Att hitta sin hobby

I olika sammanhang har jag fått frågan: ”vad gillar du att göra på fritiden?” och jag har alltid känt att mina svar varit dåliga. Platta på något vis, generiska och opersonliga liksom. För jag har ingen avancerad eller nischad hobby som skidskytte, datorspel eller odling. Jag gillar mest vanliga saker.

Att omorganisera fina saker på en hylla, laga extra god mat, hitta snygga klädkombinationer, göra genomtänkta spellistor eller fota och redigera bilder. Det är ganska vardagliga sysslor och jag har alltid tänkt att det inte är en hobby, det är ju sånt alla gör.

Men på den senaste tiden har det gått upp för mig att riktigt så är inte fallet. För jovisst, många lagar mat hemma men långt ifrån alla sitter en timme på Pinterest och letar goda, vegetariska recept eller fotar av sin tallrik från sju olika vinklar. Och på samma vis så plockar vanliga människor bara i ordning lite så det ser rent och snyggt ut. De flyttar inte ljusstakar fram och tillbaka i en halv evighet eller knipsar av små kvistar och sätter i en liten vas ”för att det behövdes något grönt där”. Det är mer än vardag, det är faktiskt en hobby.

Så nu vet jag, jag har faktiskt en sak jag verkligen gillar att göra på fritiden. Att lägga ett kreativt filter på vardagssaker – det är min hobby! Att göra saker lite bättre, godare, snyggare, roligare, trevligare och mer kreativa, det är precis vad jag gillar och något jag ska vara stolt över. För långt ifrån alla besitter samma talang och intresse som jag inom detta och därför borde det i allra högsta grad räknas som en utmärkt fritidssyssla.

Förutom min nyvunna stolthet över att äntligen ha en hobby så är en av de bästa sakerna att det jag gillar också är så kompatibelt med sociala medier. Många som ifrågasätter bloggare och Instagram-perfektionister säger ofta ”hur orkar ni?” och ”gör du det där bara för att få en snygg bild?”. Men nej, jag har gillat att bygga stilleben långt före Instagram fanns, jag har valt mina kläder med omsorg innan jag började fota dagens outfits och jag har samlat på exceptionellt bra låtar flera år innan Spotifys uppkomst.

Nu har jag bara fler plattformar där jag kan få dela med mig av min kreativitet. Där den plötsligt går från att vara en hobby jag gör för mig själv till ren inspiration och underhållning för andra. Och är inte det världens bästa hobby så säg?! När någon frågar mig nästa gång vad jag gillar att göra på fritiden så ska jag svara så här: ”att lägga ett kreativt filter på vardagliga saker och göra dem lite bättre, finare, roligare och godare. Det är min hobby!”

Försommar & omoral

”Försommarstockholm får oss att bli omoraliska”, konstaterar vi när vi vandrar från Skeppsholmen mot Slussen. På min jackas rygg står det ”Give me a break”, jag skyllde inköpet på mitt tonårsjag men egentligen är det allt jag känner just nu. Give me a fucking break va. Hårda kontorsstolar, svettiga träningsmattor, evighetslånga att göra-listor – inget av detta spelar någon roll längre. Det intresserar mig inte ett dugg. Jag beklagar.

Plötsligt är det bara veckor kvar av en duo som en gång skapats och jag finner mig i askorna av en kreativ skilsmässa. Det går upp för mig hur synkroniserade vi blivit, hur mycket vi vet om varandra. Du försöker minnas en present du gav till din fru. ”Silverörhängena från Georg Jensen”, svarar jag två sekunder senare. Som om det vore självklart att jag visste det. Och det är det. Eller var i alla fall. Vi har koll på varandra.

Stockholm i juni gör mig omoralisk, det är samma visa varje år. Så här sitter jag en måndagskväll med fyra tomma ölglas på bordet och ett par bruna ögon mitt emot. Det är som lugnande medel för min bubblande rastlöshet och kvällarna är så långa nu. De tar aldrig slut och det är mitt största nöje.

