Konsten att återvända

norrköping
 
I helgen ska jag åka på en liten universitets-reunion-fest i Norrköping. Äta middag och träffa ett gäng vänner, kanske en utgång på det – bara ett dygn av roligheter liksom. Men ändå har det varit något som skavt när jag tänkt på den här helgen. Jag har inte kunnat sätta fingret på vad, inte förrän igår kväll förstod jag varför.
 
Den senaste gången jag var i Norrköping hade sommaren precis börjat. Men det var den där sommaren som liksom aldrig blev, den som bara regnade bort till en början. Och den sommaren då jag kände mig så olycklig. Det var som att någonting låg i luften och stod ristat i gatornas kullerstenar. Insikten om att allt var annorlunda.
 
Och sen gjorde vi slut en natt och dagen därpå satt jag och grät i en park över en bägare med polkagris- och lakritsglass. Sedan packade jag ihop min rullväska och drog den till stationen. Hoppade på ett tåg mot Stockholm och flydde ett par dagar senare tvärs över jordklotet till Tokyo. Och sedan dess har jag inte återvänt till Norrköping.
 
Mina föräldrar bor en bit utanför stan så när jag var där i julas höll jag mig på landet. Lade pussel och åt julmat och träffade bara släkten. Jag gick inte på de där eländiga kullerstensgatorna, trängdes inte i galleriornas vimmel eller satte ens foten på något av de ställen vi delat tillsammans. Det gick inte, jag ville inte, jag behövde inte. Så jag lät bli.
 
Men nu ska jag alltså återvända. Och den här gången kan jag inte riktigt välja. Jag måste besöka några av våra gamla platser, men jag måste faktiskt inte bli den personen jag var då. För någonting är annorlunda nu. Jag är inte olycklig längre. Det är en ny Julia som kliver av tåget idag. Och jag hoppas att allt går bra. Ni kan väl hoppas det också? Bra, då tar vi oss an den här helgen. Puss.
0

Delta i diskussionen

4 kommentarer

  1. Hej! Precis så kände jag också när jag och mitt ex hade gjort slut. Allt var vårt, alla platser var våra och alla minnen… men sedan besökte jag platserna, skapade nya minnen och gjorde det till mitt! Det som en gång var vårt är nu mitt, för oftast var det platser jag gillade väldigt mycket!
    Kram!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *