I början av sommaren gick jag ned i mitt källarförråd för att leta upp en bok jag behövde till en skrivkurs. Utrymmet i mina bokhyllor i lägenheten är begränsat och en del av alla böcker jag äger har fått ligga undanstuvade i kartonger i källaren sedan flytten. Efter lite letande hittade jag Lyrikens liv och i en ingivelse bar jag även upp min bibel som jag fann nedpackad i samma låda. Den är en halv decimeter tjock med mörkblå pärmar, guldfoliering och lövtunna blad som kräver ett visst mått av försiktighet när man bläddrar. Jag fick den av församlingen när jag konfirmerades och förmodligen använde jag den också som allra mest då.
Bara någon vecka efter att jag varit nere i förrådet hoppade jag av skrivkursen. Det var en sommarkurs och jag insåg att jag varken hade tid eller ork att gå den samtidigt som jag jobbade heltid inför min semester. Lyrikens liv förblev stängd på soffbordet, men Bibeln bläddrade jag i lite sporadiskt en dag. Först läste jag de mer poetiska böckerna som Höga visan och Ordspråksboken och sedan kom jag till Predikaren. Den bok som sägs vara den mest pessimistiska i Bibeln, den som grubblande reflekterar kring livet och dess mening.
Och där i juni läste jag några ord som kändes bekanta, för visst hade jag hört dem förut, men jag såg dem också i ett nytt ljus. Färgad av mitt egna grubblande, av vårens ovisshet och världens ångest var det ord som jag behövde i precis den stunden. Sedan dess har jag haft dem sparade i en mobilanteckning som jag återkommit till då och då för att finna tröst. För även om det känns som om vi lever i en tid som varje dag skriver ny historia så finns det en trygghet i att veta att samma tankar har känts och formulerats för snart 3000 år sedan. Att allt har sin tid, så även det som händer nu. Och ja, att dela bibeltexter hör ju inte till vanligheterna i bloggvärlden, men kanske finns det någon mer än jag som har nytta av att läsa de här orden då och då.
Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.
(Pred. 3:1-8)
En tid att mista, en tid att sörja, en tid att avstå från famntag. Där är vi nu. I gråten, distansen och döden. Inte för jämnan, men nu. Och likaså vet vi att det kommer en tid att le, en tid att dansa, en tid att läka, en tid att älska. Det gör det, för allt har sin tid. Idag och för tusentals år sedan.