Min dator fylls sakta av oformaterade textdokument. Allt jag känner måste ned i ord. Meningar drabbar mig hela tiden. På tunnelbanan, i duschen, under möten. Jag skriver ned dem en efter en. Saknar en röd tråd – som om jag någonsin haft en? Vet bara att det är saker som måste ut ur fingrarna och ned på papper.

Hela tiden väger jag mellan publiceringsknappen eller valet att behålla allt för mig själv. Stundtals kan det göra mig avundsjuk, att så mycket av mitt liv, mina tankar, mitt jag flyter omkring här – tillgängligt för allmänheten. Varsågod att ta för er, all you can eat-buffén har öppnat. Men utan den här platsen vad vore jag då? Ännu fler oformaterade textdokument fyllda av meningar som måste ut? Då delar jag hellre med mig.

Så bon appétit! Här har ni en liten inblick i sådant som passerar i mitt liv just nu. Kanske säger det er inte så mycket, kanske är det mest bara en främmande människas svammel. Ärligt talat spelar det ingen roll. När det är försommar i Stockholm har jag svårt att bry mig.

Jag har viktigare saker för mig än att se till att män skärper sig

Några tankar om att byta plats och varför jag ogillade det som barn…

Spänningen låg över skolgården. Jag visste att när rastklockan ringde in och vi återvände till klassrummet, då skulle inget vara sig likt. Vi skulle nämligen få nya platser. En förväntan fanns i luften, spekulationerna haglade, alla var nyfikna. Alla utom jag.

För jag visste att det skulle bli precis som vanligt. Jag skulle bli placerad intill någon av de stökiga killarna. Tobbe, Danne, Jonte… Någon av de som hade svårt att sitta still, som svor högt under lektionerna och kastade stenhårda suddgummin tvärsöver klassrummet.

Jag var lugn och snäll, sade man. Jobbade koncentrerat och hängivet. Skulle ha en positiv inverkan på de som satt bredvid. Det var så man sa. Som att läshuvud och intresse var något som bara smittade, som att det var en gåva jag hade och friskt kunde dela med mig av.

Allt jag ville var ju bara att räkna klart matteboken först av alla, få sitta med ett lexikon uppslaget och forska om sälar eller skriva långa meningar med substantiv, adjektiv och verb. Jag älskade att lära mig saker, hungrade efter kunskap och jobbade under tystnad.

Att sätta mig bredvid någon som när som helst kunde låtsats-smälla igen bänklocket över mina fingrar, ritade snoppar i hörnet av böckerna eller hela tiden sneglade över min axel för att skriva av – det var ett straff för en sjuårig Julia. Ett straff jag kom att tilldelas varje gång det var dags att byta plats.

Och det är konstigt, för lika lite som det var de stökiga eleverna det var fel på utan inlärningsmetoderna som alls inte passade dem, lika konstigt var det att lösningen på problemet skulle vara att sitta bredvid elever som jag. För bådas skull.

Så varje gång jag befinner mig i en liknande situation numera, placerad bredvid någon man för att sprida lugn och trivsel, för att göra hans jobb lättare på min bekostnad (för jo, det händer även idag) – då blir jag irriterad och sedan reser jag mig upp och byter plats. För att jag kan. För den lilla Julias skull. För att jag har bättre saker för mig än att se till att män håller sig i skinnet. Skriva snygga meningar till exempel. Så det så.

Girl Gang

Så fort vi möts upp i Skanstull är det som om något lättar. Fasader skalas av när vi kramar om varandra och säger hej, hur mår du? I takt med att varukorgen fylls så tar vårt samtal fart, det blir till ett stegrande crescendo som bara kommer att fortsätta öka kvällen igenom. För så gör vi när vi ses. Vi pratar. Mycket och om allt.

Någon timme senare har vi klämt ihop oss runt mitt middagsbord som kvällen till ära står i vardagsrummet. Jag håller spontantal, bara för att jag är så glad för alla som sitter där. Och sen äter vi och skrattar och pratar och skrattar ännu mer. Att få vara i detta sällskap gör mig trygg, energisk och lycklig. Det är en ynnest.

Ibland ser jag oss utifrån och blir nästan full i skratt. Hade det gjorts en ny variant av svt-serien Boys men med namnet Girls (utan att för den delen bli amerikanska Girls) så hade den handlat om oss. För vill du veta något om hur livet i Stockholm är som tjugo-nånting och tjej, då har du kommit rätt.

Alla ämnen passerar. Löneförhandlingar, armhår, klubbar, framtid och relationer. Men mest pratar vi nog om oss själva. Och i detta sammanhang är det helt tillåtet. Inga anpassningar, inga regler. Bara åtta personer som talar rakt ut om vad de vill. Som fyller min lägenhet med kloka ord och tankar. En soffa med ett gäng genier.

Någon springer maraton, en annan håller föreläsningar i genus och reklam. Någon gör performance art, en fjärde hjälper människor. Och senare på kvällen, när klockan närmar sig midnatt och jag står i köket med diskberget från middagen, så känner jag bara en enorm tacksamhet. Över att få ha dessa personer i min närhet, att vara en del av deras gäng.

För jag tror att det är i dessa sammanhang som självförtroende och förändringsvilja gror. Det är sådana som de som får mig att kämpa, ändra, orka, vilja och på något vis landa rätt i livet. Och jag är säker på att vi i framtiden kommer ta över världen, om så bara för en dag. Se upp, här kommer jag och mitt gäng!

Till D, där du är nu.

Ett år har passerat. Ett år sedan jag ovetandes gick upp för de tre trapporna till kontoret, precis som varje morgon. Ett år sedan min chef tog mig avsides och sade att du inte fanns mer. Du hade gått bort. Slutat leva. Dött.

Ett år har passerat. Ändå tänker jag på dig så ofta. Inte hela tiden, inte längre varje dag. Men med jämna mellanrum dyker du upp i små fragment. Du är minnesbilder fastpräntade i mitt huvud. Saknaden av dig bor i låtar. I maträtter, situationer och i uttryck…

För ja, jag saknar dig. Och ändå är min saknad nog bara en bråkdel av det som dina närmaste känner. Men hur du när som helst kunde skoja med en. Hur du tittade på ens halvtomma tallrik och frågade om du fick äta upp resten. Hur du visslade högt på kontoret. Hur mycket du kände bära, hur stark du var.

Ja, du var en av de starkaste jag känner. Men inga muskler i världen kunde rädda dig när din sjukdom tog över. Du försökte, du kämpade, du gjorde allt. Men det var som att det bara fanns en väg ut. Och jag ser det som att du blev fri till slut.

Ett år har passerat. Och jag står fortfarande här med känslan av att du försvann alldeles för tidigt. Jag saknar dig, D.

Konversationsguide vecka 17

Med risk för att låta som jordens största douche, men: Jag kom på mig själv med att bli så trött på att prata om vissa ämnen att jag kände för att skriva en guide över sånt jag vill och inte vill prata om just nu. Kanske printar jag den och delar ut till folk jag träffar i förebyggande syfte (nä, skoja bara), men när jag ändå punktat ned den tänkte jag att den kunde vara kul att dela med er. Som en ämnes-version av What’s hot and What’s not om ni minns den klassikern? Varsågoda att hugga in, med en liten nypa salt.

Saker jag helst inte pratar om just nu

↓ Politik. Alltså, det politiska läget i Sverige just nu, jag vet inte ens var jag ska börja. Känner mest att varje dag är en ny skandal på något vis, i något parti. Jag vet liksom inte vad jag ska diskutera, det känns mest som jag står vid sidan och blickar ut över en fotbollsplan där folk är i full fart med att kasta gammal frukt på varandra och att gå in där och delta är inte superlockande. Jag känner mig dock mycket tacksam över att 1. jag inte är politiker 2. det inte är val nu, för jag har ingen aning om vad jag skulle rösta på.

↓ Game of Thrones. Jag förstår att det är en stor grej att det är tillbaka och jag är glad för er skull osv osv men jag har inte sett ett enda avsnitt och bryr mig således väldigt lite om drakar, kungar och skäggiga män (gäller för övrigt även utanför serievärlden). Generellt är det ju rätt vanskligt att diskutera serier med mig eftersom jag är väldigt selektiv med vad jag ser, men vill ni göra det så pratar jag gärna om Girls eller Sveriges yngsta mästerkock.

↓ Vädret. Nog för att SMHI-appen tar upp 80 % av min batteriförbrukning på iPhonen eftersom jag är besatt av att kolla både dagsprognosen timme för timme och 10-dygnsprognosen minst en gång om dagen (men oftast 3-4). Men det betyder dessvärre inte att jag orkar diskutera väder för jämnan, mest eftersom jag är så trött på aprilvädret som råder just nu. Var är värmeböljan? När får jag slänga strumpbyxorna längst in i garderoben? Varför freaking snöade och haglade det supermycket i söndags SAMTIDIGT som solen sken och jag var ute på promenad. Herregud, give me a break asså (för att citera mig själv när jag gick i gymnasiet).

Ämnen ni gärna får diskutera med mig

↑ Semester. Här behöver jag nämligen massor av inspiration. Sommaren närmar sig med stormsteg (även om det inte märks vädermässigt) och snart är det dags för semester. Mina planer är hittills ganska luftiga med undantag för tre B:n. Bröllop, Beyoncé och Bröllop. Jag kan tänka mig att hänga en del i Sverige men något nytt är ju också kul att se och det skadar inte om det är relativt solsäkert med tanke på föregående somrar. Så vart ska man åka, när ska man åka och med vem ska man åka?

↑ Mat. En stor del av mina dagar går ut på att jag funderar på mat, på ett positivt sätt. Vad ska jag äta härnäst? Kan jag göra något av den halva zucchinin som ligger i min grönsakslåda i kylen? Ska man svänga ihop något extra gott i helgen? Mat är kul att äta och roligt att prata om. Särskilt om man håller det på en inspirerande och hyfsat okomplicerad nivå. Matsnobberi med krångliga recept och restauranger som ska bokas ett halvår i förväg är inte riktigt min grej. Några som gör det roligt och snyggt är killmaterskan och olivehummer på Instagram, två favoritmatkonton (tips!). De skulle jag gärna träffa IRL och prata mat med.

↑ Musik. Älskar typ jämt att prata om musik, men denna vecka har jag visst vevat igång lite extra på ämnet. Dels har vi ju Beyoncés Lemonade som jag gärna analyserar och pratar om. Sedan kan jag också tipsa om denna intressanta artikel i DN som handlar om att musik mer och mer bara blir PR och mindre… musik. Så sjukt spännande område, särskilt om man som jag jobbar i reklambranschen och en del musikrelaterade kunder. Bara det faktum att artister idag i princip inte släpper album längre utan snarare ”projekt” där en skiva med 12-13 låtar är en del, men en ny look, videolanseringar, hemliga spelningar, pressintervjuer, Instagramkampanjer och annat helt plötsligt blivit en lika stor grej… Sånt kan jag gå igång på länge!

Så nu vet ni vad ni ska prata med mig om, dels om ni springer på mig men också här i kommentarsfältet om ni så önskar! Hej!

Det måste hända något

Jag kommer på mig själv med att stirra tomt ut, rakt fram. Trots att kalendern är fullbokad med saker så kvarstår känslan. Det måste hända något. Något annat. Något stort. Nu snart.

För jag menar, allting är bra. Jobbet går toppen, lägenheten börjar snart komma i ordning. Jag mår prima, kroppen är pigg, hjärnan levererar skämt. Mina vänner är omkring mig, min familj ett samtal bort. Allting är bra. Men. Det. Händer. Ju. Inget.

Och jag dras automatiskt till allt som är nytt, spännande, annorlunda. Nya restauranger, nya fester, nya sneakers, nya möbler, nya läppar, nya möten, nya jobbuppdrag, nya låtar. Vissa saker stannar längre än andra, ger större avtryck. Andra glöms bort några minuter senare.

Kvar är ändå alltid känslan av att detta är allt. Nu är det såhär. Och jag vet att min trygghet och mitt liv är värt så mycket för så många. Att klaga på allt detta är så privilegierat. Men vad ska jag göra när det enda jag känner när jag klämmer in mig i den överfulla tunnelbanevagnen vid Östermalmstorg är: Jag står inte ut. Det måste hända något. Nu.

Hur gör man när det känns som allting flyter på men man samtidigt letar efter så mycket mer? Var börjar man? Var landar man? Jag vet inte, men jag tror jag måste ta reda på det.

Konsten att återvända

I helgen ska jag åka på en liten universitets-reunion-fest i Norrköping. Äta middag och träffa ett gäng vänner, kanske en utgång på det – bara ett dygn av roligheter liksom. Men ändå har det varit något som skavt när jag tänkt på den här helgen. Jag har inte kunnat sätta fingret på vad, inte förrän igår kväll förstod jag varför.

Den senaste gången jag var i Norrköping hade sommaren precis börjat. Men det var den där sommaren som liksom aldrig blev, den som bara regnade bort till en början. Och den sommaren då jag kände mig så olycklig. Det var som att någonting låg i luften och stod ristat i gatornas kullerstenar. Insikten om att allt var annorlunda.

Och sen gjorde vi slut en natt och dagen därpå satt jag och grät i en park över en bägare med polkagris- och lakritsglass. Sedan packade jag ihop min rullväska och drog den till stationen. Hoppade på ett tåg mot Stockholm och flydde ett par dagar senare tvärs över jordklotet till Tokyo. Och sedan dess har jag inte återvänt till Norrköping.

Mina föräldrar bor en bit utanför stan så när jag var där i julas höll jag mig på landet. Lade pussel och åt julmat och träffade bara släkten. Jag gick inte på de där eländiga kullerstensgatorna, trängdes inte i galleriornas vimmel eller satte ens foten på något av de ställen vi delat tillsammans. Det gick inte, jag ville inte, jag behövde inte. Så jag lät bli.

Men nu ska jag alltså återvända. Och den här gången kan jag inte riktigt välja. Jag måste besöka några av våra gamla platser, men jag måste faktiskt inte bli den personen jag var då. För någonting är annorlunda nu. Jag är inte olycklig längre. Det är en ny Julia som kliver av tåget idag. Och jag hoppas att allt går bra. Ni kan väl hoppas det också? Bra, då tar vi oss an den här helgen. Puss.

Ett känslourval från februari

Februari. För att vara den kortaste månaden har du känts som den längsta. Du har varit en process. Ett långt och komplicerat test där det gäller att avverka alla känslor, samtidigt som tiden långsamt slingrar sig fram. Så mycket som har rymts inom mig, både bra och dåliga saker. Här är några av känslorna:

Tristess

Den kliande känslan i kroppen. Paniken över att ingenting nytt händer. Det är bara samma gator, samma stad. Som en skiva som snurrar på repeat. Jag ligger i min säng och har bara en tanke ”det måste hända något, nu”.

Harmoni

Jag kommer hem från träningen och lagar middagen jag planerat sedan tidigare. Knapprar lugnt på datorn under tiden jag äter. Strax efter tio har jag redan hunnit diska, packa väskan, borstat tänderna och gjort mig redo att sova. ”Är det såhär det känns att ha ordning på allt?” tänker jag. Nästa dag är allt kaos igen.

Vårpirr

Det är lördag och solen strålar från en klarblå himmel. Jag öppnar balkongdörren, andas in den klara friska luften. Skjuter fram en stol precis till dörröppningen, hämtar en filt och slår mig ned. Ansiktet vänt mot solen, slutna ögon. En första aning av vår. En känsla jag väntat på sedan oktober.

Rädsla

Det är kväll, eller ja, det är nog natt. Jag går hem från tunnelbanan. Tittar snabbt omkring mig – identifierar faror, identifierar trygghet. Människor med hund är alltid bra. Par också, särskilt om det är en tjej och en kille eller två tjejer. Kanske ska tjejen som går själv också åt mitt håll? Jag tänker att vi har en tyst överenskommelse, hon och jag. Vi hjälper varandra. Sedan går jag mitt allra snabbaste med kroppen på helspänn. Vägen längs den halvupplysta gatan, nedför trappan, igenom den lilla parken, korsa vägen, fram med nyckeln och in i porten. Allt är lugnt för den här gången.

Eufori

Klockan är halv åtta men vi har redan stått på stolarna och dansat. Bubblet flyter i ådrorna och cigarröken bolmar ut genom kontorets fönster. Jag är omgiven av människor jag älskar och smsen 00:21 betyder ingenting.

Besvikelse

Det är inte det faktum att du inte svarat på det långa meddelande jag tog mig tiden att skriva till dig. Det är vetskapen om att du inte ens läst det. Jag vet att det kommit fram, jag vet att du aktivt valt att klicka bort det. Den lilla blå bocken bredvid skvallrar om det. Och det faktum att du inte ens läser, det gör mig bara besviken.

Odödlighet

Jag har precis haft mitt första möte med min mentor. Solen skiner på gatan framför mig, Beyoncé spelas i hörlurarna. Inuti mig finns känslan av att kunna ta över världen. Jag är bäst! Jag kan allt! Se upp för här kommer jag!

Glädje

Att vakna upp med ett nytt meddelande i inkorgen. Någon har gjort en spellista till mig. 8 spår och 30 minuter, anpassade bara efter mig. Jag ler hela morgonen sen.

Att våga säga ifrån

Bildkälla

Det är fredagkväll, klockan är strax före sex och jag kliver på tunnelbanan vid Östermalmstorg. Trött efter en slitig arbetsdag. Runt omkring mig ser jag lätt stressade människor, redo att ta helg. På väg hem till en myskväll i hämtpizzans lovsjungna land.

I mina öron spelas Amanda Bergman men snart överröstas hennes vemodiga stämma av en mansröst. ”Är det rätt att de kommer hit och lever på våra pengar?”, ”Utländska pojkar som raggar på våra svenska flickor, usch.”, ”Hur skulle det se ut om vi åkte till deras land och gjorde samma sak?”. Rasistiska kommentarer flödar ur hans mun på löpande band. Vidriga åsikter serverade på väg hem till semifinalen i På spåret. Hela vagnen biter ihop. Ingen säger något.

I bröstkorgen bultar mitt hjärta hårt. ”Du har fel!” tänker jag. Vill så gärna öppna munnen, säga ifrån, få honom att tystna. Men jag gör det inte. Jag vågar inte, orkar inte, kan inte. Känner mig så liten i min position som ung, svag tjej. Som en dålig debattör, enbart van att diskutera med sådana som tycker ungefär som jag. Jag förblir tyst och vid nästa hållplats kliver han av. Men orden ekar i mitt huvud länge. Skapar en klump i halsen som är svår att svälja bort.

Jag skakar av mig känslan. Samlar vänner i mitt vardagsrum, äter ost och kex, går ut på en bar. Men när jag vaknar morgonen därpå ångrar jag varken den dyra taxiresan hem, meddelandet jag kanske borde svarat annorlunda på eller kvittot på drinkarna. Jag läser om de rasistiska överfall som skett i Stockholmsnatten och hatar mig själv för att jag satt tyst på tunnelbanan.

Jag har kanske inte de bästa argumenten, de starkaste nävarna eller den högsta rösten. Men nästa gång jag hör någon prata så som han gjorde, då måste jag våga. Säga ”nej, du har fel!”. Det räcker nu. Jag måste säga ifrån.