Jag läste en distanskurs under höstterminen som heter Att skriva om samtida konst och nu har jag precis avslutat den. Den sista uppgiften var att skriva en längre, resonerande text på ett eget tema och där valde jag att titta på dagens museum och hur vi använder dem för att bygga våra varumärken i sociala medier. Jag la upp en tidigare version av denna text på min Instagram story för några veckor sedan och då var det flera som sa att de ville läsa den i sin helhet sedan, så här kommer den för er. Har ni tankar kring ämnet får ni jättegärna lämna en kommentar, det finns ju massor att säga om detta och mina tecken var begränsade, men jag diskuterar gärna vidare!
Kommer instagrammande och identitetsskapande vara i fokus på framtidens museum?
Det är sommar, året är 2016 och på Moderna Museet i Stockholm visas Yayoi Kusamas utställning I oändligheten. Jag vet det för att jag sett affischerna på stan och läst recensionerna i dagstidningarna, men kanske främst för att i princip alla jag följer på Instagram har lagt upp bilder från utställningen. Mitt flöde har fullkomligen exploderat av selfies tagna i Kusamas Infinity Room som är fyllt av vitröda fallossymboler, de färgsprakande och prickiga pumporna har kapslats in och visats upp i digitala fyrkanter och smått ironiskt har bilderna av spegelbollarna i verket Narkissos trädgård spridits som en löpeld. Egentligen gör det mig inget. Jag brukar uppskatta att ta del av andras kulturupplevelser och dessutom är bilderna fina, de tilltalar ögat och utställningen ser onekligen lockande ut, så jag går dit och gör samma sak.
Yayoi Kusama, Infnity Room.
Jag minns att ungefär ett år tidigare hände samma sak under Olafur Eliassons utställning Verklighetsmaskiner. Konsten tog över de sociala kanalerna och även här var det lätt att förstå varför. De stora färgspektrumen i verket Seu corpo da obra (Your body of work) gör sig bra på bild. Eliassons vatten- och ljusinstallationer blir magiska små nedslag bland frukostbilder, söta husdjur och inredningsstilleben. När jag själv vandrar genom utställningslokalerna inser jag varför jag sett så många bilder av verken. Det blir en naturlig reaktion, näst intill en reflex, att vilja ta upp kameran i telefonen och försöka fånga det jag upplever. Inte bara för eget bruk utan också för att dela det med omvärlden. Men samtidigt som jag gör det kan jag inte låta bli att fundera på om det är för att andra också ska känna att det är fint att få uppleva eller om det främst är för att de ska förstå att jag är en sådan person som är där.
För även om det inte är det främsta syftet med min upplevelse av konsten så kan jag inte förneka att jag använder den som identitetsskapare. Som en del av det samhälle vi lever i idag, när vi ständigt bygger bilden av oss själva genom sociala medier, så är självklart den kultur vi konsumerar en bit av det hela. Vad jag visar upp för mina följare och hur jag gör det säger något om mig och min personlighet och blir i sin tur även en förlängning av konstupplevelsen och verket i sig.
Konceptmuseum som gör succé
I samma tidsperiod som Kusama ställs ut i Stockholm så slår Museum of Ice Cream upp sina dörrar på Manhattan i New York. De beskriver sig själva som ett museum inspirerat av lekfullhet, fantasi och glass med avstamp i grundaren Maryellis Bunns barndomsdröm om att få dyka ned i en pool full av strössel. På kort tid ringlar köerna långa till museet och människor i alla åldrar interagerar och dokumenterar de olika miljöerna som får stor spridning i sociala medier. Att Museum of Ice Cream är en kommersiell succé med sitt biljettpris på 38 dollar råder det ingen tvekan om, den stora frågan är kanske om det ens är ett museum? För tittar man närmare på deras beskrivning av sig själva hittar man inga verkbeteckningar eller konstnärer, däremot ett antal designers och ”experiental producers”.
Museum of Ice Cream, San Francisco. Foto: Katie Gibbs, 2017.
I artikeln
The Millennial Walt Disney beskriver tidningen New York Magazine företeelsen så här: ”Museum of Ice Cream är inte ett museum. Det är snarare en labyrint av interaktiva, nästintill hallucinerande, utställningar med godis som tema: färgglada rum med smickrande belysning som bland annat inkluderar en grotta av kandisocker, en enhörning och en pool fylld av regnbågsfärgat strössel, alla numera kända från Instagram. Det finns oändliga bakgrunder för att ta fina selfies. Det är som ett spökhus för digitala nomader, en feberdröm orsakad av Willy Wonka.”
Året därpå öppnar ytterligare ett konceptmuseum som kommer att göra succé. Color Factory var tänkt som en månadslång interaktiv utställning för att hylla färg och kreativitet men finns nu permanent på flera platser i USA. Även här är det fotogeniska, färgstarka miljöer som visas upp för de köande besökarna som slussas runt metodiskt. Må hända att man presenterar både verk, konstnärer och kreatörer till skillnad från Museum of Ice Cream, men frågan är om besökarna på plats ens hinner uppfatta detta när de är upptagna med att fotografera sig själva och varandra i de lekfulla miljöerna?
Interaktivt och visuellt – men till vilket pris?
Att det kommit att bli en trend med interaktiva, visuellt tilltalande utställningar och museum går tydligt att fastslå, men frågan är vad de gör med oss som besökare och konstkonsumenter? För när gränserna suddas ut mellan vad som är konstverk och bara härliga fotomiljöer, förloras också en del av konstens värde och integritet. Till skillnad från Museum of Ice Cream och Color Factory så har de flesta av verken i Yayoi Kusamas och Olafur Eliassons utställningar skapats innan förekomsten av Instagram och sociala medier och även om de kan rymma en uppmuntran till interaktion och dokumentation så sker det på en nivå som är långt ifrån lika basal som den i Color Factorys ljusblå bollhav eller Museum of Ice Creams bubbelgumsrosa fotoväggar. Samtidigt kan också den här typen av starkt visuella och interaktiva utställningar öka lusten för mer ovana konstkonsumenter att ta sig till museum och därmed fungera som en inkörsport till ett växande konstintresse, vilket i sig självklart är en vinst för kulturen.
Förmodligen är det bara en tidsfråga innan vi får se det första konceptmuseet i Sverige, även om jag personligen är långt ifrån övertygad att jag vill ha det här. I alla fall inte som konkurrent till de mer traditionella museerna. För om det ska sätta standard för hur vi konsumerar konst i framtiden, så tror jag att vi är ute på djupt vatten. Konsten kan nämligen inte ha som uppgift att bara vara färgsprakande, inbjudande och fotovänlig. Den måste få vara ful, provocerande, svårdokumenterad och allt däremellan. Annars blir det både hämmande och farligt för kulturlivet och vi riskerar att urvattna våra framtida konstupplevelser totalt.
Samtidigt måste jag acceptera att den instagrammade, identitetsbyggande konsten trots allt är en tydlig symbol för den tid vi lever i och förmodligen är här för att stanna under ett antal år. Att konsten skulle exkluderas helt från vårt mediala och sociala samhälle som ständigt byggs av våra digitala personor är en omöjlig tanke och så länge det är vi som anpassar oss efter konsten och den inte efter oss och vår selfiekultur så tänker jag vi befinner oss på en rimlig nivå. Trots det kan jag inte låta bli att dra en lättnadens suck när jag ser mängder av folk vallfärda till nyöppnade Nationalmuseum för att konsumera 1700-talskonst, marmorskulpturer och antika vaser och stoltsera med det i sociala medier. Må det kommande årets museibesök bestå av mer svåranalyserade saker än strösselhav och färgpaletter, det mår vi nog alla gott av.
