Som pulkor mot grus fast upphöjt i tusen

Jag hör plogbilen utanför fönstret men det är knappt någon snö det töar och metallplogen skär mot asfalten det dånar i öronen som pulkor mot grus fast upphöjt i tusen det går inte att sova. Jag vaknar på morgonen och förstår inte hur man går upp har glömt bort hur man gör när solen inte längre finns skjuter tiden framför mig tills det blir bråttom att komma iväg. I ansiktet finns torra flagor av hud röda bölder som ömmar ögon som inte orkar möta blickar snälla låt mig bara fokusera bara skriva klart det jag ska göra har inte tid för småprat nu trivsamhet får vänta. Jag läser visst för lite i böcker men för mycket när det gäller dig vem är du mellan raderna vad menar du egentligen är allting bara en konstig slump. Och den eviga frågan som kommer Julia vad vill du göra vem vill du vara vad har du för mål vad önskar du av livet och jag vet ju inte kan inte svaret säger pass på allt för jag har inte en aning. Hur gör alla de andra får de bara en aning väljer de något att förhålla sig till och så blir det som det ska som det borde som de önskar? Allt jag vet är att jag vill behålla nätterna vårda dem varsamt göra dem till mina för det är som om tiden är magisk när klockan slagit elva som om något i mig tänds när alla andra sover och jag vill stanna kvar i lugnet i tystnaden i ensamheten som ryms när de enda som är vakna i stockholmsnatten är jag och den dånande plogbilen.
0

Delta i diskussionen

4 kommentarer

  1. men hej vad jag kände med i din text. jag läser också för få böcker….

    känner exakt som din text och alla dina andra texter på sistone. ibland känns det som att folk bara valde och det är där dem är nu. jag väljer aldrig, väntar på att någon annan ska välja och vilja.

  2. Alltså. Känns som du satt ord på mina känslor just nu. Har liksom svårt att greppa livet, att förstå hur alla andra gör. Välja vilket liv man vill leva, vem (om nån) att leva det med…

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *