Saker jag vill skriva om

svanar
 
Hur det känns att bli vuxen och inse att allting handlar om att jobba, inte bara 9 till 18 på själva arbetet då, för det är den enkla biten, utan det där andra. Att jobba på relationerna, på självkänslan, på fondsparandet, den sunda livsstilen, den inre friden, att vara en god människa. Hela jag är ett jobb.
 
Om att vilja drömma men inte våga. För tänk om det inte alls blir så som jag hoppas, tänk om det blir ett enda ingenting. Hur kan jag tro att saker ska hända, att livet ska gå mig vägen, när allting är så skört?
 
Att komma hem och mötas av polisbilar och avspärrningar och ”du kan inte vara här, du måste gå” och sitta ett kvarter från sin lägenhet och uppdatera nyhetssidorna för att försöka förstå vad som hänt, borde jag vara rädd, borde jag ringa någon, borde jag hjälpa till?
 
Om tystnaden som är jobbigare än orden. Den som sväljer allt.
 
Känslan av att sitta mot en varm husvägg. En skraltig fällstol som stått ute två vintrar i rad. En kopp kaffe i handen. Att luta huvudet mot den gula fasaden, kisa mot solen, känna lukten av en klarblå himmel. Hade jag varit en sån som fick fräknar hade jag nog fått tre.
0

Delta i diskussionen

3 kommentarer

  1. Känner verkligen igen mig i det första du skriver. Och inte heller är det någon som hjälper en med det där vuxen-jobbandet en måste göra på alla håll och kanter!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *