höst – Sida 2 – Julia Eriksson

Höstens hummande, trädets sång

Tidig morgon när jag lämnar dubbla täcken i Hornstull. Åker två hållplatser med röda, staden fortfarande i dvala, kastanjeträdets löv likt handflator på trottoaren, en försiktig sol spiller sitt ljus över vi som redan är uppe. Det är jag och en tant med gnisslande rullator, en man på väg från bageriet med en påse bröd. I parken ser jag en mamma som drar en barnvagn. Hon stannar till för att fotografera sitt barn under trädet vars blad brinner karmosinröda mot himlen. Från mitt fönster på höjden brukar jag tänka på det som det sjungande trädet. Hur det likt Grünewalds målning gör parken till poesi genom sin tidiga blomning om våren och intensiva färg till hösten.

Timmen efter går jag med fylld ryggsäck mot Strömkajen, uppför rampen och ombord på fartyget som ska ta mig ut i skärgården. Skummande vatten slår mot oss när vi lämnar staden, på havet segelbåtar segelbåtar. Jag undrar vart alla är på väg någonstans. Tiden rinner förbi, människor kliver av på bryggorna, tänk att ha ett litet hus vid havet. Tur att jag kan låna andras så länge, att andras ägande till viss del kan få vara mitt. I två dagar ska jag vara på en ö och skriva, slå mig ner bland orden för att stanna kvar och när skepsisen tar över kommer jag att vända mig till mitt sällskap och fråga om vi inte ska ta en paus, om hon inte också vill sträcka på benen en stund. Allting medan hösten hummar sin stilla melodi där utanför.

16 riktlinjer för min höststil

Det är oktober och det är dags att tänka på höststilen på riktigt. Jag har bläddrat i min garderob, gjort ett par second hand-köpt och skrivit en lista som landade i sexton väldigt informella riktlinjer som jag tänkte förhålla mig till.

☙ Till vardags vill jag bära jeans, men inte bara i de klassiska jeansfärgerna som blått och svart, utan också beiga, vita, mörkbruna, vinröda och zebramönstrade. Jeans fast inte jeans liksom.

☙ Ibland får jeansen kombineras med en kavaj på ett lagom missmatchande sätt. Gärna med en t-shirt under och så något roligt smycke till.

☙ Den numera beprövade och etablerade kaiser, jäger och knödel-teorin hänger givetvis kvar och utgör en viktig grundpelare i varje mer genomtänkt outfitkomposition.

☙ På axeln bär jag en stor brun mockaväska som stundtals påminner om en säck för att den är så full av dator, träningskläder och matinköp. På utsidan av den hänger en nyckelring i form av en skev tiger och dinglar, inuti ligger också minst en bok, ett halvtrasigt paraply, en kontorsstulen frukt, en trasslig usb c-sladd, tre läppgrejer och ett par rena strumpor.

☙ På överkroppen vill jag ha långärmade piké- och rugbytröjor med en liten krage, gärna i en rak modell och något för stor storlek. De kombineras bäst med den rosa sportbilagan och en riktigt lång och smal halsduk.

☙ Min färgpalett får gärna gå i brunt, limegrönt, vinrött, klarrött och mörkblått. Tänk dig en skogsdunge med en blandning av färska och skrumpnade lingon och blåbär i lysande grön mossa intill en barrig stig.

☙ Trots kärlek vid första ögonkastet tog det ungefär ett halvår för mig att intala mig att det var värt att lägga en massa pengar på ett par håriga ballerinaskor i ljus päls. Kanske för att de påminde en del om mitt första marsvin Millan… Men så hittade jag ett helt nytt par i min storlek på Tradera, så nu är de införskaffade och kommer att bäras till alla slags byxor men också till kjol och strumpbyxor. Utomhus så länge vädret tillåter och inomhus resten av tiden.

☙ I mina drömmar ser jag hur jag kommer att göra ansträngningar med mitt hår och gå från enbart självtorkande självfall till något lite mer uppstyrt. Fönat i stora mjuka vågor, uppsatt med fina spännen eller inbakat i en fläta.

☙ Vid festligare tillfällen eller när en tråkig tisdag behöver livas upp, vill jag klä mig i roliga och fina byxor. Som mina bruna silkesbyxor med målade blommönster, ett par midnattsblå utsvängda sammetsbyxor eller ett par fladdriga granny smith-gröna i kombination med en stickad tröja eller stor rugbytröja.

☙ Till kjol och klänning vill jag bära tunna svarta eller lite tjockare mörkbruna strumpbyxor. Helst ska de helt mirakulöst hålla hela höst- och vintersäsongen och inte få en enda maska eller hål på tårna.

☙ Jag vill sätta ett skärp i midjan över mina kavajer och knyta en snusnäsduk i halsen som den lilla pricken över i. Mina strumpor får gärna vara i någon fin färg, men helst enfärgade och inte i mellanchefsstil med spexigt pommes frites-mönster.

☙ Färganalys vill jag strunta helt och hållet i. Jag förstår att det kan vara lite kul och ha vissa poänger, men för mig känns det ärligt talat mest som ännu ett sätt att få kvinnor att känna sig fel och fula. Nu ska jag alltså, utöver alla andra tusen ideal, behöva gå runt och fundera på om jag valt fel nyans av gult eller om jag inte ser lite glåmig ut i den här blåa tonen? Nej, pass på det.

☙ Jag vill testa klänning över byxor eftersom det är något jag ofta säger att jag ska men i princip aldrig gör. Främst inte på ett gulligt babydoll-vis utan mer i form av en tightare silhuett över en matchande byxa, som ett set.

☙ Likt en skateboardkille på 90-talet vill jag bära tunna, långärmade tröjor med en t-shirt över. Kanske får t-shirten ibland bytas ut mot ett fint och glittrigt linne. Skateboarden får dock vänta ett tag till.

☙ Jag har storartade tankar om att jag ska hinna rotera alla mina höstjackor som jag köpt på mig under diverse second hand-besök och som är perfekta för temperaturen 10-15 grader, vilket ger ett spelrum på cirka två veckor. På samma vis ska jag försöka lufta mina kostymer någorlunda regelbundet.

☙ Till sist vill jag bära en stickad tröja som ser ut som ett litet konstverk. Jag vill ha klarröd polotröja till beige ormskinnsmönstrad kjol, kleinblå t-shirt till brunmönstrad kavaj och håriga skor till blanka sidenbyxor. Jag vill ha prick noll klädkriser (kommer aldrig att hända), bära samma favoritplagg många gånger och lägga en glänsande brun kastanj i alla mina jackfickor.

Ingen existens utan tvivel

Min chef skickar ett sms före klockan åtta på morgonen med en video på Steve Jobs. Jag längtar efter att vara ute på en engelsk hed. Dagg och dimma som ett täcke över vissnande gräs. När jag ska sova känner jag hur jag saknar värmen från N:s kropp. Beroendet har satt sig långt ner i hälarna, blivit en trygghet och ankarpunkt. Igår lärde jag mig att Descartes berömda citat inte lyder ”jag tänker, alltså finns jag” utan ”dubito, ergo cogito, ergo sum”. I doubt, therefore I think, therefore I am. Ingen existens utan tvivel, makes sense. Utanför mitt fönster har löven sakta börjat skifta färg, snart kommer allting att brinna, bli aska. Jag läser Växla ringar med mörkret innan jag går till sängs. Har omsorgsfullt sparat den till en särskild tidpunkt och den stunden är nu. När jag vänder bladen känner jag för att gråta men det är en sorg som inte sitter i ögonen. Öijer skriver, alltså finns vi. Jag tror att jag har gått vilse i mitt kreativa uttryck. Det yttrar sig genom att jag tänker för mycket på ordning och processer, för mycket på rätt och fel, för mycket på fysiska objekt som jag anser mig behöva. Om jag bara ägde de där skorna/tröjan/parfymen. Här är fakta: allting är fucked up. Men också lika säkert, lika sant, du är allt. Jag borde hitta ett bra sätt att knyta ihop det här inlägget. Ännu ett textblock med cirkulerande tankar och inte ett enda radbryt (förlåt). Tur att man får tvivla och göra tvärtemot. Tur att man får sakna, jag vill alltid längta dig.

Mina planer för hösten

För ett par veckor sedan fick jag en trevlig fråga om höstens planer. Tyvärr tog jag emot den med armarna i kors och skeptisk min. Det var något med att alla pratade om sina nya höst-jag just då, tjejernas nyår och väldigt mycket samma, samma överallt. Är det något som gör mig skeptisk så är det när alla ska göra likadant, ha samma jacka från Arket, följa samma serier, åka till samma semesterö, då vill jag skrika rakt ut och göra tvärtom. Ja, som om jag vore så himla speciell, en 30-nånting tjej på Södermalm som jobbar med reklam, haha förlåt.

Men nu tycks den största sensommaryran ha lagt sig och som den planerande och aspirerande person jag är så har jag såklart också visioner för hösten. Höga och låga, konkreta och diffusa. Det finns ju något kul med att planera in något oerhört specifikt och något tacksamt med att också få vara svävande abstrakt i sina formuleringar. Här blir det lite av båda. Välkomna till min höst!

Jag vill göra en godiskaktus och ge bort till en kompis bara för att det är kul. Baka perfekt sega chocolate chip cookies och ta med dem till mina kollegor på jobbet. Köpa en liten såssnipa i rostfritt stål och servera syrlig bearnaise ur den. Ja, generellt imitera fransk bistro i mitt lilla kök och äta tomatpaj, haricots verts, chèvre chaud och potatiskroketter.

Jag vill skaffa fler lampor till mitt hem, helst upphittade via auktion eller i någon gammal container. Fixa en sängkappa som täcker förvaringsboxarna som står inskjutna under madrassen och skaffa en mönstrad prydnadskudde till soffan. Köpa en liten låda till min kökshylla där jag kan förvara mina förpackningar med te så att de slipper lämna smuliga spår efter sig i hela skafferiet.

Jag vill fortsätta att springa tills svetten rinner. Hålla fast vid de svalkande morgondoppen en gång i veckan långt in på hösten och när kylan kommer vill jag hitta en träningsform att komplettera löpningen med. Något som görs inomhus i grupp och är antingen jättekul eller jättelugnande eller kanske båda.

Jag vill spika upp ett inramat vykort på ett lite otippat ställe i lägenheten. Måla ena sidan av vardagsrumsdörren och den tillhörande karmen i en roströd färg. Jag vill skicka dikter och lära mig om livet av den jag håller kär. Njuta av tvåsamhetens vinster, gå djupt in i diskussioner och varsamt bygga vidare på allting som är fint och vårt.

Jag vill gå på kompisdejt med tjejer jag beundrar och är nyfiken på. Besöka konditorier där tiden stått still, sitta på sunkbarer med blaskig öl och beställa pizza med ananas från Piccolo Angelo. Jag vill åka på skrivhelg till skärgården med Sardellen och ta mitt skrivprojekt lagom seriöst men kanske lite mer på allvar.

Jag vill läsa alla böckerna som ligger i travar kring min säng. Studera distanskursen Föremålens betydelser – om relationen mellan ting, identitet och kultur. Jag vill rensa ut en massa saker som jag inte ens minns att jag har och förkovra mig mindre i prylar och mer i känslor, tro, konst och kulturella uttryck.

Jag vill äta middag på Babette, Bacchanale, Triton och Nostrano tillsammans med de jag gillar. Köpa små coupeglas i metall och servera chokladglass i. Jag vill fortsätta med konceptet skärmfri timme som är vad det låter som, en helt skärmfri timme varje dag, och då inte i anslutning till att jag ska sova eller när jag tränar.

Jag vill hitta nya kreativa vägar och vandra långt ute i naturen. Kanske ge mig av på en hittills oplanerad resa. Jag vill göra mer som jag och mindre som andra. Och jag vill ha en bra stil, roliga outfits och snyggt hår och det har jag givetvis också en plan för, men det tar vi i ett annat inlägg.

Lite ditt och datt från augusti

Jag vill skriva men vet inte vad jag vill skriva om, så det får bli lite ditt och datt från den senaste tiden. Klassisk bild med tillhörande text, så som bloggandet var när det begav sig och fortfarande är ibland. Små glimtar av saker som hänt mig de senaste dagarna i augusti.

Min kompis Linn fyllde år och bjöd in till fest, precis i skarven mellan semester och sensommar. Vi var ett stort gäng som först sågs i Ivar Los park för picknick och sedan gick vidare för hemmafest fram till midnatt. Det var den första riktiga tillbaka i stan-kvällen och det stora återseendet av vänner som varit på olika håll under sommaren. Väldigt fint för jag hade saknat mina kompisar.

Som kontrast till festen blev det också löpning. Efter att ha insett att skorna jag köpte i våras inte alls passade mig gick jag till Runners’ Store och la nästan en timme på att scanna mina fötter och prova ut en ny modell som funkar bättre. Adidas Adistar BYD blev det, vilket känns som ett bra val hittills.

Första arbetsdagen kom och överlevdes och efter den gick jag till Café och satte mig i fönstret med kaffe och bok som en riktig höstterminstjej. Jag plöjde (bokstavligen) Vikarien efter att ha fått ett meddelande från biblioteket om att jag var tvungen att lämna tillbaka boken inom tre dagar. Då hade jag 700 sidor kvar av de drygt 900.

Väldigt höstterminstjej av mig också att baka bröd. Det blev ett med linfrön, pumpakärnor, aprikoser och havregryn bland annat.

Jag har också gått till bondens marknad och köpt grönsaker och ägg. Västeråsgurka som blir till färsksaltad gurka, gulbetor som bakas i ugnen, broccoli som sotas och äts med sesamsås, zucchinis som jag hyvlar tunt och marinerar i citron och olivolja samt tomater som jag äter precis som de är.

Augustiljus hemma och utanför fönstret. Jag har en liten lista på saker jag vill fixa i lägenheten framöver, för av någon anledning blir jag aldrig helt klar. Där står det bland annat måla en dörr, hänga upp gardiner som avgränsare mellan sängen och soffan (jättesvårt att hitta rätt) samt fixa fler ljuskällor.

En fredagsmorgon på väg till jobbet och en fredagskväll på väg hem därifrån. Åt kebabpizza framför en långsam dokumentär om Ingegerd Råman från 1982 som jag hittade i Öppet arkiv.

På lördagen körde jag en runda med intervaller och sprang så att jag kom förbi bondens marknad på vägen hem. Köpte en bukett blommor och kände mig plötsligt som en vinnare av ett lopp i mina svettiga träningskläder. Bra känsla ändå!

Sen blev det klassiska helgsysslor som dricka öl i solen, titta på fotboll, strosa omkring på stan, ta ett glas på Bar Ninja, se en film, lösa nutidskrysset, rosta rotsaker i ugn, springa långpass och göra söndagsstädningen.

Och plötsligt var det måndag igen med ko-kjol och mockajacka och dagen slutade precis så som förra måndagen: på Café med bok och kaffe.

Vinden så stilla, kroppen så levande

Det blev lördag och vi åkte ut till havet. Hämtade bilen i Fruängen och rullade söderut, motorväg, landsväg, färja. Vägskyltarna från barndomen. Bygdegården där vi hade terminsavslutning med musikskolan. Konserterna pågick i många timmar. Alla skulle spela, solo, i grupper och i orkester. Kött-bu-llar med ling-on på små fioler utan klang. Stackars mammas öron. Bomullstussar. Ett tunt täcke på granarna längs vägen. Framme vid hamnen och packningen till bryggan. Tamparna tunga och blöta i handen, korsa sundet med svag sol i ögonen, minns inte när jag kisade mot den sist.

Tretton grader i huset, dubbla tjocktröjor och elementens tickande. Varm buljong, hett te, fodrade tofflor. Sitta i fören och titta efter sälar, en långpromenad på ön. ”Det är något med hur allting ser overkligt ut precis före skymning.” Att ha tid att tänka på ljuset, på rymden, på horisonten. Dricka glögg och lösa mysterier. Laga pasta och tända ljus. Gå och lägga sig med varsin bok, sovrummen ännu svala, men sängen uppvärmd. Läsa tio sidor och sedan somna så djupt djupt, havsbotten och bäckmörker.

Nästa dag regnsmatter mot rutorna, iskorn mot klipporna. Mata vedträn i bastun, se den sakta stiga från 50 till 60 till 70. Sänka sig i havet och räkna till tio, känna fingrarna domna och blodet rusa. Handdukar på tork, en deg på jäsning, en ny spelomgång. En sista måltid, stänga av och packa ihop och så hem igen över vattnet, in i bilen. Hela helgen vinden så oväntat stilla, kroppen så oerhört levande.

Höstens filosofi: W.W.LEH.D?

Jag såg att Flora skrivit om konceptet romcom-vinter, vilket jag tycker låter som en underbar idé. Själv vill jag befinna mig i senhöstens vagga under några veckor till, men det hindrar mig inte från att också ha ett tema. För några veckor sedan kom jag fram till min höstfilosofi och den känns så självklar att den förmodligen får följa med en bit in i vinterns mörka månader också. Jag frågar mig bara helt enkelt What would Luke Edward Hall do?

Många känner kanske redan till Luke Edward Hall, men om inte så är han en brittisk konstnär, designer och skribent som bor i Cotswolds tillsammans med sin make Duncan Campbell och deras två hundar. Han är kanske mest känd för sin färgstarka, eklektiska stil och sin brittiska wittiness. Det jag gillar med honom är att han verkar vara otrolig på att se skönheten i allting runt omkring sig, att han inte tycks bry sig så mycket om trender eller att lägga upp den perfekta bilden och att han skapar på många olika sätt. Är det något min november kan behöva så är det kreativitet, oängslighet, natur och vackra saker.

För att bli mer konkret så är det här några saker som jag skrivit upp på min What would Luke Edward Hall do?-lista.

• Vandra i naturen. Helst med en hund, men om inte så gärna med en vän.
• Binda en enorm bukett, varför inte en av stora kvistar med vissnande löv?
• Bjuda över sina vänner på drink.
• Tänka färgstarkt – i kläder, inredning och stil.
• Intressera sig för antiken och grekisk mytologi.
• Äta Sunday roast. Antingen laga själv eller gå till Pub Duvan.
• Läsa poesi. Gärna äldre samlingar i tummade exemplar.
• Bära inneskor, skjorta och stickat.
• Titta på skulpturer och annan konst.
• Måla något – en tavla, en vägg eller en möbel.
• Besöka en gammal biograf.
• Skriva en handskriven inbjudan, ett placeringskort eller ett brev.
• Fotografera analogt.
• Spela kort eller brädspel.
• Gå på en konsert eller pjäs, helst något som ens vänner är med och sätter upp.
• Lyssna på orgelmusik.
• Dricka te och äta små mackor.

Hur trevligt? Jättetrevligt tänker jag. På väg hem från jobbet idag ska jag gå förbi SF-butiken och köpa ett spel och sedan vidare till biblioteket för att plocka upp en diktsamling jag reserverat. I morgon ska jag gå upp tidigt och åka till havet. Jag måste bara komma ihåg att packa tofflorna och kameran. Trevlig november-helg på er!

Sex små hösträtter

I nästa vecka tänkte jag tejpa alla listerna, byta om till den blå arbetsoverallen och måla väggarna och taket i mitt lilla kök. Men innan det är dags att flytta spisen, ställa till med fixarkaos och gå över till rostmackskost tänkte jag visa några rätter som lagats där inne den senaste tiden.

Gnocchi verkar ju vara något av en vattendelare men jag älskar den där tuggiga snälla lilla klumpen, särskilt i kombination med djup tomatsmak och trådig ost. Här får den agera comfort food i ett lättlagat recept som jag tänker laga fler gånger.

Du behöver:
1 aubergine
15 svarta oliver
500 g gnocchi
1 liten gul lök
1 vitlöksklyfta
1 burk konserverade körsbärstomater
1 mozzarella
1,5 dl riven parmesan
balsamvinäger
olja
chiliflakes
salt & peppar

Skiva auberginen i centimetertjocka skivor och salta för att dra ur vätska. Torka av med hushållspapper och skär i tärningar. Stek hårt i varm panna, tillsätt olja och fortsätt steka länge tills den blir krispig. Hacka gul lök och stek i olja i en annan kastrull, addera en finhackad klyfta vitlök och en nypa chiliflakes. Tillsätt en burk tomater och koka i tio minuter. Smaka av med salt, peppar och lite balsamvinäger. Häll gnocchin i en oljad ugnssäker form, blanda med tomatsås, stekt aubergine, ett gäng urkärnade oliver och den rivna osten. Toppa med bitar av mozzarella och kör i ugnen på 225 grader i cirka 20 minuter. Ät under en mjuk filt med lite grönsallad vid sidan av eller bara som den är.

