trädgården – Julia Eriksson

Tisdag på Trädgården

I min jackficka ligger ett hopknölat häfte med kuponger som ger mig gratis mat, gratis dryck och gratis verklighetsflykt. Jag tar emot det med tacksamhet, rättar till den rosa kepsen och letar upp mina vänner. Bartendern är på gott humör, han skapar ytspänning på glasen. Vi får bära dem med största försiktighet fram till konsertområdet där högtalarsystemet har för mycket dist och medhörningen är dålig men det är trevligt ändå.

Det känns nästan som sommar när vi trängs under discokulan med guldkonfetti under skorna. Vi skrattar hejdlöst åt något jag inte minns idag men det gör inget för det var där och då som räknades. Där och då och ihopträngda i den lilla spegeln utanför fotoautomaten fångar vi minnen på nytt. Shout Out Louds spelar och jag säger ”är det inte konstigt att inget hänt på tio år?”. Att vi fortfarande sjunger med till Tonight I Have To Leave It som vi gjorde på den tiden då dansgolven kändes nya, när vi var sjutton år, sjutton år i en stad där vi växte upp.

Och vi går längs Ringvägen en kvart före midnatt och jag stannar Anna och säger ”känner du häggen?”. Just precis så säger jag för doften är så stark och försommarnatten så ljuv att jag orkar inga försköningar, jag orkar inga välformulerade ord, jag säger bara ”känner du häggen?” Och vi stannar upp och drar in dess lukt och tittar på varann en stund innan vi fortsätter att gå.

En hommage till Trädgården

Det fanns en svensk kvinna som gifte sig med Berlinmuren och höll fast vid äktenskapet i 30 år. Vid en första åtanke var det bland det konstigaste jag hört, numera förstår jag henne. Jag är också kär i ett objekt. I Trädgården.

Kanske handlar det inte så mycket om platsen i sig. Kanske är det mer tidpunkten, sammanhanget, omgivningen. Framför allt är det nog känslan av sommar. Det är som att hjärtat pustar ut för i samma stund som grindarna slås upp blir det klart för mig: vi har överlevt ännu ett halvår av vinter. Välkommen ljusa nätter, tygskor mot asfalt, konfettiregn, cavabubblor och solnedgångar.

Det är juli och alla är där och jag har skrubbsår på knäna som är svåra att förklara och vi styr mot det stora dansgolvet. I Jonathan Johanssons låt Sent för oss finns textraden ”och under discokulan orkar vi att skratta igen” och den har bosatt sig inom mig. Jag tror egentligen inte den syftar på Trädgården men varje gång jag blickar upp mot det gigantiska klotet som kastar reflektioner omkring sig så kommer jag att tänka på den.

Alldeles intill dansgolvet finns en stor träpyramid och jag slungas iväg till förförra sommaren. Vi hade klättrat högst upp på toppen, återförenade efter några semesterveckor på olika håll, satt tätt intill med varsin öl i handen. Du såg på mig och frågade hur sommaren varit. ”Jag har gjort slut”, sa jag. ”Jag ska bli pappa”, sa du. Sedan kramades vi länge. Där och då var det den perfekta platsen för livets stora händelser.

Och runt pingisbordet springer folk som om det gällde livet och i fotoautomaten klämmer vi in oss kanske lite för många och fyller remsa efter remsa med ihopträngda kroppar. Bilder som sedan får pryda mitt kylskåp, som jag tittat på hela året med saknad, längtan och förväntan och nu plötsligt är vi där igen. Tillbaka på platsen för hemligheter, dans och glitter. Och rätt vad det är så är klockan tre och vi vandrar därifrån med sommarlätta fötter i gryningen, tar kanske vägen mot kolonilotterna vid Årstaviken för ett nattdopp och jag har blivit som Berlinmurs-kvinnan: kär i ett objekt och kanske lite lite galen.

Om glitter, lördagen och folk på Trädgården

Tjena tjena från söndagsångestens högkvarter i Skärmarbrink. Jag sitter här med en låda glass, håret i en boll på huvudet, en vän på andra sidan luren (luren? Sånt 90-talsord!) och kontemplerar över livet utan att egentligen komma fram till något.

I total avsaknad av skönhet idag tänkte jag att vi istället skulle titta på hur jag såg ut igår. Planen för kvällen var: middag på Bananas → heja på deltagarna i Midnattsloppet → stöka runt på Trädgården. Den fullföljdes utomordentligt kan jag meddela. Att klä sig efter de tre ovanstående aktiviteterna var desto svårare men inspirerad av OS-gymnasternas strassprydda, tighta bodys tog jag fram det mest glittrande plagget i min garderob. Kombinerat med sparka grus-vänliga kängor, min svarta mockajacka som nog sett alltför mycket vid det här laget och en liten silverväska som en gång beskrevs som ”innerpåsen till ett bag in box-vin” (jag blev mycket sur då, nu i efterhand är det mest kul), var looken *fulländad*.

Eftersom min kompis som jag skulle möta upp var lite sen hade jag typ hundra år på mig att göra mig i ordning. Jag lade således onödigt lång tid på att locka håret (det var spikrakt när jag kom hem sen) och tricksade med ögonskugga. Sånt som är kul när man har oändligt med tid och som resulterar i att jag knappt kände igen mig själv. Som tur var gjorde alla andra hundra pers jag sprang in i på Trädgården det. Och by the way, man tänkte kanske att det skulle vara lite, lite mindre folk och lite, lite ”osnyggare” folk nu när halva Stockholm invaderat Göteborg och Way Out West? Men icke. Har nog aldrig sett så många med fördelaktigt utseende någon kväll där innan. Dessutom, 70/30 majoritet snygga män. Ens WOW-FOMO lindrades ju lite där och då i alla fall.

Nåväl, det var ett litet sidospår! Nu, åter till glasslådan och söndagsångesten. Förresten, vad gör ni idag, förutom att läsa den här bloggen? Låt mig veta, jag är genuint intresserad av era söndagssysslor. Taco hej!