Det är något med juni som skaver

skymning
 
”Det är något med juni som alltid alltid skaver”, skriver jag rakt ut i tomma intet. För det är så det känns. Jag har konstaterat det tidigare och jag konstaterar det igen, år efter år. Juni är självaste definitionen av bitterljuvt.
 
I samma stund som syrenerna slår ut i blom så brister något inom mig. Ett halvår av samlat hopp börjar plötsligt sippra ut och det är som att innan sommarens eufori kan ta vid så måste en gnutta svärta in. Likt en droppe bläck i ett vattenglas som virvlar omkring en kort stund innan den löses upp och försvinner.
 
När Stockholm är vackrare än någonsin utanför mitt fönster, när det doftar himmelskt från träden på vägen hem, när koltrastarna sjunger för mig om kvällen – då är det lilla skavet alltid där. Som en markering på att tiden är här nu. Som om sommaren måste gråtas in.
 
Och jag tänker att kanske är den där melankolin inom mig bara en tacksam påminnelse. Om att stanna upp en kort sekund och känna efter. Om att inte ta allt för givet. Om att det blev juni i år igen och att sommaren snart tar vid. En bitterljuv tradition att klamra sig fast vid, så även i år. Det skaver men det blir bra.

Delta i diskussionen

10 kommentarer

  1. jag älskar ditt sätt att skriva på. jag tror så mycket på att det ändå handlar om att känna efter, att faktiskt tillåta sig att känna och njuta och kanske gråta om det behövs. för att kunna ta in sommaren fullt ut sen.

  2. fan vad fint & tack. haft ångest och gråtit senaste två dagarna och ej fattar varför, har ca aldrig oförklarlig ångest. men bytt till sommarstad och allt vad det innebär, nåt brister då.

  3. jag förstår precis vad du menar. så mycket hopp som bor i bröstet och så kan en äntligen, nästan, andas ut, för sommaren är här och vi klarade vintern. <3

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *