skärgård – Sida 2 – Julia Eriksson

Ett sommarkort

Om jag tittar rakt ner från sängen i sovrummet ser jag havet. Östersjön. Blå och alldeles krusig på vattenytan. När jag var nere vid bryggan förut såg jag spigg intill strandkanten. Små fiskar som flöt upp och ned, livlösa och skimrande. Hur mår havet egentligen? tänker jag, fastän jag redan vet svaret. Sämre än jag. Jag mår bra.

I hörnet av det stora rummet står en kökssoffa med randigt tyg och rutiga kuddar. Längst in i den sitter jag och skriver, med ett fönster på varje sida och surrande flugor omkring mig. Väggklockan tickar på ett sätt som får mig att tänka på evigheten. Tick TACK tick TACK. Själv sätter jag en timer på 25 minuter och sedan skriver jag utan att riktigt veta på vad. Bara antecknar det som faller mig in, intensivt tills det blir som att tappa andan, skrivandan, innan jag hittar tillbaka igen. Så håller jag på tills klockan ringer och jag tar fem minuter paus innan jag fortsätter på nytt. Det är främmande och skrämmande och lustfyllt på samma gång. En berusning av ord.

Jag är så bra på att vara själv, tänker jag. Har inga problem med att stiga upp, äta frukost, skriva, läsa och springa i skogen fastän jag hamnar lite vilse och löpturen blir längre och lerigare än jag tänkt. Jag badar i havet, lagar mat, bakar en kaka, dricker ett glas vin, ser en halv fotbollsmatch och tar en tupplur. Finner mig i lugnet. Behandlar redan stigen, gräsmattan, trägolven som om de vore mina. Välkommen till min stuga, säger jag när jag får besök. Här bor jag.

Om jag fick ha ett till liv så skulle det pågå här. Bland bryggor och båtar, längs stigar och grenar, avskärmat från stadens brus. Det närmsta man kommer ett vibrerande technogolv är Waxholmsbåtarnas dova muller från motorerna, det som liksom letar sig in i hörselgången och blir en rörelse snarare än ett ljud. Jag vet att det kommer att ändras men just nu saknar jag inget. Här finns allt jag behöver och har jag det inte redan så ligger lanthandeln tvåhundra meter bort. Allt är fint på min skärdgårdsö. Jag blir kvar veckan ut.

Sommarlov i Stockholms skärgård

Semestern börjar tidigt. Klockan 06 stiger jag upp och packar det sista, förbereder matsäcken, vattnar blommorna och sedan ger jag mig av mot Strömkajen för att möta upp mitt resesällskap. När båten lämnar land med ett bastant tutande ser vi flaggorna hissas på Grand Hotel och slottet. Klockan är prick åtta och vi är på väg ut i skärgården.

Tre timmar senare kliver vi av vid Löka brygga på Möja. Här har vi hyrt ett hus med fyra bäddar och fyra cyklar som ska komma att bli våra trogna följeslagare och föra oss runt ön.

Det är första gången jag är på Möja. Första gången jag är så långt ut i Stockholms skärgård över huvud taget, men jag blir snabbt förälskad. I mitt huvud har jag målat in fler turister, mer trängsel, och jag vet inte om vi har tur eller om det alltid är så här, men vi känner oss nästan ensamma på ön tillsammans med lokalbefolkningen.

En del i att bli vuxen och ha ett riktigt jobb är att man slutar ha sommarlov och börjar ha semester. Det är formell ändring där sommaren går från att vara massor av evighetslånga veckor med tomma dagar att fylla, till att bli en fast, ganska kort tid att disponera väl. Men det är något med våra dagar på Möja som känns som sommarlov. Kanske är det vårt konstanta cyklande, dammet som yr på grusvägen, de fasta tramptagen under våra fötter? Eller så är det de oändliga doppen, ner och upp ur havet, vattnet som är insmickrande varmt? Eller bara den totala känslan av frihet, av oplanerade dagar och att somna och vakna intill sina vänner, att ständigt ha dem nära, dela allt tillsammans och smörja varandras ryggar med solkräm. För mig blir Möja sommarlov.

Egentligen gör vi inte så mycket om dagarna. Vi cyklar runt, letar badplatser och ger oss inte förrän vi hittar de allra bästa: mjuka klippor att sträcka ut våra kroppar på, egna små oaser där vi kan klä av oss, låta marängvita bröst värmas av solen när vi inte simmar runt i havet. Vi äter rökta räkor och saftiga persikor, har med kaffe på termos och kex som smälter i solen. Ur den lilla högtalaren strömmar musik och vi kastar yatzy-tärningarna gång på gång, hjälper varandra med korsordens frågor, pratar om allt som har hänt i livet på ett sätt man aldrig hinner göra under vardagskvällarna i Stockholm.

På vägen hem gör vi en dagsutflykt till Finnhamn där vi upprepar vad som numera blivit en välbekant procedur. Tången under fötterna, kaffet i kåsan, handdukarna på klipporna, kropparna i solen. Vi rör oss numera som en gemensam klump, en sammansvetsad vänskap, en synkroniserad rörelse i den bubbla som är vårt sommarlov.

Två dygn på Hästö

Jag försöker minnas första gången jag var på Hästö. Jag skulle gissa att det var sommaren mellan nian och gymnasiet. Knappt ett år efter att vi lärt känna varandra, ja knappt ett år efter att ni stegat in i vårt högstadieklassrum och vi bestämde oss för att ”de där skulle vi bli kompisar med”. Sagt och gjort. Drygt tio år senare är vi tillbaka. I en ny konstellation men med samma grund. Och Hästö är sig likt. Den snirklande stigen uppför berget känns bekant under mina fötter. Solnedgången som fyller hela rummet med ett gyllene ljus är fortfarande lika magisk. Och kylskåpet är som alltid belamrat med vällagrad ost. Det är så det ska vara.

Vi tillbringar två dygn här en helg i augusti. Två dygn som jag önskar vore mycket längre, för slutet på dem markerar ett uppehåll som jag inte vill kännas vid. En flytt till ett fjärran land, en annan kontinent, ett gigantiskt hav mellan oss. Igen. Och ja, det har hänt förut och vi klarade det då, så vi kommer klara det nu.

Jag rensar undan tankarna på det som komma skall och försöker fokusera helt och hållet på vad som är nu. Båtens motor som skär igenom vattnet. Walles bruna päls under mina fingrar. Stora pastamiddagar med drivor av parmesan. Den bitande kylan från havet när vi med jämna mellanrum lämnar bastun för ett dopp. Våningsängen som knarrar varje gång någon rör sig. Kräftskivan som blir kräftrave med Sandstorm på högsta volym och sedan ett dansgolv både ute och inne där vi skriker med till samma låtar som för en evighet sedan och hela världens hunger samlad i miiiig. För att i nästa dag bli fjorton omgångar yatzy och slummer i soffan. Mer kaffe tack och säsongens sista solnedgång på Hästö. Men du återvänder snart och då åker vi hit igen, precis som vi gjort sedan den där sommaren mellan nian och gymnasiet. För här är allt precis som vanligt.

Sommardagbok – del 2

Jag vaknar upp i våningssängen i det blåmålade rummet. En gammal kakelugn står i hörnet mittemot, ett fönster sitter precis intill min huvudkudde. Halvt sovandes gläntar jag på rullgardinen och skapar en springa ut mot omvärlden. Tillräckligt smal för att inte väcka de andra i rummet med det bländande morgonljuset, tillräckligt bred för att kunna skymta allt blått utanför utanför. En klarblå himmel, ett lätt krusat hav. Det är måndag, solen skiner och jag är ledig.

Mitt armbandsur är mekaniskt och behöver dras upp, helst varje dag, men åtminstone efter 36 timmar. Störigt och omodernt kan vissa tycka, men jag gillar det. Hantverket, den dagliga processen, känslan av att tiden faktiskt går. Sedan jag kom ut till skärgården har jag visst slutat bry mig om klockslag. Ganska snabbt tog jag av mig uret och la det på en byrå. När jag tittade på det nyss stod det fortfarande på 9 juli 08:42. Här står tiden still.

Jag tänker mycket på platserna som definierar olika personer. För på något vis tror jag att man kan summera sin person via särskilda koordinater, via en prick på en karta, ett mål att besöka. I tjugosju år har jag tänkt att den här platsen definierar en del av mig. Jag kan varenda vrå, varje liten detalj. Vet hur fötterna ska placeras på klipporna vid badbryggan. Var de bästa, sötaste körsbären finns. Vilka dörrar som gnisslar högre än andra. Jag känner den här platsen så väl, den är som en del av mitt DNA, en byggsten i min kropp. Och ändå vet jag inte om det är den som definierar mig längre, för nu när jag är här händer det att jag känner mig fel. Som en avart. Som en besökare på min egen mark. Det är plötsligt inte lika självklart att det här stället är mitt. Och kanske är det så att med tiden byter man platser som definierar en. Kanske är definitionen av mig nu att jag inte definieras av detta längre?

I morgon återvänder jag till Stockholm men innan dess ska jag ägna mig åt myggbettet på fotknölen, de perfekt slipade klipporna, den saltklibbiga huden och det blåa vattnet