Livet utan konturer

vitsippor
 
Jag går runt med en känsla av att livet saknar konturer. Allting flyter ihop till en enda massa. En fredag känns som en tisdag, det finns ingen skillnad längre, nu när ingenting ändå händer. Jag rör mig på samma 34 kvadrat hela tiden. Jobbar sittandes vid matbordet, ståendes i fönstret, halvliggandes i soffan. Om kvällarna går jag promenader och försöker ta en ny riktning varje gång. Men Sveriges största stad känns plötsligt liten och jag har gått över hela Södermalm nu. Bestigit gatorna från Hornstull till Vitabergsparken, vandrat längs Årstaviken och Söder Mälarstrand så ofta att jag tappat räkningen.
 
Det kliar i kroppen av rastlöshet och självtvivel. Jag saknar min gamla vardag. Att vara på ett kontor omgiven av kollegor, mötas i köket för mer kaffe och komma på idéer tillsammans. Att vara kreativ på egen hand, utan någon som säger ”fortsätt” när man tänker högt, är hundra gånger svårare. Att förstå skillnaden på bra, okej och uselt när man inte har något att mäta sig med är hopplöst. Att känna sig färdigjobbad för dagen när det enda konkreta man vet att man klarat av är att sitta åtta timmar framför en skärm. Och sedan ska ens enda sociala aktiviteter tillbringas vid samma skärm i någon patetisk video-aw, framför någon överhypad tv-serie eller en live-streamad konsert som inte är i närheten av hur det hade varit att faktiskt stå där, på riktigt.
 
Jag är trött på datorns blåa ljus, den känns som en fiende numera. En evig följeslagare och samtidigt ens främsta väg för att få social stimulans. Ett moment 22. Så att skriva här känns mer omöjligt än någonsin. Det lilla som händer i mitt liv tycks svårt att dela, antingen för personligt eller bara för banalt. Men jag saknar tiden när jag hade saker att berätta. Jag saknar mänsklig närhet, att ha andra omkring mig förutsättningslöst, att bara få en ordentlig kram. Jag saknar livet med konturer.
0

Delta i diskussionen

6 kommentarer

  1. Otroligt bra beskrivet. Det känns som att hjärnan så smått förtvinar i brist på intryck. Travar också Söder runt på eftermiddagar och kvällar och har aldrig längtat bort som nu.

  2. Du skriver det så bra. Jag känner igen mig i varje mening. Saknar ihjäl mig efter den vanliga vardagen. Med människor omkring mig och riktningar. Nu jobbar/pluggar jag hemifrån. På mina 34 kvm i Göteborg.

  3. Ja nu saknar man jättemycket den vardag som vi brukar ha man lär sig uppskatta sitt så mycket mer, men man vill känna att man kan göra den där spontaniteten

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *