Kategoriarkiv: Skrivet

 

Vakna klockan fyra, klockan sex, klockan åtta. Gå upp och läsa Ulf Lundell. Flytta stolen efter solen. Sträcka på pyjamasbenen. Gräset mellan tårna, fuktigt efter nattens regn. Tids nog torkar allt. Strån och vantar och tårar.

 

Kom att tänka på ett mail jag aldrig svarade på. Ett halvår efteråt är försent väl? Förmodligen var det försent redan när det kom.

 

Ständigt i mitt huvud: detta ältande kring att skriva. Hur jag borde, vad jag skulle. Så lätt i tanken, men sen. Paus bland orden, radavstånd på flera veckor. Alltid ett snart inom räckhåll.

 

Vi talar om framtid. Pratar drömmar, pratar mål. Och mitt mål är nog att drömma mer och min dröm är nog att kunna sätta mål. Våga lämna rutan jag hamnat på.

 

I slutändan är allt liv och död. Startpunkter och mållinjer. Just nu: fördel liv. Nyfödda blickar att bekanta sig med. Det minsta som blir det största, det överväldiga, livsomvälvande. Framtida tårar att torka, berättelser att skriva, drömmar att uppfylla. Jag ska finnas här för er, jag lovar.

 

Svårt att skriva när allting är mjukt när orden saknar stavelser flyter ihop blir en flod som rinner över sidorna. När det är slöjmoln och björnmossa och finkornig sand. Sommarens mildhet fri utan vassa kanter och solen som går upp och ned går går går vandrar likt tankarna på oändliga dagsturer. Jag rör mig otåligt ömtåligt springer landsväg grusväg skogsväg springer från ett jag i jakt på ett annat hinner ikapp för att börja om. Att vilja veta bliva är det svåraste att göra tydligt av allt som är mjukt att definiera konkretisera låt mig hårdra nej låt mig klappa stryka smeka sommarens mildhet över en ännu okänd panna en outforskad kind en hand jag inte funnit.

 

Huvudet under ytan och Årstaviken ovan nedan runt om mig. Sexton grader i vattnet sjutton i luften trettiosexkommaåtta inuti. Stannar på bryggan en stund i solen andas in ut in ut känner kroppen vakna hungern riva kaffe och smörgås när jag är tillbaka tunna gurkskivor skurna med osthyveln fönstret på glänt tunna barnröster skär genom luften de leker och skrattar. Det är något med skrattet tänker jag som om det inte längre finns hos mig som om det aldrig tar sig upp från mellangärdet genom halsen ut ur munnen numera för det blir konstigt att skratta när man sitter själv och inte har någon att göra det med eller åt och jag saknar det vill hitta tillbaka till ett riktigt hahahahahahaha ett bullrande från magen nej från tårna ända nerifrån botten av Årstaviken och rakt genom hela kroppen ut ut ut. Måste ut och fånga solen fånga dagen bära den i min ficka som en ovanligt len sten känna på den då och då låta fingertopparna glida över det ljust grå det massivt hårda gömma den i tyget linda in den tillsammans med känslorna med skuld och skam med frustration och sorg med inte ska väl jag vad är det jag kan. För dig var himlen oskyldigt blå för mig är den längtan och omsorg en upp och nedvänd ocean jag vill ta mig till havet och göra mig ung bli barn på nytt med tunn röst och obehindrat skratt om så bara för idag.

 

Jag och min mamma brukar avsluta våra telefonsamtal med ”nu är det en dag närmare tills vi ses”. Vi ägnar oss åt en imaginär nedräkning utan tydligt slutdatum, där varje dag för oss lite närmare varandra, lite mindre isär. Det blir en trygghet att klamra sig fast vid, något att vila tankarna på i all hopplöshet.

 

Samtidigt kan jag inte låta bli att stressas över att livet bara pågår. Att varje dag som vi med lättnad stryker för att komma närmare en lösning, närmare varann, också är en dag av ett år av ett liv som är mitt. Ett liv som sker utan att jag riktigt märker det. Och med det följer känslan av att jag inte har råd att låta tiden gå till spillo. Det är ju nu allt ska hända. Det här skulle ju vara mitt år som nyss fyllda 30, ett år av att ta steg framåt.

