Vill vara ett barn som längtar efter snö

November och känslan av att nånting måste hända samtidigt som jag inte vill göra något alls. Vi säger att vi borde ta en helg och barrikadera oss under täcken och kuddar, se tecknad film och äta brunch i slow motion. Tar fram kalendern och bläddrar, bläddrar, jamen det blir väl någon gång i januari då. Jag hatar att vara vuxen med förpliktelser och krav. Vill vara ett barn som längtar efter snö. Räkna plogbilar i fönstret, se träden i parken bäddas in under ett tjockt vitt täcke, bli insnöad så jag slipper alla måsten.
 
Jag delar med mig för mycket, borde inte berätta rakt ut så ofta om hur saker känns, hälla ut livet på internet som smet på en plåt. Varsågoda och ät. Tugga i er av det som är jag. Men jag vill inget annat än att bara skriva nu för tiden. Orkar inte tänka saker i innehåll, dela klädval, maträtter, spellistor eller böcker. Vill inte konsumeras, paketeras eller konceptualiseras.
 
November och hala spår, signalfel, stora blaffor av snöblandat regn som öser ner på gatorna. Ingenting är vackert nu, allra minst jag. Sommarens lyster känns oändligt avlägsen. Vädret får mig att tänka på Ulf Lundell, på stjärnor och taxibilar och barn. Folk kommer med råd på hur man gör hösten mysig, som om gröt och tända ljus skulle innebära någon egentlig skillnad när man vet att det handlar om att ta sig igenom, uthärda, få tiden att gå.
 
Jag har sju minuter på mig tills jag måste vara ombytt, borstad och på väg ut till jobbet. Ändå sitter jag kvar på sängkanten och skriver. Fortsätter lägga varannan låt i en spellista utan att förstå vad det betyder. Klär mig varmt, säger ja till allt som kan vara kul, drömmer om snö. Och livet som går är livet som är och det kan inte stoppas kan bara passeras likt en tunnel med gatlyktor som blinkar vi åker.
0

Delta i diskussionen

9 kommentarer

  1. Igenkänningsfaktorn i första meningen är inte bara hög utan skyhög. Går runt likadant just nu, Tröttnar på rutinerna men blir störd när dom bryts, väntar på snön och vintern men saknar ljuset. Otroligt velig och jobbig tid nu.

  2. Julia! Fortsätt fortsätt fortsätt! För tusen år sedan vinglade jag fram till dig på Trädgården en sommarnatt och hyllade dig och din blogg. En komplimang jag fortfarande står fast vid. Tycker till och med det är ÄNNU mer fantastiskt nu att ta del av ditt universum när du väljer att fokusera mer på skrivandet och berättandet.

  3. Du har en otrolig talang för skrivandet! Älskar dina texter. Kanske borde du ägna dig åt det, se vad som händer? Om det bli en bok kommer jag köpa direkt.

    Jag håller på att spara pengar till vad jag kallar en "timeout" – då jag ska ägna ett år åt skrivande på distans. Kanske blir det en bok, kanske är det naivt att tro men jag hoppas att det kan ge denna trötta novembersjäl ny inspiration!

  4. Älskar dina texter. Tror det är precis för att de är så personliga och äkta. Du skriver ärligt om saker som vi alla tänker och kan relatera till, men inte många delar med sig av. Förstår att det är läskigt att dela med sig, man oroar sig för vad folk kommer tycka och tänka. För mig som läsare och person är det bara underbart att få läsa det du skriver. Det känns lite som att få kliva in i sitt vardagsrum, fast på nätet.

  5. Du är ju min favoritberättare (bloggare kändes för tunt i detta fall?) just för att du delar med dig ärligt. Älskar dina texter! Vill läsa mer om dina tankar och betraktelser! Orkar inte läsa fler hurtiga mystips eller se bilder på hur alla har ~höstig~ grytmiddag med kompisar. Alla vet ju att en får klaustrofobi av att det aldrig blir riktigt ljust ens på dagen och hela stadens palett blir grå och det suger oavsett tända ljus.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *