Skrivet – Sida 18 – Julia Eriksson

Hur jag lyckades tacka ja till Tough Viking

På lördag ska jag springa Tough Viking i Hagaparken. Det är en åtta kilometer lång hinderbana. Med isvak, gyttja, höga ramper och ett elhinder på 10 000 volt. För att bara nämna några saker… En del av mig är livrädd. En annan undrar hur sjutton jag lyckades tacka ja till detta. En tredje är lite, lite nyfiken på hur det ska bli.

Som tur är har jag tre kollegor med mig och ja, allting är ju egentligen deras förtjänst, eller fel, beroende på hur man ser det. En copywriter på byrån där jag jobbar slutade nämligen hos oss i mars vilket betydde att jag fick gå in och ta över ett par av hans kunder. En av dem var Reebok, som förutom att göra väldigt roliga kampanjer också är huvudsponsor till… just det. Tough Viking.

Så någon gång där i början av mars sitter vi i ett mötesrum. Jag träffar min nya kund för första gången och är självfallet mån om att göra ett gott intryck som efterträdare till min omtyckte kollega. Plötsligt hör jag hur diskussionen kring nästa kampanj avbryts med en fråga: ”Ni kommer väl ha med ett lag i Tough Viking i år?”.

”Ja!” jublar mina vältränade och vansinniga jobbarkompisar kring mötesbordet. Följt av en paus. Allas blickar på mig och så yttras kommentaren jag fasat inför: ”Julia, du ska väl vara med?”. Ett par sekunder av tystnad. I mitt huvud finns bara en tanke: Gör. Ett. Gott. Intryck. Så plötsligt hör jag mig själv säga ”ja”, eller inte bara ja, ett hurtigt ”självklart!” slinker till och med ut ur min mun.

Och nu sitter jag här. Fyra dagar kvar till loppet. De senaste veckorna har jag tränat mer än någonsin. Och ändå känner jag mig väldigt långt ifrån att vara någon viking. Jag fasar inför det kalla vattnet i isvaken och jag längtar redan nu till duschen efteråt. Ja, efteråt. För jag tänker klara det. Om jag så får släpa mig runt på knä. Med darrande armar. Och lera upp till hakan. Lova att ni hejar på mig så lovar jag att genast byta taktik för att göra goda intryck. Okej? Snart gäller det. Jag är redo. Så redo jag kan bli.

Vad jag tänker på när någon frågar om jag sett Boyhood

Någon frågar om jag sett Boyhood.
– Ja, svarar jag.
– Fin film.
– Ja, verkligen!
– Fast den är lång. Visst är den över tre timmar?
– Jo, precis. Jag nickar och håller med.

Den är lång. Så lång att när vi kliver ut ur biosalongen den där söndagen i oktober, då har förmiddagen övergått till eftermiddag. Och på min telefon finns tre missade samtal och två sms. Alla från mamma. ”Om du vill träffa morfar måste det nog ske snart”. Meningen etsar sig fast. Motvilligt förstår jag vad jag måste göra.

Utan att riktigt förklara vänder jag mig till Filip och gråter med ansiktet mot hans stickade tröja. Mina vänner frågar hur det är och jag säger att jag måste åka. Att jag måste hinna säga hejdå. Det är det enda som räknas. Och sen går allting snabbt.

Filip kör mig. Fastän det är 20 mil mellan Stockholm och Linköping och jag kollar efter tågbiljetter. Så vi åker längs E4:an med musiken på låg volym och mina snyftningar däremellan. Det är höst på riktigt nu. Solen kämpar sig genom det gråa molntäcket gång på gång och kastar långa glittrande strålar mot oss. Träden är gröna, gula, röda och det är inte bara jag som står i brand. Kanske är det ett tecken.

Det är svårt att hitta på universitetssjukhuset. Så många långa korridorer, avdelningar med namn jag inte förstår och varje hus har en egen bokstav. Men jag är glad att jag inte hittar här. Det ska inte bli en vana.