 

Men det enda jag gör är att arbeta extra mycket till en minskad lön för att få behålla mitt jobb. Däremellan umgås jag då och då i små grupper med människor jag känner väl. Det är allt. Det är livet nu och ingen förändring kan hända här. Inga plötsliga förälskelser, inga karriärsteg, inga livsomvälvande möten, inga definierande ögonblick. Det är bara tid som går och jag som står still.

 

Jag kommer på mig själv med att vara osäker på om det varit påsk eller inte. Hände den verkligen? Jo, just det. Jag tittar i kalendern och inser att halva maj plötsligt gått. Maj som är min bästa månad, fylld med spontana utekvällar, långhelger på landet och utflykter i stan. Den är snart ett minne blott. Passerade obemärkt samtidigt som jag såg regnstormarna dra förbi utanför fönstret.

 

Och kanske är det söndagens leda och den ensamma tomheten som hör till. Kanske är det tittandet i kalendern och vissheten om att tiden går. Kanske är det den biologiska klockan som börjat ticka allt högre i takt med att alla omkring mig tycks bilda familjer. Just idag känns i alla fall den där stressen extra påtaglig och livet som ett enda moment 22 där jag vill att tiden ska gå snabbare än någonsin samtidigt som jag har panik för att den går för fort. Och i brist på annat så skriver jag. För just nu är det det enda som för mig framåt, som gör avtryck i en märkligt slät tid. Skriva och hålla ut, skriva och hålla ut, skriva och hålla ut. Amen.

 

En av mina vanligaste repliker är nog ”Nej, jag har inte sett den, men jag vet vad det är”. Något jag tvingas leverera i princip varje gång någon pratar om en tv-serie och frågar om jag känner till den. För så är fallet, jag har sett väldigt få serier men har hört och läst så mycket om dem från andra att jag anser mig ha någon slags grundläggande koll ändå. Jag kan nynna introt till Game of Thrones även om jag bara sett ett avsnitt och jag vet att en av huvudpersonerna i Tiger King heter Carol Baskin.

 

Jag tror att det finns två huvudsakliga anledningar till att jag inte kollar på serier. 1. Jag känner inte att jag har tid. 2. Jag tycker inte det är särskilt kul. Nu när jag jobbar hemma tillbringar jag redan minst åtta timmar av min dag framför datorn i jobbsyfte. Därefter lägger jag ofta en eller ett par timmar på att läsa andras bloggar, skriva på min egen och att scrolla i sociala medier. Att då behöva plocka fram datorn för ännu en skärm-relaterad aktivitet känns inte så lockande och därmed har serierna inte fått någon naturlig plats i mitt liv, något jag själv är helt okej med.

 

Men så händer det att jag får för mig att kolla på en serie ändå. Alla gör ju det och även om jag kan hänga med i folks konversationer så smått, känns det onekligen som jag missar något. Så efter att tjugo personer oberoende av varandra sagt eller skrivit att en serie är jättebra har mina förväntningar trissats upp och jag slår mig ned för att titta. Och sen infaller samma besvikelse nästan varje gång.

 

För jag tycker sällan att något lever upp till de där höga förväntningarna. Serien kanske är jättebra – jämfört med andra serier. Men jag som inte har en naturlig rutin och en avsatt tid för att kolla på serier mäter den mot allt jag hade kunnat göra istället. Och då blir det svårare. Är serien bättre än en riktigt bra bok som jag längtat efter att få läsa? Bättre än att baka en morotskaka och äta den med kaffe? Bättre än en långpromenad i kvällssol med en intressant podcast? Eller bättre än att ta fram symaskinen och göra en ny klänning? Ibland ja, oftast nej. Och nu jämför jag den bara med saker som går att göra i karantäntider. Desto svårare blir det sen. Är serien bättre än att träffa en kompis och ta ett glas vin i en bar? En lång och utdragen hemmamiddag? I min värld blir svaret övervägande ofta nej.

