Och ljuset och träden och vattnet är i onödan

 

Jag tar en kvällspromenad efter att jag stängt ihop jobbdatorn för dagen. Försöker febrilt att samla de där tiotusen stegen och kommer åtminstone halvvägs. Har Joel Almes A Master of Ceremonies i öronen som så många gånger förr, som varje vår sedan jag var 18. Det är som om jag magiskt dras till det, som om albumet är skrivet för den period som är nu. Tretton år av sorgsna stråkar och you blow out the winter, you blow out the spring. Uppe på Mariaberget breder Stockholm ut sig framför mina fötter och det är så vackert och så ljuvligt och jag vill bara gråta för det känns som slöseri att allt är så fint när man inte har någon att vara kär i och ljuset och träden och vattnet är i onödan. Mannen på tv säger att man bara ska umgås med de i sitt hushåll och det är omöjligt att inte känna sig som ett misslyckande när ens hushåll bara består av en själv, när ingen annan finns att tillgå, det är så tydligt att det är fel. Och allt är fint och fel på samma gång och ni frågar mig vad jag ser fram emot och jag vet inte längre för inga av mina planer är kvar. Kalendern är ett blankt blad av omöjligheter och jag är ett ark av tomhet, är avsaknaden av liv, saknaden av liv, ett evigt slöseri, alla tiotusen steg utan riktning, alla vårars vemod, ett planlöst sökande, som arton, som tjugosex, som trettio, come closer show me better times, you better right now.