Då
För exakt ett år sedan var min starkaste känsla hopplöshet. Jag grät på vänners köksgolv, på grönsaksavdelningen på ICA Maxi, på flyget mot Tokyo. I min telefon skrev jag ner varenda känsla. Jag skrev:
”Sommaren är slut. Vi är slut. Allt är slut.”
För det var så det kändes. Nu vet jag att det var ett slut, men också en början. Året har varit turbulent men jag vill tro att jag är lyckligare nu. Jo, så är det nog.
Nu
Avloppsstank, kvalmig tunnelbaneluft, blöt hund. Stockholm luktar illa men jag älskar det ändå. När tåget rullar förbi stadshuset, vattnet, himlen med den brinnande solnedgången så tänker jag ”hemma”. Detta är hemma nu. Mina femtiofyra kvadrat som jag borde städa oftare. De är hemma. ”Schysst lägenhet”, säger du. ”Mm, tack”, svarar jag. Sen ser vi solen gå upp från balkongen.
Alltid
Och genom juliromantik och tropiska nätter och sommardagar så skymtar olyckan. Inte hos mig, men tätt intill. Hjärtan och kroppar som brister. Saker som går sönder. Och vi övar på att andas lugnt, viskar att allt blir bra. Förra året var det jag, nu är det någon annan. Livets jävla gång va?
Framöver
Sommaren är här nu. Vare sig vi vill eller inte. Den ändrar sakta färgen på min hud, fyller mig med rastlöshet och nonchalans. Och precis som förra året så skriver jag ner allt som känns i min telefon. Jag har lärt mig att det är lättare att handskas med allting då. I den senaste anteckningen står att läsa:
”Varma, trassliga lakan. Vad är klockan egentligen? Jag sträcker mig efter vattenglaset. En tanke swishar förbi i mitt huvud: vem äger tiden? Sen somnar jag om.”
av alla dina inlägg är det de här jag gillar bäst!
Så himla fint skrivet! Mysigt att få en inblick i dina tankar 🙂