Vi samlas vid din säng. Du är där men ändå inte. För någonting i dig har redan bestämt sig och i mina tankar spelar du redan jazz i himlen. Jag stryker din hand. Den som brukade svepa så lätt över pianots tangenter, fastän du hävdade att du aldrig lärt dig på riktigt. Men du kunde, det har jag alltid hört.

Och sen viskar jag ett sista hejdå. Vi sätter oss i bilen igen, åker de 20 milen tillbaka till Stockholm. Mörkret har fallit, solen har bytts ut mot regn och tårarna är nästan slut. Nästa dag är du borta på riktigt. Tur att jag hann.

Det är vad jag tänker på när någon frågar om jag sett Boyhood. Jag tänker inte på filmen, jag tänker på dig. Alltid dig.

All I want for Christmas är ett boendekontrakt

Jag minns inte när jag slutade tro på tomten. Jag vet bara att det var länge sedan. Kanske var det när jag inte fick det stora blå Muminhuset som stod högst upp på önskelistan…

Att få sina julönskningar uppfyllda är långt i från en självklarhet. Men i år så finns det något på min lista som är viktigare än allt annat. En önskning som skulle betyda så mycket om den kunde slå in. All I want for Christmas är ett boendekontrakt.

Den sista februari måste jag flytta ut ur min nuvarande lägenhet. Mitt andrahandskontrakt har löpt ut och än en gång ger jag mig ut på den snåriga stig som kallas Stockholms bostadsmarknad. Jag är på jakt efter någonstans där jag och mina saker kan bo. En etta eller kanske en liten tvåa till och med. Centralt belägen eller längre ut på någon av tunnelbanans linjer, det spelar ingen större roll.

Som hyresgäst är jag en utmärkt person, rent av exemplarisk om jag får säga det själv. Jag har fast anställning som copywriter på en reklambyrå i centrala Stockholm och betalar min hyra på pricken den 25:e. Jag röker inte, har inga husdjur och min inredningsstil är modern, uttänkt, skandinavisk… ja, riktigt schysst faktiskt. Vill du ha intyg på allt detta ställer mina tidigare hyresvärdar gärna upp som referenser.

Lägenheten jag flyttar in i kan vara helt, delvis eller inte alls möblerad, på den punkten är jag rätt flexibel. Men jag bor gärna på samma ställe i minst 6 månader och jag delar helst inte lägenhet med någon jag inte känner. I övrigt finns varken krav på balkong i söderläge eller lyxiga bubbelbad.

Så… Ska du finna dig själv i Asien och behöver någon som kan hålla ditt kylskåp vid liv? Vill du testa att bo ihop med din käresta? Kan du uppfylla min önskning? Är du till och med tomten? Hör av dig till mig! Maila på prickbloggen[@]hotmail.com och gör min jul till den allra bästa. Tack!

Konsten att avskärma

Det finns en tragisk sanning och det är att jag tillbringar jättemycket av min vakna tid framför en skärm. Bland det första jag gör när jag vaknar är att kolla på min iPhone och så fortsätter det resten av dagen. Med ögonen på telefonen under tunnelbanefärden, med i princip hela jobbdagen framför datorn och med bloggar, sociala medier och Photoshop så fort jag kommer hem. Antalet timmar som rinner iväg framför skärmen är skrämmande och fascinerande på samma gång, men hur nyttigt kan det vara egentligen?

För min del är det väldigt svårt att ändra mitt beteende, för all tid framför skärmen är ofta kopplat till sådant jag måste eller vill göra. Som att arbeta som digital copywriter, det är ju väldigt svårt utan dator. Eller att skriva den här bloggen och läsa andra bloggar, det är ju ändå något jag gillar väldigt mycket. Men för att dra ner lite, lite på min dagliga skärmtid och bli bättre på att varva ned har jag infört en ny grej: en skärmfri timme innan sovdags.

Det betyder att vid klockan 23 (eftersom jag oftast lägger mig runt midnatt) så vänder jag mig bort från allt vad skärmar heter. Då slår jag igen laptopen, stänger av tv:n (som jag förvisso nästan aldrig tittar på) och lägger undan telefonen. Allt för att få 60 minuter innan jag somnar som är helt ouppkopplade och icke-digitala. När jag berättar för vänner om mitt nya lilla projekt är den första frågan jag får: ”men vad gör du istället?!”. Och visst, vid en första anblick var det tragiskt nog svårt att komma på saker att göra som inte innefattar en massa elektroniska prylar. Men ganska snart insåg jag att det finns en hel del att göra…

Oftast börjar jag min timme med att städa lite i min lägenhet, diska middagsdisken (jag avskyr att diska direkt efter middagen så den är alltid kvar, hehe) och plocka undan lite prylar. Sedan brukar jag lägga lite tid på att förbereda morgondagen, typ packa ner träningskläder, fixa matlåda och ibland välja outfit. Känner jag mig trött nu lägger jag mig och läser en stund innan jag släcker lampan. Annars brukar jag göra ett kort yogapass (här fuskar jag faktiskt och använder datorn och YouTube, men det räknas inte tycker jag), måla naglarna, lägga en ansiktsmask eller något helt annat…

Faktum är att den där timmen går väldigt snabbt och faktum är också att det är riktigt skönt att inte titta på en skärm det sista jag gör innan jag somnar. För vissa låter det här kanske som något helt naturligt att göra men för mig var det faktiskt något jag var tvungen att bestämma mig för. Och nu följer jag inte detta slaviskt varje dag i veckan, för så funkar jag tyvärr inte, men nästan varje vardagskväll försöker jag hitta min lugna timme. Sakta men säkert inser jag att det inte finns någon mening med att titta på Instagram under dygnets sista timme, det är rätt skönt att låta bli och de få bilderna jag missar kan jag ju se nästa morgon. Kanske sover jag lite, lite bättre och lugnare nu också, jag inbillar mig det i alla fall. Den skärmfria timmen är i alla fall här för att stanna ett tag till!

Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö

Ibland blir allting bara tyst. Verkligheten tar liksom över. Dina andetag har slutat och dina mentolcigaretter slocknat. De som du rökte i smyg för vår skull, fastän vi ändå visste.

Så vi åker fyrtio mil på en kväll. Fyrtio mil och tar farväl av någon vi älskat och alltid kommer älska.

Och jag kan knappt tro att det är du som ligger där i sängen. Du som alltid hade den största famnen och det största knät att sitta i. Nu är du så liten och tunn.

Dina stora händer som enkelt brukade stryka över pianots tangenter, fastän du aldrig lärt dig noter. Du hade musiken i dig. Du spelade bättre än många andra.

Nu ljuder jazzmusiken från pianot långt bort härifrån. Nu doftar det av trygghet och svag mentolrök någon annanstans. Nu är din stora famn inte längre här hos mig. Men i framtiden sitter jag där igen. Inte nu, men om ett tag.

Vi ses snart igen, morfar.

Grattis på födelsedagen pappa!

Älskade Pappa. Grattis på födelsedagen! Idag fyller du 60 år, men det kan man knappast tro. 24 av dessa år har jag nu fått dela med dig och det är jag väldigt glad för.

För det finns så många saker som jag inser att jag ärvt från dig. Kvällspiggheten som får oss att påbörja nya projekt strax före midnatt. Reslusten som får oss att sätta oss på nya plan mot nya mål. Vetgirigheten som får oss att undersöka saker. Som får oss att säga ”vänta nu” och beslutsamt fundera ut vilken väg som är den bästa för att komma fram. Som får oss att undersöka vilken app som ger de bästa kartorna eller vilken väderprognos som faktiskt är mest tillförlitlig.

Det finns så mycket som du vet och kan. Hur man bygger en bil, alla svåra ord i ett korsord, hur internet fungerar och minst fem olika språk mer (eller kanske) mindre flytande.

Du älskar kaffe, messmör och curry. Fast helst inte tillsammans. Du envisas med att ha dubbla mobilhållare fastsatta i skärpet. Bär sandaler med strumpor i, har alltid en penna i skjortans bröstficka och en liten kam i jeansens bakficka. Du kan äta en hel semletårta själv, om du nu råkat slå vad, och du tycker hemskt mycket om marsipan.

Du har vartenda verktyg man kan tänka sig. Ett garage som alltid tycks vara för litet och en verkstad med alla skruvmejslar, tänger och flaskor i hela Biltemas sortiment. Det är lätt att tro att du kan laga allting. Från trasiga plastleksaker till brustna hjärtan.

Och det kan du nästan. För du är en av de snällaste människorna jag vet. Mot alla, både kända och okända människor. Du har alltid en hand utsträckt mot de som behöver. Ett stort, stort hjärta och en generositet som få. Tack för att jag fått ta del av detta. Tack för att du är min pappa. Världens bästa pappa. Idag är det din dag. Grattis!

Fyra myter med hösten som jag inte går på

Obs! Varning för lite negativt inlägg. Jag är absolut inte så bitter som jag kan låta, men ibland har jag bara ett annat sätt att se på saker än gemene man. Ett extremt realistiskt sätt… Så ursäkta, nu fortsätter vi.

Augusti är här och folk romantiserar hösten mer än någonsin. Trots att man knappt kan kalla augusti eller ens september för höst i min värld, så är det exakt det ord som figurerar över allt just nu. Det skrivs projektlistor, läggs upp kollage med stickade halsdukar och vurmas över långkok.

Själv känner jag mest bara nej. Jag vill klamra mig fast i sommaren likt ett olyckligt barn som tappat bort sin mamma på Ica Maxi och äntligen hittat henne igen. Aldrig släppa taget. Och trots det så översköljs man hela tiden av detta höstromantiserande. Men vet ni vad. Jag går inte på det! Inte allt i alla fall. Här är fyra myter med hösten som jag bara skakar på huvudet åt…

”Det är så skönt med vardag och rutiner igen”
Detta sägs ofta av samma personer som bestämt hävdar att ”borta är bra men hemma är bäst”, personer som jag har väldigt svårt att hålla med i detta fall. Jag älskar semester, nya platser, spännande resemål, främmande kulturer, att färdas och att känna mig som någon helt annan ett tag. Vardag och rutiner har aldrig riktigt lockat mig och den enda fasta punkt jag har i mitt livsschema är att jag jobbar 9-18 varje vardag, hur kul är det liksom?

”Äntligen får man ta på sig sin höstkappa!”
Så fort temperaturen kryper under 20 grader så kommer halsdukar, kappor och kängor fram. Det är dags för strumpbyxor, lager på lager och stickade tröjor. Visst, det kan vara jättefint men vad är poängen med att börja redan i augusti? Vi ska ju bära samma kappa hela hösten igenom ändå. Det finns gott om tid att gå omkring påpälsade så jag förstår inte poängen med att börja med detta i förtid. Och mina ben som älskar att vara i det fria gör motstånd varje gång jag ens tänker på strumpbyxlådan… hu!

”Äntligen får man gräva ner sig i projekt och jobb”
Hösten är det rena rama nyåret om man tror alla bloggar. Det är dags för nya projekt och uppdrag och man kan äntligen gräva ner sig ordentligt i jobb igen. Härligt med nya planer så klart, men jag älskar ju sommaren för att man hittar på så mycket saker om kvällarna, även när man jobbar. På hösten känns det som att det bara blir jobb, jobb, jobb. Och för någon som har lite svårt att lämna kontorsstolen ibland är det inte jättebra. Då kan hösten innebära man sluta på en brits med elektroder fästa i kroppen och det gör jag helst inte om.

”Det är så mysigt att tända ljus”
Här tror jag ärligt talat att det bara är jag som har fått en knäpp men jag kan verkligen känna mig som en riktigt omysig person ibland. Jag klarar inte det där med att tända ljus och krypa upp i soffan med en kopp te. Te smakar blaskigt och det är något med levande ljus som gör att jag känner mig ensam. Jag menar, där tänder man lite ljus, försöker göra det mysigt. Sätter sig ner själv och tittar på ljusen och tänker ”jaha, nu då?”. Kanske kommer någon tanke om livet och döden krypande… Inte blir jag munter i alla fall! Kanske är det bättre om man är i sällskap, kanske är jag bara världens mest omysiga person?

Detta var alltså mina fyra höstmyter som jag definitivt inte går på. Det betyder dock inte att jag avskyr hösten, bara att jag gillar sommaren så mycket mer! Men för att väga upp lovar jag att göra en lista med mina bästa höstsaker sen. Den får dock vänta lite, för i min värld är det inte höst än. Nej, nu är det ju sensommar!

Saker som sprängs

De håller på och spränger i kvarteret där mitt kontor ligger. Det är visst något byggprojekt på gång. Flera gånger om dagen dundrar det till.

Men innan varje sprängning hörs korta, upprepande pip. Enträget och uppmärksamhetssökande. Så blir det tyst några sekunder. Och jag kan inte låta bli att stanna upp vid skrivbordet. Frysa arbetet för en liten stund.

Kort därefter sker en stor smäll. En smäll som får hela huset vi sitter i att skaka. En smäll som river ned något stor. Och sedan ljuder en lång signal. En signal som markerar att faran är över.

På något underligt vis gillar jag verkligen de där sprängningarna. Trots att de stör mitt arbete gång på gång på gång. Det finns något så kraftfullt i dem. Något som ger hopp om förändring.

Och jag drömmer om saker som kan sprängas bort. Ångestklumpar i bröstkorgar, fördomar i kalla ögon, elakartade sjukdomar i kroppar, oroligheter i världen.

Tänker att jag vill lägga allt i en stor hög. Låta signalen ljuda högt en stund. Njuta av den där avvaktande tystnaden. Och så. BOOM!

Faran över.

adidas Summer Tribe 10k

Jag och träning har alltid haft någon konstig relation. Det har liksom aldrig varit helt naturligt för mig att träna. Alltså, jag fattar ju varför man gör det, kroppen mår ju bra av det och det känns ju skönt efteråt, men det är så lätt att låta bli också. Att komma in i en dålig (normal?) period, bli lite förkyld, ha mycket på jobbet, hellre sitta ute i solen… ni fattar.

Men på senare tid har jag i alla fall försökt få igång det där springet. Ett pengatickande gymkort känns bara deppigt, men att knyta på sig löparskorna en sen kväll i juni finns det ändå något fint med. Kanske har jag blivit lurad och hjärntvättad av kampanjen jag jobbar med, eller så är faktiskt även min kropp ämnad för lite fysisk aktivitet åtminstone ett par gånger i veckan…

Just nu, eller faktisk under hela 2014, har nämligen adidas en springkampanj som heter adidas Tribes. Där kan man registrera sig i olika tribes utifrån när man vill springa samt hur lång sträcka man vill klara och sedan får man fina träningsscheman som talar om hur man ska göra. I detta nu pågår adidas Summer Tribe 10k där man lär sig springa en mil (eller förbättrar sin tid på den om man redan kan).

Än så länge har jag redan lyckats hamna efter i schemat (var ju faktiskt sjuk förra veckan) och missat ett och annat pass, men jag försöker så gott jag kan i alla fall. Och det är ju faktiskt bättre att springa en gång än ingen gång. Snart sprutar jag väl milen som jag aldrig gjort något annat! Om det inte råkar bli väldigt soligt och trevligt väder först. Då finns det kanske risk för att jag slutar igen…

En kärlekshistoria

Idag är det exakt fyra år sedan jag gick på promenad med en främling. Det är fyra år sedan någon klev in i mitt liv och i fyra år och för all framtid tänker jag inte låta honom gå ut igen. Det här är berättelsen om hur vi träffades, nedtecknad sommaren tjugohundratio. Ett guldkorn sparat i den här bloggen. Ett litet fragment av något mycket större. Detta är början av vår historia.