En tidig eftermiddag lyssnar jag på ett föredrag av en konstnär. Hon berättar om sin process, om att skapa något varje dag, om hur enkla föremål också får bli konst. Ett kvitto, en middagsplanering, en stapel med klossar. Sedan pratar hon om vanitas. Det är latin för fåfänglighet och tomhet. I konstvärlden handlar det om att avbilda motiv som ska påminna om livets förgänglighet.
Och jag tänker att om året är en tavla så är försommaren vanitas. Påminnelsen om alltings flyktighet, dödskallen i allt det vackra, oljelampan som slocknat, timglaset vars sand runnit ned. Jag fylls av en drabbande känsla av att gå förbi syrenbuskarna för jag vet att de varar så kort. Det här är allt vi strävar efter, det vi väntar på sedan november och snart är det förbi. Juni värker i bröstkorgen, allt är så fint att det smärtar att det ska ta slut.
Jag kommer på mig själv med att längta efter min tillvaro i Rom. Det var bara några veckor sedan jag lämnade staden, men det känns redan som drömlika minnen och jag önskar mig tillbaka till min stilla vardag. Jag saknar inte att vara ensam, men jag saknar att få vara i fred. Det är så många som vill mig något nu. Så mycket som ska göras och vem är jag att klaga? Det är ju kul, det är bara jag som känner mig så tråkig. Ful i allt det vackra, trött i allt det grönskande.
Och så blir det en kväll och en fest och klockan är halv fyra när jag promenerar hem längs Hornsgatan. Jag ifrågasätter allt jag gör, men vet att jag måste greppa varje natt, är försent ute i livet för att säga nej, för att gå hem i tid och vänta på vad som inte kommer hända. Fåglarnas kvitter gör mig sällskap när himlen sakta ljusnar och varje blommande buske jag passerar tycks mumla ord om alltings fåfängliga förgänglighet.
Våren/försommaren kan vara plågsam om man inte är i takt. Talar av egen erfarenhet just nu. Älskade din text.
Så vackert skrivet (som alltid!) och hög igenkänning. Försommaren är skakig alltså. Man längtar så länge, och så gör det så ont när man väl får det där man längtat efter. På något sätt verkar det som att dessa känslor blir starkare med åldern tycker jag också..
Så sant och så vackert uttryckt. Gör ont av igenkänning. Samtidigt behagligt och tryggt att få känna igen sig. Gör så sällan det. Tack för det. E d nån som har tips på hur man ska deala med detta? Haha. Dela gärna
”Ful i allt det vackra, trött i allt det grönskande.”
Tack för att du delar med dig, välgörande att få dela känslan med någon annan än sig själv!
”vet att jag måste greppa varje natt, är försent ute i livet för att säga nej” – åh, så stor igenkännelse på det. Och så vackert du formulerar allt.