Livet som pågår. Och jag som står still.

träd
 
Jag och min mamma brukar avsluta våra telefonsamtal med ”nu är det en dag närmare tills vi ses”. Vi ägnar oss åt en imaginär nedräkning utan tydligt slutdatum, där varje dag för oss lite närmare varandra, lite mindre isär. Det blir en trygghet att klamra sig fast vid, något att vila tankarna på i all hopplöshet.
 
Samtidigt kan jag inte låta bli att stressas över att livet bara pågår. Att varje dag som vi med lättnad stryker för att komma närmare en lösning, närmare varann, också är en dag av ett år av ett liv som är mitt. Ett liv som sker utan att jag riktigt märker det. Och med det följer känslan av att jag inte har råd att låta tiden gå till spillo. Det är ju nu allt ska hända. Det här skulle ju vara mitt år som nyss fyllda 30, ett år av att ta steg framåt.
 
Men det enda jag gör är att arbeta extra mycket till en minskad lön för att få behålla mitt jobb. Däremellan umgås jag då och då i små grupper med människor jag känner väl. Det är allt. Det är livet nu och ingen förändring kan hända här. Inga plötsliga förälskelser, inga karriärsteg, inga livsomvälvande möten, inga definierande ögonblick. Det är bara tid som går och jag som står still.
 
Jag kommer på mig själv med att vara osäker på om det varit påsk eller inte. Hände den verkligen? Jo, just det. Jag tittar i kalendern och inser att halva maj plötsligt gått. Maj som är min bästa månad, fylld med spontana utekvällar, långhelger på landet och utflykter i stan. Den är snart ett minne blott. Passerade obemärkt samtidigt som jag såg regnstormarna dra förbi utanför fönstret.
 
Och kanske är det söndagens leda och den ensamma tomheten som hör till. Kanske är det tittandet i kalendern och vissheten om att tiden går. Kanske är det den biologiska klockan som börjat ticka allt högre i takt med att alla omkring mig tycks bilda familjer. Just idag känns i alla fall den där stressen extra påtaglig och livet som ett enda moment 22 där jag vill att tiden ska gå snabbare än någonsin samtidigt som jag har panik för att den går för fort. Och i brist på annat så skriver jag. För just nu är det det enda som för mig framåt, som gör avtryck i en märkligt slät tid. Skriva och hålla ut, skriva och hålla ut, skriva och hålla ut. Amen.
0

Delta i diskussionen

21 kommentarer

  1. Alltid lyckas du sätta ord på det som även spökar i min hjärna. Och skönt att inse att man inte är ensam i de där dumma tankarna.

  2. Har känt samma sak i flera år nu. Skillnaden är att man kunde göra saker innan som man hoppades skulle leda till något. Kanske, kanske om jag gör det och det där osv. Nu kan man inte gör mycket och kanske är det bra. Var så himla trött på att hela tiden jaga något som inte fanns i sikte. I så många år, vet inte hur många dejtingappar man hängt på, hur många saker man provat…allt man utsatt sig för. För noll resultat. Så ser man andra förälska sig, flytta ihop, gifta sig, få barn, bättre jobb. Själv så funderar man om är värd kärleken eller kommer man alltid kämpa ensam.

  3. Vi är många som känner det här nu, det märks ju inte minst här bland kommentarerna. Jag kan bara tala för mig själv såklart men den här texten satte verkligen ord på det jag ofta känner och tänker just nu.

    Några rader som verkligen fastnade hos mig var de här:

    "Samtidigt kan jag inte låta bli att stressas över att livet bara pågår. Att varje dag som vi med lättnad stryker för att komma närmare en lösning, närmare varann, också är en dag av ett år av ett liv som är mitt. Ett liv som sker utan att jag riktigt märker det. "

    Det är sorgligt men också så träffsäkert.

  4. Din blogg sätter alltid ord på mina känslor. Jag är så glad att jag hittat den och dig, som en imaginär kompis att hålla i handen.

  5. Oj vad det här inlägget träffade rakt i hjärtat. Jag blev sjukskriven 2018 (utmattningsklassikern, såklart) och kunde precis börja förnimma att livet faktiskt återvänder innan corona kom. Overklighetsläget som varit mitt i två år är nu förlängt på obestämd tid, och jag vill bara ha en vanlig vardag! Inte ens nåt extravagant. Bara orka gå till jobbet och hem och kanske en öl däremellan ibland. Tack för ett fint rum på internet.

  6. Förstår verkligen. Känner igen mig och vet inte om det är en tankevurpa den där stressen eller om jag borde agera på den. Men hur? Är 31 och liksom rädd för att bli kvar. Tack för ett ärligt inlägg.

  7. Hej <3 Jag skulle vilja veta vilka andra bloggar du läser! Jag har återigen fastnat helt i bloggläsande under corona och vill ha fler fina platser att hänga på (som liknar den här)
    Kram kram!

  8. Känner SÅ mycket med dig. Är 29 0ch har så mycket panik över hur tiden bara går och jag har inte ens börjat plugga min utbildning än (börjar i höst), än mindre är nära att skaffa barn. Allt känns extra svårt det här året, tiden bara går och inget känns som vanligt. Håller med om maj, vad hände? Maj som brukar va så fint. Tycker det är skönt att man inte är ensam iaf, tack att du vågar skriva om det. <3

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *