Kategoriarkiv: Skrivet

Att plötsligt elda upp sig över en skylt där det står ”Keramik”

fynd
 
Det börjar lite smygande. Man köper en korsordstidning att ha med på semestern. På omslaget finns en leende Sanna Nielsen och slagkraftiga rubriker om storvinster i form av trisslotter och presentkort på Cervera. Har ni tänkt på att majoriteten av alla korsordstidningar har Sanna Nielsen på omslaget. Inte? Det har jag. Kanske för att jag köpt flera stycken bara den senaste månaden. Nåväl, sedan sitter man där på en solig strand och klurar på vad Hundras på nio bokstäver kan vara (rätt svar i detta fall var retriever) och man njuter. Man har det så trevligt med sin tidning, ja man använder ordet ”trevligt” på ett helt oironiskt sätt för det är så det känns. Trevligt.
 
Sedan är man på roadtrip längs västkusten och förflyttar sig mellan olika små pärlor. Glöm partyresor och pulserande storstäder, det här är en annan typ av resa. Man upptäcker skärgårdsöar med handelsträdgårdar och skulpturparker med diffusa konstverk och rätt vad det är får man syn på en skylt längs landsvägen. ”Keramik” står det och man ropar till ivrigt. ”Sakta ner bilen, sväng in! Det ligger en ateljé här borta!” På den korta lilla avtagsvägen hinder det bildas en nästan euforisk stämning i bilen. ”Åh… keramik. Lergods och drejeri. Är det inte härligt?! Jag tror jag ska köpa mig ett fat.” Vi sitter i bilen, tre tjejer med ett par år kvar till trettio och vi eldar upp oss över keramik. Jag vet inte exakt när det hände, det har nog legat lite latent hos mig under ett par år, men nu har det blommat ut totalt. Jag har blivit en kulturtant och jag älskar det.
 
Jag kommer på mig själv med att gå ensam på museum och njuta av konstnärlig stimulans och tillfredsställelse. I en klädbutik nyper jag försiktigt i en kaftan av linne som jag känner en oväntad dragning till. Jag drömmer om vinresor till Provence med väninnorna och googlar keramikkurser på Medborgarskolan. Svepande tyger, färgglada stenar, antika möbler – allt får mitt hjärta att banka lite hårdare. Och jag tänker, kanske är det så att jag hoppat över de gyllene åren mellan 30 och 60 för att segla rakt in på livets efterrättsbuffé. Eller så är det här bara en brinnande del av min personlighet som nu äntligen fått ta plats. En sak är i alla fall säker. Min kulturtant har anlänt och hon är här för att stanna. Frågan är hur mycket keramik jag kommer ha hunnit samla på mig när jag är 70?

Ett ord. Hopp.

roses
 
Jag tänker att det är en förbannad yrkesskada att vilja sätta ord på saker och ting. Att ständigt famla efter rätt bokstäver och uttryck för att summera sådant som känns. Så kort efter att jag stigit ut ur mötesrummet, plockat upp min telefon, stängt av ”stör ej”-funktionen och sett skärmen fyllas av meddelanden, ja innan jag knappt förstått vad som hänt, börjar jag leta efter orden. Jag ringer en vän och slänger ur mig lösryckta meningar, dåliga ordföljder staplade på varandra. Är det sant? Jag kan inte, jag fattar inte. Den här dagen, jag trodde aldrig den skulle komma. Vänta, nu gråter jag. Är du okej?
 
Man kan tycka att jag borde vara förberedd. Att formuleringarna skulle finnas hos mig, nu när jag har haft över fem år på mig att fundera. För ja, i mer än fem år har de levt i ovisshet, har en familjemedlem varit saknad, har min väns älskade bror varit kidnappad. Och nu är han frisläppt och på väg hem och här står jag på Mäster Samuelsgatan med lyckotårar och saknar ord.
 
Men senare på kvällen så inser jag det. När vi samlas några vänner för att krama om varandra och följa presskonferensen på tv. När vi ser bilden på hela familjen som återförenats och brister ut i gemensam gråt. När jag blickar tillbaka på alla gånger jag frågat ”något nytt om Johan?” och fått svaret ”nej, inget nytt”. När jag tänker på ljuset som brunnit hemma i deras trädgård år ut och år in, ända sedan dagen då han försvann. Då förstår jag att det bara finns ett ord som kan beskriva den tid som varit och den tid som väntar nu. Ett ord. Hopp. ♥
 

Min helg från A till Ö

balkong
 
Avsägandet av allt ansvar när jag struntar i vad klockan egentligen är. Balkongdörren på vid gavel från morgon till kväll. Creature comfort, make it painless. Dansgolvet av jord och barr i stora skuggan. Evighetslånga lördagsnätter som sömlöst och sömnlöst övergår i dag. Fidget spinnern som snurrar på flaskan i ishinken. Gråskiftande ögon att stirra in i. Hamburgare nollfyra trettio. Idioter på stan. Jag vet inte vad det här betyder men jag tror att vi ska ses. Klänningen med mönster av sommarblommor och ölspill. Ljudet av tramptag när jag cyklar längs gatorna mot sjön. Midnattsmöten på vampyrbarer. Näckrostrassel som slingrar sig längs mina ben. Ost och korv. Pälstofflorna som smattrar mot asfalten, sjunker ned i mossan. Question: how can we hang when you’re cooler than me? Roterandet för att alltid ha en plats i solen. Schnip schnip. Ta mig hem, gå och lägg mig. Utsträckta ben i taxibilar. Vakna tidigt och strunta i att gå upp. Whisky med två isbitar. Xylofonen du spelade på i fredags natt. Ytspänning på glasen. Zzz-emojin som beskriver mitt mående. Årets första dopp i ljummet insjövatten. Äggen jag pocherade till frukost och serverade med rostat bröd. Önskan om att tiden kunde stå still.

Det är något med juni som skaver

skymning
 
”Det är något med juni som alltid alltid skaver”, skriver jag rakt ut i tomma intet. För det är så det känns. Jag har konstaterat det tidigare och jag konstaterar det igen, år efter år. Juni är självaste definitionen av bitterljuvt.
 
I samma stund som syrenerna slår ut i blom så brister något inom mig. Ett halvår av samlat hopp börjar plötsligt sippra ut och det är som att innan sommarens eufori kan ta vid så måste en gnutta svärta in. Likt en droppe bläck i ett vattenglas som virvlar omkring en kort stund innan den löses upp och försvinner.
 
När Stockholm är vackrare än någonsin utanför mitt fönster, när det doftar himmelskt från träden på vägen hem, när koltrastarna sjunger för mig om kvällen – då är det lilla skavet alltid där. Som en markering på att tiden är här nu. Som om sommaren måste gråtas in.
 
Och jag tänker att kanske är den där melankolin inom mig bara en tacksam påminnelse. Om att stanna upp en kort sekund och känna efter. Om att inte ta allt för givet. Om att det blev juni i år igen och att sommaren snart tar vid. En bitterljuv tradition att klamra sig fast vid, så även i år. Det skaver men det blir bra.

En hommage till Trädgården

trädgården
 
trädgården
 
photomachine
 
Det fanns en svensk kvinna som gifte sig med Berlinmuren och höll fast vid äktenskapet i 30 år. Vid en första åtanke var det bland det konstigaste jag hört, numera förstår jag henne. Jag är också kär i ett objekt. I Trädgården.
 
Kanske handlar det inte så mycket om platsen i sig. Kanske är det mer tidpunkten, sammanhanget, omgivningen. Framför allt är det nog känslan av sommar. Det är som att hjärtat pustar ut för i samma stund som grindarna slås upp blir det klart för mig: vi har överlevt ännu ett halvår av vinter. Välkommen ljusa nätter, tygskor mot asfalt, konfettiregn, cavabubblor och solnedgångar.
 
Det är juli och alla är där och jag har skrubbsår på knäna som är svåra att förklara och vi styr mot det stora dansgolvet. I Jonathan Johanssons låt Sent för oss finns textraden ”och under discokulan orkar vi att skratta igen” och den har bosatt sig inom mig. Jag tror egentligen inte den syftar på Trädgården men varje gång jag blickar upp mot det gigantiska klotet som kastar reflektioner omkring sig så kommer jag att tänka på den.
 
Alldeles intill dansgolvet finns en stor träpyramid och jag slungas iväg till förförra sommaren. Vi hade klättrat högst upp på toppen, återförenade efter några semesterveckor på olika håll, satt tätt intill med varsin öl i handen. Du såg på mig och frågade hur sommaren varit. ”Jag har gjort slut”, sa jag. ”Jag ska bli pappa”, sa du. Sedan kramades vi länge. Där och då var det den perfekta platsen för livets stora händelser.
 
Och runt pingisbordet springer folk som om det gällde livet och i fotoautomaten klämmer vi in oss kanske lite för många och fyller remsa efter remsa med ihopträngda kroppar. Bilder som sedan får pryda mitt kylskåp, som jag tittat på hela året med saknad, längtan och förväntan och nu plötsligt är vi där igen. Tillbaka på platsen för hemligheter, dans och glitter. Och rätt vad det är så är klockan tre och vi vandrar därifrån med sommarlätta fötter i gryningen, tar kanske vägen mot kolonilotterna vid Årstaviken för ett nattdopp och jag har blivit som Berlinmurs-kvinnan: kär i ett objekt och kanske lite lite galen.

Tjugofjärde april

middag
 
Det kanske är en jättevanlig måndag i april fast inte en sån där vårvädershärlig utan en sån där det öser ner iskallt regn i sidled och är två plusgrader. Och sen plötsligt börjar det snöa också och du orkar inte, du blir sur, du känner dig rent utav kränkt av vädret och dessutom luktar det nu blöt hund, blöt ryggsäck och blöt människa överallt runt omkring dig på tunnelbanan. Självklart har du inget paraply, för det är ju måndag.
 
Men så möter du upp dina vänner på Hemköp i Skanstull och först är ni kanske lite oense om vad ni ska äta. En tänkte libanesiskt och själv kunde du bara komma på att du ville ha ost men så bestämmer ni er för att köpa ”allt som är gott” för att ”allt som är gott” är bland det bästa man kan äta. Och i takt med att ni strosar fram i affärens gångar så fylls matkorgen och bara en gång råkar nån köra på en främlings hälsena fast det verkligen inte var meningen, vilket nån också understryker.
 
Sedan tar du tunnelbanan hem och inklämd mellan passagerare bryter du ihop av något kul din kompis sagt och du skrattar inte ens, nej du gråter och flämtar och det går inte hålla tillbaka det komiska längre. Till slut är ni framme och du kliver ut får luft och får också käftsmällen av det genomvidriga aprilvädret igen, du som nästan hade glömt det.
 
Väl hemma är lägenheten snart tjugoåtta grader varm för ugnen går på högvarv och i den bakar ni en gyllene pumpa och färgglada tomater varvade med vitlök och basilika. Du arrangerar ett fat med tre sorters korv, oliver, tryffelbrie och prosciutto, får lite beröm för ditt upplägg och säger med nöjd röst att ”just såna här små uppläggningar är något av en specialitet”. Sedan skrattar du åt din egen fånighet och de andra stämmer in.
 
Din kompis steker pimientos de padróns med en kökshandduk på sig som skydd mot den heta oljan, för ett förkläde är tydligen inget du äger men det är okej ändå. I takt med att mat dukas fram på bordet avhandlar ni ämnen som egentligen är allvarliga men ni gör det på ert egna vis. Blandar skämt med djup och humor med frågor och du inser att vid det här laget finns inga filter längre. Tolv års vänskap har rivit ned allt sånt och visst är det förbannat fint att det är så.
 
Till sist är pumpan färdigbakad och kvällens distansmöte med tyska konsulter avklarat så ni slår er ned vid bordet och det ena hörnet gnisslar som alltid när man hänger lite på det men du har vant dig vid det här laget. Ni skickar runt pumpan med smör, pimientos de padróns, rostade tomater med stora klickar krämig burrata, späda sparrisstjälkar, frasig baguette och fatet med charkuterier. Snart är tallrikarna fulla och ni säger ”låt oss fokusera på att äta och återta konversationen om tio minuter igen”, halvt på skämt, halvt på allvar. Och utanför fönstret äcklar sig aprilvädret men inomhus sitter ni med tända ljus och ett dignande bord och du konstaterar att den jättevanliga måndagen faktiskt blev riktigt bra. Så det så.

Att byta jobb

Macbook
 
För en och en halv månad sedan bytte jag jobb. Det var ganska odramatiskt egentligen men jag har fått lite frågor om det, så jag tänkte att jag skulle berätta mer. Själva anledningen till varför jag inte pratat så mycket om det innan beror mest på att jag ville landa i det ordentligt själv. Jag är ju ofta ganska personlig här i bloggen och har inga problem med det, men just sådana här stora saker känns skönt att hinna bearbeta lite innan man delar dem med alla andra.
 
Min tidigare arbetstitel var ju copywriter och den behåller jag även nu. Faktum är att jag gör ungefär samma saker som innan, det vill säga: hittar på och skriver reklam. Den stora skillnaden är att jag gör det på en ny byrå med nya kollegor och nya kunder. Som alltid i reklambranschen så finns det mycket hemligheter och exakt vilka kunder och projekt jag jobbar med nu får jag inte säga. Men min byrå heter Kärnhuset och här kan ni se lite mer vad de har gjort.
 
Den främsta anledningen till att jag bytte jobb är variation. Jag var på min förra byrå (Animal) i drygt fyra år och det är ganska länge med tanke på att det var mitt första jobb inom reklambranschen. Jag kände att jag ville utvecklas mera på ett nytt håll med nya kunder och uppdrag och jag tror det var en nyttig utmaning för mig att göra en flytt. Dessutom hade en CD (Creative Director) och en AD (Art Director) som jag jobbat väldigt nära och bra med, slutat strax innan, vilket ökade mitt incitament för att byta jobb. Jag har dock fortfarande bra kontakt med många av de jag arbetade med innan och det var verkligen inga hard feelings när jag lämnade.
 
Och ja, nu sitter jag alltså på Kärnhuset med kontor i Brunogallerian, mitt på Götgatspuckeln. Jag har lärt känna alla mina kollegor, fått hyfsad koll på mina nya kunder och lärt mig hur kaffebryggaren fungerar. Att byta jobb är ju en ganska stor omställning, särskilt när man varit länge på samma ställe innan. Det är mycket som är nytt och många småsaker man behöver tänka på. Alltifrån hur man larmar dörrar till hur arbetsprocesser ser ut eller vilken tid alla går på lunch. Men nu efter en och en halv månad känner jag att jag har landat tryggt och bra. Så nu återstår bara det roligaste; skapa massor smart och bra kommunikation!
 
Har ni några fler frågor om mitt jobb så kan ni ställa dem nedan. Jag ska försöka svara så gott jag kan och i den mån jag får!

Ja må jag leva

balloons
 
Jag kollar på klockan när jag går upp från tunnelbanestationen. 23.59. En minut kvar i åldern tjugosex. En minut kvar på detta år. Ett år av gränslöshet och mognad. Ett år som fått huden att förändras. Inte så att den direkt har åldrats, mer att den blivit ett lager tjockare. Lite tåligare, lite hårdare.
 
Det har varit ett år av sena nätter. Både i jobb och i neonljus. Ett år av förändring och farväl. Ett år av vänskapsrelationer som rotat sig djupare, tagit nya uttryck, vuxit sig än starkare. Så många saker jag gjort för första gången någonsin och antagligen så mycket jag gjort den sista gången för alltid. (Var vi ett sista gången för alltid?)
 
Vad är väl ett år? Är det alla ord jag skrivit, alla klunkar jag druckit, alla blickar jag mött, alla mil jag rest, alla sånger jag sjungit, alla idéer jag skapat, alla skratt som bubblat inom mig? Allt detta? Ja. Allt.
 
Det har varit ett år av liv. För tänk vad jag har levt. Och tänk vad jag ska leva, nu när ett år till väntar mig. Ja må jag leva. Idag och imorgon och igen igen igen. Ha den äran!