När jag vaknar märker jag att jag gråter. Det känns som om tårarna har flyttat in under natten, trots att jag gnuggar ögonen vägrar de att försvinna. De rinner istället sakta ner för kinderna, lämnar blöta fläckar på påslakanet. Jag känner efter och jo, i bröstet bor en svallande ledsamhet. Den triggas av snurrande tankar, en fråga om längtan, avsaknaden av närhet, jag vill bara ha en kram, en arm på min rygg som säger att allt kommer att bli bra. Försäkran och förtröstan.
Det är fredag och klockan slår fyra. Jag sitter kvar hemma vid köksbordet. Sitter kvar sitter kvar sitter kvar. De andra rör sig ned mot stan, ska sammanstråla ett större gäng, skåla inomhus på en bar. Jag sa nej, det känns inte rätt. Min moraliska kompass pekade med hela handen. Ändå finner jag mig själv med känslan av att det är jag som gjort fel. Som frivilligt valt ensamheten och nu ska avtjäna dess straff. Och jag vill springa ikapp dem, säga vet ni vad, jag är jättekul egentligen, jag är inte bara ordning och reda, jag kan vara explosion och fyrverkeri också. Men jag låter bli och sitter kvar. Sitter kvar sitter kvar sitter kvar.
I en ambition att ta mig framåt har jag försökt hitta sätt att romantisera ensamheten. Allt går att paketera och sälja om man är skicklig nog. Så jag bestämmer mig för att hoppa av pendeltåget två stationer tidigare och gå till det där ramenstället jag velat testa ett tag. Får ett bord längst in i hörnet och kryper upp själv i soffan. Äter en skål nudlar, dricker en liten öl och läser några sidor ur min bok. I en timme sitter jag där innan jag promenerar hem längs regnvåta gator i kvällssolen. Jag bestämmer mig för att göra om samma sak på en ny restaurang nästa vecka. Alltid kan jag lura någon, ibland också mig själv.
