Jag är sist kvar på kontoret
har släckt lampor
stängt fönster
låst dörrar
larmat
Är på väg ned i tunnelbanan när jag plötsligt ångrar mig
Nej
jag vill inte hem än
måste nollställa hjärnan på något sätt
lämna jobbtankarna utanför lägenheten
Så jag går
promenerar
längs Nybrokajen
över Skeppsbron
genom Slussen
luften smakar salt
som om det vore ett riktigt hav och inte bara Mälaren
som flöt under mina fötter
Smiter in i en bokhandel
granskar hyllorna
uppifrån och ned
vänster till höger
väljer en pocket
betalar och går
In på en tvärgata
en bar med stora fönster
glittrande takkronor
bruna träpaneler
dämpad belysning
dyra material
Sätter mig vid marmordisken
väntar
beställer:
ett glas rött
lyssnar till sorlet
en pappa och hans dotter
ett gäng amerikanska turister
någon som vill ha is till sin whisky
Öppnar boken
sippar vinet
läser
en
två
sjuttio sidor
tills glaset är tomt och klockan är nio
När jag kliver ut är asfalten prickig
solen har gått ned
ett mjukt regn faller över staden
jag åker hem
Stunder som de där alltså! Ibland är omvägarna de bästa vägarna. Kram
Fick en plötslig längtan efter just det du skriver om, det låter helt fantastiskt 🙂
den omvägen hem vill jag också ta. fin text.
så fint! viktig å gjøre sånt for seg selv.
"Ibland är omvägarna de bästa vägarna", som Alma skrev här ovan. Det är verkligen sant.
Väldigt vackert skrivet inlägg, förresten. Som alltid! Tycker om vardagsbetraktelser som den här.
Åh, så fint! Nu vill jag också sitta och läsa själv i en bar! Och jag förstår att det inte är det viktiga här men vilken bar var det?
Perfekt, nära hem också! 😊
Jag är likadan ibland. Måste skaka av mig jobbdagen innan jag kommer hem.
underbar text, tack för den <3
Fin text =)
du skriver så himla himla himla bra om ditt liv.