan. Jag blickade inåt och övade på att bli ännu bättre på att vara mig själv och att vara själv. Jag hyrde en stuga i en vecka på en skärgårdsö för att våga vara ifred. Det var läskigt och ljuvligt. Men mest bara ljuvligt.
 
Jag läste poeter och pocketböcker, gick på loppisar och sprang runt Årstaviken. Jag badade i sjöar och hav och pooler, dök upp på fotbollsmatcher och hoppade mellan barer. Jag lade mitt liv i flyttkartonger, hjärnan på någons skrivbord men aldrig hjärtat i någons händer. Plötsligt hände ingenting på en gång skrev jag en dag och så var det.
 
Jag sköt medvetet bloggen åt sidan. Aldrig tidigare har jag varit här så sällan och så lite. Så ostrukturerat och ofiltrerat. Samtidigt har min inställning till den här platsen blivit bättre. Mindre prestigefylld och mer personlig. Jag har behandlat den som den hobby och det sidointresse det faktiskt är. Och det har hjälpt mig. Utan den och er hade jag inte skrivit så mycket, samlat så många minnen och ögonblick och jag vill fortsätta att göra det. På mitt sätt.
 
2019 var turbulent och tråkigt men slutade fint och likt alla andra sitter jag nu med förhoppningar om förändring och förbättring. Mer av det goda, mindre onödiga måsten. Mer personlighet, mindre rätta sig i ledet. Fler kontakter, äventyr, ord, sånger och kreativa projekt. Och plötsligt är klockan halv två och jag hör vinden ila i ventilationssystemet i lägenheten. Jag tror det är 2020 som är redo att ta mig med storm.

Som pulkor mot grus fast upphöjt i tusen

Jag hör plogbilen utanför fönstret men det är knappt någon snö det töar och metallplogen skär mot asfalten det dånar i öronen som pulkor mot grus fast upphöjt i tusen det går inte att sova. Jag vaknar på morgonen och förstår inte hur man går upp har glömt bort hur man gör när solen inte längre finns skjuter tiden framför mig tills det blir bråttom att komma iväg. I ansiktet finns torra flagor av hud röda bölder som ömmar ögon som inte orkar möta blickar snälla låt mig bara fokusera bara skriva klart det jag ska göra har inte tid för småprat nu trivsamhet får vänta. Jag läser visst för lite i böcker men för mycket när det gäller dig vem är du mellan raderna vad menar du egentligen är allting bara en konstig slump. Och den eviga frågan som kommer Julia vad vill du göra vem vill du vara vad har du för mål vad önskar du av livet och jag vet ju inte kan inte svaret säger pass på allt för jag har inte en aning. Hur gör alla de andra får de bara en aning väljer de något att förhålla sig till och så blir det som det ska som det borde som de önskar? Allt jag vet är att jag vill behålla nätterna vårda dem varsamt göra dem till mina för det är som om tiden är magisk när klockan slagit elva som om något i mig tänds när alla andra sover och jag vill stanna kvar i lugnet i tystnaden i ensamheten som ryms när de enda som är vakna i stockholmsnatten är jag och den dånande plogbilen.

Allt löser sig, det gör det

vardagsrum
 
Hej från mitt soffhörn i lägenheten. Jag har suttit här större delen av dagen, uppkrupen under en ullfilt och lyssnat på Stil i P1, ätit potatis- och purjolökssoppa, bläddrat i kokböcker och planerat veckan som kommer. Jag vet att det låter banalt men jag är så glad att november snart är över. Det här kompakta grå mörkret dränerar mig totalt, plockar bort all livsglöd och får mig att ligga vaken om nätterna med en blandning av jobbtankar, vad ska jag göra med mitt liv-känslor och cannelloni macaroni i huvudet. Ja, jag har på riktigt haft Lasse Holm på hjärnan varje natt när jag ska sova i två veckor nu och det har varit fruktansvärt (”PESCATORE VESUVIO, LA BOUSOLA POMPEI”). Hoppas det är över nu.
 
Igår var jag först på dop för lilla Milly och sedan på fest hos min kompis Linn. Det var så mycket folk i vartenda rum, ett rotsystem av ben på vardagsrumsgolvet. Jag drack beaujolais nouveau ur dricksglas och det kändes som saft på det bästa av sämsta sätt. I början av kvällen pratade jag och Karin om kreativitet. Om hur nivåerna har förändrats så mycket nu för tiden och hur det personliga, opretentiösa, fria skapandet inte riktigt ryms längre. Antingen ska det vara ofiltrerat och nästan ironiskt enkelt med oklippta livesändningar på Instagram, snabba bilder i farten och nedtecknade texter rakt upp och ned. Eller så ska det vara högkvalitativt innehåll, producerat av personer på heltid, som lika gärna hade kunnat platsa i ett magasin. Vackert, välformulerat och syftesdrivet.
 