När jag var på brunschstället Greasy Spoon för ett tag sedan fanns det en rätt på menyn som lät väldigt god men som råkade vara slut när det väl blev vår tur att beställa. Eftersom jag inte kunde släppa tankarna på den försökte jag göra en egen version som åts till lunch en hemmajobbardag.

Det är en uppgraderad version av den turkiska rätten çilbir kan man säga. I botten finns ett tjockt täcke vitlöksyoghurt som toppas med rostade kikärtor som kryddats med paprika, vitlök och spiskummin, ett pocherat ägg, lite persilja samt brynt smör med chiliflakes som ringlats ovanpå. Allt skopas upp med ett varmt ostfyllt pitabröd och sedan krävs det en kvart på soffan för att smälta hela kalaset.

Hösten är ju grytornas och den rustika matens tid och här är någon slags vegetarisk take på det. Lite som en fransk löksoppa som gift sig med svampskogen.

Du behöver:
2 gula lökar
2 vitlöksklyftor
5 dl umamibuljong
1 msk miso
1 pkt stora vita bönor
1 näve (frysta) trattkantareller
1 kg mjölig potatis
2 dl mjölk
50 g smör
salt & peppar
olja
svartkål

Skala och skiva den gula löken. Stek den länge på låg värme i lite olja tills den karamelliserats, det tar ca 25 minuter. Under tiden kan du skala, dela och koka potatisen till ditt mos. När löken börjar få fin färg hackar du ner två klyftor vitlök och låter dem stekas med. Sedan tillsätter du nästan all buljong förutom en liten mängd som du tar åt sidan och rör ut mison i. Addera stora vita bönor, trattkantareller och miso i pannan. Låt allt koka samman, smaka av med salt & svartpeppar, red eventuellt av med lite mjöl om konsistensen känns för lös. Pressa den färdigkokta potatisen och vispa med varm mjölk och smör till ett fluffigt mos. Servera allt med smörstekt svartkål.

Plötsligt händer det. Ett matminne dyker upp och man vill transportera sig tillbaka till den stimmiga skolmatsalen och de stora ångande kärlen med lagom kryddstark soppa och trygga smaker. Då får man helt enkelt ta och leta upp ett recept på cowboysoppa och laga det med morötter, potatis, paprika, lök och vegofärs bland annat.

Min senaste följeslagare är detta apple butter. En toppen-topping som är jättelätt att göra. Värm bara ugnen till 160 grader och dela ett gäng äpplen i bitar. Behåll skal, kärnhus och allt (jag tog bara bort skaftet och kärnorna). Sprid ut äppelbitarna på en plåt med bakplåtspapper och strö över socker, jag använde lite vanligt strösocker och lite råsocker. Baka i ugnen i cirka 40 minuter tills bitarna är mjuka. Kör i en mixer med lite kanel tills det är slätt och häll upp på burk.

Sedan är det bara att servera ditt apple butter på frukostgröten eller till valfri dessert. På den novembermörka bilden ovan har jag kombinerat den med smörstekt köpe-sockerkaka och vispad grädde. En perfekt efterrätt att trolla fram om man vill att det ska gå snabbt och smaka gott.

Efter en tur på Bondens marknad en lördag kom jag hem med en liten hokkaidopumpa. Jag funderade en stund och bestämde mig sedan för att dela den i bitar och rosta den i ugnen tillsammans med ett par hela vitlöksklyftor. När den mjuknat efter ungefär 30 minuter mixade jag pumpaköttet och vitlöken tillsammans med en stor klick smör och smakade av med salt och peppar. Sedan blandade jag pumpakrämen med nykokt pasta och en skvätt pastavatten, rev parmesan över och toppade med rostade hasselnötter och svartkål.

Det var allt från köket den här gången! Nästa gång blir det kanske målarrapport.

Novembers djupa andetag

Kalendern visar november. Årets elfte månad, den långa och gråa, men också det djupa andetaget innan. Före högtider och glitter, decembers hysteri. Novent! ropar vissa och dekorerar hemmen vackert. Vinterpynt! hojtar andra och plockar in kvistar. Själv känner jag ett behagligt lugn som kanske förvånar mig allra mest. Jag, om någon, som brukar ha tråkigt och inte drar mig för att klaga över novembers gråhet, finner mig plötsligt i att vilja ha höst ett tag till. Nu känns den ändå okej. Faktiskt riktigt trivsam. Festligheter och vinter kommer tids nog, låt mig lunka på lite med helt vanlig höst här så länge.

En fördel med det stilla, gråa är det ännu inte blivit för kallt för att ses på bryggan på onsdagsmorgnarna för ett dopp. Kylan biter förvisso hårdare och stunden i vattnet blir kortare, men ruset efteråt finns fortfarande där. När kroppen skjutsar runt blodet och det liksom pirrar i bröstkorgen av energi och extas.

Och efter ruset den fina pratstunden på bänken när vi fått på oss alla lager av kläder och skruvat locken av termosarna. Om livet, jobbet och kärleken. Döden, vardagen och resorna. Det är något med att mötas på morgonen, när tankarna fortfarande är rena och sköra.

En packad ryggsäck, skaljacka och fingervantar. Vi möts upp på söndagsförmiddagen och åker ut till ett av naturreservaten. Vandrar en elva kilometer lång slinga genom skog och längs med hav. Fyller papperspåsar med trattkantareller, kanske att det var säsongens sista?

Stannar till på den högsta utkiksplatsen för lunch. Äter tunnbrödsmackor till förrätt, lagar dumplings på stormköket och avslutar med chokladbollar. Varm choklad och te innan vi fyller benen med fler steg och ögonen med nya vyer.

Bjuder in vänner på middag och bestämmer mig för att servera potatisgratäng. Inte bara, men nästan. Lagar en stor form med gräddkokt potatis och västerbottensost. Ställer fram misostekt svamp och svartkål till. En sallad med honungsstekta päron, gröna blad, dijondressing, fikon och krutonger. Gott så.

Springer i regnet, sitter på café och skriver, spelar Bach fastän det inte låter särskilt bra. Sådana saker kan man också göra med sin tid. Eller möta upp kompisar på en bar och fira att någon fyllt år. Mangla örngotten i tvättstugan så att man ska sova riktigt gott. Skriva ett långt jag tänkte på dig, hur har du det?-meddelande till någon.

Tar på mig en klänning över en tunnstickad tröja och åker för att träffa den minsta och yngsta jag känner just nu. Fascineras över tår och ger bort exemplar av böckerna jag själv älskade som barn.

Går till kyrkan och balanserar någonstans mellan hopp och förtvivlan. Ser alla ljusen på allhelgonadagen och lyssnar på J.J. Fux kejsarrequiem. Blir inbjuden på middag efteråt. Vi klämmer ihop oss vid bordet i köket, grytan i mitten och en ny samling människor runt om.

Bygger travar intill sängkanten och läser bok efter bok. Vänder blad och försvinner in i berättelser. Några sidor på pendeltåget om morgnarna, en fokuserad stund på kvällen i soffan, ett kapitel i sängen innan lampan släcks.

Ses för fika en söndagseftermiddag. Budapestbakelse och bryggkaffe på konditori, precis som om tiden stått still. Petar bort mandarinklyftorna och diskuterar konserverad frukt. Kanske att man skulle göra lite inkokta päron i ingefärslag?

Tar på nya ullstrumpor i loafers och beger mig ut på långpromenad. Handlar formfranska och levain att stoppa i frysen, skaffar flera par svarta strumpbyxor utan hål på tårna och fyller underklädeslådan.

Tittar på konst utan att gå in på museum. Vad är väl en gråmulen himmel när Niki de Saint Phalles skulpturer finns?

November ändå. Visset och vackert, gråmulet och dämpat. En tid för vila, reflektion och djupa andetag.

