Jag var på kontoret idag. För första gången på tre veckor. Det kändes hemtamt och trevligt och precis som vanligt. Samma orangea draperi i lobbyn, den artificiella doftsprayen på toaletten och lampknapparna exakt där muskelminnet sparat dem. Här har jag tänt och släckt i sju år.
Men ändå var det något som inte stämde. I hela lokalen rymdes en tystnad som var så kompakt, som inte försvann trots att jag spelade Markus Krunegård på hög volym vid mitt skrivbord. Det saknades folk. Och jag tänkte på när vi alla var här sist. En trött tisdag efter konferensen som avslutades med efterfest på ett hotellrum. Vi gick till McDonalds på lunchen, spritade händerna och åt dubbel cheese. Det känns som ett annat liv. Det var ett annat liv. Det kommer alltid att finnas ett före och efter mars 2020.
Det finns så många saker jag tänker på, men så få jag faktiskt vill säga. Jag känner mig tom på ord och full av tankar. Min kraft lägger jag på att försöka sitta stilla i båten och sakta ro den mot land. Dag för dag, en bit i taget. Jag kommer på mig själv med att längta efter att allt ska bli som vanligt. Efter en klassisk tråkvardag, en helt normal vecka.
När jag promenerade till kontoret i morse strålade solen. Luften var mild och jag öppnade min jacka, knöt upp min halsduk. När jag skulle vända hemåt nio timmar senare möttes jag av en hagelstorm. Vassa iskorn som piskade mitt ansikte och en vind så stark att jag stundtals knappt kom framåt.
Så metaforiskt för livet just nu ändå. Oförutsägbart. Ömsom ljuvt, ömsom brutalt. En prövning. Men till slut kommer man hem. Man får dra av sig sina blöta kläder och hänga dem på tork. Klä på sig något mjuk och varmt och sedan sakta se hur regnmolnen driver bort utanför fönstret.
Det är svårt att samla sina tankar och känslor, men du gör det så fint. Dina ord känns i hela kroppen. Längtar så efter att få ses. Kram
Inspirerande ord, Julia. Och jag håller med dig i så mycket, försöker också sitta lugnt i båten just nu.
Tack för att vi alla får läsa.
<3
Längtar tills allt blir normalt igen