Vid ingången till kontorslandskapet jag sitter i står den här Waldersten-tavlan uppställd. Varje dag när jag går in slänger jag en blick på den och läser ”Vänta! Normala saker nu kommer vara fullständigt obegripliga snart.” som en påminnelse om alltings föränderlighet. På samma vis som det som är normalt nu en gång kommer att vara obegripligt, tänker jag att det fungerar åt andra hållet också. Allt det som nyss kändes obegripligt börjar mer och mer bli normalt och så går livet sin gilla gång mellan vanlighet och ovanlighet.
Ja till exempel blir det oktober precis som vanligt och höst under broarna. Gyllene ljus att slicka i sig som honung.
Om jag hade ett band skulle jag skriva en låt som heter Årstaviken forever för det är så det känns.
En dag kom jag på att jag ville ha en klarröd ullhalsduk till hösten och hittade en nästan direkt på Humana vid Mariatorget för 89 kronor. Det är mycket tillfredsställande att få sina små ytliga önskningar uppfyllda på det sättet.
En annan dag när tiden och temperaturen var på gränsen mellan sensommar och höst sprang jag runt sjöarna vid kontoret. Det var shortsväder och fontänen i Lötsjön fick mig att tänka på Central Park. Vad länge sedan det var jag skänkte New York en tanke, kände jag då. Hoppas att de har det bra där borta i sin storstad.
Här hade en romantisk komedi kunnat utspela sig om man hade haft en take away-kopp, mockaloafers, lång kamelfärgad kappa och en fnurra på tråden. Nu var det bara jag och mina löparskor och mitt stabila samboförhållande som sprang förbi.
Hemma går det sakta men säkert framåt på inredningsfronten. Vårt ljusgula kök har fått utsmyckningar i form av taklampa, lång vinröd trasmatta, kort linnegardin och höstfärger utanför fönstret.
Den moderna klassikern, hyllan Omar från Ikea, bor också där. Vi har även lyckats byta spishäll, ugn samt kyl- & frysskåp, det fastnade inte på bild men ni kan ju visualisera någonting mattsvart och rostfritt. Den största skillnaden är att det numera inte tar elva minuter att koka upp en liten tekanna med vatten, att ugnen går att få varmare än 220 grader och att vi slipper att stänga köksdörren om natten för att inte vakna av kylskåpets högfrekventa surrande. Värda investeringar ändå.
Kvar på listan över saker att göra i höst finns: fixa taklampor (börjar bli akut nu när det plötsligt är mörkt både morgon och kväll), måla om sovrummet (det här är det nog mest jag som vill, så jag gissar att jag får bli drivande i projektet) och slipa soffbordet (har förvisso stått på listan sedan det införskaffades 2020, men borde verkligen göras nu). På önskelistan när jag varvar auktionssiterna står: dagbädd, nattduksbord, sidobord och bokstöd.
En fredagsmorgon när jag promenerade till bankkontoret i Kungsträdgården var det helt perfekt väder. Mild och krispig höst. Veckan därpå när jag gjorde samma promenad blåste mitt paraply sönder och min trenchcoat blev dyblöt, men låt oss fokusera på den fina dagen istället.
Det var nog mest troligt årets sista barbent-dag. Tack för en lång säsong, hoppas på en tidig comeback i vår!
Här stannade jag upp och insöp känslan av att Stockholm kändes som en huvudstad i Europa. Det är ju såklart alltid det, även om det är inte så ofta jag känner så, men denna morgon med dessa vyer var känslan där. Det måste vara det lågt stående ljuset, värmen som inbjuder till att sätta sig på en uteservering med en cappuccino, flaggorna i topp, ståtliga statyer och kostymfolket på väg för att göra affärer. Flummigt, men en känsla.
Dagen därpå lämnade jag och Nawar den europeiska huvudstaden och tog tåget söderut. Jag läste Mikael Yvesands senaste bok Ha en nice dag som jag gillade mycket. Få författare har samma språkliga stringens och finess som han. Det enda minuset var att den inte hade ett uns mer handling och lite fler sidor, jag vill ju bara ha mera.
Hemma hos mina föräldrar rådde en blandad stämning som kan uppstå när man är fyra småtrötta vuxna och två lekande syskonbarn. Ett av de stora underhållningsmomenten var att stå i köksfönstret och spana efter gamla traktorer på väg till veteranplöjningen som skulle hållas i trakten. Bäst var de traktorer som hade flaggor och små plogar.
Vädret var kliande perfekt så vi gav oss ut på en promenad i trakten. Jag visade de gamla gravfälten och fornlämningarna, mumlade något om bronsåldern och pekade ut stenformationer som en gång varit oerhört viktiga. Hittade en skylt från länsstyrelsen som kunde befästa mina vaga uttalanden.
Sedan blev det vardag igen och tillbaka på Södermalms trottoarer med den röda halsduken och strumpbyxor i 20 den. Jag blev så irriterad på att mina strumpbyxor gick sönder hela tiden att jag köpte tio likadana par i ett svep för att slippa tänka på saken mer.
Egentligen skulle jag träffat en vän på kvällen men hon blev sjuk så då gav jag mig själv i uppgift att göra lite höstiga ärenden istället. Det första stoppet blev biblioteket där jag lämnade tillbaka en hög med böcker. Sedan gick jag till Söderbokhandeln och köpte genast en ny eftersom en väska utan en bok i inte är någon ordentlig väska. Valet landade på Anne Carsons Fel Norma. Strategiskt såhär i efterhand med tanke på att hon ett par dagar senare knep åt sig Nobelpriset.
Nästa stopp var teaffären på Hornsgatan där jag köpte en påse genmaicha, vilket jag varit sugen på i flera månader. Perfekt med lagom mycket smak av gammalt hö, på ett gott sätt.
På vägen hem började det att regna och sedan känns det som att det var konstant nederbörd i all evighet. Allt blev blött och den enda jag såg som tycktes uppskatta det var en liten flicka i gummistövlar och paraply som tog hoppsa-steg mellan trottoarens vattenpölar.
På lördagen hade jag ett något oklart uppdrag på agendan. I början av september släppte bandet Junior Brielle en låt med titeln Julia Erikson och nu var det dags att ta reda på vem den handlade om. Med tanke på stavningen av namnet hade jag uteslutit mig själv, men jag blev ändå nyfiken.
Som tur var hade bröderna bjudit in till en bussresa där vi fick åka runt till viktiga platser i bandets historia samtidigt som vi drack hof och förhandslyssnade på deras nya album.
Efter en stund på bussen fick jag reda på att låten handlar om en fiktiv Julia Erikson och att namnet valdes bara för att det passade så bra att sjunga på. Tänk på det ni, alla framtida låtskrivare. Jag är ändå inte onöjd med att nästan ha en egen låt och kanske är det i alla fall några som kommer att tänka på mig när de hör raden Julia Erikson is always on my mind.
Efter att vår journalistiska grävresa var över gick jag och Nawar till en bar i Gamla Stan och tog ett glas vin. Sedan åkte vi hem och åt korv med bröd och kollade på På spåret.
På den sjunde dagen regnade det fortfarande och i kalendern stod det höststädning med föreningen. Bara att ladda upp med en frukost i form av havregrynsgröt med äpple och kanel plus en kopp kaffe svart som natten.
Jag får en känsla av att jag är mycket vuxen när jag har en fylld fruktskål hemma, det känns som något tonårsföräldrar har. I min ligger det just nu röda äpplen från min vän Andreas träd, lila plommon och gröna satsumas (som smakar likadant som gula).
Efter gårdsstädningen kurade vi inomhus hela eftermiddagen innan vi tog bussen hem till våra vänner som bjöd på söndagsmiddag i form av japansk curry. Det kändes som mycket bra comfort food för årstiden.
Igår var jag på Folkoperan för att se den marockanska artisten Oum som uppträdde under Stockholm Jazz Festival. Det var en fin spelning som kändes som att omfamnas av en varm vind med det avskalade soundet och den starka sången. Jag blev både rörd och glad av att vara där.
Och ännu mer rörd och glad blev jag när IFK Norrköping sedan blev klara för Allsvenskan igen. Är det nu det vänder? Är det nu obegripliga saker blir fullständigt normala igen? Vi får hoppas.
