Prick klockan elva på lördagsförmiddagen rullar tåget in på Bollnäs station. Två timmar senare, med mat i magen, kaffe i termosen och stövlar på fötterna, ger jag och Madde oss ut i svampskogen. Solen värmer och korgarna dinglar trivsamt på armen. Ganska snart hittar vi de första trattkantarellerna och sedan fortsätter jakten under glada tillrop och tysta pauser. Vi äter blåbär och diskuterar svampplockarstrategier. Efter drygt en timme är korgarna halvfulla och vi fikasugna, så vi åker till hembygdsföreningens lilla stuga och sätter oss på farstukvisten. Dricker kaffe ur emaljmuggar och äter kanelbullar kisandes mot oktobersolen. Lämnar ett avtryck i gästboken och rullar sedan vidare hemåt.
Det börjar skymma över gården och vi matar grisarna Hilda och Torun som äter glatt, viftandes på knorrarna. Alla hönsen räknas in och tar plats i sitt hus och på sina pinnar. Vi plockar in nylagda ägg, sådana som fortfarande är varma när man håller dem i handen. Från frysen i ladan hämtar vi en regnbåge fiskad i den närliggande sjön och i landet drar vi upp grönsak efter grönsak. Morötter, polkabetor, salladsblad, krasse, persilja, rabarber… allt lägger vi i en korg och tar med in. I vedspisen sprakar en brasa och bredvid ligger katterna Rut och Bricken, halvslumrandes i värmen.
Att laga mat i ett stort kök, helt utan tider att passa, är en lyx för oss båda. Så vi vispar och kokar, ugnsbakar och steker, smakar av och piffar till under lugn och ro i flera timmar. Ett glas vin i handen, en lugn spellista i högtalarna och tid att prata om allt det där som annars aldrig hinns med. Till slut slår vi oss ned och äter. Smörstekta trattkantareller på levainbröd med persilja och krasse. Hel ugnsbakad röding med dill och citron, kokt färskpotatis, sallad på gårdens grönsaker och nyslagen majonnäs. Rabarberkompott med vit chokladkräm, söta hallon och mandelbiskvier. Efter middagen slår vi oss ned i soffan framför en dokumentär. En kvart senare slumrar vi båda, mätta och belåtna efter en härlig dag.
Söndagen väcker oss med sol. Vi äter en långsam frukost och ger sedan djuren sin mat innan de släpps ut från sin nattvila. Hönsen kacklar glatt ute på gården och tupparna galer sitt kuckli-ku. Vi plockar fram varsin stol, vänder den mot solen och spelar sedan tre omgångar yatzy med omväxlande tur. Luften är krispig och klar, träden börjar sakta ändra färg. Vi är långt borta från Stockholms gator och möten på kontoret. Här råder bara lugn och ro.
På eftermiddagen går vi grusvägar fram i den lilla by där gården finns. Vandrar längs åkrar och intill forsen. Hälsar på åsnor, får och hästar som går och betar i sina hagar. Tar ideligen av och på våra tröjor när solen värmer mer än väntat. Vi går ned till sjön som blänker lockande. Båten är full av vatten och löv men vi lånar två öskar och tömmer den på en kvart. Sedan ror vi ut en bit, försiktiga i avsaknaden av flytvästar och våra föräldrars förnuftiga ord i huvudet. Allt är stilla och lugnt. Hade vi haft en harmonimätare inom oss hade den garanterat stått på hundra. Efter en stund återvänder vi hemåt, dricker helgens sista termoskaffe och plockar ihop våra saker. Med mig hem till Stockholm har jag tolv handplockade ägg, en påse trattkantareller, en bukett trädgårdsblommor och minnen från en underbar helg.
Förutom den ganska uppenbara anledningen som stavas frisk luft så gjorde jag det för jag kom på att jag ville hinna se Djurgården i höstfärger. Jag åker ju nämligen till Tokyo snart och när jag kommer hem sen är det typ november och då tänker jag att träden har tappat alla sina löv. Så det var carpe hösten som gällde helt enkelt.