 

Jag började se Normal People för en och en halv vecka sedan och såg klart den igår. Och visst fanns det scener som var fina och starka. Men när jag efter två avsnitt ville ge upp för jag tyckte det kändes som Twilight-romantik för en äldre målgrupp och någon sa att ”efter avsnitt fem kommer du vara fast” så blev jag lite trött. Ska jag behöva se en hel långfilm innan det blir bra? Där började mitt tålamod tryta. Ändå såg jag klart, men utan samma wow-känsla som alla andra tycks ha haft.

 

Ibland tänker jag att det är jag som är känslomässigt sval inombords. Som inte kan känna lika starkt för det där som alla andra älskar rakt av. Men så är det ju faktiskt inte med böckerna eller låtarna, det är bara serierna. Kanske handlar det om att tv-serier som format inte är något för mig. Det ryms helt enkelt inte i min vardag och min rutin (och det ska vi nog vara lite, lite glada för eftersom jag hellre lägger tid på bloggen till exempel).

 

Men kanske handlar det också om att vi lever i ett samhälle där det tipsas hjärtligt till höger och vänster. Där den sammanlagda hype som uppstår när alla älskar samma sak faktiskt skapar orimliga förväntningar, i alla fall hos mig. Där jag helst av allt hade velat läsa en välskriven, avvägd, kvalitativ recension istället för tjugo stycken snabba ”jag älskar den, det är det bästa jag sett”. Och kanske är det därför en av mina bästa serier var Veronica Mars som jag slog på av en slump på svt2 en kväll när jag var 15. Utan att ha en aning om vad det var och vad den handlade om, men jag fastnade. Där och då. Och på samma sätt önskar jag att jag kunde få fastna för något igen, utan orimliga förväntningar och känslan av att ödsla tid.

 

Valborg. Första maj. Vintern raaaaaasat ut bland våra fjällar. Längtan till landet. Plötsligt förstår jag. Jag längtar till landet mer än någonsin. Vill till gräsmattan, skogsdungen, gravfälten, fårhagen allt det som är min barndom. Jag är mitt äldsta jag men känner mig mer som ett barn än på länge. Tvingas ofrivilligt in i vetskapen om att det är vi som är vuxna nu, det är vår tur att ta över ansvaret, att handskas med alla måsten, med livets gilla gång. Och samtidigt: saknaden efter en kväll i soffan framför Let’s Dance mellan de som är tryggheten definierat. Storheten i det lilla. Min litenhet i allt det stora. Jag sjunger, jag skrålar. Stjärnan där jag kommer från lyser alltid blå. Min hemstad kryper sig närmare när jag gång på gång trycker på play. Jag vill ha den intill mig, knuten runt halsen, buren i bröstet. Allt som har hänt känns när jag ser dig. För då var då och nu är nu och jag tänker på vad jag lämnat bakom mig. Det är något med hur gatorna och husen känns, hur de tillhör någon jag var, de är mitt liv i imperfektform. Och Stockholm kanske är meningslöst när inget av det som hör storstaden till är tillåtet längre. Allt jag älskar är bortom rekommendationer. Men så cyklar jag hem, sent en natt med kolsyra i benen. Över Årstaviken via Skanstullsbron och luften är mild, häggen doftar och neonljusen möter mig på Ringvägen. Ett os av kebab, en ambulans på väg till Södersjukhuset och när jag trampar genom korsningen tänker jag att utan allt detta finns ingen längtan till landet. Det krävs att jag alltid har en fot på varje sida. Det är mitt sätt att leva, mitt sätt att va. Mitt liv, min stad.

 

Jag tar en kvällspromenad efter att jag stängt ihop jobbdatorn för dagen. Försöker febrilt att samla de där tiotusen stegen och kommer åtminstone halvvägs. Har Joel Almes A Master of Ceremonies i öronen som så många gånger förr, som varje vår sedan jag var 18. Det är som om jag magiskt dras till det, som om albumet är skrivet för den period som är nu. Tretton år av sorgsna stråkar och you blow out the winter, you blow out the spring. Uppe på Mariaberget breder Stockholm ut sig framför mina fötter och det är så vackert och så ljuvligt och jag vill bara gråta för det känns som slöseri att allt är så fint när man inte har någon att vara kär i och ljuset och träden och vattnet är i onödan. Mannen på tv säger att man bara ska umgås med de i sitt hushåll och det är omöjligt att inte känna sig som ett misslyckande när ens hushåll bara består av en själv, när ingen annan finns att tillgå, det är så tydligt att det är fel. Och allt är fint och fel på samma gång och ni frågar mig vad jag ser fram emot och jag vet inte längre för inga av mina planer är kvar. Kalendern är ett blankt blad av omöjligheter och jag är ett ark av tomhet, är avsaknaden av liv, saknaden av liv, ett evigt slöseri, alla tiotusen steg utan riktning, alla vårars vemod, ett planlöst sökande, som arton, som tjugosex, som trettio, come closer show me better times, you better right now.

 

Jag går runt med en känsla av att livet saknar konturer. Allting flyter ihop till en enda massa. En fredag känns som en tisdag, det finns ingen skillnad längre, nu när ingenting ändå händer. Jag rör mig på samma 34 kvadrat hela tiden. Jobbar sittandes vid matbordet, ståendes i fönstret, halvliggandes i soffan. Om kvällarna går jag promenader och försöker ta en ny riktning varje gång. Men Sveriges största stad känns plötsligt liten och jag har gått över hela Södermalm nu. Bestigit gatorna från Hornstull till Vitabergsparken, vandrat längs Årstaviken och Söder Mälarstrand så ofta att jag tappat räkningen.

 

Det kliar i kroppen av rastlöshet och självtvivel. Jag saknar min gamla vardag. Att vara på ett kontor omgiven av kollegor, mötas i köket för mer kaffe och komma på idéer tillsammans. Att vara kreativ på egen hand, utan någon som säger ”fortsätt” när man tänker högt, är hundra gånger svårare. Att förstå skillnaden på bra, okej och uselt när man inte har något att mäta sig med är hopplöst. Att känna sig färdigjobbad för dagen när det enda konkreta man vet att man klarat av är att sitta åtta timmar framför en skärm. Och sedan ska ens enda sociala aktiviteter tillbringas vid samma skärm i någon patetisk video-aw, framför någon överhypad tv-serie eller en live-streamad konsert som inte är i närheten av hur det hade varit att faktiskt stå där, på riktigt.

 

Jag är trött på datorns blåa ljus, den känns som en fiende numera. En evig följeslagare och samtidigt ens främsta väg för att få social stimulans. Ett moment 22. Så att skriva här känns mer omöjligt än någonsin. Det lilla som händer i mitt liv tycks svårt att dela, antingen för personligt eller bara för banalt. Men jag saknar tiden när jag hade saker att berätta. Jag saknar mänsklig närhet, att ha andra omkring mig förutsättningslöst, att bara få en ordentlig kram. Jag saknar livet med konturer.

 

Jag var på kontoret idag. För första gången på tre veckor. Det kändes hemtamt och trevligt och precis som vanligt. Samma orangea draperi i lobbyn, den artificiella doftsprayen på toaletten och lampknapparna exakt där muskelminnet sparat dem. Här har jag tänt och släckt i sju år.

 

Men ändå var det något som inte stämde. I hela lokalen rymdes en tystnad som var så kompakt, som inte försvann trots att jag spelade Markus Krunegård på hög volym vid mitt skrivbord. Det saknades folk. Och jag tänkte på när vi alla var här sist. En trött tisdag efter konferensen som avslutades med efterfest på ett hotellrum. Vi gick till McDonalds på lunchen, spritade händerna och åt dubbel cheese. Det känns som ett annat liv. Det var ett annat liv. Det kommer alltid att finnas ett före och efter mars 2020.

 

Det finns så många saker jag tänker på, men så få jag faktiskt vill säga. Jag känner mig tom på ord och full av tankar. Min kraft lägger jag på att försöka sitta stilla i båten och sakta ro den mot land. Dag för dag, en bit i taget. Jag kommer på mig själv med att längta efter att allt ska bli som vanligt. Efter en klassisk tråkvardag, en helt normal vecka.