Jag springer, tittar, läser, tänker, köper, lyssnar, skriver inte

Jag springer genom frasande gula höstlöv, förflyttar mig längs vattnet, snuddar nästan Södermalms alla kanter. Benen känns pigga och när jag tittar på klockan första gången har sex kilometer passerat. Jag bestämmer mig för att springa nio till. Går i mål i höjd med Bondens marknad och ställer mig i kö vid ett av stånden för att köpa ägg. När jag kommer fram får jag den sista fyllda kartongen och kvinnan bakom disken skickar med mig fyra extra för att de ska ta slut. Idag tänker jag göra äggröra till frukost.

Jag tittar på Upp till kamp och det är ännu bättre än jag minns det. En ung Simon J Berger och Sverrir Gudnason som briljerar sida vid sida. Jag inser att det är Hoyte van Hoytema som gjort fotot, kanske är det därför jag vill spara så många scener, ta mentala skärmdumpar på de finaste bilderna. Jag njuter av de filmslånga 90-minutersavsnitten, tittar på ett varje helg för att de ska räcka länge. Har två kvar, de kommer ta mig en bit in i november.

Jag läser ut Själens telegraf av Amanda Svensson och den är som ett litet lyckopiller. Hennes böcker har alltid träffat mig och jag tänker först att det kanske berodde på att jag var i optimal ålder för dem, att det var en ung vuxen-nerv som slog an helt perfekt, men i så fall är jag i optimal ålder även för denna för jag tycker så mycket om den. Språket är vackert, sorgligt och fullt av brinnande små eldar. Det är en mycket fin skildring av kärlek och pengar, om att äga och att ägas.

Jag tänker mycket på pengar. Kanske är det en bieffekt av att jobba på bank, förmodligen, även om jag är längst bort ifrån de faktiska transaktionerna, skyddad i mitt kreativa hörn. Men jag tänker på pengar som medel för ängslan och ångest, att ha eller inte ha dem, så mycket handlar så ofta om det och samtidigt är det något vi sällan pratar om. På middagen förra veckan handlade konversationerna om uppväxt och klass, om dumsnålhet och om ekonomisk kontroll och jag kände inte alla kring bordet särskilt väl men det fanns en närhet där som betydde något.

Jag köper en torrborste, en liten rund med hårda strån som jag drar i fasta cirklar över huden. Börjar vid fötterna och jobbar mig sakta upp till området kring hjärtat. Känner den stickande värmen sprida sig, de stramande vaderna mjukas upp, den sista solbruna huden från sommaren kommer snart att vara ett minne blott. Jag köper en liten borste till fogarna i badrummet och en stor burk med rosa medel. Funderar över instinkten kring allt skrubbande, någon slags vilja att göra rent och bli ny, att skala av det gamla och metodiskt dra borstar.

Jag lyssnar på nya album. På Cleo Sol, Deportees, Sarah Klang och Solen. Jag lyssnar på gamla skivor. På Tapestry med Carol King och All Things Must Pass med George Harrison. Under en av alla Spotifys flikar hittar jag en ny sektion som heter Your Niche Mixes. Där väljer jag bland Chill Morning Mix, Disco Funk Soul Mix och Japanese Jazz Mix beroende på mitt humör. Jag saknar att lyssna på podcasten Månens sällskap. De innerliga existentiella samtalen, de intellektuella djuplodade funderingarna, det magiska i alla små detaljer. Hittills har inget annat fyllt samma behov.

Jag skriver inte och det stör mig. Jag tänker på det varje dag, att jag borde, men inga ord har hittat ut den här veckan. Dokumentet senast öppnat förra söndagen kl 9:14 står det när jag för muspekaren över filen. Jag bestämmer mig för att strunta i den bristfälliga inspirationen. Lägger ner den mörkblå anteckningsboken med mjuka pärmar i väskan tillsammans med Här ruvar havet som jag nyligen börjat på. En bok att skriva i, en bok att läsa ur, ett café att sitta på. Det är min plan för dagen. Men först frukosten och 11-mässan, bönerna och donationerna för världen, tystnaden under valvet, gemenskapen i sorgen. Kyrie Eleison.