Det här inlägget grundar sig i en kommentar jag fick på mitt inlägg med sommarplaner. Den kom från L och löd:
Åh vilken härlig sommar du verkar ha framför dig, Julia! Ser fram emot att få följa den!
Jag vet att du har arbetat mycket med dig själv och ”ensamheten” när alla andra runt omkring en verkar andas tvåsamhet. Du är så himla bra på att skriva och sätta ord på saker. Jag efterlyser ett pepp-inlägg eller bara en reflektion över hur bra man är på egen hand. Jag går i nuläget hem från ett breakup och det kväver mig. Hur ska jag kunna överleva denna sommaren som skulle vara bäst? Vill bara lägga mig under en sten. Orkar inte mer. Detta är mitt andra tuffa breakup på två år och känns som åren bara går och kommer snart vara 30 år och ensam.
Hej L (och alla andra). Av en slump snubblade jag över en lista med 10 anledningar att se fram emot en singelsommar för någon vecka sedan. Den var fullkomligt vidrig. Där fanns punkter som ”spela minigolf med en främling” och ”ta kontroll över ditt liv” och det är ungefär det sista jag vill ägna min sommar åt, vare sig jag är singel eller inte. Så någon pepplista i stil med den kommer jag inte erbjuda men däremot lite tankar.
Ska jag vara helt ärlig var min spontana reaktion när jag fick frågan att rygga tillbaka lite. Är jag verkligen en sån som är bra på att vara själv? Har jag blivit bloggvärldens ansikte utåt för ensamhet och hur blev det så? Min kommande ensliga vecka långt ute i Stockholms skärgård kändes plötsligt deppig och tänk om jag skriver den här bloggen år ut och år in bara för att jag inte har några vettiga relationer att ägna mig åt? Men så kom jag på vad den grundläggande insikten är för mig: det är skillnad på att vara ensam och att vara själv. Att vara ensam är för mig att sakna någon. Att vara själv är att vara den enda personen. Och där det första är jobbigt kan det sistnämnda vara otroligt skönt emellanåt.
Självklart beror det till viss del på hur man är som person. Jag, som är mer introvert än extrovert, inte bara vill, utan behöver vara själv med jämna mellanrum. Det är så jag laddar om och får energi. Även om jag är på en semesterresa med mina bästa vänner där jag kan vara mig själv fullt ut hela tiden så måste jag få mina egna stunder emellanåt, så fungerar jag. Och detta har såklart bidragit till att det blir lättare för mig att vara själv än för andra.
Men jag tror också att det handlar om att hitta aktiviteter som man gillar att göra på egen hand. Helst saker som faktiskt lämpar sig bäst att göra själv och inte blir halvdana bara för att man inte har sällskap. Ganska många av mina intressen är sådana när jag tänker efter. Att läsa och skriva, att blogga (jag har alltid tyckt att det är jättejobbigt att göra när någon annan är med, vet inte varför men jag hittar aldrig flowet och känner mig bara fånig), att lyssna på podcasts och musik, att springa och ta ett kvällsdopp, att gå i matbutiker och second hand-affärer, att göra fint, möblera om, bygga ett stilleben, sy, testa en ny outfit… Som ni märker är det inga särskilt avancerade intressen, vissa saker är rena vardagssysslor som jag bara genomför men som jag kan gilla att göra själv. Att hitta några sådana tror jag är en bra start och ju fler desto bättre, så länge det inte blir stressande.
Jag pratade med en vän för ett tag sedan och han sa något som fastnade hos mig. ”Jag har nästan aldrig tråkigt.” Först blev jag en smula provocerad för vem säger ens så, vem har ett sådant härligt liv? Men sedan förklarade han och jag förstod, blev inspirerad och tog till mig. Han berättade att han har så många aktiviteter han gillar att göra att han alltid kunde hitta på något att sysselsätta sig med. Och det behövde inte vara något avancerat utan kunde vara saker som att rita, spela gitarr eller kolla på sport. Han bara valde något innan han hann bli uttråkad.
”Only boring people get bored”, finns det ett citat som lyder och det är kanske en tung börda att lägga på sig själv, för visst kan allt vara riktigt pissigt trist ibland, men det finns ju också någon liten poäng i det. Att istället för att hänge sig åt tristessen (eller ensamheten för den delen) så kan man göra något annat. Ett litet projekt som kanske bara är ens alldeles egna, något som kittlar ens kreativitet. Och vill man göra det enkelt för sig så lär man sig gilla att göra saker som man ändå måste göra, typ laga mat eller fixa i ordning hemma. Då blir det plötsligt något positivt istället för ett ensam-projekt.
Självklart älskar jag att vara med mina vänner och min familj, att umgås i stora sammanhang, ta en aw efter jobbet, äta middag med ett kompisgäng, träffa någon och bara prata prata prata. Men däremellan kan jag verkligen längta efter att ha tid själv och hålla på med mina projekt. Skrivtid, sovmorgon, timmar till att rensa garderoben, utrymme att göra ett långkok eller att få sitta nedsjunken i en bok så länge jag vill. För mig är det en gåva att kunna hänge sig fullt ut till något utan att bli störd eller avbruten.
Så försök hitta några saker som du gillar och vill göra själv. Fokusera inte på att du är ensam utan på att du gör just den här aktiviteten som du valt. Lyssna på en podd i bakgrunden om du är van att ha någon som pratar omkring dig. Och däremellan, träffa folk som får dig att må bra. Du kommer överleva sommaren, inte ensam men stundtals själv, och det kommer att gå fint. Kram!
Åh, så himla fint och vettigt och peppigt blogginlägg trots att du inte ville skriva en pepplista, hehe.
Jag är likadan, alltså mer introvert än extrovert och kan bli oerhört trött av olika sällskap (oavsett människorna i sällskapet). Jag har också separerat, i brist på bättre ord då det känns för fattigt att "göra slut" efter sex år tillsammans, i början av sommaren.
Så angående L:s kommentar tänker jag snarare tvärtom kring sommaren. Så jävla "tur" att det här fruktansvärda hände nu. Det är lättare att vara sorgsen i solsken, det är lättare att få med sig andra på upptåg när det är varmt och ljust ute, det är lättare att känna att livet faktiskt existerar, någonstans. Trots att hjärtat blöder och tårarna inte vill sluta rinna finns det en värld som är snäll mot en, i alla fall snällare än i mitten av januari.
Och jag vet att det är svårt, men försök tagga ner kring hela begreppet sommaren. Det kommer en sommar till. Och en till. Och ytterligare en till. När jag och min sambo gjorde slut trodde jag att jag skulle vilja dö varje dag. Men nu är det mitten av juli och nej, jag har kanske inte badat, men jag har i alla fall luktat på häggen. Så alla dagar jag inte vill dö, ser jag som en bonusdag. Tänk! Jag fick också uppleva sommaren trots allt. I alla fall i fem minuter. Och det är alltid nåt.
Så bra skrivet!! Känner igen mig så mycket, och tycker det är sä viktigt att detta lyfts i det sociala flödet. Annars är det mest fokus på vilken social person man är som gör så mycket med så många hela tiden. Bra att visa att det är helt okej att vara med sig själv ibland, att välja det och tycka om det.
Så härligt inlägg, och det är verkligen sant det du skriver "det är skillnad på att vara ensam och att vara själv." Jag är inte en introvert person, utan snarare en extrovert person men får jag inte min egentid blir jag tokig. Fixar inte att umgås med människor hela tiden utan behöver verkligen min egen tid. Men det är en konst att vara själv och känna sig bekväm med det.
Jag gillar att du lyfter det och på sättet du gör det, med ensamresor och inlägg som dessa. 🙂
Oj oj oj så mycket jag uppskattade det här inlägget. Håller 100% med om att det är skillnad på att vara ensam och själv. Gillade alla tips också. Kram!
åh, så bra inlägg. jag känner igen mig i att vara mer introvert än extrovert och att verkligen behöva vara själv för att ladda batterierna.
Åh, är också en sån där provocerande människa som aldrig har tråkigt. Har så mycket projekt på gång jämt och det håller mig sysselsatt trots att jag lever ett vanligt, enkelt liv. För mig är det nog det som gör mig bra på att "vara själv".
Så klockrent inlägg! Är precis likadan, gillar att vara för mig själv och behöver det, pilla med mina saker oavsett om det är att flytta runt lite blommor eller sy om ett plagg.
Ville också säga att jag aldrig tänkt på dig och din blogg som "ensamma Julia" utan bara som en person som skriver bra och verkar ha ett trevligt liv. Tycker väldigt ofta att jag känner igen mig i dina tankar och vad du hittar på och har alltid känt så oavsett om jag varit singel eller i ett förhållande.
Tack Julia, och tack J.
Det var absolut inte meningen och skylta dig som "bloggvärldens ensamma ansikte utåt" eller att förstöra din superhärliga semester i skärgården. Jag ville snarare bli inspirerad av det! Jag beundrar dig så djupt, jag har följt din blogg i snart 4 år och följt dig genom förhållanden och övergång till singelliv, semestrar i Paris och överallt. Jag beundrar dig för att du vågar tillåta dig själv att bara vara just det; själv. Jag dör just nu av att inte ha sällskap, samtidigt som jag VILL bo i en stuga på landet och bara kasta telefonen åt sidan för att få lära känna mig själv, andas och bara vara.
Så tack igen, Julia. Jag kommer överleva sommaren, hösten och resten av året även om hjärtat blöder för stunden.
Tack för fint inlägg. Känner igen mig i dina tankar, och så skönt att en inte är ensam med det.
Det känns som att alla andra som kommenterat redan har skrivit det jag tänkt skriva. Jag kan bara instämma. Tack för att du delar med dig Julia! Sen jag började följa dig, när du fortfarande pluggade i Norrköping och sålde hemmatrycka tygpåsar, har du oupphörligen gett mig möjlighet att få syn på livet och mig själv ur oväntade perspektiv. Tack för det <3 och länge leve självsamheten.
Takk for fint innlegg! Jeg har behov for å være litt alene i ferien, og planlegger noen dager et flott sted på fjellet hvor de tilbyr yoga. Ser på det som en stor gave til meg selv å dra på en sånn tur!
Tack tack taaack för detta inlägg!! Tror de flesta känner (oavsett introverta eller extroverta) press speciellt nu under sommaren att man minsann ska ha planer upp över öronen för annars har man haft en "misslyckad" sommar.
Detta har provocerat mig väldigt mycket de senaste åren då jag har studerat och åkt hem till min hemort under somrarna. Visst saknar jag familj och vänner hemifrån, men paniken över att man ska hinna "bocka av" att träffa och göra något med exakt allihop hela tiden har bara känts kvävande.
När jag vill motivera mig själv och drömma mig bort mitt under hetsplugg i februari så är det 06.30-promenaderna i solen med en podd i öronen som jag tar då och då. Det är att ligga i soffan på mammas och pappas altan och läsa medan de donar i trädgården. Det är att vara inomhus en hel dag fast solen skiner och se en ny serie man nyss fastnat i, eller att ta en tur till grannstaden och köpa fina saker, själv. Detta BLANDAT med att umgås med alla fina personer man saknar och tycker om.
Visst är det också en sak att göra lite större saker själv, så som att resa bort (det har jag inte riktigt vågat än, hehe), men man ska inte bara vifta bort allt mysigt man gör själv som "jaja alla är ju själva då och då medan man väntar på att nästa sociala event kommer" utan man måste (ursäkta klyschig osv) LEVA även i dom ögonblicken!
Tack återigen för fint inlägg och en fantastiskt mysig blogg!