 

När jag promenerade till kontoret i morse strålade solen. Luften var mild och jag öppnade min jacka, knöt upp min halsduk. När jag skulle vända hemåt nio timmar senare möttes jag av en hagelstorm. Vassa iskorn som piskade mitt ansikte och en vind så stark att jag stundtals knappt kom framåt.

 

Så metaforiskt för livet just nu ändå. Oförutsägbart. Ömsom ljuvt, ömsom brutalt. En prövning. Men till slut kommer man hem. Man får dra av sig sina blöta kläder och hänga dem på tork. Klä på sig något mjuk och varmt och sedan sakta se hur regnmolnen driver bort utanför fönstret.

Hej, hur mår ni? Jag mår… sådär. Känner mig oroad på det vis man gör när saker ligger utanför ens kontroll. Vill så gärna tänka rationellt och handla därefter, samtidigt som det finns så lite att göra. Ett av mina vanligaste sätt att ta mig an saker är att samla en massa information och processa, vara väl påläst och uppdaterad. Och det är ju en bra metod om det finns tydliga svar och en begränsad mängd material att ta sig igenom. Men lika snabbt kan det gå över styr och jag kommer på mig själv med att följa multipla liverapporteringar, läsa trådar om flockimmunitetsstrategier och studera olika grafer – för att i slutänden vara lika oroad och förvirrad ändå. För i det här läget är det ju inte jag som ska komma med lösningen. Jag har stor tillit till myndigheter och experter, följer deras direktiv till punkt och pricka och är lyhörd för nya beslut och förändringar. Och jag försöker intala mig själv att det räcker, att det är allt jag kan göra i stunden och att ett konstant nyhetsflöde inte kommer hjälpa mig nu. Så för att styra detta har jag gett mig fyra klockslag då jag får kolla nyheterna. Ni vet som på den gamla goda tiden då man hade morgonnyheterna, lunchekot, dagens eko kvart i fem och sena rapport. Det försöker jag hålla mig till och jag hoppas att det kommer hjälpa lite i alla fall.

 

Annars avleder jag tankarna med kreativa projekt. Skriver, läser böcker, lagar mat och syr. Går promenader när solen skiner och chattar med kompisar utspridda i världen. I slutet av veckan hade jag tagit ledigt för att hinna fixa en massa saker inför 30-årsfesten som jag och två vänner skulle ha i helgen. Men som ni säkert förstår så blir det inget kalas, ledsamt nog. Inte nu i alla fall. Först inställd Japan-resa, sen inställd fest. Nu fasar jag bara inför att påsken också ska avstyras och att jag blir tvungen att sitta instängd i min lägenhet och får fira min födelsedag ensam i karantän. Blir tårögd av tanken, ja som om jag vore ett litet barn. Men, tillbaka till en dag i sänder och en nyhetsrapportering i taget. Ingen anledning att ta ut oron i förskott.

 

Egentligen finns det många fler saker jag skulle vilja säga om pandemin som råder. Tankar kring hur den så tydligt sätter fokus på vad som är viktigt, både politiskt och socialt. Hur den på ett sätt kan fungera som en skjuts för alla de där förändringarna vi vet att vi skulle behöva göra men inte lyckats med. Hur den kräver att vi utnyttjar vår kreativitet på ett nytt sätt för att lösa de förändringar vi står inför. Någonstans i allt detta kaos så blir det ju tydligt att vi inte kan trumma på som vanligt i all oändlighet. Att när det kommer till kritan så är det väldigt mycket här i världen som är oviktigt och ett par saker som faktiskt spelar all roll. Och det är dit jag försöker rikta mina oroade tankar. För när jag är ledsen över en inställd fest eller en födelsedag i karantän handlar det ju egentligen inte om något firande av mig, utan om rädslan för att vara ensam. Så jag bokar lunchmöten på Google Hangout med alla kompisar som också är beordrade att jobba hemifrån. Jag pratar med mamma i telefon. Och jag skriver här för jag vet att även om vi inte känner varandra på nära håll så är vi ju ändå hundratals personer bakom varsin skärm och därmed inte så ensamma som vi kanske kan känna oss mitt i allt det som händer nu.

 

Ta hand om er ♥