Jag minns känslan av att gå ut på en promenad och ta med sig kameran. Fota några fina bilder, kanske ett självporträtt. Lägga sig på mossan i skogen och slå på självutlösaren. Eller att sitta hemma på sitt sovrumsgolv med en massa gamla tidningar och klippa ut bokstäver. Fota små stilleben, plocka rader ur en låttext, göra en halvdålig film i Windows Movie Maker… Det var en tid när det räckte med att det var fint för att det skulle bli ett blogginlägg. Jag kan sakna den typen av kreativitet. Den som gjordes allra främst för min egen skull. Som inte kostade en massa pengar eller tog en massa tid.
 
Det där mellantinget till kreativitet måste ju gå att hitta igen. Jag vill inte att de enda inspiratörerna ska vara de som har tid och råd att arbeta med det på heltid. Jag vill också vara med. Fastän jag inte är hemma och kan fånga dagsljus i november eftersom jag jobbar på ett kontor hela dagarna. Den främsta lösningen är kanske att sluta jämföra sig. Att tänka att jag inte ska hålla i närheten lika hög nivå eftersom det faktiskt inte går. Jag önskar bara att det fanns fler på samma lagom pretentiösa nivå, som lät kreativiteten skina igenom och som delade saker som kanske inte nödvändigtvis hade ett syfte, utan som bara var… fint. Make bloggvärlden 2012 again (hehe, skoja).
 
Nu ska jag ut i beckmörkret och gå en promenad. Jag hade först tänkt springa på gymmet men insåg att jag hellre vill ha frisk, klar luft rakt ner i lungorna. Sedan ska jag handla mat och ingredienser till en saffransrulltårta som jag uppfunnit i mitt huvud, jag hoppas den blir lika god som jag tänkt mig. Om två veckor hälsar jag på min kompis Anna i Köpenhamn. Om en vecka är det första advent. På torsdag ska jag fira Friendsgiving på restaurang. Allt löser sig, det gör det.

Vill vara ett barn som längtar efter snö

November och känslan av att nånting måste hända samtidigt som jag inte vill göra något alls. Vi säger att vi borde ta en helg och barrikadera oss under täcken och kuddar, se tecknad film och äta brunch i slow motion. Tar fram kalendern och bläddrar, bläddrar, jamen det blir väl någon gång i januari då. Jag hatar att vara vuxen med förpliktelser och krav. Vill vara ett barn som längtar efter snö. Räkna plogbilar i fönstret, se träden i parken bäddas in under ett tjockt vitt täcke, bli insnöad så jag slipper alla måsten.
 
Jag delar med mig för mycket, borde inte berätta rakt ut så ofta om hur saker känns, hälla ut livet på internet som smet på en plåt. Varsågoda och ät. Tugga i er av det som är jag. Men jag vill inget annat än att bara skriva nu för tiden. Orkar inte tänka saker i innehåll, dela klädval, maträtter, spellistor eller böcker. Vill inte konsumeras, paketeras eller konceptualiseras.
 
November och hala spår, signalfel, stora blaffor av snöblandat regn som öser ner på gatorna. Ingenting är vackert nu, allra minst jag. Sommarens lyster känns oändligt avlägsen. Vädret får mig att tänka på Ulf Lundell, på stjärnor och taxibilar och barn. Folk kommer med råd på hur man gör hösten mysig, som om gröt och tända ljus skulle innebära någon egentlig skillnad när man vet att det handlar om att ta sig igenom, uthärda, få tiden att gå.
 
Jag har sju minuter på mig tills jag måste vara ombytt, borstad och på väg ut till jobbet. Ändå sitter jag kvar på sängkanten och skriver. Fortsätter lägga varannan låt i en spellista utan att förstå vad det betyder. Klär mig varmt, säger ja till allt som kan vara kul, drömmer om snö. Och livet som går är livet som är och det kan inte stoppas kan bara passeras likt en tunnel med gatlyktor som blinkar vi åker.

00:57 – Känna. Know och feel.

Jag brukar aldrig ha svårt att sova. Enligt min sömnapp är min genomsnittliga insomningstid 2-3 minuter, men i natt tar det tid. Söder torn i Fatbursparken lyser svagt in genom mitt fönster, jag känner ljuset fastän jag blundar, trots att jag kniper ihop ögonen så finns det där. Några gardiner har jag ännu inte köpt, jag tänker att det behövs inte förrän till våren, det är så mörkt nu ändå, både om kvällarna och morgnarna.
 
I huvudet snurrar tankarna, om allting och ingenting. Snurr snurr. Jag önskar mig mer tid att läsa, vill fortsätta på min bok, försvinna in i en annan tid, minns ett stycke som satte sig.
 
– Jag längtar efter att känna dig.
– På vilket sätt då?
– På alla sätt. Känna. Know och feel.
 
Jag tänker att jag vill lära känna någon på det sättet. Know och feel. Så enkelt, så självklart, så oerhört svårt att få båda två. Det måste vara det som är hemligheten på hur man lyckas. Det och att skratta mycket ihop.
 
I Söndagsintervjun i P1 berättade Yvonne Lombard kärleksfullt om hur hennes man Lennart Hellsing hade utbrustit ”Det finns inga vardagar!” i deras hem och jag tänker att det är så november ska levas. Vardagslöst och fullt ut. Så jag handlar extra god mat, bjuder hem vänner på middag, struntar i några av de där sakerna jag borde och dukar med tabletter.
 
Lägger tabletter under tallrikarna och tabletter på tungan. Magnesium mot de små ryckningarna i ögonlocket som letar sig fram nu, precis som de gjorde förra året. Och jag vet att receptfria tuggtabletter inte är lösningen på hur man får tiden att räcka men det hjälper åtminstone lite när livet är som mest.
 
Om tiden räckte ännu längre skulle jag vilja skriva. Sätta mig ner och låta orden dansa ut på papperet, göra någonting av alla lösa trådar som fransar sig i huvudet. Skriva så som jag gjorde i kökssoffan i sommarstugan i somras. För att jag vill och måste, för att det är rena nödvändigheter att sätta ord ibland.
 
Och nu är det natt och egentligen borde jag sova, samla ihop timmarna för att orka i morgon och övermorgon och dagarna efter det, men det går ju inte så då skriver jag. För det är trots allt det näst bästa mot snurrande tankar och längtan efter att känna. Godnatt Söder torn, godnatt Yvonne och Lennart, godnatt alla ord. Vi ses i morgon.

Några samlade tweets

Förutom bloggen och Instagram har jag även ett Twitter-konto som jag uppdaterar då och då, så gott som dagligen. Det är nog min ärligaste kanal där jag ofta skriver vad jag känner (relativt) rakt ut. Ibland småbittert och allvarligt, ibland fint och kul. Mestadels blir det små vardagsbetraktelser som jag vill spara och dela med fler utan att för den sakens skulle behöva paketera dem i ett helt blogginlägg. Men här kommer några av dem samlade på ett och samma ställe. Vill ni följa mig heter jag @juliaeriksson.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 (Obs att den här tweeten gillades av Patrik Isaksson. Kul ändå.)
 
 
 
 
 
 
(Den här tweeten blev faktiskt ett längre blogginlägg, hehe.)
 
 
 
 
 

Inte nu, inte nu, inte nu, men snart!

lugn lugn lugn lugn

 
På Götgatan med solen i ryggen och Globen framför mig och himlen pastellfärgat rosa som övergår i mjukaste blå och jag tänker inte här, inte här, inte här, men här! Tittar in på tvärgatan och tänker inte nu, inte nu, inte nu, men snart! Och musiken som gungar i fotsulorna, en stundande överraskning, ett meddelande om makaroner. Jag stannar vid rödljuset på Folkungagatan, får alltid stå där och vänta, tillsammans har vi alla nog stått här ett helt liv och jag tänker att jag fortfarande gör det, ja väntar, på någon, på dig, på livet. Kassarnas remmar tynger mina handflator och jag vill hålla mina vänner, försiktigt bära deras hjärtan, vara en axel att luta sig mot, den som fortsätter när orken inte räcker till, för just nu orkar jag, åt dig och dig och dig. Benen springer en mil om jag vill, om jag säger att de måste, då är Liljeholmsbron bara fotsteg och asfalt, meter att äta, som en evig buffé. Och jag skriver för att jag tror och ber om lov fast det borde vara självklart, men ingenting är självklart när allt håller på att gå sönder, när vi för varje dag förstör det vi fått, mer och mer, snabbare och snabbare. How dare you, hur vågar ni, hur vågar man, man måste bara lyssna ännu mer på rösten, den som inte alltid är starkast men någonstans klokast, den som säger sanningen. Det lilla bultandet i bröstet, hjärtat som slog mig genom sommaren, som får dunka stadigt året ut, hålla takten, hålla modet, hålla blicken stadigt fäst framåt, fokuserad i övertygelsen om att allt kommer bli bra, allt kommer hända om vi bara väntar, inte nu, inte nu, inte nu, men snart!